Svenska fotbollsförbundet har för mycket sexism innanför västen

Foto: Niklas Ahlgren/SVT

Människor har en tendens att vara lite mer öppna med sina åsikter så fort de får lite elektronik innanför västen. Det märks verkligen i Aftonbladets kommentarsfält. För att kommentera så måste en logga in via Facebook. Det intressanta är att de kommentarer som överlag får flest gilla-markeringar är de som drar åt det rasistiska/sexistiska hållet. Intressant med tanke på hur ofta vi slår oss för bröstet och hävdar att vi är så öppna av oss. Aftonbladet brukar ta bort kommentarer som är öppet rasistiska medan sexistiska kommentarer får stå kvar och ofta verkar tas som skojfriska inlägg. För tillfället diskuteras till stor del om Zlatan och hans uttalanden om damfotboll. De allra flesta i kommentarsfältet håller med Zlatan i hans uttalanden. Jag ser Zlatans uttalanden lite som tummen mitt i jämställdhetshanden. Föga förvånande dock, då Zlatan redan tidigare sagt saker som ”Hon måste anpassa sig efter mig, jag anpassar mig inte efter henne” i en intervju där han berättade om sin besatthet av tv-spel. Zlatan framstår som en arrogant mansgris. Vi har två landslag i fotboll och naturligtvis ska de värderas lika. Ni har säkert hört vad som har hänt, men kortfattat så fick Anders Svensson en bil för att ha gjort flest landskamper medan Therese Sjögran som faktiskt gjort fler landskamper inte fick någon. Zlatan kommenterade det i med att säga ”Hylla honom i stället för det här rekordet. Det är bättre att vi är på den linjen än att vi sänker hela hans värde för att jämföra honom med damernas individuella prestationer.” Zlatan menar alltså att om en jämförs med kvinnliga fotbollsspelare så nedvärderas en. Zlatan fortsatte sedan med att kalla Therese Sjögran för ”Den här damspelaren” och ”De kan få en cykel med min autograf så blir det bra”. Det blir bara klappa på huvudet-retorik. 

Nu är inte detta enbart ett fotbollsproblem egentligen, utan samhället ser ju ut såhär i stort, vilket avspeglar sig både inom sporten, i människors lönekuvert och i många yrken. Jag ska vara ärlig och säga att jag i stort sätt inte bryr mig särskilt mycket om fotboll och sport överlag. Jag hade gärna sett att alla de pengar som läggs på fotbollen hade gått någon annanstans. Fotbollen kostar samhället både liv och pengar, då våld i samband med fotbollsmatcher inte är särskilt ovanligt. Nu menar jag inte att det händer något i samband med alla matcher, men så fort det är en större match så händer det i princip alltid något. Slagsmål, skadegörelse, hot, sexuella trakasserier och så vidare. Det positiva som kommer av Zlatans uttalanden är väl att det blir svårare för folk att hävda att kampen för jämställdhet har gått för långt. Fast för de människorna räcker ju oftast några myrsteg och vips så har det gått för långt. Gränsen ska hela tiden vara blott millimeter från fötterna. Vårt tänkande är begränsat, vad händer om människor aldrig får vidga sig i våra tankar? Då begränsar vi andra. Andras möjligheter, andras rättigheter. Zlatan är lagkapten i herrlandslaget. Ingen på Svenska fotbollsförbundet kritiserar honom någon, det verkar som att ingen riktigt vågar. Andra får ta konsekvenserna av det. Zlatan borde istället fundera på varför fotbollsvärlden och samhället i stort ser ut som det gör. Det handlar aldrig om enskilda frågor när problemet är strukturellt. Svenska fotbollsförbundet har för mycket sexism innanför västen.  

Jag blir glad när andra fotbollspelare försöker påverka fotbollen i en annan riktning, i detta fall en före detta fotbollspelare, Henrik Rydström. Läs gärna hans blogginlägg här. Henrik Rydström, som nyligen presenterats som ny tränare för Kalmars U17-sektion har tidigare gått ut med att han i tränarrollen ska kämpa mot grabbighet, sexism och rasism. Mycket viktigt. 

"My own psychic experiences have led me to not fear the dark or death"

Foto: Paul Roland

Mångsysslaren Paul Roland är en synnerligen intressant person. Både hans böcker och musik rymmer fler världar, fler infallsvinklar än en först tror. Det finns en lågmäldhet och en, ofta poetisk, mystik som jag uppskattar hos Roland - och vi är ett antal som uppskattar honom. Paul Roland är för närvarande aktuell med skivorna Bates motel och Hexen, varav den senare är ett slags soundtrack till kultfilmen Häxan från 1922. Jag skrev och frågade Paul om musiken, om skräckfilm och om utomkroppsliga upplevelser... Intervjun publiceras på originalspråk. 

How did you start out making music?

- I had a school friend who played bass guitar and whose brother was a musician in a band. One day when we had grown out of children’s games I suggested we ‘play’ making music, even though I couldn’t play the guitar, but I became very excited about making sounds and singing my poetry to the chords that another friend could play on the acoustic guitar. I made some tiny drums from the bottom of glass bottles and plastic bags which were held tight across the open bottles by elastic bands and I hit these with pencils. It was very rough but I remember the elation of that first time as if it was an almost spiritual experience. It was the seemingly infinite possibilities of music that excited me. But then I realized I actually had to learn to play an instrument if I wanted to write real songs! 

Your first album, The Werewolf of London, was released over 30 years ago. How do you feel about it today? 

- To be honest, I was very embarrassed by it for the first 29 years until I made a director’s cut of it by replacing some of the weak songs with stronger tracks that I had recorded later the same year (1980). I was just too impatient to start recording and interested in too many different types of music to focus on finding my own distinctive voice. I was also very strongly under the influence of my first musical hero Marc Bolan and should have waited a couple of years until I had found my own style and written some better songs. But I was only 19 and now I have had the chance to correct my ‘mistakes’. There are some very typical Paul Roland tracks on there and it has become a collector’s item, so maybe I’m being too critical.

You’ve recently did an actual full-length movie soundtrack for the classic silent horror film Haxan from 1922. How come you did? 

- While living in Germany in 2006 I had found a film project that I thought would be good to create with my musician friends - Ralf Jesek of In My Rosary (now I-M-R) and Tobias Birkenbeil of Lakobeil. We were later joined by Niko Steckelberg and Joran of Elane when it came to recording the accompanying soundtrack CD (which was to include 3 songs not featured in the film as I didn’t want songs in a silent movie.)

- Häxan was a remarkable Danish horror movie from 1922 with a cult following and a reputation as an early classic of the silent era. It was also in incredibly good condition for a film of that age and the imagery was striking. But the various soundtracks that had been used on earlier DVD releases (including a free jazz jam, an orchestral score, an industrial rock soundtrack and a solo dulcimer performance) were wholly unsuitable in my opinion and added nothing to the stunning visuals. We would write and record a new soundtrack that would be scene-specific, suitably sinister and evocative so the music could be listened to separately as an album. I would also write an entirely new script to generate 30 or so inter-title cards to replace the hundred or more inter-title cards in the original film and reduce the number and the length of their appearance on screen considerably to speed up momentum. I would also replace the slow, stilted text-only prologue with spoken narration and have it underscored with atmospheric music, delete damaged frames and edit the gallery of woodcuts and illustrations which appeared between scenes to tighten the pace for a modern audience. And all this was possible because Häxan was in the public domain (i.e out of copyright). Or so I thought.

- After almost a year of intense work we had our finished film and were very proud of having created a ‘new work’ that enhanced the director’s extraordinary vision and intensified the drama. But after securing a DVD release we were informed that the Swedish (!) Film Institute claimed to own European rights to the film (public domain appears to be mainly an American concept) and they stubbornly refused to grant us permission to release it! But I refused to admit defeat. If I couldn’t release the film, I would at least let the music be heard. So when I was looking for a suitable album to record for the Italian label Palace of Worms I decided to create it around some of the music written and recorded for Häxan, but with the addition of new songs inspired by the same theme – the contrast between pagan nature worship and the religious fanaticism that culminated with the persecution of alleged witches in the Middle Ages.

