onsdag 4 december 2013

Bron/Broen


Jag funderar lite kring ensamma personer som har sitt yrke men som inte har så mycket utanför det. Det är de som ibland kanske också gör det bästa jobbet. Två sådana personer är Saga Norén (Sofia Helin) och Martin Rhode (Kim Bodnia) i tv-serien Bron. Ganska ensamma och trasiga personer. Relationerna utanför jobbet fungerar inte riktigt, även om det i bådas fall beror på lite olika saker. Båda ägnar istället mycket av deras liv åt jobbet som poliser. Jag är inte förvånad över att just samspelet mellan dessa fungerar så bra, då de till stor del delar samma drivkraft och till viss del även delar samma svårigheter. Och kanske är det just i svårigheterna drivkraften uppstår. Även om de båda liknar varandra så är de även varandras motsatser. Martin är mer eftertänksam medan Saga ofta rusar fram. Martin beter sig också stundtals som ett svin och är ofta otrogen, medan med Saga så är det raka rör som gäller i alla relationer.

Det har diskuterats en hel del om Saga Norén och många har sagt att det är en överdriven karaktär. I serien har hon ingen diagnos, men många tittare har diagnostiserat henne med Aspergers Syndrom. Till viss del är hon kanske något spetsad, men jag har träffat personer i verkliga livet som inte är särskilt långt ifrån Saga personlighetsmässigt. En sak jag kan irritera mig på är när människor pratar om diagnoser och pratar som om alla med en specifik diagnos är likadana. Det stämmer inte. Alla är individer, diagnos eller inte. Ett annat problem är ofta att diagnosen får för stor roll i exempelvis serier, tidningar, filmer etc. Att personen blir diagnosen snarare än att den har en diagnos. Att en gör en grej av en person har Aspergers och ska skapa roliga situationer utifrån det. Bron tycker jag ofta lyckas med att inte hamna där, även om andra säsongen bjöd på lite för mycket Saga i pinsamma sociala situationer. Någon sådan scen hade en kanske kunnat skippa. 


Saga har även beskrivits som en stark kvinna och jag måste säga att jag avskyr detta uttryck. Jag kan ha varit inne på det förr, men uttryck som ”stark kvinna” antyder att det är ovanligt att kvinnor är just starka. Därav är det ett helt onödigt begrepp. En annan kritik som riktats mot Saga är att hon är 40 år och fortfarande inte har lärt sig något om hur en bör bete sig i sociala situationer. I det fallet får en tänka på att Saga inte haft särskilt många kärleksrelationer och överlag varit ganska ensam utanför arbetet, och att lära sig det sociala spelet utan att aktivt delta i det kan vara ganska svårt. Till stor del tror jag att Saga upplevs som icke trovärdig för att hon bryter mot det förväntade, för att hon är på ett annat sätt.

Bron vänder också gärna på rollerna, på vad vi förväntar oss. Det första vi tänker, det första vi ser, är ofta fel. Manuset tar oss sällan i handen eller är övertydliga med poängen. Det leker med våra fördomar och förväntningar. Till största delen så handlar det förstås om att lösa brott, men relationer tar också upp mycket fokus - och ensamheten i dem, ensamheten hos dem som står utan någon relation. Hjärnspöken som klyver sig fram i mörkret. Just i de sårbara situationerna känns alltid väldigt äkta. Det beror kanske mycket på att både Kim Bodnia och Sofia Helin är fantastiskt duktiga skådespelare. Vissa scener är som inre knivar. Som när Saga berättar för Martin att hon har insett att han är hennes enda vän - när han precis har gått över gränsen igen. Hur en märker skillnaden mellan att bli sårad av någon en verkligen litar på, någon som är psykiskt nära, och på att bli sårad av någon annan.

Bron är en fantastisk serie, både för spänningens skull och för alla möten, mellan olika länder och olika människor. Ibland har vi alla en bro mellan oss. Mellan hjärta och beslut, mellan land och land, mellan människa och människa. 


Bron säsong ett kan en köpa här och här kan en köpa säsong två!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar