Helena Martinsson kommer från Vindeln i Västerbotten. Sedan drygt tjugo år tillbaka så bor hon i Stockholm. Hon har varit aktiv i många år som operasångerska, bland annat på Folkoperan i Stockholm. För ett par veckor sedan släpptes hennes debutskiva, som hon ger ut under artistnamnet Hilma. Hilma är pop som rör sig mellan jazzig visa och rockigare toner. Starka, nära texter på svenska. Hjärtat letar sig ut i tonerna. Musiken känns ärlig och själsligt nära.
Hur skulle du beskriva dig själv?
- Mångfacetterad. Känslig, stark, skör, envis, velig, glad, ledsen, empatisk, snäll och krävande. Många motpoler.
Du växte upp i Västerbotten. Hur kom det sig att du flyttade till Stockholm?
- Jag ville satsa på musik och kom in på Musikhögskolan i Stockholm. Jag flyttade för att studera i första hand.
Tror du att du en dag kommer flytta tillbaka?
- Ja, det är inte omöjligt. Till Umeå i alla fall. Där har jag mina föräldrar och flera av mina vänner.
Hur kom du in på opera från början?
- Jag var på opera vid ett par tillfällen när jag var 13-14 år och jag gillade det. Men det var inget medvetet val egentligen, utan när jag gick på Framnäs Folkhögskola i Piteå så fanns det ingen sångpedagog med afro-inriktning (pop, jazz, rock) utan det var klassiskt som gällde. Det var roligt och gick bra. Men jag höll samtidigt på med pop, skrev några egna låtar redan då (19 år) och spelade ett tag i ett band, på gitarr och sång.
Hilma är något helt annat än opera. Hur kom det sig att det inte blev opera nu?
- Mitt hjärta har alltid funnits i den rytmiska musiken, jag älskade att dansa redan som liten parvel, vilket jag gjorde i källaren hemma till Michael Jackson och Tina Charles. Jag hade talang för båda stilarna men kände mig mera fri och mera hemma i popmusiken som tillåter större musikalisk frihet. Jag är spontan, gillar mer att improvisera än att följa strikta former. Jag gillar också att bestämma själv över mitt konstnärsskap, eller snarare så att ingen bestämmer över mig. I opera är det strikta hierarkier och som sångerska är du inte högst i den hierarkin.
Ditt debutalbum släpptes för några veckor sedan. Hur skulle du beskriva Ingen drottning?
- Titeln syftar på titellåten där jag sjunger "Ingen drottning på någon tron", vilket i sin tur syftar på att jag inte lyckats slutföra så mycket i mitt liv, jag har vimsat runt rätt mycket, stor vilja men lite tålamod. Och det framkommer en del i mina texter kanske. En viss sorg över tillvaron. Och i kärleken har det mesta gått åt skogen. Jag har aldrig förstått mig på det där spelet. Kan inte spela smart. Vill inte spela. Vill älska, men har nog också ganska höga krav.
Är du nöjd med mottagandet än så länge?
- Absolut, release-konserten gick kanon. Härlig publik och många positiva reaktioner. Nu ska jag spela i Umeå i januari och hoppas på att få lite mera medial uppmärksamhet då. I Stockholm är det svårt, särskilt en fotbollsfredag (Sverige-Portugal) som det var och Umeå är ju min gamla hemstad. Då är dom mera benägna att skriva.
Du tog hjälp av FundedByMe, vill du berätta lite om det?
- Det var framför allt för att kunna betala musikerna. Det är svårt att be dem ställa upp gratis mitt i sommaren, mitt i semestern. Jag kände mig lite desperat av detta, att man ska stå och betala allt själv och hade hört talas om FundedByMe och tänkte att det kunde vara värt att pröva. Jag fick ihop drygt 7000 kronor, varav 5500 av det gick till mig och vidare till musikerna (resten till FundedByMe), men jag gav en del tillbaka också till de som bidragit, i form av skivor och fri entré till releasen.
Min egen lyckas smed tar upp utseendefixering - vill du berätta lite om texten?
- Jag har faktiskt skrivit en annan låt tidigare, som är ännu skarpare, men denna passade bättre in på albumet. Jag tycker att kvinnor görs till slavar under denna utseendefixering, som av någon anledning visst bara gäller kvinnorna. Det gör oss svaga. Vi känner oss dåliga om vi inte är vackra och om vi tror att det är enda sättet att bli älskade. Visst, vi människor är estetiska varelser, vi tycker om skönhet. Men det har blivit väl snedvridet när man tycker att man måste ändra på naturen, särskilt när unga, vackra tjejer förstorar bröst och läppar. De är ju vackra ändå!
Hur tror du själv att vi ska komma bort från all utseendefixering?
- Hm, förbjuda speglar och reklam? Det är svårt. Men jag tror att media, framför allt veckotidningar och liknande måste ta nya grepp där. Måste det vara en vacker kvinna på varje framsida? Måste halva innehållet handla om smink? Hur intressant är det på en skala? Vi påverkas mycket av det vi ser. Men vi måste odla tjejers intelligens och integritet - föräldrar har en viktig uppgift där också. Inte minst med sina söners syn på tjejer. Den senaste tidens nyheter om ungas snedvridna syn på sex och vad som är okej att göra/ställa upp på gör mig verkligen upprörd. Framför allt när vuxna som ser och hör inte reagerar och talar om för dem hur jävla fel det är. Det är som att vuxna tror att de är maktlösa inför ungdomarna. Men vem ska annars lära dem rätt och fel? Sex är härligt. Men det måste finnas en ömsesidig respekt och en lust inifrån.
