Musikminne från Folke Nikanor

Folke Nikanor gör mestadels instrumental musik som många gånger säger mer än låtar fulla av text. Den talar ofta mycket högre. Toner av jazz möter mer elektroniska sådana och bildar något unikt. Ibland bjuder han in någon på sång, som i senaste singeln, som går på repeat här hemma, I det guldiga prasslet där Anna Järvinen gästar. Idag gästar Folke Nikanor och berättar om ett musikminne! 

Undrar om jag har något minne med tyngd som inte är kopplat till en låt eller melodi? Jag tror inte det. Alla mina minnen sammanflätas och smälter ihop med den låt man lyssnade på just då. När jag ramlade med cykeln och skrapade upp halva ansiktet var det till tonerna av Mötley Crues Looks that kill, jag lyssnade distraherat i en walkman och försökte komma på vad texten egentligen handlade om. 

När jag började jobba på konsthall i Stockholm på 00-talet lyssnade alla på Daft Punk eller The Knifes första platta. Jag kommer ihåg att jag var så förvånad över att alla tyckte Daft Punk var så fantastiska och storstadsbra. Jag tyckte det var helt värdelöst men efter att ha matats med Harder Better Faster Stronger i ett par veckor tyckte även jag att den franska elektroscenen var ganska cool. Musik kan ju ibland vara på det viset. Först sämst, och efter ett tag bäst. 

Men mitt absolut starkaste musikminne kommer från mormors kök. Hon bakade alltid nåt gott. Rullrån, mandelkubb, kanelbullar eller skorpor. Och radion stod alltid på. En gång när jag hälsade på spelades BoEves psalm av Lars Hollmer på radion och jag drabbades av en stark vemodig känsla och fullständigt förlorade mig själv i den fina melodin. Tänk att musik kan vara så drabbande och förlamande. Som en naturkraft. Jag tror det måste vara Sveriges vackraste och mest melankoliska melodi som någonsin gjorts. När jag debuterade 2018 med albumet Bottenviken gjorde jag en cover på den. 

/ Folke Nikanor

Lyssna på Folkes version av BoEves psalm här nedan och förstås även på den senaste singeln!