Musikminne från Fröd & Joak

Bakom namnet Fröd & Joak döljer sig Fredrik Nilsson från Jönköping. Senaste singeln, Glaciers, kom i oktober förra året. Musiken påminner om både Joy Division, The National och Other Lives. Idag gästar Fröd & Joak bloggen för att berätta om ett musikminne! 

När jag tänker på "musikminnen" så finns det en del olika sorters minnen som jag kommer att tänka på. Det flesta handlar om konserter, delvis konserter jag har varit på då jag verkligen känt mig vilsen i upplevelsen, helt fri från resten av världen. Andra som jag själv har spelat på då jag verkligen känt mig "in the moment", som att jag verkligen är ett med musiken jag spelar. Det finns även konserter som jag minns som viktiga punkter i mitt liv, som symboliserar någon slags utveckling och framsteg i mitt egna sociala liv. Men idag tror jag att jag vill dela med mig av en annan sorts musikminne, som inte har något med livemusik att göra. Det handlar enbart om känslan att upptäcka något nytt och bli helt fångad. 

Sommaren 2018 var jag på en två-veckors turné i Centraleuropa med några vänner, som en roadie och gästande musiker åt deras band. Det var en väldigt ny upplevelse för mig, jag hade sen många år tillbaks varit ganska socialt instängd och vågade mig sällan åka iväg för långt hemifrån, ännu mindre till andra länder på turné i en gammal minibuss. Men jag hade lovat mig själv att försöka våga på mig ett mer äventyrligt sätt att leva, så där fann jag mig till slut. 

Turnén hade börjat i Polen, och efter den andra spelningen fick vi ett par lediga dagar i den vackra staden Kraków. Den sista morgonen vi spenderade där innan vi skulle åka vidare till Slovakien så satt vi alla och åt frukost tillsammans på ett litet café precis bredvid hostelet där vi hade sovit. Jag tror vi satt i det caféet i minst två timmar, om inte längre. Det var en mysig atmosfär, de spelade en skön blandning av modern indiepop/rock och sköna gamla 80-talslåtar. Allt från Arcade Fire och The Strokes till Madonna och Joy Division. Och de hade gratis Wi-Fi och gott kaffe, så vi kunde få lite jobb gjort också. 

Emellanåt försökte vi känna igen låtarna som spelades över högtalarna. Ibland blev det något man inte kände igen men diggade soundet av, så man tog upp sin mobil och använde Shazam för att ta reda på vad det var. Hade man tur så fick man något nytt att lyssna in sig på under nästa långa bilfärd. Och det var precis det som hände mig. En låt började spelas över högtalarna. Det första jag kunde höra var en soft gitarr, dränkt i reverb, som surrade över ett statiskt trumbeat. Inget som fångade min uppmärksamhet direkt, men jag tyckte det var ett trevligt ljud i bakgrunden. Men sedan så hörde jag en sångröst som bröt igenom. Den var soft, intim, feminin - nästan som ett spöke som melodiskt viskade. Min första instinkt var att det lät som något av Lana Del Rey - men när jag scannade med mobilen fick jag reda på att det var en låt som hette "Each Time You Fall In Love" av Cigarettes After Sex. Hade aldrig hört talas om det bandet innan - men jag skrev ner namnet på låten för att komma ihåg det, jag tyckte att soundet var väldigt skönt. Men ju längre sången höll på ju mer insåg jag att "Jävlar, den här låten är faktiskt väldigt väldigt bra.". Det kändes verkligen hypnotiskt på något sätt. Trots att låten i sig var väldigt simpel så var det just något i sångmelodin som bara fastnade i hjärnan. 

När vi väl hade åkt därifrån och kommit fram till våran nästa boplats tog jag tid att gå på en liten promenad och lyssna på låten igen. Och sedan en gång till. Och kanske några gånger till efter det. Jag började sedan kolla upp lite mer av deras musik - det visade sig att de bara hade ett album vid den tidpunkten, så jag sparade det på min Spotify och började lyssna på repeat. Trots att alla låtar lät nästan likadana från ett instrumentalt perspektiv så var det något med sången som fascinerade mig. Melodierna bara grävde in sig och satte sig i hjärnan. 

Varje gång jag hör den skivan nu för tiden så känns det som jag tas tillbaks till den sommaren. Minnen av sköna sommarkvällar och av att halvsova i passagerarsätet mitt i natten på motorvägar i Tjeckien. Jag tycker det är något väldigt speciellt hur man kan skapa musik som kan ha en sådan stor påverkan på människor - hur vissa toner och ackord i rätt ordning kan väcka minnen så intensivt. Som musiker tror jag inte att det finns någon hemlig formel man kan följa för att skapa en sådan sensation. Man får bara skriva det man kan, och hoppas på att rätt person hör det.

/ Fröd & Joak

Lyssna på Glaciers här nedan!

Musikminne från Oskar Gustafsson

Nu i augusti så släppte Oskar Gustafsson sin andra singel i ordningen, håll hårt. Första singeln hette önskar vi var kvar. Till vardags pluggar Oskar till lärare i Umeå. Musikaliskt så är det medryckande pop som vittnar om att något stort är på gång. Starka känslor till ett lika starkt sväng. Idag gästar Oskar bloggen och berättar om ett musikminne! 

Jag minns ljudet av hur ytterdörren öppnas. Dörrhandtagets toner efterföljdes av ett ”hallååå är det någon hemma?”. Det var fredag, klockan var halv sju och min pappa hade precis kommit hem från jobbet. Jag och min syster rusade ner för trappan för att välkomna honom hem. Vi gjorde det genom att krama om honom och hoppades alltid på att han skulle ha med sig några presenter. Jag samlade på leksaksdinosaurier och ville ha så många Brachiosaurus som möjligt eftersom de levde i flock. Mamma steg ut genom köket och frågade pappa hur dagen varit. Inom mig växte en värme, familjen var samlad och vi skulle ha två hela dagar och några timmar tillsammans innan vardagen åter tog kommandot över våra liv och vi var isär under merparten av dygnets timmar. 

Efter att pappa kom hem från jobbet tog det inte lång tid innan matosets dofter spred sig i huset och beblandade sig med toner från smörrock. Carrie med Europe, Wind Of Change med Scorpions och Bye Bye Johnny med Return var givna inslag, bara för att nämna några. Jag och min syster lekte kull i vardagsrummet samtidigt som mamma och pappa förberedde middagen. Det enda jag kände var kärlek och allt det vackra kärleken medför. 

Idag är jag 24 år gammal och kan inte låta bli att bli rörd när jag blickar tillbaka på de här stunderna. Musik betingas med känslor stöpta ur de tillfällen man lyssnar på den, vilket medför att allt det jag kände som barn under fredagskvällarna får jag återuppleva när jag slår på låtarna som spelades. När världen snurrar lite för fort runt mitt huvud och det känns som jag håller på att tappa fotfästet kan jag trycka på play på min pappas spellista på Spotify och plötsligt känner jag mig älskad, tillräcklig och trygg. 

Jag står nu i startgroparna för att påbörja min egen artistkarriär och jag gör det med skivbolaget Ninetone i ryggen. Jag vill att min musik ska nå dig som behöver den. Att du som lyssnare ska kunna använda den för att styrka, eller dämpa dina känslor. För två veckor sedan släppte jag min andra singel som heter håll hårt. Jag hoppas du vill lyssna! Kram!

/ Oskar Gustafsson

Lyssna på håll hårt här nedan!

Henri - Pärlemor

Lisen Jernqvist gör musik under namnet Henri. Idag släpps hennes debut-EP Pärlemor. Lisen sjunger väldigt vackert på de två låtarna som vi bjuds på. Det första spåret är en dikt som vandrar fram över ett pianostycke. Jag tycker om när artister utforskar olika uttryckssätt och blandningen av poesi och musik fungerar fint. Musiken i sig är förhållandevis stillsam, fokus ligger på rösten och att förmedla känslor och det lyckas hon verkligen med. 

