 |
| Foto: Tina Axelsson |
Jag har länge tänkt att möten mellan människor är det som kan förändra både oss som människor men också världen i stort på längre sikt. Det är lätt att man fastnar och till slut gömmer sig i det som känns tryggt och som man är van vid men just möten med andra kan skaka om det där och jag tror att det ofta behövs. Jag blir ännu mer säker efter att ha tagit in allt Peter Morén berättar i en djuplodande intervju här på bloggen. Peter upplevs eftertänksam och hans tankar får något att hända och bli som en eld i det där mötet, bli till något som faktiskt betyder något på riktigt. Peter är aktuell med sitt projekt SunYears, både med en nysläppt EP, Spanner in the works, samt det kommande albumet The Song Forlorn som släpps i augusti. Det låter fantastiskt. Ljuvligt. Det är låtar som tänder upp själen. Den går från mörk till ljus. Idag pratar jag och Peter om att åldras, om andlighet, om den ständigt växande oron och om Peter Bjorn and John.
Hur är läget Peter? - Jo tack. Jag sitter i min sommarstuga och det regnade nu på morgonen men det var nog ganska bra tror jag.
Snart lättar det upp. Det är på det hela taget fint!
Du har verkat inom musiken i över 20 år nu. Om du ser tillbaka, vilka tre saker har stått ut mest?
- Att man inte kan förbereda sig på nåt, varje resa är individuell även i ett kollektiv och alla reagerar olika.
Att man sällan är i fas med sin publik.
Att det bara blir roligare att skapa musik men bara tråkigare med bransch för varje år som går.
Oj det kanske var fyra grejer? Finns så klart tusen till.
Du beskriver att du hatar att lämna låtar ofullständiga. När jag pratade med Familjen berättade han att ”jag har ingen lust att sitta och vända och vrida på varenda liten detalj.
Då tappar man bara fart, sin intuition och börjar vackla i sitt skapande.” - kan du inte känna ibland att ”äh nu kör vi bara”?
- Absolut. Jag är helt med Johan där.
I inspelningsfasen är jag snabb. Mer nu än nånsin.
Jag vet vad jag vill.
Jag spelar ju in 90 % av mina låtar tillsammans med ett band live i studion.
Att få en bra vibbig tagning tillsammans är grejen.
Och effekter och sådant spelar jag också gärna in ”live” så att man reagerar på det i realtid och spelar med effekten..
inte lägger till eller tar bort efteråt.
Som Johnny Marr sa om pedalbord tex ”producing with your feet.”
Nån enstaka gång gör jag en låt helt själv och spelar alla instrument och då tar det så klart längre tid.
Däremot är jag petig med detaljer i mix och arrangemang. Det ska bli så bra det kan utifrån grundmaterialet som redan är inspelat.
Vad jag menade är alla låtar eller idéer jag har som röstmemon, textidéer på lappar eller så.
Har jag idéer som jag tycker om vill jag ge dessa all kärlek och slutföra dom på bästa sätt som låtbyggen.
Johan är väl mer av en studioräv. Jag skriver mina låtar på gitarr eller ibland på piano och försöker hitta ett arr som funkar på ett instrument så jag kan spela låten för mig själv och känna att den funkar så.
Sen tar jag den till ett band. Väldigt old school. Långa utdragna studio sessions utan riktning är det värsta jag vet.
Peter Bjorn and John har haft många såna.
- Som tur är har jag spelat in skivor i så många år att jag snappat upp en hel del tricks.
Även om jag inte är tekniskt lagd så kan jag diskutera mig fram till vilket resultat vi vill uppnå tillsammans med tekniker och musiker.
Men jag känner vördnad och respekt för låtskrivandet i sig och där vill jag inte slarva.
Det var nog det jag menade.
Ditt kommande album känns väldigt reflekterande.
Jag är i ungefär samma ålder som du och märker att jag ser tillbaka på ett helt annat sätt än förut.
Hur känner du inför att bli äldre?
- Det är väldigt dubbelt. Senaste åren har jag lite landat i mig själv, i mitt uttryck och vad jag vill göra.
Jag har på så sätt en mer tydlig kreativ riktning.
Det är i och för sig inte alltid kul att dras med vetskapen om vem man är
men det kan hjälpa till i vissa sammanhang.
Privat är det ordnat och tryggt. Däremot tycker jag att saker faktiskt ställs mer på sin spets och blir mer på allvar ju längre åren går.
Så det där med att unga personer skulle ha mer input till låtar köper jag inte alls.
I medelåldern kanske dina äldre släktingar blir sjuka eller går bort.
Även vänner kanske dras med sjukdom, missbruk eller depression och en del rycks bort för tidigt.
Kroppen börjar bråka och gör dig påmind om att du inte är odödlig.
Har du barn är det en påfrestande resa full av oro och utmaningar.
Världsläget trycker ständigt på och lägger sordin.
Att skriva låtar om långa förhållanden är också underskattat.
Det finns alltid nya vinklar att hitta i de flesta ämnen.
Sen det där med att din tid är utmätt gör att du kanske inte vill slarva bort den utan skapa grejer du kan stå för till 200%.
Kanske låter som självklarheter men som yngre tyckte jag det var lättare att ryckas med av opportunism och fingrar i luften i tid och otid.
Sen har du inte tid att göra allt det du hade tänkt. När det smalnar av kan du fokusera mer på att göra det du helst gör bra.
Visst ser man tillbaka och minns och det kan göra att man värdesätter vänskaper på ett nytt sätt och vill ha med folk på hela livsresan.
Men jag skulle säga att jag mestadels är väldigt o-nostalgiskt lagd.
Jag går alltid mest igång på nästa låt, nästa skiva, nästa projekt, nästa resa etc.
- En bra grej är att du kan utnyttja erfarenheter och minnen i texter och det ger en större bredd i uttrycket.
Så reflektionen är väl mestadels av godo om det för dig framåt och du utvecklas.
Man lär sig alltid av historien, det är ju rent farligt att vara historielös!
Jag är fascinerad över varför det ena leder till det andra och är ganska nördig gällande kulturhistoria.
Men det gäller även din egen historia. Det är bra att ha koll på den också.
En dum grej är att man själv alltid tycker att man blir bättre och bättre på det
man gör på alla plan, närmare din egen högt satta nivå.
Jag tror att en konstnär aldrig slutar utvecklas, inte ens en popmusiker.
Men i samma takt blir ofta publiken mindre och mindre intresserad. Det är naturligt men sorgligt.
Och det är ju inte samma grej när det gäller filmskapare och författare.
Jag har träffat musiker som är 10-15 år äldre än mig som känner samma sak; ”- nu äntligen börjar jag bli bra!”
Det kan i och för sig ha att göra med om man har hungern och lusten kvar.
Äldre och proppmätt är inte kul. Men äldre och nyfiken fast med en massa mil bakom sig kan inte vara så dåligt.
Växer oron för det mesta efter 40? För mig har det verkligen varit så, även om jag trodde att det skulle vara tvärtom.
- Ja, den växer relaterat till det jag svarade i förra frågan. Samtidigt som en del av en blir lite kallare och stänger av ibland i ren självbevarelsedrift. Att man kan styra det lite mer. Stänga av eller på. Så oron kanske förhoppningsvis blir hanterbar efter ett tag.
Och att man försöker oroa sig mindre för mindre saker. Så är det i alla fall för mig.
Jag har alltid gråtit mycket så det är inget nytt. Men jag gråter inte mindre med åren och det skäms jag inte för.
Sen måste man alltid jobba på tacksamheten för allt det man faktiskt har. Trots allt. Och njuta för varje dag man får. Inte ta nåt för givet.
Kay Pollack-varning men ändå sant. Det är svårt att vara lycklig. Det kräver arbete.
Jag märker tyvärr också att jag inte längre orkar hantera världssamvetet, dvs jag är lite mindre engagerad i allt som händer.
För att det händer så mycket fruktansvärt. Och jag orkar helt enkelt inte ta in allt. Jag mår för dåligt då.
Tror det är naturligt och kanske inte ens åldersrelaterat. Men jag skäms lite för det.
EP:n blir en slags förfest till albumet. Skulle du säga att det finns en röd tråd mellan dem?
- För mig hänger nya albumet sömlöst ihop med första SunYears plattan Come Fetch My Soul! Vad som hände var att jag började spela in album två innan album ett var släppt.
Det var så inspirerande att gå in i SunYears-mode att jag stannade där.
Sen var det inte min idé att släppa en EP innan albumet utan mitt management. Men jag tyckte att covers var det naturliga att göra som bonusspår och det är låtar vi spelat live många gånger så det gick snabbt att spela in.
Sandy Denny-låten och Bowie-låten passade fint ihop med Spanner in the works, båda är dessutom brittiska låtar och båda har Roger Gustavsson som gäst på pedal steel.
Sen har både albumet och EP:n otroliga målningar av en lokalt boende konstnär jag blivit bekant med, Derek Oliver.
Vi bor båda i Hammarby-Björkhagen området.
Bilden på EP:n heter ”Boy wearing a bird-mask”.
På något intuitivt sätt passar den ihop med ”Spanner..” texten för mig. Det var först bara en svartvit skiss men jag peppade honom att göra den färgstark.
Omslaget till albumet har också en fågelkoppling.
Lyssnar just nu på fågelsång.
Allt hör ihop!
Texten i (Going to a) cruel country får mig att tänka på hur fantastisk du är i dina texter.
Du fångar små detaljer som gör att låtarna känns så levande.
Hur känner du att du har utvecklats i ditt sätt att skriva texter?
- Tack! Det gör mig väldigt glad att höra.
Textskrivandet har varit en resa genom åren och det finns inget enkelt svar på frågan.
Men jag har nog blivit mer medveten men också mer medveten om när jag ska vara omedveten.
Det handlar om balans och om att något ska kännas naturligt.
Precis som musiken. Texten och musiken ska höra ihop och passa varandra. Kräver låten dimackord och krångliga ord ska den ha det.
Kräver låten en mening om och om igen och tre enkla ackord ska det vara så. Jag gillar inte att nån regel ska gälla låtar generellt.
En ”enkel” poplåt som någon diskuterat sig fram till intellektuellt känns för mig mer krånglig än en ”krånglig” låt
som någon skrivit på feeling. Det är från fall till fall.
Framförallt ska det vara styrt av en magkänsla och helst av att du känner att du har nåt på hjärtat du vill säga.
De låtarna blir oftast bäst och skriver sig själv. När det finns en story eller ämne där som måste ut.
Så var det med Cruel country-låten som handlar mycket om barndomsminnen och att försöka möta sitt eget spöke via platser och situationer.
De flesta SunYears-låtarna har kommit till på ett lika instinktivt sätt, utifrån en musikidé eller från texten eller en titel.
- Jag skriver också relativt ofta text och musik samtidigt.
Inte ner på detaljnivå men ett embryo till en låt kan ofta komma med både någon textfras och melodi i tandem.
Sen får man finslipa det.
Vi har precis gjort en nostalgiturné i USA för Peter Bjorn And Johns mest populära platta Writers Block (2006)
och då slogs jag av att jag tyckte att de texterna höll väldigt bra.
Jag gillar även texterna på våran andra skiva Falling Out (2004).
Men sen fanns en period där jag känner att mitt engelska textskrivande gick lite
vilse.
Dels slarvade jag med grammatik och språkbruket, inte på ett roligt kreativt sätt utan bara korkat.
Som att jag plötsligt blev sämre på engelska efter 30.
Och ungefär samtidigt känner jag att vi blev lite för medvetna om att vi hade haft lite framgång och
gjorde en del emellanåt krystade försök att göra ”hits”. Även det påverkade texterna negativt.
Också att vi tänkte för mycket på vad de andra medlemmarna skulle tycka, hade möten och skulle förklara meningarna för varandra.
Det tycker jag gjorde att det blev lite urvattnat.
- Jag tycker att det mellan varven finns superfina texter på alla PBJ-skivor men också grejer jag skäms över.
Så kanske var det därför jag i samma veva började göra soloplattor på svenska för att hitta en annan grej och skriva på mitt eget språk.
För att mitt engelska självförtroende sviktade.
Det blev tre svenska skivor som jag ser lite som en trilogi.
Sen en skiva med David Shutrick som var någon jag själv lyssnade på på högstadiet. Tyckte mycket om att skriva på svenska med honom.
Därefter var jag med och initierade en hyllningsskiva och konsert till Olle Adolphson.
Olle har kanske skrivit de bästa låtarna på svenska någonsin enligt mig. Hittills i alla fall!
Så i och med det känner jag att cirklar sluts och nu är jag tillbaka i engelskan och trivs väldigt bra där och längtar inte efter svenskan.
- Mina texter på den senaste PBJ-skivan Endless Dream och dom två SunYears-plattorna står jag för 100%.
Det är liksom riktigt bra igen hela vägen. Känner jag nu.. vem vet vad jag tycker om tio år...
Sen blir jag så klart peppad i mitt engelska skrivande i och med att jag skickat duett-låtar till låtskrivare jag ser upp till som
Ron Sexsmith, Madison Cunningham, Eric/FruitBats etc. och de verkligen gillar texterna.
Var även i Nashville för ett par år sen och skrev låtar med folk och kände ibland att jag var drivande textmässigt
och tex Josh Rouse gillade mina texter mycket.
Då blir man glad! Det är ju ändå deras modersmål.
Men jag har lyssnat på engelska låtar sen jag var liten och läser också mycket på engelska, lyssnar på engelsk radio etc.
- Ibland har jag svårare att hitta rätt ord i svenskan, till och med i vardagliga konversationer.
Jag förstår det som att du upplevt dig som vilsen i din musikaliska identitet. Kan det inte finnas något fint i den vilsenheten, tänker jag?
Att varje ny platta blir som ett möte med en ny del av dig själv och att alla dina plattor tillsammans skapar en identitet?
- Absolut. Fint beskrivet! Så är det.
Det är ju en ständigt pågående resa.
Det där blev uttryckt i och med att en brittisk skribent intervjuade mig inför pressreleasen till nya skivan och det kanske lades för stor vikt vid det.
Men relaterat till det jag beskrev med textskrivandet innan har jag varit lite ”lost” i nästan 20 år och nu är jag "back on track".
