måndag 6 april 2020

Musikminne från Diza Guava

Foto: Sanfrid Bergman 

Diza Guava, egentligen Diza Sköld, släppte för ett kort tag sedan sin första EP. En EP som känns ärlig och som har fantastiska texter. Jag själv berördes starkt och jag tror att, när året är slut, så är dessa fyra låtar något jag kommer bära med mig fortsatt, in på årsbästalistor, rätt in i hjärtat utan återvändo. Idag gästar Diza för att berätta om ett musikminne! 

Mitt finaste musikminne är från gymnasietiden. Inte för att jag inte haft fantastiska musikupplevelser sedan dess, men detta har varit svårt att toppa. Det var jul. Jag skulle spela cello för en proppfull sal av syskon och föräldrar som hade samlats för att se vår julavslutningskonsert. Jag och en pianist, Klara, hade övat i minst ett halvår. På scenen bakom oss skulle vi ha några fantastiska dansare som tolkade musiken med sina rörelser. Det var helt mörkt, förutom strålkastarna på oss. Gjorde våra ansikten varma. Tyst i salen. Inga noter. Hjärtan som slog av adrenalin. 

När jag spelade de första tonerna av Veni, veni Emmanuel var det det enda som hördes. Allt hängde på mig. Ett snedsteg och magin skulle vara bruten. Jag var den som just då hade äran att få skapa känslor hos publiken. Klara anslöt sig efter några fraser, och jag var inte längre ensam. Men det kändes som att tiden stod still. Det fanns inget annat. Mina fingrar vandrade över strängarna. De visste vad de skulle göra. Mitt medvetande och min logik hade lämnat. Allt drevs av muskelminne. De där 5 minuterna kändes som en evighet men samtidigt som en sekund.

/ Diza Guava 

Lyssna på Dizas debut-EP här nedan! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar