 |
| Christina Hellström, tecknad av Henrik Persson |
För snart ett år sedan släppte Christina Hellström sitt tredje album Bara natten har rymd, där hon samarbetade med både Björn Olsson och Franska Trion. Björn har hon - precis som sin son Håkan Hellström - haft ett ingående samarbete med ända sedan hennes första skiva. Själv såg jag Christina och Håkan mötas på scen i Scandinavium 2016. Det var väldigt vackert. Idag gästar Christina bloggen och berättar om ett musikminne kopplat till The Beatles, som ju faktiskt bildades för 60 år sedan i år.
Yesterday, all my troubles seemed so far away, now it looks as though they’re here to stay, Oh, I believe in yesterday (The Beatles - Yesterday)
Året var 1964. Jag var 25. Bandet från Liverpool var verkligen fantastiska! De hade en stil som var så annorlunda mot vad vi tidigare sett och hört i musik. Något annat än Alice Babs och Snoddas. Något för de unga (som numera är vuxna). Killarna från Liverpool. John, Paul, George och Ringo Starr. The Beatles! Helt annorlunda. Svarta smala kostymer (ja, de var ju själva smala). Och långt hår med lugg. (Med dagens ögon sett faktiskt ganska kortklippta). Och musiken var något vi aldrig tidigare hört. Vilka texter, vilka duetter!
The Beatles var på Nordenturné. Vilken lycka! Och jag och min kompis hade fått biljetter. Till den här kvällens spelning.
Who knows how long I’ve loved you, you know I love you still…
(The Beatles - I will)
Konserten skulle äga rum i Johanneshovs Isstadium. Åh, vilken förväntan i publiken! Vi satt på smala långbänkar av trä med brant lutning nedåt. Inga ryggstöd. Det behövde vi inte på den tiden.
Det var förväntan och sorl från den unga publiken. Så kom de in. Så tuffa, så säkra. Klädda i svart. De började och Paul och John sjöng duett med huvudena mot varandra. Scenen var liten, en slags trälåda som stod på stolpar och med ett draperi under. Bandet spelade sina kända låtar, publiken var extatisk. Aldrig hade man hört ett band som spelade på det sättet.
Publiken hamnade i extas. Man ruskade huvuden, skrek, dansade på plats. Yeah yeah yeah ! - Ja- till en början. The Beatles var i god form. Spelat några låtar nu. Men vad händer?
En kille hoppar ned på bänken bredvid mig. En till. Och en till!. Publiken, killar och tjejer rusar ned mot scenen. Vi sitter kvar i förvirring men med ett slags svagt hopp om att om vi sitter still så kanske det blir ordning på konserten.
Men vad händer nu?! Draperiet under träscenen rycks undan och ut kommer en hop säkerhetsmän. Overkligt! Och hur i allsin dar har de hittills tillbringat kvällen? Hoptryckta under scenen! Äntligen utsläppta att få göra ett riktigt jobb!
Några vakter för skyndsamt ut The Beatles bakom scenen. Konserten plötsligt avslutad. Vi tittar på varandra. Jaha, ja då så. Vi reser oss tveksamt, går ut ur hallen. Vad hände? Blir det inget mer?
It’s been a hard day’s night, and I’ve been working like a dog, It’s been a hard days night, I should be sleeping like a dog…
(The Beatles - A hard day's night)
Men vad underbara de var! Jamen, vilka låtar! Jamen, vad gulliga Paul och John var när de sjöng duett! Jamen, det här kommer vi minnas resten av livet!
/ Christina Hellström
Lyssna till Christinas fina låtar Jag dansade en sommar och San Francisco här nedan! Båda låtarna är hämtade från albumet En liten bit till.