Och den resan har absolut inte bara varit av ondo.
Det har varit en riktig berg- och dalbana som jag lärt mig massor av. Lite som jag beskriver i Spanner-låten.
Men med SunYears har jag tagit upp tråden som fanns på Falling Out, musik som bara kommer rakt från hjärtat
och inte tar hänsyn till vare sig ett rådande trendkänsligt indierock-landskap, en karriär, andra bandmedlemmar eller något sånt.
Som bara är mig naturlig som jag är när jag inte gör mig till (om än i samarbete med andra.)
Musik som inte försöker medvetet experimentera utan som bara blir.
Om Young Folks aldrig hänt och jag kanske tagit ett vanligt jobb, spelat cover-gig på fritiden,
övat gitarr och skrivit låtar hemma men aldrig visat upp dem.
Och sen plötsligt, 20 år senare, gjorde en skiva. Då kanske det hade blivit som första SunYears-skivan. Tänker jag.
Att det finns en massa livserfarenhet att ösa ur men att det musikaliskt bottnar i något slags ursprung.
Usch, det blir flummigt när man ska beskriva det men lite så känns det.
- Sen har jag jobbat nära Robert Forster och James Yorkston senaste åren,
två personer som känns trygga i sin singer-songwriter-identitet och på nåt sätt är tydliga auteurer.
Att dom bara gör just den musiken dom kan med sin egen personliga ådra alltid intakt och sen så klart försöker utvecklas inom den.
Men eftersom jag i min närhet stöter ihop med så mycket folk som producerar och skriver hits etc. har jag kanske tänkt att jag också kan göra all typ av musik.
Det kanske jag kan i och för sig men jag tror inte alltid att det blir bra.
Kanske förlorar jag en del av min egen personlighet om jag gör det för mycket eller på fel sätt eller låter det dränera för mycket energi.
Så där har jag lärt mig att ta vara på mig själv och fokusera. Sen är båda (på olika sätt) starka textförfattare vilket också inspirerat!
 |
| Foto: Tina Axelsson |
En av de plattor jag lyssnat mest på de senaste åren är din soloplatta 40. Jag tycker att temat kring bristen på förståelse och kommunikation är klockrent.
Varför tror du att vi har så lätt att fastna i gamla mönster och hellre prata om än med varandra?
- Vad kul! Tack! Ja för att det är läskigt att mötas och låta invanda mönster stötas och blötas.
Jag dömer ingen för det är ofta samma/lika hos mig själv är jag rädd.
Men det är synd för det skulle ju kunna rucka på dåliga världsordningar i förlängningen om vi alla vågade mer
och öppnade upp och vädrade morgonluft.
Fördomar och fastslagna sanningar rör oss inte framåt.
I alla fall politiskt och socialt sett. Konstnärligt tror jag faktiskt att ett viss mått av elitism är hälsosamt.
Annars blir det lätt bara EPA-dunk och mello.
Både på 40 och på din nya EP så gör du en del covers. Vad utmärker en bra cover för dig?
- Jag har alltid gillat att göra covers.
För mig är det en naturlig del av kärleken till musiken och nåt som går hand i hand med att skapa eget nytt.
Alla mina favoritartister har gjort covers då och då som visar var dom kommer ifrån eller vilken musikalisk fas dom är i just då.
Anledningen till att man själv började skriva är ju att man gillar att lyssna på musik så mycket.
Så var det för mig i alla fall. Man är ett fan först! Och sen lär man sig spela och sjunga genom att göra andras låtar.
Så kan det faktiskt fortfarande vara; jag kan lära mig att framföra någon annans låt som jag tycker om bara för att se om det går.
Då kanske det automatiskt smittar av sig lite på mina egna låtar. Det blir en del av din identitet.
- Jag har ju ett partyband, Morres Spisarbox, som till 95% bara gör covers, mest gammal soul, r’n’b och rock’n’roll.
Och där handlar det mycket om att jag vill gå in i och se om jag kan spela och sjunga den musiken.
Via det lär jag mig massor.
Jag ser pop och rock som samma som jazz och folk och i dom genrerna är det självklart att man omtolkar äldre material eller standards.
- Men vad gör då en bra cover? Ja, dels måste man genuint älska låten.
Sen kan det finnas en missionerande aspekt; att du vill att folk ska upptäcka den.
Kanske också upptäcka en annan sida av en låt, artist eller genre du kanske inte är intresserad av.
Men oavsett måste du sen känna om du klarar av att göra den till din och ”äga” den. Och det är verkligen inte alltid helt självklart.
Där får man kanske känna sig för lite innan man ger sig in i leken.
Sen kan jag tycka att grejer funkar live som man inte spelar in. Live är taket högre för covers och där kan man mer testa sig fram tycker jag.