How did you and Ralf Jesek meet up?

- That was a very strange coincidence. I was living in Germany when I came across an interview with Ralf on the internet in which he said his ambition was to play with two of his long time heroes Robert Smith of The Cure and Paul Roland. So I contacted him as it said in the interview that he was living in the same town as I was, but he thought it must be a joke. It couldn’t possibly be true. But I assured him it was really me contacting him and I was living in the same town. So we met and became very good friends. I have the greatest respect for him because he is very technically accomplished in recording and playing keyboards and lead guitar which I couldn’t do at the time so we began by collaborating on the Häxan film soundtrack which has now become the Hexen album.  

What do you think about Spotify and such services? 

- I think anything that makes music available is a good thing, and I have made hundreds of new fans through Jango Radio in countries my CDs could never reach, but it seems that people who access music almost exclusively through digital downloads expect to get everything for free forever. And an indie artist needs to sell CDs or downloads to recover the cost of recording.

What are you listening to yourself?

- I go through phases. At the moment it's rockabilly, a few weeks ago Robin Trower’s early albums and before that every day I switched between The Velvet Underground, Rammstein, Muse, Michael Nyman and The Reverend Horton Heat. I get through about ten CDs a week every week and then after three months rediscover some I haven’t played for months or even years. I’m always adding new artists to my list of likes. I never stop liking something. I just keep adding and listening to things I’ve loved since I was 14.

You sing a lot about historical persons. What’s your favorite historical age?

- I’m torn between the Regency and the Victorian/Edwardian era. No other period holds such an appeal for me. Perhaps it’s a past life memory?!!

You've always been fascinated by dark themes and occultism. And I guess that you get a lot of questions related to that. What is it in the ”dark” that fascinates you? 

- Good question. I suppose it’s an obsession with death, with one’s own mortality and in the case of horror it’s the allure of a dreamlike world where everything is heightened like walking onto the set of an expressionist German silent film of the 1920s or better still, a Universal horror movie of the 1930 and 40s. Of course if I had a real fear of the dark or of death then I wouldn’t explore horror and supernatural themes with such interest and enthusiasm. But then my own psychic experiences have led me to not fear the dark or death.

I heard you had a out-of-body experience as a child. What can you tell us about it? 

- I was about 6 when I had an out-of-body experience that altered my perception of reality. In fact, it was the first of many such experiences. I can still recall waking from a dream to find myself soaring over the sea to 'visit' my grandmother and aunt in Ireland. I remember the sense of exhilaration of flying and the calmness with which I accepted the fact that I was hovering over them as they sat watching TV in the same room that I had played in whenever I came to visit them during the school holidays. After a few moments, having assured myself that they were fine, I snapped back into my body and woke with a jolt. There was no doubt about it. That was no dream.

- As I understand it, the experience had been triggered by a strong unconscious desire to see my aunt and grandma combined with a latent ability to float free of my body – an ability that I believe we all share. I have experienced OBEs, as they are commonly known, on several subsequent occasions and each time I have been fully conscious that I was outside my body and in a state of heightened awareness quite distinct from the dream state. As an adult I would often wake from sleep to find myself in another part of the house and always with a feeling of intense relief and delight at being free from my physical shell. Unfortunately, the realisation was enough to pull me back into my body. However, one morning I awoke to find myself floating an inch or so above my body. I knew that if I opened my eyes I would return instantly to the physical so I remained in that transient, disconnected state for some minutes, enjoying the sensation. I could have drifted off on another astral journey, but at the time I lacked the courage to let go and so I didn't take advantage of the opportunity. But each time it has been a liberating sensation and one that appears to confirm that the astral, etheric, subtle or dream body is our natural state. The survival of the soul is therefore, for me at least, not a question of faith but a fact. It is a natural phenomenon, not a supernatural one.

You are seen as a cult figure and godfather of goth and neo folk etc. How do you deal with that? 

- I don’t have to deal with it, I just enjoy it! I draw my ideas for songs from my own personal interests so there is a consistency in the themes and settings. People know that if they choose one of my albums they are going to get a supernatural story or a historical tale set to suitably atmospheric music or a quirky horror tale that might have come from an American comic such as House of Mystery or a cult TV series such as The Twilight Zone. That’s the inner world I inhabit so its not contrived to please – and the slightly Victorian language I use comes naturally to me.   

You seem to be really into cult horror films. What do you think of modern horror movies? 

- I liked the werewolf movie Dog Soldiers, Dead Silence, Red Dragon and Cold Prey to name just 4, but I don’t like visceral gore.

Beside your music and literary work, do you have any other hobbies?

- I’m a big movie buff. There’s nothing I like better than reading film reviews, other than watching them of course.

How do you feel about touring today? 

- To be honest, I have mixed feelings. I love meeting people and being with other musicians and visiting other countries, but there is a lot of work in preparing for a tour – and rehearsing the same songs over and over can be a bit boring especially as there is no audience. But the last tour I did – to Greece – was probably the best and most enjoyable I have ever done. I must have done 10 interviews before I left the UK and another dozen during the tour as well as live TV which I hadn’t done before and the respect I had from DJs and journalists was overwhelming. I would gladly have made that my last tour but I’ve just been invited to play a festival in Italy in February which I wouldn’t want to miss, so who knows how long it might go on.

What are you doing at the moment?

- Staying up after midnight to answer your questions while a wild storm rages outside. Quite appropriate really.

Lyssna på Paul Roland på Spotify här. Följ Paul Roland på Facebook här. 

"Jag är rasist men vi har nolltolerans mot det inom det parti jag företräder"

Jag tänkte här sammanställa lite uttryck som många använder sig av dels när de sagt något som kränker personer/grupper, som något slags försvar och dels också uttryck som de använder sig av när de ska diskutera frågor som rör rasism och sexism. 

Vi/Jag älskar kvinnor

Nättidningen Baws skrev att de älskar kvinnor och gjorde en lista på saker kvinnor är bättre än män på. De valde saker som bröllop, att lukta gott och att se sexig ut i tights. De skrev även köra bil men skrev som kommentar till det ”Haha bra där. Skulle bara kolla om ni som läser är uppmärksamma”. Nu var det ingen allvarlig artikel, men det ursäktar inte något. 

Innebandyspelaren Mikael Karlsson twittrade om att småtjejer kan vara det värsta som finns och att inte finns några som är så tröga och att ”dom flesta är jävligt trånga”. På frågan om han kunde förstå att det var kvinnoförnedrande svarade han att älskar tjejer. Ungefär samma sak svarade kocken Anders Vendel som gjorde reklam för sin restaurang genom att marknadsföra den med nakna kvinnor, samtidigt som han själv stod fullt påklädd bredvid dem. När han fick kritik svarade han ”Jag högaktar kvinnor och jämställdhet”. Att säga att en älskar kvinnor är ett riktigt dåligt ”försvar” då en visar att en inte förstår vad kritiken handlar om. Ofta betyder ”jag älskar ju kvinnor” i dessa fall att de älskar illusionen av den vackra kvinnan, kvinnan som objekt. De har en bild av hur kvinnor är och hur kvinnor ska se ut. I dessa frågor är det ens handlingar som räknas. Notera även att det är fullt av generaliseringar, både från Karlsson och Vendel. Kvinnor som en homogen grupp. Alla är vi alltid individer. 

Snart är väl allt sexistiskt/rasistiskt

Generaliseringar och svartvitt tänkande är väldigt vanligt. En säger något sexistiskt eller rasistiskt, får kritik för det och svarar då ”snart är väl allt…”. Nej, allt är och kommer aldrig vara sexistiskt och rasistiskt. Får en ofta höra att det den säger är rasistiskt eller sexistiskt så kanske hen bör fundera på vad det är hen säger. Människor kan faktiskt leva hela liv utan ett ordförråd som innefattar sexistiska, rasistiska eller på andra sätt kränkande resonemang. Det du. 

Jag skämtar ju bara

Det är aldrig bara på skoj. Det är många som skämtar om både våldtäkter och om kvinnliga bilförare. Skämt kan göra sexismen bekväm och mer lättillgänglig, mer socialt accepterad. Det är aldrig bara på skoj. Ett skämt är inte bara ett skämt. Diskriminering är inte harmlöst. Ett sexistiskt skämt blir inte mindre sexistiskt för att det kläs i ett skämt, likadant med ett rasistiskt dito. Vad är syftet? Vad blir konsekvenserna? Även Jonas Gardell har hamnat i blåsväder på grund av detta. Han skrev ett skämt om muslimska kvinnor som ”ambulerande enmanstält”. Han menade kanske inget illa, men en får se till hur samhället är uppbyggt och kring strukturer. Då är det aldrig bara på skoj. Naturligtvis får du skämta om vad du vill, men du har ansvar för vad du säger. 

Men vi män då

Detta dyker väldigt ofta upp när problem med sexism mot kvinnor tas upp. Ibland är vi människor oförmögna att se vårt eget ansvar, vår egen makt eller vår egen position i förhållande till andra grupper. Många konflikter grundar sig ofta på att två eller fler parter bråkar om vem som är det största offret, vem som det är mest synd om. Bara för att en belyser ett problem betyder aldrig andra problem mindre, nödvändigtvis i alla fall. Jag har i alla fall hört uttrycket ”men vi män då” hundratals gånger. Att bemöta kvinnors upplevelser av förtryck med att varje gång säga ”men vi män då” löser inte ett enda problem. När folk pratar om begrepp som omvänd sexism och omvänd rasism så får en tänka på vilka det är som har makten, vilka det är som står högst upp, enligt samhällsmässiga normer och ideal. Däremot är det alltid problematiskt att prata om män som homogen grupp när en inte ska prata om kvinnor som homogen grupp. Det är alltså inget jag vill göra. Däremot tycker jag att män generellt har ett ansvar att säga ifrån och se att en får en rad privilegier bara av att vara man. Det är viktigt att rannsaka sig själv och säga emot när fikabordet blir till en orgie i sexistiska generaliseringar. Annars bidrar en bara till att det upprätthålls. Det är strukturer som förtrycker generellt, och inte männen i sig. Männen byggs in i strukturen dock, motvilligt eller inte, vilket är ett stort problem. 

Jag är inte rasist, men

De som säger dylika meningar är förstås ofta just rasister eller hänfaller sig i alla fall gärna ofta åt generaliseringar och fördomar. Det är ju lite av en klassiker i dessa sammanhang. Säger en rasistiska saker så är en rasist helt enkelt. ”Jag är inte rasist, men de måste bort”, ”jag är inte rasist, men alla som begår minsta lilla brott ska ut”. Det blir en lite rolig motsättning att säga att inte är något för att direkt efter visa att en är just det som den tagit motstånd ifrån. Ett exempel är även de som hävdar att de inte är rasister för att de har en utlandsfödd partner eller har ett antal utländska vänner. En kan fortfarande förtrycka människor på grund av bakgrund, vare sig en har utländsk partner eller inte. Sverigedemokraten Stellan Bojerud är ett sådant exempel. Han har dock själv sagt sig vara stolt rasist, dock inte när Aftonbladet frågade honom om det. Han skulle alltså kunna säga Jag är rasist men inte när Aftonbladet frågar mig om det. Precis som i fallen med Mikael Karlsson och Anders Vendel som hade kunnat använda sig av Jag är sexist men inte när det blir ett sådant ståhej kring det. Stellan Bojerud frågar bland annat varför svenskarna inte får ha ett eget land. Så Stellan är alltså dels stolt rasist enligt egen utsaga, men inte rasist när han får frågor om det. Han vill att svenskarna ska ha ett eget land, men är alltså inte rasist, då han har en utländsk fru. Går jag runt Stellan Bojeruds förvirrade åsikter blir det som ett avsnitt av Antikrundan. 

Naturligtvis kan en även vara sexist fastän personen har en mamma, en flickvän eller en syster om vi nu ska använda det resonemanget. 

Nu har det gått för långt! 

Detta är också en väldigt vanlig retorik. Om en är exempelvis rasist så är naturligtvis allt motstånd mot rasism att betrakta som att det nu har gått för långt. Ofta lider dessa av hjärnrörsspöken. Rasismen är inte bekämpad. Inte sexismen inom samhället heller. Hur kan då kampen mot dem gått för långt? Rasism och sexism är inte bara problem när en aktivt tänker på det. Det existerar hela tiden. Ge kampen ett ansikte utåt och ett inåt. Båda ska de tala samma språk. 

SD 2014!

Skrivs ofta i slutet på inlägg i exempelvis Aftonbladets kommentarsfält. Ofta har det med deras text att göra, men ibland inte. Det kan komma helt plötsligt också. "Jag köpte en kofta idag. SD 2014"! Kommentaren syftar i alla fall förstås på att Sverigedemokraterna ska få en röst i nästa riksdagsval. Förmodligen på grund av deras bristande integrationspolitik, jämställdhetspolitik och younameit-politik.

Jag vill vara en del av lösningen. Jag vill vara en del av upplösningen. Bry dig om de i din närhet. Hur långt räcker den? Dit näsan räcker, dit pepparn växer eller så långt som världen sträcker sig? Du bestämmer. 

Jag skulle vilja leva i en värld i vilken det inte är viktigt eller ens intressant vilket kön en människa har

Jag skulle vilja leva i en värld i vilken det inte är viktigt eller ens intressant vilket kön en människa har. Där det viktigaste inte styrs efter vad vi får in mer pengar av. Där varken människan eller kärleken är illegal. Där inga hjärtan eller kroppar buras in, där inga åsikter eller rättigheter muras in.

I Indien har högsta domstolen slagit fast att homosexuella relationer fortsatt ska vara förbjudna. I Ryssland har homosexuell ”propaganda” blivit förbjuden. I Sverige fortsätter vi gärna att skylla på offret, det har blivit en klassiker att göra just det. Skövling av skog pågår. Skövling av människor fortgår. 

Många länder slår hårt mot minoriteter och firar nedtidligheter genom att bara hylla normaliteter och västvärlden visar mest handlingskraft och mod när det gynnar västvärlden. Ibland inser jag att vi har kommit ganska långt. Sen inser någon annan samma sak och drar tillbaka världen igen. Ibland hamnar den i medeltiden, ibland i yttre rymden. Ibland känns det helt enkelt som att världen har tummen mitt i handen. Det är hjärtat som borde sitta där när vi sträcker ut handen. Från och med oss. Till och med alltid. 

"Det viktiga är vilken tid elever får med sina lärare"

Foto: Fredrik Hjerling

Gustav Fridolin har sagt att "Ett samhälle som ger upp att vara bra för alla är snart inte bra för någon." Gustav har, tillsammans med Åsa Romson, varit språkrör för Miljöpartiet sedan 2011. 

Vad är du mest nöjd med att ha åstadkommit under året?

- Jag är mest nöjd med att vi varit med att vända skoldebatten till att faktiskt handla om det som är viktigt på riktigt - vilken tid elever får med sina lärare. Börjar vi där kan vi också vända resultaten i svensk skola.

Vad är du mest missnöjd med? 

- Jag är missnöjd med att vi ännu inte lyckats få upp klimatdebatten och visa på allvaret i klimatförändringarna och varför det nu krävs politisk handling.

Gustav Fridolin kallar just nu alla till Världens största #föräldramöte på Facebook. Kolla upp evenemanget här. 

Fördomar är ett trångt utrymme. Ändå kan hela befolkningar få plats där.

Jag sitter på spårvagnen mot Mölndal. Hör någon bakom mig viska om att invandrare alltid är så högljudda. När många diskuterar invandring så använder de gärna ord som ”alltid” och ”alla”. Det är tydligen lätt att tänka att invandrare är en homogen grupp. De har fastnat i andras fördomar och hur tar en sig ur andras fördomar? Vad skiljer oss åt? Ändrar hudfärg vår personlighet? Syns det på en om en har begått ett brott? Enligt vissa gör det. Ibland verkar etnicitet på förövaren vara mer intressant än att brottet klaras upp. Varför? 

