torsdag 26 september 2013

Emil Jensen - I det nya landet


Det nya landet som ska växa ur det gamla landet. Fast det nya landet krymper snarare människor. Visst kommer vi närmare ett jämställt samhälle och visst går vi samman i olika demonstrationer mot rasism och reva, men det som är inne ett tag är ute om ytterligare ett tag. Samhället behöver bli något där alla tillåts vara inne och aldrig hamnar utanför, där ingen människa eller kärlek är illegal. Där varje mun får komma till tals. Många har börjat skriva under henonym, men allt för många väljer också att sprida hat anonymt. Det nya landet som både gror och krymper. Emil Jensens nya skiva, den femte i ordningen, heter just I det nya landet. En skiva där Emils mellansnack och musik kommer närmare varandra än tidigare. ”Jag bor i en värld där vi kan nå varandra med enorma hastigheter och jag bor i en värld där vi glider ifrån varandra meter för meter”, säger Emil i Samma värld. Visst kan vi snabbare nå varandra men också i högre hastighet förstöra för varandra, glida ifrån varandra, tappa kontakten. Det är ett ganska kallt land som Emil målar upp, där sverigedemokratin försöker mala sönder empatin. Inget är hopplöst, men ibland är vägen till hoppet längre, trängre. Fått nåt i ögat, där Emil gästas av Familjen, tar upp detta på ett bra sätt och påpekar att kolera är bättre än pest. Kolera kan nämligen botas om den upptäcks i tid.

Skivans inledande låt, Gå i fängelse, är lite mer nedtonad nu än när jag hörde den live för några månader sedan, men är fortfarande fantastisk med en text om att vissa får resa jorden runt medan andra inte får bo någonstans. Kanske hamnar de i ett register, men aldrig i ett hem. I Till och med dom sjunger Emil om barn som ”gråter så att hjärtat trillar ut”. Samtidigt är inte allt dystert, det finns också motreaktionen mot egoismen och rasismen, mot sorgen, något som visar att det gror hopp i oss fortfarande.

En del av låtarna präglas av elektronisk kyla, särskilt den första versionen av Radioaktivitet. Låten återkommer senare, då som en mer regelbunden duett med Klara Söderberg från First Aid Kit. Jag brukar inte gilla att en låt är med två gånger på samma skiva, men i det här fallet känns det ändå okej. Jag gillar när rösterna framhävs mer dock, som i den andra versionen. Det ger en lite varmare känsla. Närmare. En annan låt som ger den där nära känslan är balladen Dig vill jag ha, där Emil sjunger ”lamporna slocknar, du lyser kvar”. Låten, som är pianodriven, påminner mig musikaliskt en del om Sländornas dag, från Orka då. Väldigt vackert är det i alla fall.

Skivan avslutas med Vi, där Emil gästas av Klubbkören. En fin avslutning som varken låter helt hoppfull eller hopplös. Kanske finns det ett mellanting. Överlag är detta en viktig skiva. Världen förändras hela tiden och det är viktigt att vi är medvetna om att vi kan förändra många ögonblick bara vi vågar tro på det. Vi ska inte bara tro på oss själva utan även på andra. Tillsammanstro och egentro. Det är en väldigt politisk skiva som riktar sig både utåt och inåt. En utmattad värld, ett inmattat hjärta. Landet slocknar, Emil lyser kvar.


En kan köpa Emil Jensens I det nya landet på bland annat CDON och Ginza.

2 kommentarer:

  1. Fin text om en väldigt unik och genuin artist :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Emil är fantastisk!

      Radera