SunYears kör alltid några covers live, jag tycker det tillför en annan dimension till konserten.
Ibland finns en tydlig orsak till att du spelar in en särskild låt. Du kanske fått en förfrågan att lära dig
en låt till ett särskilt sammanhang och sen kan du den och fortsätter spela den.
Och i fallet 40 tyckte jag coversen passade väldigt bra in med mina egna låtar och deras texter.
Du växte upp i ett frikyrkligt hem. Hur har det påverkat dig genom livet?
- Har man en gång haft en barnatro men tappat den finns ett hål där som man försöker fylla med annat.
Jag känner fortfarande starkt att jag har ett behov av en slags ”andlighet” vad nu det är.
Och musik för mig, både som lyssnare och utövare, när det känns riktigt bra och rätt, det blir nåt andligt.
Det kan vara när du blir berörd av en låt men också när du känner dig uppkopplad och i ”anden” när du skriver eller inte minst
när du spelar och sjunger med andra och mötet där. En annan tydlig andlig grej för mig är bara att vara i och njuta av naturen
som nämns i The Song Forlorn på kommande albumet.
Så det finns väl en slags magi och övernaturlig känsla i religion som jag gärna vill ha med mig i musiken.
Är det nåt genomgående på båda SunYears-plattorna är det att jag tycker att den känslan är
mer påtaglig här än i mycket annat jag gjort genom åren.
Kanske låter som en flummig beskrivning men det är ju en rent subjektiv känsla som guidar mig.
Det är ju inte en slump att mycket av alla fantastisk soul har danats i gospel och kyrkan.
Det känns i den musiken. På samma sätt ansåg Brian Wilson att han bara var ett medium för musik som kom direkt från Gud.
Det känns även i dom bästa Beach Boys-grejerna. Och det finns i folkmusik också. Ja, i det mesta av det bästa inom alla genrer enligt mig.
- Så jag söker väl kanske den lite ”andliga” känslan både när jag lyssnar på och skapar musik.
Sen om detta gör att jag fortfarande "tror" i nån konventionell mening vet jag inte.
Det är så otroligt mycket negativt med religion. Det ställer till och förstör så oerhört.
Krig, ångest och skuld. Inget man vill stå bakom.
Jag har (och gör det fortfarande delvis) burit på en odefinierad skuld som jag tror bottnar i vad jag fick höra som liten om hur man
skulle vara som en god kristen. En massa etik och moral. Och jag tror det förstört en hel del för mig i livet.
Särskilt i tonåren och som ung vuxen. Samtidigt som så klart moraliska rättesnören är bra också.
Det finns ju även i en vettig politisk åskådning. Har alltid fascinerats av hur nära Jesus budskap ligger en socialistisk
livsåskådning. Det fattade The Housemartins, mina barndomsidoler.
Samtidigt är så många kristna runt om i världen förvirrade högerspöken.
Bara en liten grej som visar hur skevt världen är uppbyggd.
Men ja, jag kanske tror på nån slags högre makt fortfarande men den är väldigt vag och inte i nån ram som passar inom en kyrka.
- Plockar man russinen ur religionen; kärleksbudskapet, det sociala patoset och förlåtelsen etc. finns mycket att hämta där.
Många tolkar Bibeln som den själv vill och får den att framstå som en helt vansinnig bok.
Men den går ju också att tolka mer positivt och vettigt om man vill.
Minns du vad du hade för drömmar som barn och vad som fick just de drömmarna att gro?
- De flesta av mina drömmar har gått i uppfyllelse. Jag drömde om att kunna leva på popmusik.
Jag drömde om barn och familj. Och om att nån gång bo i New York, vilket jag i alla fall gjort i ett par månader.
Sen finns det andra drömmar som jag inte uppfyllt. Att skriva böcker, tex. Men vet inte om jag har tålamod för det.
En låttext är ett perfekt format för mig. Serietecknare tänkte jag ett tag också. Har väl även haft lite vaga drömmar om att jobba med radio och film och har doppat tårna där på hobbynivå.
Alla kreativa yrken går in i varandra och att jag har ett intresse för konst, film, litteratur korsbefruktar ju helheten och
går in i delar av vad jag lägger i ett album, tex.
Sen har det funnits perioder när jag gav upp mina drömmar och tänkte ha musiken som hobby.
Och nu är jag i den avundsvärda situationen att jag behandlar min musik med den frihet och kärlek den skulle ha som en hobby
men inte behöver ha ett jobb. Men det tog tid att landa i det. Länge tänkte jag mer på musik som karriär och att man var tvungen att
göra vissa saker. Men det är såklart min äldre musik med Peter Bjorn and John som gör att jag kan vara så fri nu.
Så jag har haft tur!
- Vad fick drömmarna att gro? Ja, jag var mycket ensam som barn.
Inte på ett negativt sätt. Men jag hade mycket tid för mig själv och kände ofta att mina skolkamraters intressen i idrott och TV-spel
inte var för mig. Jag lekte och drömde själv ute på landet i en liten by utan internet med två kanaler på tv och utan särskilt mycket yttre påverkan och blev tvungen att skapa egna historier, filmer och melodier i mitt huvud för att underhålla mig.
Jag tror fortfarande att ett visst mått av ”boredom” är viktig för skaparro.
Jag kunde regissera en film med mig själv som enda medverkande och spela upp den för mig själv.
Rita serier och skriva historier. Så klart läsa massor och lyssna på dom få skivor man hade om och om igen.
Lyssna på radio. Spela in egna radioprogram på kassett. Och så snart jag kunde tre ackord på gitarr, skriva låtar. Konstant.
Och där är jag än idag nånstans. Det är en lek som fortfarande pågår.
Det är dessutom världens billigaste självanalys som alternativ till psykologen.
- Nåt jag tror Peter Bjorn and John möts i trots att vi är så olika är att vi hade lite liknande uppväxt.
Mycket själv med musiken från en tidig ålder. Kanske ett landsorts 80-talsfenomen.
 |
| Foto: Tina Axelsson |
Hur mycket har ditt förhållande till musik förändrats de senaste åren? - Tror jag varit inne på det men jag anstränger mig inte längre för att vara en massa saker jag inte riktigt är
utan försöker utvecklas och blir bättre inom det som kommer för mig naturligt och sas ”förädla” mitt uttryck.
Och jag har blivit en bättre gitarrist och sångare. Sen tycker jag branschen som sådan är mer eller mindre hopplös.
Är glad att jag inte kommer fram som ny debutant idag. Samtidigt som jag med SunYears har börjat om från början på ett sätt vilket
var hela idéen. Det är nåt fint med nystarter och nya sammanhang.
Att sätta en ”hatt” och ett par lösa ramar runt ett projekt på det sättet har gjort det lättare och mer inspirerande att skriva låtar igen.
På så sätt har jag hittat hem i musiken.
SunYears beskrivs ju som ett solo-projekt men för mig är det nåt helt annat än dom plattor som getts ut under mitt eget namn.
Jag har några musiker jag jobbar nära som färgar av sig mycket på materialet vilket gör att på ett sätt är det mer ett ”band”.
Och vilka låtar jag väljer att ge SunYears-stämpeln styrs av en inre stilistisk kompass.
Sen har det även funnits det här med duetter, andra röster och instrumentallåtar som en röd tråd.
Och livetagningen med bandet och ett relativt stort gitarrfokus.
Vet inte exakt hur SunYears kommer utvecklas framåt men just nu har jag en tydlig bild av vad det är.
Har musiken fortfarande samma kraft för dig?
- Musikens kraft är större skulle jag säga.
Den är ett sätt att leva och jag har sen länge gett upp och låter den styra vart jag ska härnäst.
Med vissa inpass från familjen så klart.
Jag försöker påminna mig om att musiken inte handlar om idoler, streaming och sociala medier.
Inte kanske ens om album även om jag älskar albumet som ett konstnärligt sammanhållet uttryck.
Den handlar om bröllop, begravning, fest, sorg, glädje, kontemplation och spiritualitet. Där är musikens kärna.
Vem som är avsändaren är egentligen ointressant. Den är en katalysator i livsavgörande ögonblick och ska kompa våra känslor.
Ofta därför jag tycker små intima spelningar känns mer än stora
arenaspektakel.
Artist och publik är nånstans i samma läger och musiken är nånstans religion.
Dina texter har ofta haft mycket litterära referenser. Vilken är den bästa boken du läst och vad gav den dig?
- Oj jösses det är en stor fråga. Jag vet inte om jag kan svara på det.
Jag läste väldigt mycket som barn och i 20-årsåldern men det har dessvärre mattats av lite med åren.
Jag hoppas det ska komma tillbaka. Jag läser fortfarande några böcker om året som inte är musikböcker.
För såna läser jag alltid patetiskt nog.
Så skulle jag ärligt kunna svara på den frågan skulle jag behöva stå framför min bokhylla och kanske läsa om nån bok till och med.
Om jag till exempel svarade Mot Fyren av Virginia Woolf minns jag bara att jag tyckte om den mycket för 20 år sen.
Inte mycket mer. Men jag är generellt mer mottaglig för böcker fulla av stämningar och ett särskilt språk mer än en stark tydlig ”story”.
Lite samma med film. På så sätt kan det vara svårt att komma ihåg och peka på något som betytt mycket.
Vagt svar.
På 40 hade du ett medley med Robert Brobergs låtar. Hur mycket har han påverkat dig?
- Robert var nån som alltid fanns med när jag växte upp på 80-talet. Dels tror jag hans barnprogram gick i repris när jag var liten.
Och hans enmansshower som ibland sändes gjorde intryck.
Så jag var medveten om att han fanns.
Mer aktivt började jag lyssna runt 1989-90, en period då jag var mer intresserad av musik på svenska.
Efter det grävde jag vidare i hans äldre album. Jag tycker han är lite missförstådd och underskattad.
Hans sökande album från runt 72 till början av 80-talet tillhör mina svenska favoriter.
Där är galenskapen alltid på lut, avgrunden och depressionen bakom hörnet, hudlösa känslor, livsåskådning, politik,
kärlek och humor. Allt får vara med. Som i livet. Det är påfrestande musik. Men ärlig och drabbande.
Sen har han en stor musikalisk bredd; en uttrycksfull sångare med fina melodier och en gränslös omfamning av olika stilar.
Jag kan se kopplingar mellan honom och så kanske otippade namn som David Byrne, Jonathan Richman, Devo, John Lennon och
Brian Wilson (när han var som mest flippad.) Där finns också spår av outsider art och lo-fi som hos
Daniel Johnston. Men här hemma har han fastnat i en revy/Povel Ramel-kontext och
den stämpeln släppte aldrig riktigt.
Humor är en så stor del i musik generellt. Dom flesta bästa låtskrivarna har en stor del humor i sina texter.
Såna som Dylan, Lou Reed och Leonard Cohen kanske man inte tänker på som roliga. Men det är dom. För att ta några giganter.
- Robert Forster skrev i sina Ten rules of rock & roll -” Don’t follow an artist that describes his or her work as dark”.
Jag tror på det där. Livet är inte en sak. Det är oerhört komplext. Och ska man beskriva det sant måste humorn med.
Och när nån kan vara rolig och lekfull och belysa dom sidorna tror jag mer på deras allvar också. Gärna får humor och allvar samsas i samma låt.
Därför har jag alltid haft svårt för den uttalat svartklädda/gothrock-sidan av rock-kulturen även om musiken kan vara bra.
Det blir för mig lite fånigt och poserande. Så det är kanske åtminstone ett arv jag har från Robert.
- Jag gillar hans estetik och tror den påverkat mig.
Under 90-talet bodde jag delvis i gamla Råsunda och gick ibland förbi hans färgglada villa som så tydligt bar hans signum och stack ut mot det konforma runtomkring. Ibland känner jag också för att sticka ut. Och det krävs så lite.
Jag älskar det färggranna både musikaliskt och estetiskt.
Färg, form, mönster. Man kan bara titta på videon till Spanner in the Works. Jag har försökt att kämpa emot det svartvita idealet i många år med mycket rött, blått, gult, orange etc.
Sen finns ju den sidan även i en annan del av mina rötter,
60-talspopen och mod-stilen runt 65-67 var också väldigt färgglad och lekfull både musikaliskt och estetiskt.
Även den tidiga indie-popen på 80-talet med band som Orange Juice tex. hade mycket färg i sitt uttryck och i sin estetik.
Och mycket av den konst jag dras till är också väldigt färgstark.
På senare år har jag ibland börjat lugna ner mina färgval något. Även jag kan ibland vilja vara svartvitt.
Och för att tala mot mig själv älskar jag svartvitt fotografi, det är nästan det vackraste.
Sen har Robbans gubbsjuka låtar och mest krystade skämt åldrats sämre. Men man behöver inte lyssna på just det.
Jag kan gilla dåliga ordlekar iofs. Det kanske är ett ålderstecken, pappaskämten liksom...
Jag kan se likheter mellan dig Robert stundtals, att ni båda upplevs fria i ert uttryck...
- Det tar jag som en komplimang. Robban var ju en allkonstnär där allt flöt ihop. Och jag tycker genreboxar är mest av ondo.
Om man enkelt kan beskriva en artist brukar det ofta betyda att den är lite tråkig och ickeutmanande.
Peter Bjorn And John har spretat mycket genom åren. Och mina svenska soloskivor är väldigt all over the place.
Med SunYears har jag smalnat av det lite helt medvetet. Och det känns bra. Men ändå känns det ibland som att folk famlar när dom ska beskriva det.
Är det indie? Americana? Janglepop? Psykedelia? Ballader? Sanningen är väl att det kanske är allt det där och lite till.
Men det är gitarrbaserat och bygger på klassiskt relativt traditionellt låtskrivande i olika stilar.
Och jag tycker det räcker som beskrivning.
- Singer-songwriter är en bra genre om det nu är en genre.
Man tänker kanske att det betyder en kille eller tjej med gitarr som kör lite ledsna folkiga låtar.
Men egentligen är det ju bara en sångare som också skriver sina egna låtar. Både David Bowie, Elvis Costello och Björk är singer-songwriters. Så att jag är en singer-songwriter är det inget tvivel om.