Har du pass? Lämna hudfärgen där den kom ifrån. Ingen är rasist här, men. Invandrare har gemensamma kroppar. Begår en ett brott så ska alla ut. Ibland cirkulerar hatet runt om, bakom ryggen, ibland sticks det som en kniv genom hjärtat. Flykten som vi andra ser den, som att den tar slut vid gränsen, sen flykten som ingen ser, men som inte tar slut ens efter ett, två, tre år. Som fortsätter bort från fördomar, bort från fördömandet, från blickarna. Blickar som säger allt. Fikabordet har växt upp till ett samhälle. Rasism bakom öppna dörrar. Vi delar men vi delar inte med oss. Svenska traditioner är i fara! Vem är det som hotar dem, menar ni? Alla som bidrar till rasism är inte rasister, men enstaka handlingar kan utgöra en del av och bidra till ett rasistiskt system. Intentionerna blir då oviktiga. Hudfärgen är ditt pass. För vissa öppnar det dörrar, för andra stänger det igen dem. För vissa leder bara passet till trånga utrymmen. I båtar, under ytan, under luppen. Fördomar är ett trångt utrymme. Ändå kan hela befolkningar få plats där. Du vet väl att jag är kompis med flera invandrare va? Du vet att jag hade en fru som är född i Spanien va? Ingen är rasist här, men. En del säger att en måste kunna skämta om allt, men är det okej med rasism så länge det är ett skämt? På något sätt så blir humor ett sätt att avsäga sig ansvar för det budskap skämtet förmedlar. Det tycker jag inte är okej. Är det roligt med rasism? För vem? Minns ni förra året då Disney valde att klippa bort några sekunder från jultomtens verkstad? Människor blev som galna bara på grund av att stereotypiska figurer klipptes bort. Sverigedemokraterna lär väl ha startat en stödgrupp inom partiet för att bearbeta förlusten. Det är som rasismen hela tiden vilar inom oss, tills något litet händer, vi läser inte ens på vad det handlar om, vi exploderar bara. Traditionerna är i fara! Det är dem inte. Sverigedemokraterna har sina rötter i rasism. De säger sig ha nolltolerans mot rasism, men det är lite som om Miljöpartiet skulle gå ut med att säga att de vill ha nolltolerans mot ekologisk mat. 

Jason ”Timbuktu” Diakité kunde för ett par dagar sedan inte hålla tillbaka tårarna när han mottog 5i12-rörelsens pris. Han visade upp sitt pass och sa ”Jag tog med den i dag för att säga att detta är mitt bevis i varje fall, på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet - det är och förblir rasism”. Det finns de som försöker hålla landet tillbaka. Inte ens passet gör alla välkomna. De försöker hålla landet tillbaka. Det är klart att det finns problem med integrationen i Sverige. Men att stänga ute någon är ingen lösning. Ibland ser jag människor dela artiklar på Facebook om saker som inte stämmer. Därför är det viktigt att kolla upp källor. Avpixlat är ingen säker källa, inte Fria tider och inte heller Exponerat. Dessa sidor har en rasistisk agenda. Väldigt ofta påpekar många att tidningar som Aftonbladet och Expressen är vinklade och hänvisar istället då till sidor som just Avpixlat. Men att hävda att Aftonbladet är en vinklad tidning och istället hänvisa till en så pass vinklad sida som Avpixlat blir en aning skrattretande. 

Att bemöta rasism kräver ett kritiskt och ifrågasättande tänkande. Jag avskyr när människor börjar prata om vad andra människor kostar. Ingen människa ska ha en prislapp på sig. Ska vi verkligen sitta och kalkylera om vad socialt utsatta människor kostar samhället? Vi behöver ändra vår attityd. Inte sitta ännu en jul och få för oss att pepparkakor anses som rasistiskt att äta och säga saker som ”varför får jag inte säga negerboll när det är okej att säga vitlök?”. Fundera ett tag. Varför är det så viktigt för dig att säga negerboll? Ändras smaken av det? Skulle smaken av Potatis ändras om en kallade den för något annat? 

Sverigedemokraterna vill hellre hjälpa flyktingar i deras närområde. Varför räknas inte Sölvesborg dit, Jimmie? Varför inte hjälpa människor var dem än befinner sig? Anledningen till SD:s ställningstagande är naturligtvis att de inte vill att de tar sig hit. De försöker hålla landet tillbaka. Steg ett i att motverka rasism är att titta på oss själva. Vad har vi för fördomar? Faran är om vi låter dessa styra istället för fakta. Fördomar är ett trångt utrymme. Ändå kan hela befolkningar få plats där. Fördomar är en kollektiv bestraffning. Samhället är kallt. Dags att fylla det med kroppsvärme. 

Bron/Broen

Jag funderar lite kring ensamma personer som har sitt yrke men som inte har så mycket utanför det. Det är de som ibland kanske också gör det bästa jobbet. Två sådana personer är Saga Norén (Sofia Helin) och Martin Rhode (Kim Bodnia) i tv-serien Bron. Ganska ensamma och trasiga personer. Relationerna utanför jobbet fungerar inte riktigt, även om det i bådas fall beror på lite olika saker. Båda ägnar istället mycket av deras liv åt jobbet som poliser. Jag är inte förvånad över att just samspelet mellan dessa fungerar så bra, då de till stor del delar samma drivkraft och till viss del även delar samma svårigheter. Och kanske är det just i svårigheterna drivkraften uppstår. Även om de båda liknar varandra så är de även varandras motsatser. Martin är mer eftertänksam medan Saga ofta rusar fram. Martin beter sig också stundtals som ett svin och är ofta otrogen, medan med Saga så är det raka rör som gäller i alla relationer.

Det har diskuterats en hel del om Saga Norén och många har sagt att det är en överdriven karaktär. I serien har hon ingen diagnos, men många tittare har diagnostiserat henne med Aspergers Syndrom. Till viss del är hon kanske något spetsad, men jag har träffat personer i verkliga livet som inte är särskilt långt ifrån Saga personlighetsmässigt. En sak jag kan irritera mig på är när människor pratar om diagnoser och pratar som om alla med en specifik diagnos är likadana. Det stämmer inte. Alla är individer, diagnos eller inte. Ett annat problem är ofta att diagnosen får för stor roll i exempelvis serier, tidningar, filmer etc. Att personen blir diagnosen snarare än att den har en diagnos. Att en gör en grej av en person har Aspergers och ska skapa roliga situationer utifrån det. Bron tycker jag ofta lyckas med att inte hamna där, även om andra säsongen bjöd på lite för mycket Saga i pinsamma sociala situationer. Någon sådan scen hade en kanske kunnat skippa. 

Saga har även beskrivits som en stark kvinna och jag måste säga att jag avskyr detta uttryck. Jag kan ha varit inne på det förr, men uttryck som ”stark kvinna” antyder att det är ovanligt att kvinnor är just starka. Därav är det ett helt onödigt begrepp. En annan kritik som riktats mot Saga är att hon är 40 år och fortfarande inte har lärt sig något om hur en bör bete sig i sociala situationer. I det fallet får en tänka på att Saga inte haft särskilt många kärleksrelationer och överlag varit ganska ensam utanför arbetet, och att lära sig det sociala spelet utan att aktivt delta i det kan vara ganska svårt. Till stor del tror jag att Saga upplevs som icke trovärdig för att hon bryter mot det förväntade, för att hon är på ett annat sätt.

