torsdag 19 september 2013

"Våra killar gör inte så"

Källa

Sara och Fanny startade för några veckor sedan en bloggutmaning om att varje vecka blogga om ett sexrelaterat ämne. Vecka ett handlade om Fittan i fokus, vecka två var ämnet Bortom penetrationsnormen och vecka tre låg fokus på Onani. Vecka fyra är ämnet Våldtäkt. 

Jag har läst om flertalet våldtäktsfall där den som blivit utsatt har förlorat sina vänner, behövt flytta och även känt skuld och skam samtidigt som den som utsatt har fått sympati. Samhället säger åt tjejer att vara sexiga och straffar de som inte hamnar på ”rätt” sida gränsen. Ett samhälle där det är fel att ha en sexualitet men också fel att inte ha en. Sexualiteten som något som ska passa in i normer där en ger, den andra tar. De som bär skulden är ofta inte de som får den. De som gör något mot någon annans vilja eller skambelägger andras sexualitet är de enda som borde bära skulden, men ofta blir det inte så. Det blir offret som får bära den. Skammen och kommentarerna som haglar, ofta sådana som börjar med ”hon får ju” eller ”hon måste ju”. En sexualitet som ses som riskfylld. 

Det som en borde fokusera på är förövarens handling men ofta blir det inte så heller. De som utsätts får höra hur de ska bete sig, hur de inte ska klä sig, att de inte ska gå ensamma. De måste ändra sig fast de inte gjort något fel. Många känner någon som har blivit utsatt men väldigt få verkar känna någon som gått över gränsen, som våldtagit. Inte vår son, inte min bror, inte min pappa, inte våra killar. Samtidigt är det antagligen också svårare att säga ifrån till en kille som en uppfattat som ”schysst” än att säga ifrån till en full man på krogen. I fall då en ”schysst” och populär kille anklagas för våldtäkt så blir det ofta den som utsätts som utpekas som ett monster. När bilden av en våldtäktsman kolliderar med hur verkligheten ser ut. Förnekelsen börjar. Många tror att hon har hittat på allting och att hon anmält honom för att hämnas. För de ”fina” killarna skulle aldrig göra något sådant. Då är det lättare att avfärda offren som lögnare än att faktiskt ta in att ens bror eller kompis har våldtagit. Se bland annat Bjästa-fallet.

Det fortsätter med att många postar bilder och uppdateringar på Facebook och Twitter om att ”real men don’t rape”. Nu har jag tidigare skrivit att jag inte gillar den där grejen att utpeka människor och grupper som mer riktiga än andra. Huruvida en våldtar eller inte handlar inte ett dugg om någon är en riktig man eller inte, då det inte finns något som är ”riktigt” så sätt. En våldtäktsman kan vara hur ”vanlig” som helst. Han kan ha familj, jobb och vara ganska bra omtyckt. En våldtäktsman är inte si och så utan kan vara vem som helst. Även den som säger sig avsky våldtäkter. Många våldtäkter sker även inom relationer, varav vissa inte ens såg det som en våldtäkt när det hände, utan kan inse det i efterhand. Vilket ställer viktiga frågor om relationer och att saker anses som mer okej bara för att en har ett förhållande med varandra. Det är det förstås inte. En våldtäksman kan vara en du följer på Twitter, en författare du läser eller en granne. En partner. En del hävdar att det handlar om etnicitet vilket leder till att, bland annat på forum som Flashback, att om en invandrare anklagas för våldtäkt så är förövaren alltid skyldig, medan om en infödd ”svensk” anklagas för samma brott så är förövaren aldrig skyldig och om så ändå skulle vara fallet så är det bara en enstaka. Om en invandrare våldtar ses dock hela gruppen invandrare som våldtäktsbenägna. Återigen det där med att många redan innan bestämmer sig för hur en våldtäktsman ser ut och beter sig. Och glömmer bort alla andra perspektiv precis som rättssamhället hellre verkar se ur förövarens perspektiv och glömmer offrets.

Våldtäkter förminskas hela tiden, både i rättssalen, på arbetsplatser och i samtal och diskussioner på internet. En del hävdar att många anmälningar är påhittade för att dölja otrohet eller att kvinnan har gått med på att ha sex men sen ångrat sig dagen efter. Det är en tragisk syn. I många undersökningar har killar erkänt att det är okej med fall av våldtäkt så länge inte just ordet våldtäkt används. De tycker handlingen är okej, så länge den inte beskrivs som en våldtäkt.

Synen på offer och förövare har fortfarande en väldigt stor del både i hur människor och samhället dömer. Vi behöver göra något åt den synen. Problemet ligger alltid hos förövaren. En våldtäkt handlar till 0% om vilka kläder offret bär eller inte bär, om hur full den som utsattes var eller inte var, skulden ligger till 100% hos den som utsätter, hos den som går över gränsen. Det är ett samhällsproblem som vi behöver ta tag i, redan under tidiga år. Redan under dagis och lågstadiet ska övertramp tas på allvar och inte avfärdas som pojkstreck. Att inte se den synen som präglar samhället är att blunda.

2012 anmäldes över 6000 fall av våldtäkt eller grov våldtäkt. Majoriteten (ca. 95%) av de anmälda våldtäkterna var fullbordade men statistiken inkluderar också försök till våldtäkt. 98% av de som anmäls för våldtäkt är män. För mer information, läs här.

2 kommentarer:

  1. Du är väldigt bra. Såg dig på Mats Jonsson-föreläsningen! Löste det sig med betalningen?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Haha, ja det löste sig! Bra föreläsning dock! Störde mig på fontänen som fasiken bara :)

      Radera