Musikminne från KNASH

Foto: Amilia Öhberg Soukri 

Stockholmsbandet KNASH släppte i fredags sin debut-EP. En EP som består av 5 låtar som jag gärna tar med både på dansgolvet och i revolten mot trista normer och förväntningar på hur man ska bete sig. Det låter fantastiskt. Idag gästar de bloggen och berättar om ett musikminne, kopplat till Kate Nash. 

Bandnamnet KNASH kom till mest som ett skämt och som en förkortning på Kate Nash vars album Girl Talk förde oss samman. Det var nämligen ett gymnasieprojekt vi startade bandet kring där vi endast spelade hennes låtar. Vi insåg snabbt att vi ville fortsätta spela ihop även efter gymnasiets slut, och att vi inte längre skulle vara ett Kate Nash-coverband utan skriva våra egna låtar. Men namnet KNASH hängde kvar! Det där jäkla namnet, som vi letade alternativ till så länge och som engelskspråkiga personer gärna uttalar som antingen ”Nash” eller ”Könäsh”, när vi rättar att det inte är ett tyst K. Men vi hade liksom blivit KNASH, inget annat passade! 

Hursomhelst, det är sällan Kate Nash spelar i Stockholm men för några år sedan spelade hon i Brighton. Vi tyckte det kändes värt att åka dit, hon är ju hela anledningen till att vi finns till alls. Bara för att se vad som hände så skickade vi iväg ett mail till hennes manager och berättade att vi startats tack vare henne och att vi var svinpeppade på att få se henne live. Managern svarade att vi såklart skulle få träffa vår stora förebild! 

Vi åkte till Brighton och ställde oss i kön till giget när en av oss fick ett sms att vi skulle gå runt hörnet. Där blev vi insläppta bakom stängslet och fick kliva på turnébussen som tillhörde självaste Kate Nash och lyssna storögt och kärleksfullt i våra nya Kate Nash-tröjor till när hon uttalade KNASH - Könäsh!

/ KNASH 

Lyssna på den självbetitlade debut-EP:n här nedan!

Anna Järvinen - Vestigia Terrent

Anna Järvinen är tillbaka. Det finns nog ingen artist som har en sådan känsla för vardagliga detaljer i sin musik som just Anna. Ett besök i en affär kan bli något romantiskt och vackert. Mycket är sig likt på det nya albumet, vars titel är latin för uttrycket ”spåren förskräcker”, den drömska rösten och melodierna som vårspringer barfota över gatorna. Hon sjunger inte bara ord, utan det är känslor som kommer ut, och hon är bra på att klä allt i just känslor. I Bara du kommer dunkar allvaret och sorgen bredvid varandra, i titellåten tassar musiken och texten fram. Det är inte alltid helt lätt att uppfatta alla ord, men det är lättare att uppfatta varje känsla Anna förmedlar. 

Titellåten växer ju längre den pågår och den är de vackraste knappa 5 minuterna jag hört från Annas värld på länge. Jag fastnar inte riktigt lika mycket för 93 och Olåt, men överlag så präglas albumet av en skönhet som är svår att motstå. Vardagen blir lite lättare och så mycket vackrare i Annas sällskap. Nostalgin som någon annan vill dammsuga upp, gör Anna vacker popmusik av. Nostalgiskt och skört, samtidigt så självklart.

Lyssna på Vestigia Terrent här nedan! 

Musikminne från honeyfreckle

Foto: Simon Roth Kalla 

Idag gästar honeyfreckle bloggen för att berätta om ett musikminne. Bakom namnet så finns Sanna Hansson från Skåne. Hennes musik får glitter att växa ut och världen att bli lite mer färgglad och det behövs verkligen. Hon släppte första singeln love me not förra året och nu i april släppte hon svängiga pit stop. 

Jag har funderat mycket över vilket musikminne jag vill berätta om när jag nu har chansen. Många vackra minnen väcks till liv, som när barndomsidolerna Alphabeat spelade på K.B Hallen i vintras och glädjetårar rann nedför mina kinder oavbrutet under en och en halv timme. Eller när jag och en av de vänner jag haft längst, Rebecka, satt och väntade på bussen i högstadiet varje eftermiddag och drömde oss bort till tonerna av MIKA. Det finns många musikminnen som präglat vem jag är som person. 

Det minne jag väljer att sätta strålkastarljuset på utspelar sig under en längre period, och för flera år sedan. Jag och min lillebror Hampus, som jag nu skapar musik tillsammans med, var som små otroligt insatta i Melodifestivalen. Det var en av årets höjdpunkter, och vi satt bänkade framför TV:n med godisskålen varje lördag. Vi kunde inte heller vänta på att samlings-CD:n skulle komma ut, så vår tålmodiga pappa spelade in programmen på vår VHS, förde över materialet till datorn för att sedan bränna en live-CD för varje deltävling. Det här var alltså långt före Spotify, och det faktum att vi var först på förskolan och lågstadiet med att ha låtarna på CD gjorde oss varje måndag omåttligt populära. Det kändes iallafall så just då. 

Foto: Privat

När Melodifestivalen kom till Malmö år 2004 åkte vi till min och Hampus stora glädje för att titta på genrepet. Det är 16 år sedan, men jag minns fortfarande flera fragment otroligt tydligt. En del saker har blivit till stående skämt och återupplevs genom mina föräldrars berättelser. Jag minns att JO-juice var på plats och delade ut gratisprover av sin nya smak, nektar. Deras personal hade lådor på ryggarna som gjorde att de såg ut som astronauter. Jag minns att det var året som Lena PH tävlade med Det gör ont, en låt som gjorde att varje maskerad jag var på det året kryllade av 9-åriga tjejer i hennes karaktäristiska outfit. Sent ska jag också glömma den berömda koreografin med mikrofonstativet. 

Hur som helst, mina föräldrar hade verkligen förberett oss på att det var genrepet vi skulle på. De hade förklarat att det inte gick att rösta, att det inte var på riktigt. Vad de inte hade förberett min 6-åriga bror på var att de ändå måste låtsas att någon vinner samt går till andra chansen. Så när programledarna, detta året Peter Settman, Charlotte Perrelli och Ola Lindholm, presenterade resultatet brast det. Han kunde inte förstå att mina föräldrar hade lurat honom på det här sättet. Personerna som satt bredvid oss småfnittrade när mina stackars föräldrar försökte lugna ner honom. Som jag minns det, blev allt bra till slut och det riktiga resultatet presenterades i vanlig ordning cirka 21.20 på lördagskvällen. På senare år har det inte blivit riktigt lika stor uppståndelse i Melodifestival-tider, men den årliga schlagerfesten kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

/ honeyfreckle 

Lyssna på pit stop här nedan! 

Musikminne från Pulverstan

Foto: Press

Idag släpper Västeråsbandet Pulverstan sitt debutalbum Måla mig i dina färger. På albumet finns bland annat Bäng i din säng som ni säkert har hört redan, men även Kjell Höglund-samarbetet Kjells kök/Högre upp. Idag gästar de, dagen till ära, bloggens serie Musikminne, genom sångaren Marcus Holm. 

Mitt bästa musikminne var första gången vi tog ton med Pulverstan under festivalen Vårskriket i Västerås. I brist på någonstans att repa hade vi veckorna innan fått husera i lokala punkbandet Comminors replokal. Ett litet skyffe som egentligen inte borde kunna rymma tio älskvärda idioter som bestämt sig för att bilda poporkester tillsammans. I replokalen, som var tapetserad av basisten Victors snus, spelade vi ihop oss med icke-existerande medhörning, gitarrer med avspelade strängar och trombon- och trumpetsaliv i stora pölar på golvet. 

Jag tror det var därför det blev personlig magi för mig första gången vi stod på Intimans scen under vår premiärspelning på Vårskriket, inför ett hundratal människor som i mångt och mycket är just de personer vi sjunger om i våra låtar. De excentriska och de anonyma. De som försvann och de som stannade kvar. Plötsligt kunde jag höra våra toner, höra texterna som jag skrek ner genom hundratusen watt, höra vänner och ovänner i publiken som stod så nära scenen att jag kunde se porerna i deras ansikten. Så som musik ska upplevas: live och intimt. 

Men det allra mest fantastiska var inte det faktum att jag kunde höra hur våra låtar lät för allra första gången. Det mest fantastiska var att få dela scen med människorna som har format mig till den jag är idag. Mina närmaste vänner, som jag delat tonår, upptåg och kärlek med. Även om det var ett hundratal personer i publiken spelade vi just den här spelningen bara för oss, för vår vänskap och för Pulverstan. Inte för någon annan.

/ Marcus Holm, Pulverstan 

Lyssna på Måla mig i dina färger här nedan! 

Jag vill att livet ska vara som en renovering som aldrig riktigt blir klar

När jag var tio år så dog både en klasskamrat och min farfar. Det var första gången som jag blev riktigt medveten om döden. Min farmor dog när jag bara var två, så det är svårt att säga att jag förstod något av vad som hände. Men jag kan inte säga att man lär sig att förstå heller egentligen. Jag har haft lite kriser på grund av just döden. På vissa sätt så cirkulerar den över en hela tiden, till sist, när man är helt skuggad av den, slår den sig ner. Det känns som att man aldrig kommer hinna packa allt man vill ha med sig från livet. Det är som en renovering som aldrig riktigt blir klar, och som jag kanske inte heller vill ska bli klar. 

Jag älskar ju att leva, även om jag egentligen inte gör så himla mycket, men jag har inte särskilt höga krav på att så mycket ska hända egentligen. Ge mig en öl och ett samtal som aldrig riktigt vill ta slut så är jag nöjd sen liksom. Ju fler av de jag växte upp med som dör, desto närmare kryper döden. Och jag tycker det är obehagligt. Naturligtvis har jag förmodligen många år kvar, men det är inget som säkert går att veta. Mot en del så springer den så tidigt, utan förvarning så klyvs hjärtat itu. 

Det är så konstigt att en dag så kommer det inte gå att prata med människors vars röst man växt upp med, vars armar drog in när man sprang för långt in i mörkret, vars värme bäddade om en. De som ropade Oskar på ett speciellt sätt. De som lärde mig att cykla, att springa, att prata, att kramas.   

Det är så mycket jag vill ha ut av livet. Jag vill alltid behålla det där lekfulla. En del av mig kan få växa upp, medan den andra delen vill fortsätta ha springtävlingar och sitta på en gunga och kikna av skratt. Båda delarna. Naturligtvis vill jag fokusera på vad jag vill ska hända medan jag lever. Hur kommer mina barn vara? Kommer de läsa mina böcker? Hur kommer deras revolt se ut? Vad skulle jag kunna lära ut? Vad kommer de tycka om min skivsamling om de bläddrar igenom den? Skulle vi ha fler saker gemensamt än som skulle skilja oss åt? Vad skulle de vilja att jag tog med dem till? Hockey, dans? Eller kanske inget av det? Vilka hemligheter skulle vi viska till varandra? Hur ofta skulle vi mötas i skratt och i tårar? Vad skulle vi bråka mest om? Förmodligen min egentid, men jag skulle gärna prioritera bort den ibland. 

Men det är samtidigt skrämmande att livet en gång tar slut och det är en tanke jag inte riktigt kan vänja mig vid. Jag kommer aldrig riktigt känna mig klar. Och jag vill inte att någon annan ska bli klar heller. 

Musikminne från Christina Hellström - En oförglömlig konsert

Christina Hellström, tecknad av Henrik Persson

För snart ett år sedan släppte Christina Hellström sitt tredje album Bara natten har rymd, där hon samarbetade med både Björn Olsson och Franska Trion. Björn har hon - precis som sin son Håkan Hellström - haft ett ingående samarbete med ända sedan hennes första skiva. Själv såg jag Christina och Håkan mötas på scen i Scandinavium 2016. Det var väldigt vackert. Idag gästar Christina bloggen och berättar om ett musikminne kopplat till The Beatles, som ju faktiskt bildades för 60 år sedan i år. 

Yesterday, all my troubles seemed so far away, now it looks as though they’re here to stay, Oh, I believe in yesterday (The Beatles - Yesterday)

Året var 1964. Jag var 25. Bandet från Liverpool var verkligen fantastiska! De hade en stil som var så annorlunda mot vad vi tidigare sett och hört i musik. Något annat än Alice Babs och Snoddas. Något för de unga (som numera är vuxna). Killarna från Liverpool. John, Paul, George och Ringo Starr. The Beatles! Helt annorlunda. Svarta smala kostymer (ja, de var ju själva smala). Och långt hår med lugg. (Med dagens ögon sett faktiskt ganska kortklippta). Och musiken var något vi aldrig tidigare hört. Vilka texter, vilka duetter!

The Beatles var på Nordenturné. Vilken lycka! Och jag och min kompis hade fått biljetter. Till den här kvällens spelning.

Who knows how long I’ve loved you, you know I love you still…
(The Beatles - I will)

Konserten skulle äga rum i Johanneshovs Isstadium. Åh, vilken förväntan i publiken! Vi satt på smala långbänkar av trä med brant lutning nedåt. Inga ryggstöd. Det behövde vi inte på den tiden.

Det var förväntan och sorl från den unga publiken. Så kom de in. Så tuffa, så säkra. Klädda i svart. De började och Paul och John sjöng duett med huvudena mot varandra. Scenen var liten, en slags trälåda som stod på stolpar och med ett draperi under. Bandet spelade sina kända låtar, publiken var extatisk. Aldrig hade man hört ett band som spelade på det sättet.

Publiken hamnade i extas. Man ruskade huvuden, skrek, dansade på plats. Yeah yeah yeah ! - Ja- till en början. The Beatles var i god form. Spelat några låtar nu. Men vad händer?

En kille hoppar ned på bänken bredvid mig. En till. Och en till!. Publiken, killar och tjejer rusar ned mot scenen. Vi sitter kvar i förvirring men med ett slags svagt hopp om att om vi sitter still så kanske det blir ordning på konserten.

Men vad händer nu?! Draperiet under träscenen rycks undan och ut kommer en hop säkerhetsmän. Overkligt! Och hur i allsin dar har de hittills tillbringat kvällen? Hoptryckta under scenen! Äntligen utsläppta att få göra ett riktigt jobb!

Några vakter för skyndsamt ut The Beatles bakom scenen. Konserten plötsligt avslutad. Vi tittar på varandra. Jaha, ja då så. Vi reser oss tveksamt, går ut ur hallen. Vad hände? Blir det inget mer?

It’s been a hard day’s night, and I’ve been working like a dog, It’s been a hard days night, I should be sleeping like a dog…
(The Beatles - A hard day's night)

Men vad underbara de var! Jamen, vilka låtar! Jamen, vad gulliga Paul och John var när de sjöng duett! Jamen, det här kommer vi minnas resten av livet!

/ Christina Hellström

Lyssna till Christinas fina låtar Jag dansade en sommar och San Francisco här nedan! Båda låtarna är hämtade från albumet En liten bit till. 

I Wish I Was A Fish - Till havs

Omslag: Ida Engblom

Havet. Vara nära vatten. Det är där jag kan känna att jag kan slappna av för en stund nuförtiden. I dessa märkliga tider som utspelar sig just nu, runtom hela världen. En artist som jag förknippar med havet, vars musik andas det stillsamma och vackra med havet är I Wish I Was A Fish, som Frida Teresia Svenssons soloprojekt heter. Jag har tidigare skrivit om hennes musik och har uppskattat det drömska och lekfulla som präglar musiken. Musik som man kan drömma sig bort till. 

Idag släpps nya singeln Till havs där Frida till viss del sjunger på svenska, om att sjunka ner till havets botten. Med låten släpps även en fin video som nästan får en att känna att man är där, i vattnet. För mig går det att tolka låten på olika sätt, för även om det är vemodigt, så känns det som att vemodet bär ett lugn med sig. En trygghet. Det känns som att de engelska orden och de svenska inger två separata känslor och att de nånstans möts på mitten. Hur det än är menat så berör det mycket och jag tycker att Till havs är Fridas bästa låt hittills och jag känner att jag gärna hör henne sjunga på svenska snart igen. Tills dess så lägger jag gärna örat mot den allt varmare havsytan och hör Frida sjunga Till havs.

Lyssna på låten här nedan och titta på den fina videon! 

Musikminne från Diza Guava

Foto: Sanfrid Bergman 

Diza Guava, egentligen Diza Sköld, släppte för ett kort tag sedan sin första EP. En EP som känns ärlig och som har fantastiska texter. Jag själv berördes starkt och jag tror att, när året är slut, så är dessa fyra låtar något jag kommer bära med mig fortsatt, in på årsbästalistor, rätt in i hjärtat utan återvändo. Idag gästar Diza för att berätta om ett musikminne! 

Mitt finaste musikminne är från gymnasietiden. Inte för att jag inte haft fantastiska musikupplevelser sedan dess, men detta har varit svårt att toppa. Det var jul. Jag skulle spela cello för en proppfull sal av syskon och föräldrar som hade samlats för att se vår julavslutningskonsert. Jag och en pianist, Klara, hade övat i minst ett halvår. På scenen bakom oss skulle vi ha några fantastiska dansare som tolkade musiken med sina rörelser. Det var helt mörkt, förutom strålkastarna på oss. Gjorde våra ansikten varma. Tyst i salen. Inga noter. Hjärtan som slog av adrenalin. 

När jag spelade de första tonerna av Veni, veni Emmanuel var det det enda som hördes. Allt hängde på mig. Ett snedsteg och magin skulle vara bruten. Jag var den som just då hade äran att få skapa känslor hos publiken. Klara anslöt sig efter några fraser, och jag var inte längre ensam. Men det kändes som att tiden stod still. Det fanns inget annat. Mina fingrar vandrade över strängarna. De visste vad de skulle göra. Mitt medvetande och min logik hade lämnat. Allt drevs av muskelminne. De där 5 minuterna kändes som en evighet men samtidigt som en sekund.

/ Diza Guava 

Lyssna på Dizas debut-EP här nedan! 

Musikminne från I-M-R

Foto: ONUK/ Bernhard Schmitt 

Idag gästar Ralf Jesek och hans I-M-R bloggens serie om musikminnen. Bandet, där Ralf är sångare, släppte för ett tag sedan minialbumet Follow the Ruins, som imponerade stort på mig. 

Beside all the usual bands and artists that have influenced me - and almost every band of our genre - (The Cure, Joy Division, Fad Gadget and so on), I personally made my very first contact with a bit darker music in a rather unexpected way. I was thirteen, I think, when my sister's boyfriend introduced me to an Austrian singer/songwriter called Wolfgang Ambros. He had released an album with the indicative title Es lebe der Zentralfriedhof (Long Live the Central Cemetery) in the early seventies and one track of it impressed my teenager ears extremely.

The song was called Heite drah i mi ham (Today I Commit Suicide) and was a very beautiful tune with a great melody and an absorbing atmosphere that walked on the edge between sadness and relief. As the song title reveals: it was about a man who lies down in a bathtub full of warm water, slits his wrists and waits for his death. There is no explanation why he does it, there is no assessment, there is just the description of the situation. In calm words. And the lyrics end with the phrase "Freedom only means that you can leave whenever you want to". And I sat there and was gobsmacked, because I never heard such a song before. It was the very first song that really catched me, opened my mind and aroused the melancholia in me. So, thanks to Vienna!

/ Ralf Jesek, I-M-R 

Lyssna på Follow the Ruins här nedan!

Musikminne från A.W

Foto: Sherko Wehby 

Idag gästar Aran Wehby, som går under artistnamnet A.W, bloggen och berättar om ett musikminne. Dagen till ära släpps det även en musikvideo till låten Försäkringskassanupproret. 

Min spelning i Mellerud var häftig. Jag åkte med sångerskan Angelica och gitarristen Nicholas som spelar i bandet All My friends Are Stars. Det var strax efter att jag och Angelica Peralta hade vunnit musiktävlingen på Barleys food factory. Vi vann 1000 kr som kvällens bästa akt. Så det ena ledde till det andra. Spelningen var helt akustisk och vi vandrade med publiken in i skogen tills vi kom till ett berg där vi spelade för dem. På kvällen gick vi ner till en fiskrestaurang och åt goda fiskburgare. Vi  bodde på ett riktigt vackert vandrarhem där vi hade en fin utsikt över havet. På morgonen fick vi en väldig god frukostbuffé samt betalt för giget. 

/ Aran Wehby

Se videon till Försäkringskassanupproret här nedan! 

"Jag vill helt enkelt skapa musik som representerar livet i alla dess former"

Foto: Marina Marison

Robert Nord och hans soloprojekt Deeder släpper idag debutsingeln Motivation och det är ju passande i dessa tider då vi verkligen behöver så mycket motivation som det bara är möjligt - om inte mer. Här nedan berättar Robert om sig själv, sina favoriter när det kommer till musik och så klart om singeln och vad som ska komma framöver. 

Hur skulle du beskriva dig själv? 
- Jag kallar mig Deeder. Jag är en musiker, singer-songwriter, mixare och producent från Stockholm. Jag skapar sin musik helt själv från sin hemmastudio i Hässelby. 

Hur skulle du själv beskriva ditt sound? 
- Musiken kategoriserar jag simpelt som poprock. Sen händer det att jag slänger in lite alternativa influenser men försöker oftast att skriva poppiga melodier. Jag har en tendens att skapa mycket ljud och effekter då jag har den möjligheten och gillar det. Eftersom gitarren är mitt huvudinstrument och även mitt favoritinstrument så innehåller alla mina låtar gitarr i någon form. Ofta är det via gitarren jag börjar skriva låtar. Låtskrivandet handlar oftast om alla frågor och tankar som finns i mitt huvud, vilket resulterar i alla typer av känslor, allt från förtvivlan till hoppfullhet. Eftersom jag själv har använt musik som en vägledare och stöd för att tro mer på mig själv i mitt liv så försöker jag ofta ha en röd tråd att skapa sådana känslor. Jag vill helt enkelt skapa musik som representerar livet i alla dess former. 

Din första singel heter Motivation, berätta om den! 
- Motivation handlar om en strävan efter motivation, syfte och riktning med livet. Texten utforskar vad som händer, vilka tankar och känslor man har innan man når just detta. Jag skrev låten av just anledningen att jag ville ha mer motivation i mitt liv. Varför jag skapade Deeder var för att få mer motivation, därav var Motivation en perfekt start som första singel. Förhoppningsvis sänder låten en hoppfullhet till lyssnaren. Men som alltid är det en öppen och relativ fråga vad låten innebär för just en själv. Detta görs i en form av dansvänlig Poprock med mycket ljud och element för att förstärka känslorna. 

Vad i livet får du motivation ifrån? 
- Precis som jag skrev ovan så är det främst att ha ett syfte och riktning med det man gör. Därav har jag snöat in i musik som jag gjort då jag har märkt att jag får sån rejäl motivation att göra detta! 

Var kommer namnet Deeder ifrån? 
- Om jag ska vara helt ärlig så kommer det från namnet på en karaktär jag skapade i World of Warcraft 2008 någon gång. Jag kommer ihåg att jag tänkte länge på vad den skulle heta och så kom jag på Deeder och tyckte det var ett härligt namn. Så det har hängt med sen dess. Så när jag började tänka på att skapa ett soloprojekt inom musik så har det sen länge varit självklart att namnet skulle vara Deeder. 

Är det ett album på gång också? 
- Inget på G just nu men det är absolut en framtidsplan och ett mål som jag vill uppfylla. 

Vad var det bästa och det sämsta med att växa upp i en liten stad som Kristinehamn? 
- Det bästa är nog den här lugna känslan som finns i småstäder, man stressar inte i onödan. Vilket egentligen passar mig bättre då jag är en ganska lugn person av mig. Sämsta är nog mindre möjligheter i form av jobb och aktiviteter. 

Kan du tänka dig att flytta tillbaka så småningom? 
- Man ska aldrig säga aldrig. Men kan tänka mig Karlstad i så fall om man nu pratar om Värmland. 

Vilka skivor låg du och lyssnade på hemma under skolåren? 
- Jag började främst lyssna på musik i stor omfattning när jag skaffade Spotify vid 13-14 års ålder någon gång. Så aldrig haft så mycket fysiska skivor. I början var det mest gammal rock jag lyssnade på och som skapade mitt intresse för musik och att börja spela gitarr. För att lista några betydelsefulla album: 

Kiss - Rock And Roll Over. Enligt mig deras bästa studio album. Perfekt skön härlig rock helt enkelt. Mr. Speed är deepcut som nog är favoriten på plattan. 

Savatage - Hall of the Mountain King. Ett väldigt spännande band som har en grym varierad diskografi. Låten Hall of the Mountain King måste man nog ändå välja som favorit. 

Soil - Scars. Ett av de band som gjorde mig mer intresserad av den hårdare och modernare sidan av Rock. Låten Breaking Me Down var den som introducerade mig, vilket jag hittade i en gammal World of Warcraft-video. 

Pantera - Cowboys From Hell Finns nog inte så mycket att säga om Pantera som inte redan är sagt. Helt otroligt band och vilket inflytande de har haft inom musikvärlden. Cemetary Gates är favoriten med anledning att jag får gåshud varje gång jag lyssnar på den. Främst textraden "Well I guess you took my youth away and gave it all away" som får mig varje gång. Sen dess har jag breddat mig ganska rejält med vad jag lyssnar på men som för många så lever det från ungdomen kvar. 

Vilken var den första skivan som betydde väldigt mycket för dig? 
- Det är nog de som jag nämner ovan egentligen. Och det är KISS som har betytt mest för mig. Vilket har satt sig i mitt sätt att skriva låtar även om musiken skiljer sig. För att nämna ett annat album med dem, skulle jag vilja säga Creatures Of The Night. Vilket enligt mig har de bäst inspelade trummorna rent ljudmässigt. Lyssna på I Love It Loud med ett par bra högtalare eller lurar. Trummorna är gigantiska! 

Om du skulle lista 5 låtar alla borde ha på sina spellistor i vår, vilka skulle det bli då? 
 -Självklart Motivation med Deeder! Men om jag ska välja med andra artister, så väljer jag 5 låtar som jag lyssnat på väldigt mycket på senaste tiden. Annihilator - Sounds Good To Me, Sam Fender - The Borders, Queen - '39, Jim Jidhed - Snart kommer natten, The The - Uncertain Smile och för att nämna en extra så vill jag säga Pantheon med Candide Baby, där jag är delaktig låtskrivare och spelar gitarr. 

Nämn en låt som du önskar att du hade skrivit! 
- Run To You med Bryan Adams. Tycker att den verkligen definierar en perfekt Poprock-låt. Den har allt man vill ha inom den genren! 

Har du något favoritklipp på Youtube som du återkommer till gång på gång? 
- Kanske inte ett specifikt. Men ett tema är att jag brukar alltid sätta igång lugnande musik/ljud via Youtube i högtalarna när jag ska sova. En rekommendation till alla. 

Coronaviruset påverkar ju alla människor på olika sätt. Hur har det påverkat dig? 
- Jag jobbar hemifrån just nu 100%, så blir väldigt mycket tid inomhus. Sen blir man såklart bombarderad med information hela tiden. Så absolut blir man påverkad. Jag försöker ha mindsetet "gilla läget" och göra det bästa av situationen. 

Många artister har börjat streama små konserter via sociala medier, är det något som du också skulle kunna tänka dig att göra? 
- Absolut, det är ett perfekt tillfälle! 

När du inte sysslar med musik, vad sysselsätter du dig med då? 
- Jobbar som IT-konsult/ingenjör. Annars är det träning så gott det går samt kolla på fotboll. 

Vilken samhällsfråga tycker du borde uppmärksammas mer? 
- Filosofi och meningen med livet kan jag tycka. Tror att Coronakrisen kommer ge detta ett lyft. Att man börjar fundera på vad som verkligen är viktigt med ens liv. 

Till sist, om du fick drömma fritt, hur skulle framtiden se ut då? 
- Det skulle vara grymt om jag fortsätter att göra musik. Ett mål är att skapa det där albumet som är nyskapande och att bli ihågkommen för det.

Du kan följa Deeder på Facebook här och på Instagram här. Lyssna på Motivation här nedan!