Bron vänder också gärna på rollerna, på vad vi förväntar oss. Det första vi tänker, det första vi ser, är ofta fel. Manuset tar oss sällan i handen eller är övertydliga med poängen. Det leker med våra fördomar och förväntningar. Till största delen så handlar det förstås om att lösa brott, men relationer tar också upp mycket fokus - och ensamheten i dem, ensamheten hos dem som står utan någon relation. Hjärnspöken som klyver sig fram i mörkret. Just i de sårbara situationerna känns alltid väldigt äkta. Det beror kanske mycket på att både Kim Bodnia och Sofia Helin är fantastiskt duktiga skådespelare. Vissa scener är som inre knivar. Som när Saga berättar för Martin att hon har insett att han är hennes enda vän - när han precis har gått över gränsen igen. Hur en märker skillnaden mellan att bli sårad av någon en verkligen litar på, någon som är psykiskt nära, och på att bli sårad av någon annan.

Bron är en fantastisk serie, både för spänningens skull och för alla möten, mellan olika länder och olika människor. Ibland har vi alla en bro mellan oss. Mellan hjärta och beslut, mellan land och land, mellan människa och människa. 

Bron säsong ett kan en köpa här och här kan en köpa säsong två!

"Vi känner oss dåliga om vi inte är vackra och om vi tror att det är enda sättet att bli älskade"

Helena Martinsson kommer från Vindeln i Västerbotten. Sedan drygt tjugo år tillbaka så bor hon i Stockholm. Hon har varit aktiv i många år som operasångerska, bland annat på Folkoperan i Stockholm. För ett par veckor sedan släpptes hennes debutskiva, som hon ger ut under artistnamnet Hilma. Hilma är pop som rör sig mellan jazzig visa och rockigare toner. Starka, nära texter på svenska. Hjärtat letar sig ut i tonerna. Musiken känns ärlig och själsligt nära.  

Hur skulle du beskriva dig själv? 

- Mångfacetterad. Känslig, stark, skör, envis, velig, glad, ledsen, empatisk, snäll och krävande. Många motpoler.

Du växte upp i Västerbotten. Hur kom det sig att du flyttade till Stockholm?

- Jag ville satsa på musik och kom in på Musikhögskolan i Stockholm. Jag flyttade för att studera i första hand.

Tror du att du en dag kommer flytta tillbaka? 

- Ja, det är inte omöjligt. Till Umeå i alla fall. Där har jag mina föräldrar och flera av mina vänner.

Hur kom du in på opera från början? 

- Jag var på opera vid ett par tillfällen när jag var 13-14 år och jag gillade det. Men det var inget medvetet val egentligen, utan när jag gick på Framnäs Folkhögskola i Piteå så fanns det ingen sångpedagog med afro-inriktning (pop, jazz, rock) utan det var klassiskt som gällde. Det var roligt och gick bra. Men jag höll samtidigt på med pop, skrev några egna låtar redan då (19 år) och spelade ett tag i ett band, på gitarr och sång.

Hilma är något helt annat än opera. Hur kom det sig att det inte blev opera nu? 

- Mitt hjärta har alltid funnits i den rytmiska musiken, jag älskade att dansa redan som liten parvel, vilket jag gjorde i källaren hemma till Michael Jackson och Tina Charles. Jag hade talang för båda stilarna men kände mig mera fri och mera hemma i popmusiken som tillåter större musikalisk frihet. Jag är spontan, gillar mer att improvisera än att följa strikta former. Jag gillar också att bestämma själv över mitt konstnärsskap, eller snarare så att ingen bestämmer över mig. I opera är det strikta hierarkier och som sångerska är du inte högst i den hierarkin.

Ditt debutalbum släpptes för några veckor sedan. Hur skulle du beskriva Ingen drottning?

- Titeln syftar på titellåten där jag sjunger "Ingen drottning på någon tron", vilket i sin tur syftar på att jag inte lyckats slutföra så mycket i mitt liv, jag har vimsat runt rätt mycket, stor vilja men lite tålamod. Och det framkommer en del i mina texter kanske. En viss sorg över tillvaron. Och i kärleken har det mesta gått åt skogen. Jag har aldrig förstått mig på det där spelet. Kan inte spela smart. Vill inte spela. Vill älska, men har nog också ganska höga krav.

Är du nöjd med mottagandet än så länge? 

- Absolut, release-konserten gick kanon. Härlig publik och många positiva reaktioner. Nu ska jag spela i Umeå i januari och hoppas på att få lite mera medial uppmärksamhet då. I Stockholm är det svårt, särskilt en fotbollsfredag (Sverige-Portugal) som det var och Umeå är ju min gamla hemstad. Då är dom mera benägna att skriva.

Du tog hjälp av FundedByMe, vill du berätta lite om det?

- Det var framför allt för att kunna betala musikerna. Det är svårt att be dem ställa upp gratis mitt i sommaren, mitt i semestern. Jag kände mig lite desperat av detta, att man ska stå och betala allt själv och hade hört talas om FundedByMe och tänkte att det kunde vara värt att pröva. Jag fick ihop drygt 7000 kronor, varav 5500 av det gick till mig och vidare till musikerna (resten till FundedByMe), men jag gav en del tillbaka också till de som bidragit, i form av skivor och fri entré till releasen.

Min egen lyckas smed tar upp utseendefixering - vill du berätta lite om texten?

- Jag har faktiskt skrivit en annan låt tidigare, som är ännu skarpare, men denna passade bättre in på albumet. Jag tycker att kvinnor görs till slavar under denna utseendefixering, som av någon anledning visst bara gäller kvinnorna. Det gör oss svaga. Vi känner oss dåliga om vi inte är vackra och om vi tror att det är enda sättet att bli älskade. Visst, vi människor är estetiska varelser, vi tycker om skönhet. Men det har blivit väl snedvridet när man tycker att man måste ändra på naturen, särskilt när unga, vackra tjejer förstorar bröst och läppar. De är ju vackra ändå! 

Hur tror du själv att vi ska komma bort från all utseendefixering? 

- Hm, förbjuda speglar och reklam? Det är svårt. Men jag tror att media, framför allt veckotidningar och liknande måste ta nya grepp där. Måste det vara en vacker kvinna på varje framsida? Måste halva innehållet handla om smink? Hur intressant är det på en skala? Vi påverkas mycket av det vi ser. Men vi måste odla tjejers intelligens och integritet - föräldrar har en viktig uppgift där också. Inte minst med sina söners syn på tjejer. Den senaste tidens nyheter om ungas snedvridna syn på sex och vad som är okej att göra/ställa upp på gör mig verkligen upprörd. Framför allt när vuxna som ser och hör inte reagerar och talar om för dem hur jävla fel det är. Det är som att vuxna tror att de är maktlösa inför ungdomarna. Men vem ska annars lära dem rätt och fel? Sex är härligt. Men det måste finnas en ömsesidig respekt och en lust inifrån.

Har du ett stort socialt engagemang annars?

- Ja, men mer i huvud än i handling, tyvärr. Det beror kanske på att jag pysslar med så mycket och försöker få någon ordning på mitt eget liv, men jag försöker bidra med det jag kan. Idag sålde jag skivor i min hemmabutik och lät 10 kr per såld skiva idag gå till Skarpnäcks härbärge. Det blir lite till, för en del gav mer pengar till dem, via mig.

- Jag har svårt att gå förbi tiggare på gatan utan att ge något. Om jag inte gör det svider det i samvetet. Tänk att sitta där i flera minusgrader hela dagen för att få ihop några kronor. Är det ligor som ligger bakom, som en del tror, så är det i alla fall jäkligt synd om de enskilda människorna som sitter där. De skulle inte göra det om de inte var i stor nöd.

Hur tror du att framtidens musikbransch kommer se ut, efter de senaste åren med nya inkomstmodeller och lättillgängligheten till musik? 

- Oj, jag är mindre insatt än jag borde vara. Eftersom jag, när jag var 25-35 år, främst befann mig i operavärlden. Det är väl lättare att nå ut för den som vill idag, via exempelvis Spotify. Men det ger väldigt skralt med pengar. Radio och media har något system för vad dom spelar som inte är så lätt för en enskild artist att komma in i. Och för att få några pengar för ens musik är det helt avgörande att bli spelad i radio. Många gånger. Men för det krävs att du spelar ute, lokalt, för att komma på lokalradion, och för att få spela ute och få betalt för det så behöver du vara efterfrågad. Vilket du inte blir förrän du spelats i radio och synts i tv. Alltså får du själv betala. Produktion, konserter, marknadsföring. Allt. För att förhoppningsvis efter ett tag få medial uppmärksamhet och erkännande. Sedan kanske arrangörer vill anlita dig med ersättning. Så det är lite ett moment 22. Det gäller att vara envis och målmedveten - och ha pengar att satsa. Eller vara 18 och komma in i någon skivbolagssnurr. Men jag är 44 och har ingen aning om hur det faktiskt går till. Om du inte är med i Idol då. 

- Jag har själv anlitat en pr-kille, som har sett till att min singel spelats i lokal radio. Det kostar också kulor. Men jag hoppas att det är värt det. Men nu måste jag fixa många spelningar för att få ännu bättre snurr på det. Man ska vara både konstnär, finansiär och försäljare. Det är rätt slitsamt. Men kul ändå förstås att kunna satsa på det man verkligen vill.

- Jag hoppas framför allt att musikskapare får mera erkännande, inte bara artisterna som framför musiken, som det ofta är. Sedan tjänar ju i och för sig de låtskrivare som skriver till världsartisterna stora pengar. Jag önskar också att kunniga välutbildade musiker får mera cred, det verkar råda något slags utbildningsförakt i popbranschen, som att man blir en sämre musiker eller artist om man kan musik - att man skulle tappa sin originalitet, eller sitt uttryck om man utbildar sig. Det stämmer ju inte. Har man konstnärligheten och uttrycksviljan så har man. Men det låter oftast bättre om du har utbildat dig. Men det finns tyvärr en arrogans åt det andra hållet också. Att utbildade musiker ser ner på duktiga amatörer. Och tyvärr ställer ofta musikmänniskor för lite krav. 

- Allmänhetens uppfattning är att musik är något man bara kan och som man gör bara för att det är kul. Man förstår inte hur mycket arbete som krävs, hur mycket tid man lägger ner för att det ska bli bra. Även många av våra stora kända, folkliga artister har ofta utbildningar bakom sig och har jobbat hårt många, många år innan de blir kända. 

Jag tycker alla som spelar ute borde få skäligt betalt. Skäms alla uteställen som tar betalt av musikerna för att spela!

Välj en 1. film, 2. bok, 3. artist, 4. samhällsfråga, som du tycker borde få mer uppmärksamhet.

- 1. Silkwood med Meryl Streep. Hon är en gudabenådad skådespelare. Där kämpar hon som den lilla människan mot en korrupt och kriminell industriverksamhet. Jag grät i flera timmar efter jag hade sett den filmen och det var 20 år sedan. Det är fortfarande den mest känslosamma filmupplevelse jag haft.

2. Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Innerlig, suggestiv och starka kvinnoporträtt.

3. Barbara Streisand, fantastisk sångerska och skådespelare! 

4. Oj, många. Men skolan. Mindre negativ uppmärksamhet. Mera resurser, mindre omorganiseringar, mindre betyghets, mera cred till lärarna. Det är i skolan vi bygger vårt samhälle! Ingen unge ska behöva vantrivas i skolan. Sedan förstås den otroliga snedvridning vad gäller resurser i stort i samhället. Jämlikheten är också något att kämpa för.

Vad händer härnäst?

- Det blir spelning i Umeå 10 januari. På gång också i Kalmar i vår. Jag ska försöka komma med på några sommarfestivaler och stadsfester. Fast allra närmast ska jag sjunga Saint-Saëns Juloratorium i Trosa och bli klar med min C-uppsats.

En kan lyssna på Hilmas debutskiva Ingen drottning på Spotify här nedanför:

Vad hade kärleken på hjärtat?

Det som händer i världen påverkar hjärtat

men det som händer i hjärtat påverkar inte alltid världen

du rycktes undan under hjärtat för mig

drömmarna slutade bryta ut genom varandra

vad hade kärleken egentligen på hjärtat? 

kärlek mäts inte i det en lämnar efter sig

utan i det en tar med sig

"Jag tror att jag har ett behov av att leva i en drömvärld omgiven av känslor"

Foto: Sandra Myhrberg

De senaste dagarna har jag lyssnat mycket på Luna Greens singel Goblins fruit. Rösten gör lika mycket som melodin. Det är vackert. Nu i veckan släpps hennes självbetitlade debut (Producerad av Niclas Frisk) och i samband med det även hennes nya singel Come on and love me. Det är musik och texter som hämtade ur drömmar, något diffust men samtidigt självklart. Känsloladdat och nära. Som nattliga resor genom en storstad. På väg bort, hem eller var som helst. Genom natten men kvar i hjärtat. 

Hur skulle du beskriva dig själv?

- Jag tror att jag har ett behov av att leva i en drömvärld omgiven av känslor snarare än i en praktisk värld. Känslighet och lust att fantasin kan motsätta sig en sådan hård och kall värld av bara förnuft som det känns som att världen strävar efter. Jag tror inte på hårdhet och att bara roffa åt sig. Min natur är egentligen tystlåten, men samtidigt känner jag mig precis tvärt om. Jag är rastlös och förtjust i omväxling. Jag känner en slags dragning åt mysticism, idealism, sårbarhet och ibland till och med andlig apati och jag känner ofta en känsla av djup och obeskrivlig sorg, och den känslan blir till poesi och musik.

Vad var det som fick dig att känna att du ville satsa på musiken?

- Jag tror att människor söker efter intryck och uttryck i olika skepnader. Jag älskar ljud, det känns som det närmsta man kan uppleva. Jag började skriva lite senare i livet och hittade en komponent som jag inte visste att jag hade saknat, som lade till en hel dimension för mig i musiken. Jag kände att jag kunde skapa en helig plats för mig själv. När jag insåg att jag skulle kunna skriva hela vägen och vara i processen hela vägen hittade jag elementet som fick mig att vilja gå hela vägen och satsa på musik.

Din första skiva släpps nu på onsdag, hur skulle du beskriva den?

- Själfull, drömmande, rå, bräcklig, stark, flytande.

Du har rest väldigt mycket och även bott utomlands, hur har det påverkat dig och din musik?

- Det är svårt att säga hur eller varför, men kanske är jag mer mottaglig för intryck på grund av mitt ständiga resande. Jag är bra på att lyssna.

Skulle du säga att resandet är nödvändigt för att hitta inspiration?

- Jag bär med mig någon slags medfödd lust att fly. Att lämna bakom vardagliga aspekter av livet. Därför kan jag finna att jag har ett behov av att resa och att dra mig tillbaka i eskapism. Att ladda om mitt emotionella system. Driften att fly handlar nästan alltid om att söka rening och att skapa. Jag vill tro att de platser jag ser lever vidare på insidan av mig och expanderar mina visioner, eller att jag upptäcker en ny del av mig själv och av "alltet" genom att upptäcka en plats. Jag skriver ofta med inspiration av visuella upplevelser.

Du har flyttat runt en del, när skulle du säga att du känner dig som mest hemma?

- Jag kan inte påstå att jag känner mig som mest hemma på en specifik plats. Min idé om hem har mer att göra med en plats som är varm och rätt med tiden. Jag ser världen som ett hem i och med att jag lever det här livet nu, och på ett annat sätt associerar jag min familj till hem, men jag associerar också ett eget utrymme till hem.

Vad skulle du annars säga att du behöver runt dig för att skriva?

- Ofta känner jag mig dragen till fullständig tystnad och isolering. Jag tar in allting så mycket. Ibland behöver jag natur omkring mig och ibland känner jag mig kreativ när jag ser människor eller upplever saker som fascinerar mig.

Hur skulle du beskriva dina texter?

- Meningsfulla för mig, men ofta lite mer abstrakta och skrivna på ett undermedvetet sätt. Jag förstår först efter att låten är klar vad den egentligen handlade om, men då är det glasklart. Det känns nästan som att låtarna skriver sig själva ibland, eller att någonting skriver genom mig.

