Bokmässan 2013

I lördags så läste jag ur min senaste bok Det finns ingen tanke på dig som inte går rätt genom solen på Bokmässan. Tack till alla er som kom och lyssnade, tack också till alla er som köpte boken under mässan och till de som hade mig i sitt huvud under tiden som jag läste. Jag har en ganska stor scenskräck, men jag lyckades i alla fall läsa tre dikter ur boken. Efter att jag hade läst så träffade jag Jonas Gardell och gav honom ett exemplar av den. Det kändes fint. Annars så såg jag Kawa Zolfagary prata om vita kränkta män™ och jag sprang även på honom i Bang och Galagos gemensamma monter. Där var det även jättefint att se både Karolina Bång, Liv Strömqvist (lyssna på hennes fantastiska sommarprat om mens här) och Gudrun Schyman. 

Det var väldigt mycket folk på mässan, vilket i längden blev väldigt jobbigt för både huvudet och för resten av kroppen. Jag är inte född till att ha en trafikerad gata i huvudet. Det har varit ett par ganska intensiva dagar, men jag är glad för att jag tog steget upp på scenen. Jag stod upp men hjärtat låg i fosterställning och läste dikter. Precis som det ska vara. Tack till er som finns. Det är med era händer jag skriver. Min bok får inte min ekonomi att gå ihop men kanske får den något hjärta där ute att gå ihop. Då är det värt det.

För de som vill ha den så finns det ett antal exemplar kvar av boken på bland annat Bokus och Adlibris.

Emil Jensen - I det nya landet

Det nya landet som ska växa ur det gamla landet. Fast det nya landet krymper snarare människor. Visst kommer vi närmare ett jämställt samhälle och visst går vi samman i olika demonstrationer mot rasism och reva, men det som är inne ett tag är ute om ytterligare ett tag. Samhället behöver bli något där alla tillåts vara inne och aldrig hamnar utanför, där ingen människa eller kärlek är illegal. Där varje mun får komma till tals. Många har börjat skriva under henonym, men allt för många väljer också att sprida hat anonymt. Det nya landet som både gror och krymper. Emil Jensens nya skiva, den femte i ordningen, heter just I det nya landet. En skiva där Emils mellansnack och musik kommer närmare varandra än tidigare. ”Jag bor i en värld där vi kan nå varandra med enorma hastigheter och jag bor i en värld där vi glider ifrån varandra meter för meter”, säger Emil i Samma värld. Visst kan vi snabbare nå varandra men också i högre hastighet förstöra för varandra, glida ifrån varandra, tappa kontakten. Det är ett ganska kallt land som Emil målar upp, där sverigedemokratin försöker mala sönder empatin. Inget är hopplöst, men ibland är vägen till hoppet längre, trängre. Fått nåt i ögat, där Emil gästas av Familjen, tar upp detta på ett bra sätt och påpekar att kolera är bättre än pest. Kolera kan nämligen botas om den upptäcks i tid.

Skivans inledande låt, Gå i fängelse, är lite mer nedtonad nu än när jag hörde den live för några månader sedan, men är fortfarande fantastisk med en text om att vissa får resa jorden runt medan andra inte får bo någonstans. Kanske hamnar de i ett register, men aldrig i ett hem. I Till och med dom sjunger Emil om barn som ”gråter så att hjärtat trillar ut”. Samtidigt är inte allt dystert, det finns också motreaktionen mot egoismen och rasismen, mot sorgen, något som visar att det gror hopp i oss fortfarande.

En del av låtarna präglas av elektronisk kyla, särskilt den första versionen av Radioaktivitet. Låten återkommer senare, då som en mer regelbunden duett med Klara Söderberg från First Aid Kit. Jag brukar inte gilla att en låt är med två gånger på samma skiva, men i det här fallet känns det ändå okej. Jag gillar när rösterna framhävs mer dock, som i den andra versionen. Det ger en lite varmare känsla. Närmare. En annan låt som ger den där nära känslan är balladen Dig vill jag ha, där Emil sjunger ”lamporna slocknar, du lyser kvar”. Låten, som är pianodriven, påminner mig musikaliskt en del om Sländornas dag, från Orka då. Väldigt vackert är det i alla fall.

Skivan avslutas med Vi, där Emil gästas av Klubbkören. En fin avslutning som varken låter helt hoppfull eller hopplös. Kanske finns det ett mellanting. Överlag är detta en viktig skiva. Världen förändras hela tiden och det är viktigt att vi är medvetna om att vi kan förändra många ögonblick bara vi vågar tro på det. Vi ska inte bara tro på oss själva utan även på andra. Tillsammanstro och egentro. Det är en väldigt politisk skiva som riktar sig både utåt och inåt. En utmattad värld, ett inmattat hjärta. Landet slocknar, Emil lyser kvar.

En kan köpa Emil Jensens I det nya landet på bland annat CDON och Ginza.

Troll och Lisor

I afton är jag en gästbloggare, en skugga som ger en ny ton av nyanser på en blogg som inte är min. En kanal där jag kan ändra styrfart på mitt annars ganska målmedvetna skepp. 