Jag är medveten om att många lyssnar på musik på andra sätt nuförtiden; det blir mycket enstaka låtar som ska sticka ut och längre album eller EP:s är kanske inte lika gångbara längre, men jag önskar att EP:n var lite längre. Nu är den bara drygt nio minuter lång. Men då finns det samtidigt något att se fram emot förstås. 

Jag hoppas att Lisen genom Henri fortsätter att blanda poesi med musik. Hon behärskar båda delarna väldigt bra. Texterna är genomgående starka, om än färgade av en sorg, ett vemod som går att ta på - men där trösten, återuppbyggandet av henne själv kanske finns i naturen. Jag är tacksam att hon vill dela det med oss. Läkningen.

Lyssna på Pärlemor här nedan!

Musikminne från Sir E

En riktigt dansant singel släpps idag av Sir E. Ursprungligen från Härjedalen, men nuförtiden huserar han i Göteborg. All the way är en singel där soul och pop möts på allra finaste vis. Sir E har tidigare släppt ett antal singlar och enligt mitt tycke så är den senaste den allra bästa. Idag, dagen till ära, så gästar han bloggen för att berätta om ett musikminne! 

Det var en strålande fin dag på torget i Sveg, Härjedalen. Packat med glada barn och deras föräldrar som åt glass, lapade sol och viftade med flaggor och ballonger. Bandet gick upp på den lilla platsbyggda scenen och stämde nervöst sina instrument. Plötsligt kom ljudet från illa spelade covers av Nirvana, Pantera, Metallica, Offspring, Millencolin att dåna ut över en förfärad folkmassa. 

Redan efter andra låten hade torget tömts och publiken skingrats över hela Sveg. Barn grät, ballonger sprack och flaggor kastades vind för våg i ren och skär panik. 

De tappra själar som lojalt stod kvar och motvilligt lyssnade var de närmast sörjande såsom släkt och närmsta vänner. När sista tonen hade dött ut hade man kunnat höra en nål falla och eka mellan de kringliggande husen. 

Det var nationaldagen 1995. Bandet som spelade hette Braindead och jag var en av medlemmarna. 

Jag lät mig dock inte avskräckas utan intalade mig själv att det var rätt musik men "fel publik" och fortsatte oförskräckt med musiken och framträdanden, haha!  

Det har blivit många spelningar genom åren sen dess med olika band och musikstilar. Allt från tomma lokaler till fulla hus med hurrande publik. Jag längtar tills nästa gång. Även fast jag fortfarande har kvar den 6:e Juni 1995 på Svegs torg i bakhuvudet..

/ Sir E 

Lyssna på All the way här nedan! 

Musikminne från Folke Nikanor

Folke Nikanor gör mestadels instrumental musik som många gånger säger mer än låtar fulla av text. Den talar ofta mycket högre. Toner av jazz möter mer elektroniska sådana och bildar något unikt. Ibland bjuder han in någon på sång, som i senaste singeln, som går på repeat här hemma, I det guldiga prasslet där Anna Järvinen gästar. Idag gästar Folke Nikanor och berättar om ett musikminne! 

Undrar om jag har något minne med tyngd som inte är kopplat till en låt eller melodi? Jag tror inte det. Alla mina minnen sammanflätas och smälter ihop med den låt man lyssnade på just då. När jag ramlade med cykeln och skrapade upp halva ansiktet var det till tonerna av Mötley Crues Looks that kill, jag lyssnade distraherat i en walkman och försökte komma på vad texten egentligen handlade om. 

När jag började jobba på konsthall i Stockholm på 00-talet lyssnade alla på Daft Punk eller The Knifes första platta. Jag kommer ihåg att jag var så förvånad över att alla tyckte Daft Punk var så fantastiska och storstadsbra. Jag tyckte det var helt värdelöst men efter att ha matats med Harder Better Faster Stronger i ett par veckor tyckte även jag att den franska elektroscenen var ganska cool. Musik kan ju ibland vara på det viset. Först sämst, och efter ett tag bäst. 

Men mitt absolut starkaste musikminne kommer från mormors kök. Hon bakade alltid nåt gott. Rullrån, mandelkubb, kanelbullar eller skorpor. Och radion stod alltid på. En gång när jag hälsade på spelades BoEves psalm av Lars Hollmer på radion och jag drabbades av en stark vemodig känsla och fullständigt förlorade mig själv i den fina melodin. Tänk att musik kan vara så drabbande och förlamande. Som en naturkraft. Jag tror det måste vara Sveriges vackraste och mest melankoliska melodi som någonsin gjorts. När jag debuterade 2018 med albumet Bottenviken gjorde jag en cover på den. 

/ Folke Nikanor

Lyssna på Folkes version av BoEves psalm här nedan och förstås även på den senaste singeln!

Musikminne från Covered in Snow

Stockholmska Covered in Snow består av Mikael Engström och Tom Hedlund. Senaste singeln Heter Raincheck och släpptes nu i augusti. Det som vi bjuds på är synthpop som man vill lyssna på både långa dagar och minst lika långa nätter. Idag gästar sångaren Mikael och delar med sig av ett musikminne. 

Musikminnen genomsyrar hela mitt liv, de börjar vid sju års ålder i familjekör tillsammans med min mor, där jag tillsammans med andra fann stor glädje i att få sjunga och lära mig nya sånger. Körsång är holistisk: Att individerna i en kör som enskilt bara kan göra en ton åt gången, tillsammans kan skapa något så mycket större, är för mig fascinerande. Detta, samt min kärlek till den svenska körrepertoaren, som ambivalent trevar mellan glad och ledsen, fick mig att fortsätta med detta i ca 15 år innan andra prioriteringar tog över. 

I tidiga tonår ledde rockstjärnedrömmar mig att spela i band. Det var roligt att kunna skapa något helt eget utan att följa de regler jag var van med från konstmusiken. De gånger en låt bara har uppstått ur till synes tomma intet är några av mina bästa stunder hittills. Att spela i band är så mycket mer än bara att spela musik: Det är många timmar i bil mellan spelställen. Det är samverkan och nya möten. Det är produktion av releaser och marknadsföring. Det är att lära sig de saker man behöver kunna och ständig förbättring. Det är tuffa beslut och hjärtskärande uppbrott. Men mest av allt, så är det att föreviga minnen tillsammans med vänner för livet: Vi hade sjukt kul! 

Idag blir jag nostalgisk när jag hör Sommarpsalm eller lyssnar till en luciatablå, likaså när jag ser ungdomar ta sina första stapplande steg på en scen under en stadsfestival, eller när jag känner lukten av rökmaskiner. Att välja ut mitt bästa musikminne är svårt eftersom det finns så många att välja mellan, och att jag hoppas att jag fortfarande håller på att skapa nya för ett framtida jag att nostalgiskt se tillbaka på. 

/ Mikael Engström, sångare i Covered in Snow

Lyssna på Raincheck här nedan!

Musikminne från Elle Wolf

Elle Wolf från Vancouver släppte den dansanta singeln Another lover där mörker och ljus förenas. En dröm om långa nätter vid stranden och att hitta en ny älskare. Pop och elektronik möts i en låt om frihet. Elle Wolf har tidigare släppt singlarna Let's find out, Disappear och Queen och en live-EP. Idag gästar hon bloggen för att berätta om två musikminnen! 

How do I choose just one. I think that all of my best memories are tied to music in one way or another. I think the only time I really cried at a show was when I was 18 standing in a field in Scotland. It was my first time at Tea in the Park festival. I am a small town girl from Canada and I couldn’t believe that I was in Scotland, looking up at Noel Gallagher singing Half the World Away with him and thousands of other people. My whole body felt like it was being lifted or like I was in this place I couldn’t have ever imagined. I didn’t even realize I was crying until my friend asked me if I was okay. I blamed it on the rain. I was moved for the first time in a big way. 

I would have to say that another music memory was the first time I tried LSD… yes my friends, I went for it in a big way. I was at a festival and it was the day that Alice Cooper was playing… so we said to Hell with it and dived in. It wasn’t that Alice Cooper was murdered multiple times during his show that freaked me out though, that was almost to be expected, but there was a guy in the crowd wearing a giant lego head…. I was not okay with that. After Alice Cooper played all of my friends decided to go see Weezer, and I just couldn’t go with them. I had to go see Chet Faker and the small sunset stage. So I went on my own…. If anyone ever wants to know what Utopia feels like.. It feels like being on acid, alone (but definitely not lonely) in a crowd while watching Chet Faker as the sunsets. That set was the most moving and uplifting set I can ever remember seeing. I literally saw these beautiful waves of energy coming off of this incredible musician on stage while everyone danced in the rainbow soundwaves. The vibe was a sunset dance floor with giant daisies floating around….. Take. Me. Back.

/ Elle Wolf 

Lyssna på Another lover här nedan!

Ludvig Nordholm - Stuck in the middle

Ludvig Nordholm är tillbaka med ny musik. Den går i samma anda som tidigare, men språket har gått från svenska till engelska och det låter mer pop än visa den här gången. Vi har hört Ludvig sjunga på engelska innan, i den fantastiska covern av CHIVVYSs Red water. Här, i Stuck in the middle, finns melankolin precis som i den låten, även om refrängen får hjärnan att börja gunga på ett så mysigt sätt att den får med sig resten av kroppen med. 

Jag tycker om hur Ludvig utforskar olika uttryckssätt, samtidigt som hen behåller sin unika känsla. I de svenska låtarna har jag fastnat för de berättande texterna som jag tycker att hen är väldigt bra på. På engelska blir det på ett annat sätt, men fortfarande med lika mycket själ och hjärta. En själ och ett hjärta som får en att nynna med.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Alphanaut

Alphanaut från Los Angeles är ett band som gör mig lycklig. Bandet utstrålar så mycket glädje och färger. Långt ifrån det konventionella. Med texter som river murar och drömmer om frihet för alla. Just nu är de aktuella med den färska singeln Shake the Rhythm som är hämtad från det kommande albumet On Some Planets This Is Pop. Idag gästar sångaren Mark Alan och basisten Austyn James bloggen och berättar om varsitt musikminne!

I have many fond memories of concert going over my lifetime but my favorite, and one of my first, has to be seeing David Bowie back in the mid 80s. Bowie was riding the wave of his successful Let’s Dance album, and the Serious Moonlight tour was a dazzling and ehxilerating. I had been an instant fan of Bowie’s once I discovered the Heroes album in a used record bin. Listening to those tunes forever changed my perspective on what rock ’n roll and pop music could sound like. 

Soon I had collected David’s entire back catalog and remember being surprised by how many tunes I was familiar with having heard them on the radio, but not knowing they were his. So that night of the live show it was a mind blowing experience to witness his performance and hear so many songs that were my new favorites at the time. An extra special bonus to just being at the concert, was having my little sister Stephanie there for the experience. She couldn’t have been more than 14 at the time and this was her first every live show ever. Steph didn’t know a lot of Bowie’s music, but she loved the singles from Let’s Dance and was thrilled be there with her big brother. I still clearly remember singing at the top of our lungs together to many of the songs and bonding over the whole experience. To this day Stephanie and I reflect on that concert as a really special experience in our lives. 

/ Mark Alan, Alphanaut 

I haven't been to too many concerts, though I've seen great bands like ELO and Tool, and they were unbelievably amazing experiences. But the most impactful memory I have involving music is creating it with others. The juggling of ideas and the ability for us in the band to riff off each other and create something together is an experience and feeling that never leaves me. Us working as individuals and as a group to help grow an ever blooming flower of noise folding unto itself. It's something that I would consider to be one of the pinnacle of human experiences.

/ Austyn James, Alphanaut 

Lyssna på Shake the Rhythm här nedan!

Musikminne från Johan Offerlind

Dan Andersson har varit en stor förebild för mig i mitt skrivande. Naturens mystik och sökandet efter flera saker - tröst, frid. I juni släppte Avantgardets Johan Offerlind den första låten från hans Dan Andersson-projekt, En strof till Huck Finns minne. I juli släppte han nästa tonsatta Dan Andersson-text; Gengångare. Båda är väldigt vackra, omfamnar många känslor och förvaltar Dans texter väl. Lite senare kommer ett album med Johans tonsättningar av Dan. Till sin hjälp har han bland annat haft Lennart Junior Göransson som skrivit blås och stråkar. Idag gästar Johan bloggen och berättar om ett musikminne! 

Mitt musikminne sträcker sig tillbaka till en episod i mellanstadiet då jag för första gången stod på scen och uppträdde tillsammans med mina polare i ett rockband som kallade sig Salubrin. 

Vår musiklärare Mats Runberg hade anordnat en skolkonsert i matsalen och gett oss möjlighet att repetera i musiksalen utanför skoltid. Känslan man får av att jobba mot ett gemensamt mål var på sätt och vis en ny upplevelse för mig. Visserligen hade jag deltagit i sammanhang som uppbringar samma kollektiva förväntningar och förhoppningar men mitt bristande intresse och motorik gjorde mig till en usel lagkamrat i såväl sportsammanhang som skolarbete. 

När dagen kom, Julen -92, äntrades scenen på darrande ben med skolans elever och lärare som publik. I detta läge fanns ingen möjlighet att backa utan det som gällde var att lita på sig själv och sina bandkamrater. Det var en mäktig upplevelse att fylla lokalen med ljud som skapades av oss själva i realtid med hjälp av elförstärkta instrument. Rökmaskinen och scenbelysningen ökade upplevelsen av att det vi gjorde var på allvar, för det var det ju också. Kanske den mest viktiga spelningen någonsin. 

Inför denna händelse lärde jag mig att ta ut glädjen i förskott och njuta av resan med alla inre bilder som målas upp längs vägen. 

Jag har hört vissa påstå att musik inte är viktigt och som undrar varför musik är ett ämne i grundskolan. För mig är det jävligt viktigt. Viktigast av allt! 

Tack Mats! Du gav mig blodad tand! 

/ Johan Offerlind 

Lyssna på En strof till Huck finns minne och Gengångare här nedan!

Anna Bodotter - Strålande utsikter

Anna Bodotter fortsätter att vara produktiv. Det var mindre än ett år sedan som hennes debutalbum Kom ta bilder släpptes och nu är redan hennes andra album här, med titeln Strålande utsikter. Ibland kan en sådan hög produktivitet bidra till att det blir ojämnt - som att varken artisten eller lyssnaren vet vad verket egentligen vill säga, vart det vill någonstans. Med Anna upplever jag inte det så. Hennes väg känns självklar och även om låtmaterialet är mer jämnt och kanske saknar hitsinglar i den bemärkelsen så tänker jag inte på hennes musik som något som söker just topparna. Här handlar det istället väldigt mycket om känsla och att verkligen kunna förmedla dessa och det är Anna helt fantastisk på; känslorna skär in i kroppen på mig. Hon sätter inte filter på vardagen eller livet i stort, utan hon berättar mycket om hur det faktiskt är. Hon skriver poetiskt och drömskt och ibland låter det nästan som Astrid Lindgrens visor med ett elektroniskt arrangemang. Och det är verkligen inget negativt menat. 

Jag tänker att mycket av texterna bär på barndomens drömmar i ena handen och ensamheten som tar över en helt ibland i den andra och tillsammans så blir det en slags tröst att lyssna på albumet. Det kramar inte om en hela tiden, men det förstår; vi har känt samma känslor. Anna har förstås påverkats av hela situationen med Corona och en av låtarna heter just Covid; passande på ett album som ofta stryker kring ensamhet. 

Jag håller fortfarande Barndomens gudar som en fantastisk låt, kanske en av de bästa singlarna det här året. Låtar som Sartre och avslutande Fortfarande ganska unga är också rakt igenom fantastiska. Det är musik som berör, som tar med en tillbaka till barndomen och som samtidigt förstår det jobbiga i att bli vuxen, ensamheten man kan känna och bli en del av. Det är musik som förstår en. Helt enkelt.

Lyssna på albumet här nedan och kolla in den fina musikvideon till titellåten.