Vad lyssnar du själv på för tillfället?

- Jag lyssnar sällan på särskilt producerad musik, speciellt inte nu, i och med att jag har arbetat så mycket med min egen musik. Jag tycker om lite råare musik. Jag tycker om ljud som stimulerar drömmar och får mig att känna mig lite borttappad men ändå funnen. Jag gillar ljud av bank och buller som bara väller över mig, men samtidigt gillar jag delikata mjuka och själsliga ljud. Jag vill att de två ska gifta sig! 

Vad är drömmen just nu? 

- Jag har tusentals nya idéer! Jag vill nå ut med min musik och vara på scen och sjunga live, sedan vill jag ta min musik ännu längre, och till sin spets musikaliskt. Jag är lite i paradiset, att kunna göra vad jag allra helst vill göra!

Luna Greens debut släpps 27 november på National/EMI och går att beställa från bland annat CDON, Ginza och Bengans. 

"Individualism och liberalism skapar segregation"

Foto: Randiga Rut

Sverige har till viss del blivit ett land där en inte får misslyckas, där den andra chansen är långt bort och där klyftorna ökar mer än tryggheten. Sjuka och arbetslösa tvingas ut i ekonomisk ovisshet och jordens framtid måste avgöras i vår samtid men klimathotet tas inte riktigt på allvar. Sverige sägs vara ett jämställt land men ändå visar samhället oss att det är en lång väg kvar. Kanske behövs en slags revolution för att ändra på detta och ett band som säkerligen vill tonsätta den revolutionen i så fall är stockholmska Randiga Rut som består av Hanna Winberg, Vera Stigmar, Emma Wallerö och Karin Wallerö. Bandet bildades i samband med att de var på Björkbackens musikkollo och ger oss sextiotals-inspirerad pop med fina stämmor och starka texter från vänster. Det låter fantastiskt! Öppna hjärtat och händerna, ta in revolutionen. 

För de som inte känner till er, vilka är Randiga Rut?

- Vi är fyra goda vänner, Emma, Karin, Hanna och Vera, som skriver låtar tillsammans på svenska. 

Finns det en historia bakom bandnamnet?

- Historien är oklar. Det är ingen som egentligen vet varför det blev Randiga Rut. Antar att vi tyckte att det var i klass med Ebba Grön när vi var fjorton år gamla.

Hur skulle ni säga att kolloverksamheten fungerar?

- Vi ser mer än gärna tillbaka på vår kollotid. Den var verkligen fantastisk. På kollo är det trivsamma rutiner och bara väldigt kravlöst och mysigt. 

Era texter är genomgående samhällskritiska, vad tycker ni är det största problemet i dagens samhälle? 

- Det finns många stora problem och vi kan inte riktigt rangordna dem, men vi anser att individualism är problematiskt på många sätt. Det överskuggar debatter om feminism och rasism då en alltid ska utgå från sig själv och det bidrar även till att exempelvis rasistiska eller sexistiska företeelser ses som enskilda fall istället för en del av strukturer. Individualism och liberalism skapar segregation. 

Hur når vi enklast en förändring?

- Regeringsskifte vore ju en bra början. Om detta inte sker 2014 så vore en revolution på sin plats tycker vi. Klimatvänlighet bör lagstiftas, det varken kan eller ska vara upp till var och en. Sluta sälja ut den offentliga sektorn, staten bör överlag ta mer ansvar. Öppna tullarna. Krossa patriarkatet. Skända flaggan. 

Tre dagar utan kött får mig att tänka på den hysteri som Way Out Wests beslut att inte servera kött skapade - vill ni berätta lite om låten?

- Låten handlar om fenomenet privilegierade män med noll självinsikt. Män som tror sig vara förtryckta trots att det förhåller sig precis tvärtom. I verserna sjunger vi om Way Out Wests matutbud och kvinnodagen då det är exempel på saker som tycks provocera dessa män.

Hur väcktes ert politiska intresse? 

- Det är lite olika för oss när vi väcktes ur dvalan. Vissa har vuxit upp i politiskt medvetna hem och för andra har intresset vuxit mer gradvis. Men under högstadiet blev vi betydligt mer varse ojämställdhet så sedan dess har feminismen varit väldigt viktig. Det var även under denna tid en började läsa om socialism och sådant. Sedan vi blev ett band för fyra år sedan har vi dock alltid pratat mycket om politik och skrivit om det. 

Vad lyssnar ni själva på? 

- Vi lyssnar bland annat på Säkert!, Simon and Garfunkel, Billie Holiday, Nina Simone, Håkan Hellström, The Clash, Antony and the Johnsons, Doktor Kosmos, Patti Smith och Kate Nash.

Vad har ni för mål med bandet?

- Vi vill spela in och skriva fler låtar och det vore ju väldigt kul att bli signade. 

Hur ser den närmaste framtiden ut? 

- Vi ska spela på lite olika ställen och förhoppningsvis göra en till EP. Härnäst blir det spelning på Socialistiskt Forums fest på Färgfabriken den 23:e november. I vinter har vi lösa planer på att spela utanför Stockholm, typ i Malmö eller Göteborg. 

En kan gilla Randiga Rut på Facebook. Gör gärna det eller lyssna på deras låtar på Soundcloud! 

Emil Jensen på Storan, 14/11 - 2013

Det globala är det privata. Det som händer där händer här. Det som slutar slå i någons kropp ska fortsätta slå i din. De mörka krafterna försöker ta tag i landet, för feminismen och antirasismen är på frammarsch, klart att de mörka krafterna blir rädda och försöker greppa sina sista hatiska halmstrån. De stråna som ska växa till ett land där folk stängs ute på grund av kön, hudfärg, religiös tillhörighet och ålder.  Jag vill ta ansvar genom att aktivt göra motstånd mot den delen som stänger människor ute. En annan som tar aktivt motstånd är Emil Jensen. Kvällen är minst sagt fullsatt på Storan i Göteborg och hjärtligt tonsatt. Turnén I det nya landet fortsätter i samma ton som den senaste skivan med samma namn. Det var tänkt som en glad föreställning men i sista stund ändrade ett uppbrott på det. Föreställningen präglas mycket av det, både i det ljuvliga mellansnacket och i låtar som Till och med dom. Samtidigt finns en dröm om att vi människor ska hjälpas åt, finnas för varandra och ge varandra hundra chanser och inte bara bli människor som går åt i alliansen. Emil duckar inte för något, varken med hjärtat eller rösten, och jag tror att många brinner än mer för att engagera sig efter att ha sett honom. Vid entrén till Storan står människor från föreningen Ingen människa är illegal.

Föreställningen behandlar politik och uppbrott - vad är det för land vi bygger och varför vill vissa stänga ute andra när vi mår bäst av att hjälpa varandra? Ni som följer vilken kvällstidning som helst eller är medlem på vilken social media som helst vet att meningen ”men det får man väl inte säga i det här jävla landet” är otroligt vanlig. Naturligtvis säger folk det ändå, men i de flesta fallen den meningen yttras så har personen sagt antingen något främlingsfientligt eller sexistiskt. Emil vänder och vrider på den meningen några gånger under kvällens gång, på ett ofta underfundigt vis. Han är verkligheten och ber oss att vara hans önskedröm. Han frågar ”Kan man egentligen säga något utan att anklagas för att vara rasist eller sexist” och vi svarar ”Jadu, det kan du!”. För sanningen är ju att en anklagas egentligen bara för att vara rasist eller sexist om en uttrycker sig rasistiskt eller sexistiskt. Svårare än så är det inte. Han tar även in meningen i relationer när han säger ”Jag älskar dig men det får man väl inte säga i den här jävla relationen”. Emil Jensen skapar både skratt och tårar i ögonen, uppbrottslyriken som påverkar mig personligen och hans analys av samhällstragiken som påverkar både mig, landet och världen. Jag sitter där och ler samtidigt som en sorg växer i hjärtat. Ett utåtblickande mot världen, ett inåtblickande mot hjärtat och själen.

Det är mellansnacket som lyfter föreställningen till Göteborgs höjder, men samtidigt är det Jensens blandning av poesi, musik och politik som gör honom så speciell. I låtar som Växlande molnighet som under sju minuter beskriver ”den bästa veckan hittills” och i dikter som Samma värld så är Emil störst. Vi lever i samma värld, ändå ser våra liv, möjligheter och rättigheter så olika ut. Emil ger sina toner till de som sällan blir hörda. Han tar med sig medmänskligheten upp på scen och låter den bli något annat än ett pappersjobb.

"Jag kan väl få en kram?"

Vården är ett känsligt ämne. Det allra största problemet blir när det kommer till vinster inom vården. Människor får ingen vård, personaltätheten minskar. Alliansen drar av människor på skatten. Det är svårt att få vård i tid och svårt att få god vård över huvud taget. En vän till mig skulle igår till sin vårdcentral och ta bort två leverfläckar i hårbottnen. Min vän har en funktionsnedsättning. Efter att hon har visat leverfläckarna frågar läkaren ”Vad har hänt med dig?”, min vän blir lite förundrad och läkaren förklarar ”Ja, alltså. Är det fel på dina ben eller är det ryggen?”. Min vän förklarar att hon har en CP-skada sedan födseln. Läkaren svarar ”Jaha, du som är en sådan söt och klipsk tjej verkar ju kunna rå om dig själv bra”, hon svarar honom att hela diskussionen är irrelevant i sammanhanget. Det hon ska göra är att ta bort två leverfläckar. Läkaren svarar att han vill ha en helhetsbild. Han hämtar sedan en sköterska och säger åt min vän att lägga sig på britsen. Innan hon lägger sig ger han henne en klapp på kinden. Under tiden han klipper bort leverfläckarna frågar han henne vad hon ska göra efteråt, hon berättar att hon ska jobba. Han blir förvånad och svarar med dryg ton ”Åh, vad bra att du jobbar”. När han är klar och sköterskan har gått, tackar min vän för sig och tar sina saker för att gå. Då säger läkaren ”Jag kan väl få en kram?”. Hon blir ställd men kan inte komma för sig att säga ifrån.

Bemötandet från läkaren känns verkligen oprofessionellt. Han ber henne om en kram, klappar henne på kinden och min vän känner sig diskriminerad av hans sätt att bemöta hennes funktionsnedsättning. Bara grejen med att krama en patient är ganska laddad. En måste tänka på relationen läkare/patient och om det ska vara okej med en kram (och även här är jag lite osäker) så måste det vara patienten som tar initiativ till en kram, inte tvärtom. Som läkare är det viktigt att agera professionellt och att vara fysisk med sin patient och tala i en nedvärderande ton angående hennes funktionsnedsättning är långt ifrån det.

Jag kommer ut som hensk

Språk upprätthåller ofta destruktiva roller. Det är så ofta vi misslyckas just med språket. Även med goda intentioner kan vi misslyckas. Just goda intentioner innebär ju aldrig att vad som helst är okej. Som att om tanken är god så är allt lugnt. Jag försöker alltid att ifrågasätta mig själv och mitt språk. Tyvärr är det ofta de privilegierade som kommer undan granskning. Då är det viktigt att de privilegierade åtminstone granskar sig själva och ser sin egen roll i det hela, för det handlar om ansvar. En vit svensk åtnjuter en rad fördelar i samhället precis som en heterosexuell, precis som en man. För att få dessa fördelar räcker det oftast att bara vara sig själv, vilket ofta innebär att en kanske inte alltid är medveten om alla dessa fördelar. Det är också lätt att missa en rad fördelar på grund av att en tar dem för givet. Och när någon problematiserar hur samhället ser ut, hur destruktiv exempelvis mansrollen ofta är så blir ofta den privilegierade gruppen kränkt och förväxlar problematiserandet med att alla män är svin. Men att problematisera en roll, ett system och en norm är inte att påstå att alla ur en grupp är svin. Det är viktigt att vi analyserar vad vi säger, att vi tänker på vad vi säger. Artister som Robyn och Laleh kallas för starka kvinnor. Den starka kvinnan reduceras till en enda egenskap; just stark. Den starka kvinnas kallas stark just för att hon beter sig som en man. Att använda uttryck som en stark kvinna förutsätter att kvinnor ofta är det motsatta. Två bekanta hamnade i en diskussion för ett tag sen och den enda sa efter ett tag ”Du pratar så himla bra svenska!”. Hen har bott i Sverige i hela sitt liv, varför förutsätter någon annan att hen inte skulle prata bra svenska? Det är viktigt att ifrågasätta komplimanger som grundar sig i fördomar. Det finns även problem i komplimanger som är av formeln tjock men snygg då det bara bidrar än mer till smalhetsen i samhället. Skippa men:et.

Ett av det mest kontroversiella orden idag är väl hen, många är emot och säger att en måste få vara stolt över den en är. Vad att vara eller inte vara stolt över den en är har med hen att göra vet jag inte. Ingen kommer heller att radera han och hon från planeten, hen handlar inte om att förminska utan att utveckla. Jag kommer gärna ut som hensk och ser inga problem i att använda det. En förlorar inga kroppsdelar av ordet. Jag vet att en del är oroliga för det. Ett annat problem med språk och att upprätthålla roller är en del personers vilja att exempelvis kalla chokladbollar för negerbollar. Jag sa själv negerbollar när jag var ung, men skulle aldrig göra det idag. Många försvarar ordet neger med att det betyder svart, varför säger ni då inte ordet svart istället? Varför är just neger så viktigt att uttala? Det finns en segregerande blick i samhället som vi alla behöver vara medvetna om. Jag har hört människor som kallar sig antirasister strida för att säga negerboll och jag har även lyssnat till människor som kallar sig feminister skämta sexistiskt. Att kalla sig feminist eller antirasist ger inte någon frikort från att agera eller prata på sätt som bidrar till ojämställdhet och rasism. Enbart en titel bidrar inte till förändring. Ett annat problem med vårt språk har jag märkt med ordet ”får”. Har tänkt på det i olika kärleksrelationer att det låter som att partnern söker tillåtelse för att göra eller vara något självklart. Får jag gå och lägga mig, får jag sova, får jag vara arg - vilket leder en till att tro att den ena bestämmer över den andra - vilket aldrig får vara fallet. Om nu inte båda vill att det ska vara så, förstås. Nu menar en kanske inte att bestämma över den andra, eller att fråga om tillåtelse, men med språket låter det ändå så.

Det är lättare att rikta sin ilska mot de som försöker förändra istället för att problematisera sin egen del i ett förtryck. De kan fortsätta prata om hur en ska vara som riktig människa och fortsätta leva som om inget har hänt sedan E-Type startade sin första krog på vikingatiden. Eller om det är hans kvinnosyn som grundades då? Minns han uttalande mot fackordföranden Jenny Bengtsson där han kallade henne ”lilla tjejen” och fortsatte med att säga "Jag blir lite irriterad när en liten primadonna ska berätta: gå inte på de här krogarna. Hon har ingen aning om vad hon snackar om”. Just det där att använda förminskande ord för att bevisa vem som har makten. Att använda dylika härskartekniker är oerhört vanligt. Språk kan verkligen förändra och utveckla mycket, ändå ägnar många språket åt att förminska. Med ord bestämmer vi och skapar roller och begrepp. Vissa tar tolkningsföreträde på andras ord, på andras känslor. Ska vi låta språket fortsätta begränsa eller ska vi föra hjärtat till munnen och ta oss vidare?

Det är så svårt att komma någonstans då motståndet finns överallt. Det finns i ett språk som för få problematiserar, som ofta bara stigmatiserar och förminskar och bygger strukturer starkare. De tar avstånd från de som våldtar men bidrar till strukturerna, de tar avstånd från Breiviks terrordåd men håller med om hans åsikter. De sitter i ert tomrum av hat och väntar på att det ska bli rumsrent att komma ut.