Hej Oskars läsare. Det är genus SCHMENUS som gästbloggar hos en fantastisk skribent. Jag fick fria tyglar och löfte om att skriva som jag ville här. Jag väljer att gå i Oskars anda och skriva poetiskt och eftertänksamt, ta seden dit jag kommer och insupa atmosfären av hans signum. För så är det; varje blogg och bloggare förmedlar en känsla och en aura som är unikt för denne. Vad jag strålar ut kan jag inte själv avgöra eftersom jag står mig själv för nära men jag har alltid känt att mina lampor i rummet dimmas ner ett par nivåer när jag öppnar vakentimmars webbplats. Musiken blir dov och jag själv slappnar av lite i kroppen när jag läser här.

Vakentimmar är en poetisk oas i en värld där Internet på många sätt blivit en pool i vilken folk försöker dränka varandra. Livbojar kastas ut och det finns en och annan simkunnig person som dessutom gärna hjälper dem som är på väg att duka under av de hatiska vågorna orsakat av troll men klimatet på nätet har på vissa ställen eskalerat in till en miljökatastrof. Vi vet om att vi i världen bortom tangentbord och Internetuppkopplingar behöver leva klimatsmart men när vi kliver in bakom våra alias, nicknames och avatarer kan vi bete oss som riktiga miljöbovar. Även om världen i cyberspace är virtuell är det en riktig värld, för även det vi förmedlar genom tankar är på riktigt. Bakom dessa avatarer, nicknames och alias sitter riktiga människor med ett hjärta som slår. Med ett känsloliv som också tar törnar och smällar. Alla kan inte värja sig och skilja på det som sker på nätet och det som sker utanför nätet och varför ska vi skilja på det?

Varför försöker vi alienera Internets värld till att vara en anarki-zon där vi kan kasta ur oss vad vi vill utan några som helst konsekvenser? Jag vill inte leva så och därför tänker jag heller inte göra det. Jag har sett många som säger "skaffa ett liv" som en kommentar till de som försöker göra Internet till en trevlig plats att vistas på. Jag avskyr den typen av nedlåtande kommentarer. Vad är att ha ett liv? Vem bestämmer vilken typ av liv som är värt och vilken typ av liv som är okej att racka ner på. Varför ses det som något fult när folk orkar bry sig, när folk tar tag i ämnen som det ligger en prestige i att "skita i". Det är de eldsjälar som orkat bry sig, som orkat ta tag i saker, som visat den där extra omtanken, som tagit extra ansvar och som älskat lite mer, som fått världen att bli en bättre plats.

Orka bry dig. Orka säg ifrån, orka säg till, orka säga att du tycker att någon är fin. Orka ge av vänlighet för det kommer löna sig. Hur naivt det än må låta så är det en sanning för mig, i det liv jag fått höra att jag borde skaffa mig ett dito. Jag är stolt över att vara engagerad i saker som att eliminera förtryck, få bort stigmatiseringar, minska könsklyftor, älska fler, bry mig mer, vara miljösmart och klimatvänlig (eller var det kanske tvärtom?). Alla kan inte göra allt men alla kan göra något. För mig är internets kanaler viktiga och fina. Därför orkar jag kämpa på internet, för jag vill inte se hur det jag verkligen älskar att hänge mig åt förpestas av troll och halmgubbeskapande ordmarodörer.
 
Och mitt i allt detta är det hit, till vakentimmar jag brukar gå för att få läsa något som är vackert, poetiskt eller bara snällt. Det är en enorm trygghet och lisa för själen. Det behövs mitt bland alla stormar.

Tack för mig.

"Våra killar gör inte så"

Källa

Sara och Fanny startade för några veckor sedan en bloggutmaning om att varje vecka blogga om ett sexrelaterat ämne. Vecka ett handlade om Fittan i fokus, vecka två var ämnet Bortom penetrationsnormen och vecka tre låg fokus på Onani. Vecka fyra är ämnet Våldtäkt. 

Jag har läst om flertalet våldtäktsfall där den som blivit utsatt har förlorat sina vänner, behövt flytta och även känt skuld och skam samtidigt som den som utsatt har fått sympati. Samhället säger åt tjejer att vara sexiga och straffar de som inte hamnar på ”rätt” sida gränsen. Ett samhälle där det är fel att ha en sexualitet men också fel att inte ha en. Sexualiteten som något som ska passa in i normer där en ger, den andra tar. De som bär skulden är ofta inte de som får den. De som gör något mot någon annans vilja eller skambelägger andras sexualitet är de enda som borde bära skulden, men ofta blir det inte så. Det blir offret som får bära den. Skammen och kommentarerna som haglar, ofta sådana som börjar med ”hon får ju” eller ”hon måste ju”. En sexualitet som ses som riskfylld. 

Det som en borde fokusera på är förövarens handling men ofta blir det inte så heller. De som utsätts får höra hur de ska bete sig, hur de inte ska klä sig, att de inte ska gå ensamma. De måste ändra sig fast de inte gjort något fel. Många känner någon som har blivit utsatt men väldigt få verkar känna någon som gått över gränsen, som våldtagit. Inte vår son, inte min bror, inte min pappa, inte våra killar. Samtidigt är det antagligen också svårare att säga ifrån till en kille som en uppfattat som ”schysst” än att säga ifrån till en full man på krogen. I fall då en ”schysst” och populär kille anklagas för våldtäkt så blir det ofta den som utsätts som utpekas som ett monster. När bilden av en våldtäktsman kolliderar med hur verkligheten ser ut. Förnekelsen börjar. Många tror att hon har hittat på allting och att hon anmält honom för att hämnas. För de ”fina” killarna skulle aldrig göra något sådant. Då är det lättare att avfärda offren som lögnare än att faktiskt ta in att ens bror eller kompis har våldtagit. Se bland annat Bjästa-fallet.

Det fortsätter med att många postar bilder och uppdateringar på Facebook och Twitter om att ”real men don’t rape”. Nu har jag tidigare skrivit att jag inte gillar den där grejen att utpeka människor och grupper som mer riktiga än andra. Huruvida en våldtar eller inte handlar inte ett dugg om någon är en riktig man eller inte, då det inte finns något som är ”riktigt” så sätt. En våldtäktsman kan vara hur ”vanlig” som helst. Han kan ha familj, jobb och vara ganska bra omtyckt. En våldtäktsman är inte si och så utan kan vara vem som helst. Även den som säger sig avsky våldtäkter. Många våldtäkter sker även inom relationer, varav vissa inte ens såg det som en våldtäkt när det hände, utan kan inse det i efterhand. Vilket ställer viktiga frågor om relationer och att saker anses som mer okej bara för att en har ett förhållande med varandra. Det är det förstås inte. En våldtäksman kan vara en du följer på Twitter, en författare du läser eller en granne. En partner. En del hävdar att det handlar om etnicitet vilket leder till att, bland annat på forum som Flashback, att om en invandrare anklagas för våldtäkt så är förövaren alltid skyldig, medan om en infödd ”svensk” anklagas för samma brott så är förövaren aldrig skyldig och om så ändå skulle vara fallet så är det bara en enstaka. Om en invandrare våldtar ses dock hela gruppen invandrare som våldtäktsbenägna. Återigen det där med att många redan innan bestämmer sig för hur en våldtäktsman ser ut och beter sig. Och glömmer bort alla andra perspektiv precis som rättssamhället hellre verkar se ur förövarens perspektiv och glömmer offrets.

Våldtäkter förminskas hela tiden, både i rättssalen, på arbetsplatser och i samtal och diskussioner på internet. En del hävdar att många anmälningar är påhittade för att dölja otrohet eller att kvinnan har gått med på att ha sex men sen ångrat sig dagen efter. Det är en tragisk syn. I många undersökningar har killar erkänt att det är okej med fall av våldtäkt så länge inte just ordet våldtäkt används. De tycker handlingen är okej, så länge den inte beskrivs som en våldtäkt.

Synen på offer och förövare har fortfarande en väldigt stor del både i hur människor och samhället dömer. Vi behöver göra något åt den synen. Problemet ligger alltid hos förövaren. En våldtäkt handlar till 0% om vilka kläder offret bär eller inte bär, om hur full den som utsattes var eller inte var, skulden ligger till 100% hos den som utsätter, hos den som går över gränsen. Det är ett samhällsproblem som vi behöver ta tag i, redan under tidiga år. Redan under dagis och lågstadiet ska övertramp tas på allvar och inte avfärdas som pojkstreck. Att inte se den synen som präglar samhället är att blunda.

2012 anmäldes över 6000 fall av våldtäkt eller grov våldtäkt. Majoriteten (ca. 95%) av de anmälda våldtäkterna var fullbordade men statistiken inkluderar också försök till våldtäkt. 98% av de som anmäls för våldtäkt är män. För mer information, läs här.

"Sätt upp en liten regnbågsflagga på dörren"

Foto: Julia Lindemalm

Serietecknaren och musikern Karolina Bång föddes i Karlskrona, men är numera bosatt i Malmö. Hennes första seriealbum Handboken släpptes 2009 på doob förlag. 2011 släppte hon den queererotiska serien Cowgirls på Galago. Karolina är både ifrågasättande och ilågasättande.  Hennes senaste album heter Alternativet som släpptes nu i dagarna. Det är den bästa boken jag har läst över huvud taget på väldigt länge. Smart, rolig och på alla sätt intressant. I boken söker Karolina efter livets riktiga valmöjligheter, bortom konsumtionssamhället mot det mer personliga, det som borde vara viktigast för en själv. Det finns ett alternativ till allt, till att inte fastna i trista normer, och Karolina Bång har gjort en väldigt bra bok om det. 

Hur skulle du beskriva Alternativet?
- Alternativet är ett seriealbum som avvecklar självhjälps-världen i granskande djupgående drag, samt tar upp andra teorier om hur du blir som du blir och vad en kan välja att tro på. Det är en normkritisk bok!

Hur känner du att du har utvecklats som tecknare sedan Handboken?
- Hm, jag tycker att jag gjorde snygga grejer redan då, men rent berättarmässigt tycker jag att jag blivit mycket bättre.

Vad läser du själv för serier?
- Jag läser serier som Dotterbolagare har gjort, folk som är med i Galago, amerikanska tecknaridoler som Roberta Gregory och Alison Bechdel. Nyligen läste jag båda Julia Thorells böcker och Ulli Lusts Det här är sista dagen på resten av ditt liv. Alla jättebra! Jag läser inte jättemycket av manliga tecknare men de bästa är helt klart Charles Burns Black hole och allt av Jeffrey Brown.