Har du ett stort socialt engagemang annars?
- Ja, men mer i huvud än i handling, tyvärr. Det beror kanske på att jag pysslar med så mycket och försöker få någon ordning på mitt eget liv, men jag försöker bidra med det jag kan. Idag sålde jag skivor i min hemmabutik och lät 10 kr per såld skiva idag gå till Skarpnäcks härbärge. Det blir lite till, för en del gav mer pengar till dem, via mig.
- Jag har svårt att gå förbi tiggare på gatan utan att ge något. Om jag inte gör det svider det i samvetet. Tänk att sitta där i flera minusgrader hela dagen för att få ihop några kronor. Är det ligor som ligger bakom, som en del tror, så är det i alla fall jäkligt synd om de enskilda människorna som sitter där. De skulle inte göra det om de inte var i stor nöd.
Hur tror du att framtidens musikbransch kommer se ut, efter de senaste åren med nya inkomstmodeller och lättillgängligheten till musik?
- Oj, jag är mindre insatt än jag borde vara. Eftersom jag, när jag var 25-35 år, främst befann mig i operavärlden. Det är väl lättare att nå ut för den som vill idag, via exempelvis Spotify. Men det ger väldigt skralt med pengar. Radio och media har något system för vad dom spelar som inte är så lätt för en enskild artist att komma in i. Och för att få några pengar för ens musik är det helt avgörande att bli spelad i radio. Många gånger. Men för det krävs att du spelar ute, lokalt, för att komma på lokalradion, och för att få spela ute och få betalt för det så behöver du vara efterfrågad. Vilket du inte blir förrän du spelats i radio och synts i tv. Alltså får du själv betala. Produktion, konserter, marknadsföring. Allt. För att förhoppningsvis efter ett tag få medial uppmärksamhet och erkännande. Sedan kanske arrangörer vill anlita dig med ersättning. Så det är lite ett moment 22. Det gäller att vara envis och målmedveten - och ha pengar att satsa. Eller vara 18 och komma in i någon skivbolagssnurr. Men jag är 44 och har ingen aning om hur det faktiskt går till. Om du inte är med i Idol då.
- Jag har själv anlitat en pr-kille, som har sett till att min singel spelats i lokal radio. Det kostar också kulor. Men jag hoppas att det är värt det. Men nu måste jag fixa många spelningar för att få ännu bättre snurr på det. Man ska vara både konstnär, finansiär och försäljare. Det är rätt slitsamt. Men kul ändå förstås att kunna satsa på det man verkligen vill.
- Jag hoppas framför allt att musikskapare får mera erkännande, inte bara artisterna som framför musiken, som det ofta är. Sedan tjänar ju i och för sig de låtskrivare som skriver till världsartisterna stora pengar. Jag önskar också att kunniga välutbildade musiker får mera cred, det verkar råda något slags utbildningsförakt i popbranschen, som att man blir en sämre musiker eller artist om man kan musik - att man skulle tappa sin originalitet, eller sitt uttryck om man utbildar sig. Det stämmer ju inte. Har man konstnärligheten och uttrycksviljan så har man. Men det låter oftast bättre om du har utbildat dig. Men det finns tyvärr en arrogans åt det andra hållet också. Att utbildade musiker ser ner på duktiga amatörer. Och tyvärr ställer ofta musikmänniskor för lite krav.
- Allmänhetens uppfattning är att musik är något man bara kan och som man gör bara för att det är kul. Man förstår inte hur mycket arbete som krävs, hur mycket tid man lägger ner för att det ska bli bra. Även många av våra stora kända, folkliga artister har ofta utbildningar bakom sig och har jobbat hårt många, många år innan de blir kända.
Jag tycker alla som spelar ute borde få skäligt betalt. Skäms alla uteställen som tar betalt av musikerna för att spela!
Välj en 1. film, 2. bok, 3. artist, 4. samhällsfråga, som du tycker borde få mer uppmärksamhet.
- 1. Silkwood med Meryl Streep. Hon är en gudabenådad skådespelare. Där kämpar hon som den lilla människan mot en korrupt och kriminell industriverksamhet. Jag grät i flera timmar efter jag hade sett den filmen och det var 20 år sedan. Det är fortfarande den mest känslosamma filmupplevelse jag haft.
2. Aprilhäxan av Majgull Axelsson. Innerlig, suggestiv och starka kvinnoporträtt.
3. Barbara Streisand, fantastisk sångerska och skådespelare!
4. Oj, många. Men skolan. Mindre negativ uppmärksamhet. Mera resurser, mindre omorganiseringar, mindre betyghets, mera cred till lärarna. Det är i skolan vi bygger vårt samhälle! Ingen unge ska behöva vantrivas i skolan. Sedan förstås den otroliga snedvridning vad gäller resurser i stort i samhället. Jämlikheten är också något att kämpa för.
Vad händer härnäst?
- Det blir spelning i Umeå 10 januari. På gång också i Kalmar i vår. Jag ska försöka komma med på några sommarfestivaler och stadsfester. Fast allra närmast ska jag sjunga Saint-Saëns Juloratorium i Trosa och bli klar med min C-uppsats.
En kan lyssna på Hilmas debutskiva Ingen drottning på Spotify här nedanför:
