onsdag 15 april 2020

Jag vill att livet ska vara som en renovering som aldrig riktigt blir klar

När jag var tio år så dog både en klasskamrat och min farfar. Det var första gången som jag blev riktigt medveten om döden. Min farmor dog när jag bara var två, så det är svårt att säga att jag förstod något av vad som hände. Men jag kan inte säga att man lär sig att förstå heller egentligen. Jag har haft lite kriser på grund av just döden. På vissa sätt så cirkulerar den över en hela tiden, till sist, när man är helt skuggad av den, slår den sig ner. Det känns som att man aldrig kommer hinna packa allt man vill ha med sig från livet. Det är som en renovering som aldrig riktigt blir klar, och som jag kanske inte heller vill ska bli klar. 

Jag älskar ju att leva, även om jag egentligen inte gör så himla mycket, men jag har inte särskilt höga krav på att så mycket ska hända egentligen. Ge mig en öl och ett samtal som aldrig riktigt vill ta slut så är jag nöjd sen liksom. Ju fler av de jag växte upp med som dör, desto närmare kryper döden. Och jag tycker det är obehagligt. Naturligtvis har jag förmodligen många år kvar, men det är inget som säkert går att veta. Mot en del så springer den så tidigt, utan förvarning så klyvs hjärtat itu. 

Det är så konstigt att en dag så kommer det inte gå att prata med människors vars röst man växt upp med, vars armar drog in när man sprang för långt in i mörkret, vars värme bäddade om en. De som ropade Oskar på ett speciellt sätt. De som lärde mig att cykla, att springa, att prata, att kramas.   

Det är så mycket jag vill ha ut av livet. Jag vill alltid behålla det där lekfulla. En del av mig kan få växa upp, medan den andra delen vill fortsätta ha springtävlingar och sitta på en gunga och kikna av skratt. Båda delarna. Naturligtvis vill jag fokusera på vad jag vill ska hända medan jag lever. Hur kommer mina barn vara? Kommer de läsa mina böcker? Hur kommer deras revolt se ut? Vad skulle jag kunna lära ut? Vad kommer de tycka om min skivsamling om de bläddrar igenom den? Skulle vi ha fler saker gemensamt än som skulle skilja oss åt? Vad skulle de vilja att jag tog med dem till? Hockey, dans? Eller kanske inget av det? Vilka hemligheter skulle vi viska till varandra? Hur ofta skulle vi mötas i skratt och i tårar? Vad skulle vi bråka mest om? Förmodligen min egentid, men jag skulle gärna prioritera bort den ibland. 

Men det är samtidigt skrämmande att livet en gång tar slut och det är en tanke jag inte riktigt kan vänja mig vid. Jag kommer aldrig riktigt känna mig klar. Och jag vill inte att någon annan ska bli klar heller. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar