VI

”Jag kommer älska ihjäl dig”, säger Krister (Gustaf Skarsgård) till Ida (Anna Åström) i inledningen av VI. De har precis blivit lärarkollegor och föll för varandra snabbt. De flyttar tidigt ihop och drömmer om att skaffa barn tillsammans. Men ganska kort in i filmen märker en att det inte kommer sluta väl. Krister är svartsjuk och har ett stort kontrollbehov och han avskyr när Ida går ifrån det han vill att hon ska vara. Han hatar när hon röker, dricker och äcklas av att hon umgås med vännen och kollegan Linda (Rebecca Ferguson). Krister vill att Ida ska vara mjuk och skör och kallar henne för ”lilla fröken” och ber henne krypa som en hund fram till honom. Ida framställs som naiv och osäker. Hon sväljer det mesta som Krister säger och när Krister vill prata allvar tar hon av sig kläderna. Vare sig hennes klass är jobbig eller något annat tynger så kommer han till räddning. Filmens könsroller är mjäkiga. Ida får höra att hon ska ”sluta bete sig som en hora” när hon vill ha sex. Filmen har tidigare fått kritik för att den reproducerar en stereotyp föreställning om kvinnor som blir misshandlade i relationer som svaga, undergivna och passiva. Det stämmer att den gör det. Vissa relationer ser naturligtvis ut så, men så fort relationsmisshandel visas på film så är den misshandlade så gott som alltid svag, undergiven och passiv. Så ser verkligheten ofta ut, även när mannen är den som förtrycker så beskylls kvinnan. 

Det är den som våldtar som bär skulden till våldtäkter, det är den som misshandlar någon som bär skulden till misshandeln. Men i VI får Ida skulden för det som händer, om hon bara stått upp för sig själv och sagt ifrån så hade det aldrig hänt. Det känns tragiskt. Idas kollega Linda porträtteras istället som oerhört tuff genom hela filmen och naturligtvis är just hon den som ser det farliga i Krister. På många sätt är det en fördomsfull film som befäster snarare än problematiserar könsroller och stereotyper. Filmen kallades av regissören Mani Maserrat för en ”skräckfilm om kärlek” fast jag hittar egentligen ingen kärlek i den, utan bara fysisk och psykisk misshandel. I en scen kissar Krister på Ida. I intervjuer i samband med filmens premiär fick huvudrollsinnehavarna berätta i Aftonbladet och Expressen hur det var att filma de heta sexscenerna, vilket i sig är sorgligt att lägga fokus på, då filmen handlar om relationsvåld.    

Ida säger att hon älskar Krister, men hon gråter och mår dåligt genom hela filmen. Varför de föll för varandra ter sig rätt oklart, men i en scen säger Ida "Han är väl som han är, vi har olika roller bara och det är faktiskt ganska skönt". Fotot i filmen är ganska fint, men kameran gillar även att visa Linda och Idas urringningar. Skildrar en utsatthet och våld så blir det synnerligen märkligt när kameran så ofta fokuserar på kvinnornas kroppar.

VI hade behövt problematisera snarare än befästa. Med mossiga könsroller och överdrivet mycket nakenscener så provocerar filmen mer än den berör. Förhållningssättet till det filmarna skildrar känns väldigt skevt. Skådespelarna gör det dem kan av sina roller, men jag önskar att de hade fått ett annat manus att jobba med, ett som på ett bättre sätt problematiserar det som visas, ett som inte skuldbelägger offret och ett som inte befäster föreställningen om att en kvinna som stannar kvar hos en misshandlande partner är svag och passiv.