torsdag 23 april 2020

Musikminne från honeyfreckle

Foto: Simon Roth Kalla 

Idag gästar honeyfreckle bloggen för att berätta om ett musikminne. Bakom namnet så finns Sanna Hansson från Skåne. Hennes musik får glitter att växa ut och världen att bli lite mer färgglad och det behövs verkligen. Hon släppte första singeln love me not förra året och nu i april släppte hon svängiga pit stop. 

Jag har funderat mycket över vilket musikminne jag vill berätta om när jag nu har chansen. Många vackra minnen väcks till liv, som när barndomsidolerna Alphabeat spelade på K.B Hallen i vintras och glädjetårar rann nedför mina kinder oavbrutet under en och en halv timme. Eller när jag och en av de vänner jag haft längst, Rebecka, satt och väntade på bussen i högstadiet varje eftermiddag och drömde oss bort till tonerna av MIKA. Det finns många musikminnen som präglat vem jag är som person. 

Det minne jag väljer att sätta strålkastarljuset på utspelar sig under en längre period, och för flera år sedan. Jag och min lillebror Hampus, som jag nu skapar musik tillsammans med, var som små otroligt insatta i Melodifestivalen. Det var en av årets höjdpunkter, och vi satt bänkade framför TV:n med godisskålen varje lördag. Vi kunde inte heller vänta på att samlings-CD:n skulle komma ut, så vår tålmodiga pappa spelade in programmen på vår VHS, förde över materialet till datorn för att sedan bränna en live-CD för varje deltävling. Det här var alltså långt före Spotify, och det faktum att vi var först på förskolan och lågstadiet med att ha låtarna på CD gjorde oss varje måndag omåttligt populära. Det kändes iallafall så just då. 


Foto: Privat

När Melodifestivalen kom till Malmö år 2004 åkte vi till min och Hampus stora glädje för att titta på genrepet. Det är 16 år sedan, men jag minns fortfarande flera fragment otroligt tydligt. En del saker har blivit till stående skämt och återupplevs genom mina föräldrars berättelser. Jag minns att JO-juice var på plats och delade ut gratisprover av sin nya smak, nektar. Deras personal hade lådor på ryggarna som gjorde att de såg ut som astronauter. Jag minns att det var året som Lena PH tävlade med Det gör ont, en låt som gjorde att varje maskerad jag var på det året kryllade av 9-åriga tjejer i hennes karaktäristiska outfit. Sent ska jag också glömma den berömda koreografin med mikrofonstativet. 

Hur som helst, mina föräldrar hade verkligen förberett oss på att det var genrepet vi skulle på. De hade förklarat att det inte gick att rösta, att det inte var på riktigt. Vad de inte hade förberett min 6-åriga bror på var att de ändå måste låtsas att någon vinner samt går till andra chansen. Så när programledarna, detta året Peter Settman, Charlotte Perrelli och Ola Lindholm, presenterade resultatet brast det. Han kunde inte förstå att mina föräldrar hade lurat honom på det här sättet. Personerna som satt bredvid oss småfnittrade när mina stackars föräldrar försökte lugna ner honom. Som jag minns det, blev allt bra till slut och det riktiga resultatet presenterades i vanlig ordning cirka 21.20 på lördagskvällen. På senare år har det inte blivit riktigt lika stor uppståndelse i Melodifestival-tider, men den årliga schlagerfesten kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

/ honeyfreckle 

Lyssna på pit stop här nedan!