 

Vill du berätta lite om Dotterbolaget?
- Dotterbolaget är ett rikstäckande feministiskt serienätverk för kvinnor och transpersoner som tecknar, och som jag varit med i sedan starten 2005. Vi gör allt ifrån fanzines till workshops och utställningar och socialt ryggdunkande och är för många en stor del i varför folk börjat teckna över huvud taget. 

Vilka normer tycker du präglar seriescenen i Sverige?
- Hm! Tja, bland alternativserierna finns just nu väldigt mycket bra och feministiskt tänk, men fortfarande en del "jag är en serietecknande kille som gör vad jag vill"-anda i form av tafflig sexism och konstigheter. Det finns heller inte så många kvinnliga redaktörer och förläggare, vilket jag tror gör väldigt mycket för vad som publiceras.

Du skriver en del i Alternativet om att många vill vara den enda för någon och undrar varför. Har du fått något bra svar på det? 
- Haha, nej. Men jag tror jag förstår tanken varför folk känner så. Jag tror det handlar mycket om att dagens samhälle är ganska komplicerat rent socialt. Då letar man efter en fast punkt, någon att räkna med. Jag tror det är en jättestor anledning till varför en skaffar familj; för att skapa ett gäng som automatiskt hör ihop och måste umgås. Då blir det inte så jobbigt om en inte hittar tusen bästisar eller andra vänner att upprätthålla relationer med.

Du har beskrivit dig själv som relationsanarkist. Vad innebär det för dig?
- Det innebär att jag och de jag har kärleksrelationer med utgår från principer som att det är konstigt att äga någon, och att om en tycker om någon så vill man att den ska må bra och vice versa. Alltså inte att det ska vara skamfyllt att känna saker för andra än med den man är i relation till.

Hur tycker du själv att kampen för jämställdhet ska se ut?
- Den ska inkludera olika sorters likaberättigande som inte bara handlar om kön. Den ska få finnas på många olika sätt utan att de behöver konkurrera med varandra ifall målet är detsamma.

Funderar själv kring heteronormen. Jag är själv heterosexuell men vill inte alls stödja heteronormen. Hur gör jag då?  Några tankar kring det?
- Jadu, det kan en ju göra genom att försöka stödja allt som inte är hetero. Kommer på ungefär tusen olika sätt, men det är så klart något en måste komma på själv utefter ens egen förmåga. Om en pratar om den man är ihop med kan en säga partner eller någon annan icke könsspecifik benämning, prata med ställen om att vara inkluderande, sätta upp en liten regnbågsflagga på dörren och inte skylta med sitt heteroskap på det där avslappnade sättet som nästan bara heterosexuella gör, till förmån för att skapa utrymme för andra och en massa andra saker!

Varför tror du att så många har svårt att tänka normbrytande?
- För att det handlar om just normer; något som samhället/uppväxten/staten säger hur saker och ting ska gå till. För att det märks så himla mycket när en inte gör "som man ska". Det krävs en del styrka hos en människa för att orka sånt.

Hur ser den närmaste framtiden ut för dig?
- Jag ska promota min bok och vara ledig, sen börja på nya projekt!

Du kan läsa Karolina Bångs blogg här och köpa Alternativet på bland annat CDON, Bokus och Adlibris. Gör det!

"Det är en vilja att blomma som övergår i vissen tomhet"

Andreas Grega släppte En sak i taget för tre år sedan. En skiva jag har spelat om och om igen. Jag tänker att musik som känns aldrig riktigt bleknar. En låt som verkligen känns är det tredje spåret på Andreas debutskiva, Där va vi förenade. Texten, musiken, videon - allt är fantastiskt. Hundarna som springer över ängarna i någon sorts lek, i en jakt på friheten eller en känsla av att de precis nått den, korna en bit bort och kvinnan och mannen som dyker ner i vattnet. Det är en vacker video. Fotot är magiskt. Texten når in ännu längre och stannar där. För mig handlar den lite om att hoppas på något, en gemenskap, att vilja gemenskapa kärlek. Alla drömmar som bar hjärtat och vad hände sedan? Vad finns efter tiden? Vad gjorde vi av den medan den fanns? Vi var under samma träd och under samma hud, varken karta eller styre bestämde. Hjärtats väg var den enda vägen. Tankens väg tillbaka är tung. En får lita på känslans väg framåt.

Vad gör vi av vår tid och våra drömmar? Hur mycket lämnar vi för att nå dit och när är vi egentligen framme? Andreas sjunger ”Mellan hopp att förändra världen, och ett lopp utan något värde” och den där gränsen är väldigt skör. Plötsligt halkar en över. Det finns hopp men i hoppet gror även hopplösheten. En tillbakablick på livet som kanske inte blev som en trodde, som började slå på ett annat sätt än hjärtat, men vad vackert det var, när hjärtat och livet slog i takt.

Jag bad Andreas Grega att själv berätta om texten och vad låten är för honom.
- För mig är det en relation och en gemenskap som skapats ur ren sanning men som tillslut blir överkörd av omgivningens smutsiga lögn. Det är en vilja att blomma som övergår i vissen besvikelse och tomhet. Det är en vacker tillbakablick med ett sorgligt slut.

Du kan se videon till Där va vi förenade här och lyssna på låten på Spotify nedan.

Sorgen är liten i maten

Jag går förbi träden och över gräset som inte klarat natten. Går förbi klipporna som har vågat ta sats och hoppa rätt ner i havet. Jag går förbi stjärnorna som spolats upp under natten. Jag har alltid gillat att vara ute i naturen. En gång drömde jag om att bo avskilt och ha en liten eka som jag kunde ta med mitt barn i. Där hade jag läst sagor tills den ljusa sidan av himlen helt ätits upp. Vi skulle vara gränslösa, vår lilla familj. Vi skulle ha världen framför oss. 

Jag minns när jag åkte hölass om somrarna. Det var det finaste jag visste. Att hoppa mellan släpet och ladan var som att hoppa mellan två olika världar, och på ett sätt så var det så. Lukten av hö var en trygghet och jag skar upp mina ben och skrapade mina knän där i ladan, men det gjorde inte så mycket. Några meter bort, utanför min morbrors hus visade jag att jag hade lärt mig att cykla utan att hålla fast i styret. Jag kände mig stolt. Ett par minuter bort red jag för första gången men jag lyckades med att bli avslängd från ponnyns rygg. Jag var nog ofta ganska rädd som barn, men samtidigt höll någon fast min rädsla och ingen tillät den att ta sig för långt. 

Min morfar var en stor trygghet och den tryggheten växte ju äldre jag blev. Jag tyckte om att sitta i hans kök och diskutera eller sitta vid pianot fastän jag bara kunde spela början till Für Elise. När han dog blev inte mina fötter en del av jorden, havet torkade inte ut och hjärtat föll inte ner till marken, inmattat av sorg, men det var så det kändes. I sorgen äter en alltid maten kall. De första middagarna jag åt varade i över en timme. Sorgen är liten i maten. Ibland tänker jag på honom. Ibland sitter han i en röd traktor och bland sätter han ner spaden i jorden, lutar sig mot handtaget. Och så ler han. Jag kan tänka att min envishet kommer ifrån min morfar. Den ska jag behålla. 

Jag kan sakna min barndoms somrar. När vi cyklade ner till Ljungnäs och badade, när jag fick åka med i traktorn och ibland fick styra den själv eller när vi spelade kubb med gamla vedträn i trädgården. Jag minns när jag spelade tv-spel för första gången. Varje gång jag skulle hoppa i Mario så flög jag iväg med kontrollen. Jag trodde att det var nödvändigt. Det blev en hel del flygande med kontrollen. Jag minns när vi lekte tjuv och polis och gömde oss i skogarna i Lindsdal. Minnen jag alltid kommer bära med mig. 

Ibland kan jag höra min morfars röst. Jag kan minnas hur han lät när han ropade på vår katt Sixten. Idag lever ingen av dem. Kanske ropar min morfar efter Sixten någon annanstans. Kanske är det inte så. De rycktes bort men inga vägar bytte riktning för det och en blir inte orörlig av sorg även fast det känns så när en är mitt uppe i det. Livet fortsätter. Minnen byggs på. Och om jag en dag märker att alla minnen håller på att försvinna så kommer jag gå in och leta efter dem. Med ett koppel i handen. Ropa att de ska komma tillbaks.

VI

”Jag kommer älska ihjäl dig”, säger Krister (Gustaf Skarsgård) till Ida (Anna Åström) i inledningen av VI. De har precis blivit lärarkollegor och föll för varandra snabbt. De flyttar tidigt ihop och drömmer om att skaffa barn tillsammans. Men ganska kort in i filmen märker en att det inte kommer sluta väl. Krister är svartsjuk och har ett stort kontrollbehov och han avskyr när Ida går ifrån det han vill att hon ska vara. Han hatar när hon röker, dricker och äcklas av att hon umgås med vännen och kollegan Linda (Rebecca Ferguson). Krister vill att Ida ska vara mjuk och skör och kallar henne för ”lilla fröken” och ber henne krypa som en hund fram till honom. Ida framställs som naiv och osäker. Hon sväljer det mesta som Krister säger och när Krister vill prata allvar tar hon av sig kläderna. Vare sig hennes klass är jobbig eller något annat tynger så kommer han till räddning. Filmens könsroller är mjäkiga. Ida får höra att hon ska ”sluta bete sig som en hora” när hon vill ha sex. Filmen har tidigare fått kritik för att den reproducerar en stereotyp föreställning om kvinnor som blir misshandlade i relationer som svaga, undergivna och passiva. Det stämmer att den gör det. Vissa relationer ser naturligtvis ut så, men så fort relationsmisshandel visas på film så är den misshandlade så gott som alltid svag, undergiven och passiv. Så ser verkligheten ofta ut, även när mannen är den som förtrycker så beskylls kvinnan. 

Det är den som våldtar som bär skulden till våldtäkter, det är den som misshandlar någon som bär skulden till misshandeln. Men i VI får Ida skulden för det som händer, om hon bara stått upp för sig själv och sagt ifrån så hade det aldrig hänt. Det känns tragiskt. Idas kollega Linda porträtteras istället som oerhört tuff genom hela filmen och naturligtvis är just hon den som ser det farliga i Krister. På många sätt är det en fördomsfull film som befäster snarare än problematiserar könsroller och stereotyper. Filmen kallades av regissören Mani Maserrat för en ”skräckfilm om kärlek” fast jag hittar egentligen ingen kärlek i den, utan bara fysisk och psykisk misshandel. I en scen kissar Krister på Ida. I intervjuer i samband med filmens premiär fick huvudrollsinnehavarna berätta i Aftonbladet och Expressen hur det var att filma de heta sexscenerna, vilket i sig är sorgligt att lägga fokus på, då filmen handlar om relationsvåld.    

Ida säger att hon älskar Krister, men hon gråter och mår dåligt genom hela filmen. Varför de föll för varandra ter sig rätt oklart, men i en scen säger Ida "Han är väl som han är, vi har olika roller bara och det är faktiskt ganska skönt". Fotot i filmen är ganska fint, men kameran gillar även att visa Linda och Idas urringningar. Skildrar en utsatthet och våld så blir det synnerligen märkligt när kameran så ofta fokuserar på kvinnornas kroppar.

VI hade behövt problematisera snarare än befästa. Med mossiga könsroller och överdrivet mycket nakenscener så provocerar filmen mer än den berör. Förhållningssättet till det filmarna skildrar känns väldigt skevt. Skådespelarna gör det dem kan av sina roller, men jag önskar att de hade fått ett annat manus att jobba med, ett som på ett bättre sätt problematiserar det som visas, ett som inte skuldbelägger offret och ett som inte befäster föreställningen om att en kvinna som stannar kvar hos en misshandlande partner är svag och passiv.

"Du föds som kvinna, du lär dig att följa kvinnans könsroll"

 

Sara startade sin blogg genus SCHMENUS i november 2012. Hon skriver om bland annat jämställdhet och psykisk ohälsa. I alla Saras ord finns hjärta och engagemang. Och hon önskar att hjärtat och engagemanget når fler. Att vi ska nå en jämställd värld för alla att kunna spegla sig i och där problematik inte bemöts med oförståelse. Där vi vågar ifrågasätta våra roller och brinna fastän världen ber oss slockna. 

Vill du berätta lite kortfattat om dig själv? 
- Jag bloggar av lust, jag bloggar för förståelse, jag bloggar för att jag vill. Aldrig av tvång och aldrig av förväntan. På samma sätt som jag älskar, utan förväntan och krav.

Hur tycker du den psykiska vården kan förbättras i Sverige?
- Nummer ett tycker jag är att den en person först vågar berätta för inom vården att de behöver hjälp, ska ta den personen på allvar. Att våga söka hjälp är ett stort steg och många blir så nedslagna av att de bemöts nonchalant där så de ger upp. Detta leder till att många börjar självmedicinera istället med droger eller alkohol. 

- Vidare är det också jätteviktigt att du får komma till någon du känner förtroende för. Att prata om psykiska sår är inte samma sak som att prata om ett magsår, eller en bruten arm. Därför är bemötandet hos de som arbetar inom psykvården a och o. Jag har blivit bemött av en person som vid första mötet läste högt ur en diagnosbok och som sedan blev arg när jag inte kunde säga vilken diagnos som stämde in på mig. Det är inte värdig vård.

Varför tror du psykisk sjukdom fortfarande ses som något som är förknippat med skam?
- Det ligger nog mycket historik bakom kring detta. Många tror ju fortfarande att den psykiska hälsan bara har med känslor att göra. NPF exempelvis är inte ett känslobaserat spektra, det visar sig med olika känslor men det är inte en känslomässig störning från början, det är inom neurospektrat istället. Känslor är ju tyvärr sedda som mindre viktiga i samhället. Utöver detta så tror många att psykiska förhinder är något en kan tänka sig ur och bara rycka upp sig från, när det då inte funkar (eftersom det faktiskt inte är så) så blir det en känsla av svaghet i bilden med och svag är dåligt i vårt samhälle. Att visa sig svag är att blotta strupen i dagens samhälle och det går inte för sig.

Vad blir du mest upprörd över när du ser hur den psykiska vården ser ut?
- De personer som blir utsatta och inte har folk omkring sig som kan ryta ifrån när det är som värst. Att den inhumana psykvården leder till att mängder med människor lider för att de blir negligerade och i värsta fall att de faktiskt tar livet av sig. Det pratas om folk som dör av missvård inom den somatiska vården. Jag kan nästan våga säga att den dolda siffran av folk som dör på grund av bristande vård inom psykvården är mycket högre, det är bara mycket lättare att dölja dessa siffror. För det går inte att verkligen härleda deras ansvar i dödsfallen.
 
Vad mår du bäst av idag?
- Jag mår bra av ett lugnt tempo och lugna miljöer. Jag kan visserligen älska att gå på stan (med någon jag litar på vill säga) men efter det måste mitt huvud få vila lite. Jag är intrycks-skör och klarar inte av för mycket distraktioner på för kort tid, då blir jag helt slut i huvudet och behöver flera dagar för att återhämta mig. Sedan har jag hellre få nära relationer med människor än många bekanta, relationer skapar stress med krav på att höra av sig och liknande och det är något jag gärna exkluderar för få människor jag genuint bryr mig om. För mig är alltid människor och relationen till dem, det allra viktigaste. Jag mår också bra av att ha den närheten till min familj jag har idag. Jag står båda mina föräldrar väldigt nära. Nu bor jag med dem av hälsoskäl men jag mår verkligen bra av den nära relationen jag har till dem.

Hur kom det sig att du började intressera dig för jämställdhetsfrågor?
- Jag har ända sedan barnsben vurmat för humanism, jag är uppfostrad ganska vänstertänkande och att människor är viktigare än pengar. Men för ett drygt år sedan så kände jag att något var väldigt fel i samtliga relationer jag haft till män framförallt och att det var något som behövde ändras i mitt liv. Jag började läsa om jämställdhet på nätet och sen så skapade jag min blogg, det gjorde att jag började bygga mig en plattform där det började skapas diskussioner kring jämställdhet och så fick jag också en utökad krets att ventilera mig i.
 
Är det en svår sak att vara så öppen som du är i din blogg?
- Det var det först men nu är det så mycket självterapi i det att jag inte tänker på det så mycket. Dessutom är det en väldigt fin känsla att så många hör av sig och peppar när jag är öppen för att de känner igen sig. Att våga börja prata om det jag upplever och har upplevt ger mig en känsla av människovärde.
 
Var finner du din drivkraft till att blogga?
- Eftersom det är en del av min NPF att konstant ha tusen tankar i huvudet så finns det uppslag hela tiden, för mig är det svåra att ta mig i kragen och faktiskt göra det jag vill med mina kreativa tankar. Det händer bara när jag har ett liv som rent praktiskt är inrättat som jag behöver. Idag har jag ett rum där jag kan sålla bort onödiga moment som i sin tur leder till att jag kan skriva ostört, därför kan jag skriva som jag gör. Drömmen för mig är fortfarande att skriva en bok, men än så länge har jag inte hittat en metod för att kunna strukturera upp det rent praktiskt.
 
På vilka plan tror du folk generellt har svårast att leva jämställt?
- Jag tror helt klart att det svåraste är att leva i jämställda kärleksrelationer. Där har alla en så stor sårbarhet att det är läskigt att våga ta sin plats från början och början är ofta det som gör mallen för hur en relation fortsätter. En början på ett förhållande "ska" vara romantisk och himlastormande, förlåtande och bara glida på utan problem enligt normen. Detta gör att många säkert inte reagerar på småsaker som sedan blir inrutade mönster på ett ojämställt sätt.

Tror du att det är en av de största farorna, just förväntningar?
- Absolut. I våra förhållanden idag förutsätts väldigt många saker, vi är till att börja med hollywoodiserade på många sätt med deras sätt att porträttera förhållandens strukturer. Exempelvis så förväntas män uppvakta kvinnor med rosor och sånt. Det finns alldeles för mycket förväntningar på vad som ska vara mannens uppgift och kvinnans uppgift. Exempelvis så finns det mycket föreställningar om hur det ska vara med att mannen är den som initierar sex, framförallt första gången en ligger med varandra. Mannen ska ta och kvinnan ta emot.

Jag har tänkt på att många har svårt att skilja på sitt kön och sin könsroll. Hur ska folk lära sig att se skillnaden, tror du?  
- Jag har också tänkt på det. Jag tänker på det gamla uttrycket som Simone de Beauvoir myntade "du föds inte till kvinna, du blir en" eller något sådant. Jag håller inte med henne. Du föds som kvinna, du lär dig att följa kvinnans könsroll. Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om det här, eftersom jag själv har svårt att identifiera mig med min könsroll som kvinna. Jag saknar så många klassiska kvinnoaspekter som förväntas av mig att det i många fall provocerat män jag haft relationer med, men det var inte frågan här. Jag tror att det sätt vi kan få folk att förstå skillnaden är att titta på historien, hur har vi förändrat våra könsroller genom historien. För 500 år sedan var det manligt att visa vaderna i tighta strumpor med knäbyxor (Henrik VIII såg exempelvis alltid till att bli porträtterad med väldigt definierade vader för att det var manligt). Lite senare i historien var det manligt att gråta. Historien kan lära oss ganska mycket om skillnaden mellan kön och könsroll tror jag. 

Varför tror du att många är rädda för att kalla sig feminister? 
- För att det ligger så mycket fördomar kring vad en feminist är. Första frågan jag får oavkortat när jag berättar att jag är feminist är "hatar du män?", eller så får jag ett obekvämt skratt.

Många feminister når ofta bara de redan frälsta. Hur ska en nå de andra, tror du?
- Jag är helt övertygad om att svaret ligger i nästa generation. Om vi försöker påverka nästa generation med mer genusneutralitet och bättre könsperspektiv så kommer det bli bättre för varje generation. Jag skulle gärna vilja se en post-patriarkalism i min livstid men jag tror tyvärr att det är en utopi. Jag tror dock att om föräldrar och lärare, pedagoger över lag gör ett bra jobb på att bana väg för jämställdhet så blir det bättre. Nu är det ju tyvärr givetvis så att även de som inte är för jämställdhet också får avkomma men vad jag ser så verkar det som skolor och förskolor blir bättre och bättre på genustänkande och om det har kommit ut i publika rummet så blir det nog svårare och svårare att hålla en Blondinbella-attityd till det hela.

Du kan läsa Saras blogg här.

Veganska hushållsprodukter

De senaste månaderna har jag använt hushållsserien ATTITUDE för att städa i hemmet. Det är det kanadensiska företaget Bio Spectra som står bakom serien, som är världens första miljöcertifierade och koldioxidneutrala. Produkterna är växtbaserade och innehåller varken fosfater, sulfater, färgämnen eller syntetisk doft. Produkterna är helt veganska och är inte heller testade på djur. Dessutom kompenserar företaget utsläpp genom återplantering av skog. 

I det svenska sortimentet hittar en bland annat tvättmedel, diskmedel och blöjor. Blöjorna kostar ca. 150 kronor medan majoriteten av hushållsprodukterna kostar mellan 50-100 kronor. Blöjorna är komposterbara. Det höga priset kan nog dock skrämma iväg en hel del småbarnsfamiljer. Själv tycker jag verkligen om serien ATTITUDE och önskar att även det övriga sortimentet dyker upp i Sverige så småningom, så som schampo och tvål. Produkterna gör sitt jobb, luktar gott och förpackningarna är också väldigt fina, även om just det kanske inte spelar någon större roll. Angående priserna, som är förhållandevis höga, så är det ofta så att ju lägre pris en vara har desto högre pris får jorden, djuren eller vår egen kropp betala för den. Detta gäller inte i alla fall, men i många. Ju fler som handlar miljövänliga varor desto mer kan priserna på dessa varor pressas. 

Själv handlar jag produkterna på Coop Forum i Sisjön. För de som inte bor i närheten kan en även hitta ATTITUDE på bland annat Veganlife, Svensk hälsokost och Kate's organic market.

Lidbränna

hölass och
traktorspår 
i ljuset
magra drömmars början
i gräset där vi låg på rygg
bröstet kändes för stort men
skulle kännas för litet några år senare

det tog kort tid att få gråa hår
längre att hantera att hjärtats karta aldrig riktigt ändras om
och situationerna bytte plats till höga hus 
och gator som var mitt uppe i livet
men det förändrade inget i längden
jag fick aldrig vara mitt uppe
i någon tillräckligt länge
det finns alltid tid
det finns aldrig du bredvid

Sofia Olsson - Det bästa barnet

Sofia Olssons Hetero i Hägersten behandlade mycket av de problemen, mindre som större, som en tvåsam relation kan innehålla. Vem ska tömma tesilen? Vad gör en när en anser att den andra är dålig på att hjälpa till med att flytta? Var det verkligen nödvändigt att köpa den där? Gräl om ekonomi och värderingar. Tvåsamhet som lätt kan kännas som ensamhet i många frågor, där de tu går isär i sina åsikter. Undkommer en någonsin ensamheten helt? 

Ur Sofia Olssons Det bästa barnet

Uppföljaren till Hetero i Hägersten kom ut i våras och heter Det bästa barnet. Sofia Olsson är bra på att rita saker som de är utan att försköna och i hennes speciella tecknarstil är hon väldigt duktig på att förmedla känslor. Det bästa barnet som liksom Hetero i Hägersten är självbiografisk behandlar barnlängtan och just det svårt att i att gå från längtan efter ett streck till en växande mage och ett nytt liv. Den vägen kan vara lång och kännas väldigt hopplös. Ju svårare målet blir att nå desto lättare blir det att målet tar större och större plats. En kan bli fixerad vid tanken. ”Kom igen då magen: Leverera!”. Hon blir inte gravid, trots många försök, och förhållandet strular allt mer. Eller var det kanske dåligt redan från början? Till viss del handlar boken minst lika mycket om ett förhållande som inte fungerar som den den stora längtan efter ett barn - och till viss del barnet som det som ska rädda förhållandet. Lite som i avsnittet Plåsterpojken från Åsa Grennvalls Det är inte värst sådär i början. Längtan efter det bästa barnet leder till hormonsprutor, schemamässigt sex, spermietvätt och otrohet. Tårar, oro och trots all kamp, alla försök - samma resultat.

Samtidigt handlar det mycket om den där föreställningen om hur ett lyckat liv, ett bra förhållande och en lycklig familj bör se ut. Och har en väl hamnat där blir det också svårare att kämpa. Då är det lättare att lämna, se bortom förhållandet och tro sig ana något finare. Den där föreställningen om hur något bör vara skapar en stor otillräcklighet som blir svår att möta när det övriga livet går snett. Då är det viktigt att hitta den egna vägen. Den är ofta värd den kamp som krävs.

Det är ganska jobbigt att läsa igenom Det bästa barnet, men samtidigt är det en viktig bok, där både bilderna och språket berättar något som verkligen behöver berättas. Det är ingen munter tid som beskrivs. Längtan och konsekvenserna av den. Vår livsstil som krockar med biologin. 

Du kan köpa Det bästa barnet på Bokus, Adlibris eller CDON.