Liksom Robert Broberg. Sen gillar jag termen folk-rock och allt det kan betyda. Och jag är såklart formad av indie-rock och indie-pop.
Så det finns väl några genres som funkar bättre på SunYears än andra.
Last night on the mountain har en otrolig känsla genom hela låten och jag älskar det intensiva slutet.
Du samarbetar med Lisa Hannigan och Sam Genders på singeln. Hur kom samarbetet till?
- Vad kul att du gillar! Jag tycker väldigt mycket om den och det var en väldigt lyckad samarbetesprocess.
Jag gjorde en del zoom-sessions under pandemin. Och dom som skulle vara mer ”pop” blev inget bra.
Var mest förvirrat. Men skrev ett par låtar med Sam som jag aldrig träffat IRL. Han bor på Orust nu men är ju britt och jag mindes Tunng som kom fram ungefär samtidigt med PBJ.
Och det funkade superbra! Det var som att vi tog i varandras tankar och melodier och jag minns inte längre vem som gjorde vad.
Men han är också en väldigt bra textförfattare och var nog lite drivande där. Det var hans idé med den metaforiska bilden att sitta fast på en kylslagen fjälltopp och nästan ha förlorat hoppet men sen bli räddad av
vänliga själar. Älskar formuleringarna och bilderna i låten. Den handlar väl lite om hopp och tro på det goda hos människan
vilket inte är helt lätt i dessa dagar.
- Jag spelade in låten i Daniel Bengtsons Studio Rymden och den är en av ett par låtar
på skivan som är lite ”större” mer expansiva i sin ljudbild med fler element. Just att den bygger till ett klimax som du beskriver från att ha börjat som en liten folksång var helt medvetet.
Som en sjömansvisa som möter Phil Spector. Och den är också mer akustisk med fiol och
kontrabas. Eftersom låten hade den här lite brittiska folkrock-karaktären ville jag ha en röst som passade till det.
Och Lisa Hannigan stod högst på önskelistan. Älskar hennes röst och hennes soloskivor är superfina.
Hon är närmast folkkär på Irland men kanske inget stort namn i Sverige.
Jag känner henne inte alls men skrev helt fräckt på Instagram och hon gillade låten och tackade ja!
Det är det som har varit så himla fint med just duetterna i SunYears-projektet. Dels att få ett kvitto på att man gjort en bra låt från folk som själva skriver otroligt bra låtar.
Men också det här att blanda in andra röster i ljudbilden.
Att höra dina egna ord och toner sjungas av en favoritröst som passar en specifik låt.
Det gör liksom låtarna större och mer emotionella på nåt såt. Du hör dom på ett annat sätt och lite utifrån.
Och tycker nästan om dom mer.
- Det hjälper till i ett albumformat att ha olika röster.
Att det blir en mer varierad lyssning visste redan Beatles. Och att då kunna strössla med favoritröster snarare
än nån som råkar vara i samma rum är en ynnest! Dessutom är det så spännande att få ljudfiler skickade till sig och
sitta med teknikern och arrangera rösterna. Det är som julafton!
Sen bjöd jag in Sam att köra också vilket ger en gruppvokalskänsla.
Och jag älskar när olika röster med olika karaktär blandas ihop i grupp.
Hoppas om jag spelar i götet nån gång framöver att jag kan lura upp Sam på scenen. Och gärna skriva mer ihop!
Just den låten skrevs under pandemin. Hur var det att jobba med musik under den perioden?
- På många sätt var det för mig ganska positivt. Jag var först ganska förvirrad i och med att PBJ skulle ut på turné och promota en platta
och sen stannade allt av och man visste inte riktigt vad man skulle göra med sin tid.
Men när jag landat lite i det här med mycket ensamtid själv hemma med gitarren och tid att tänka, gjorde det att jag landade lite i mig själv
och i vad jag helst ville göra framöver. Jag började testa nya sätt att spela på och skriva och ur allt det föddes ju SunYears.
En annan positiv grej var att artister runtom i världen också var hemma då, så det var ganska lätt att få favoritröster att ställa upp på att gästa
låtarna när tanken om duetter dök upp. Sen såklart var det för dom allra flesta en mycket prövande period och svårt med inkomst.
Men då mina pengar mestadels kommer från STIM och film och TV mer än live, gjorde det ingen större skillnad.
Sen gjorde jag lite minikonserter med Morres Spisarbox och David Shutrick så var inte helt borta från live-scenen.
Du beskriver i press-releasen att låtskrivandet kan kännas som ett missbruk. Vill du utveckla?
- Jag har precis läst ut Richard Thompsons självbiografiska bok Beeswing-losing my way and finding my voice.
Rekommenderas!! Där beskriver han en rad drömmar som han minns tydligt. Och en dröm är återkommande. Han märker att han sitter på ett berg av skräp och avfall.
För brant att kliva ner ifrån. Varje kastad sak, om det så är en trasig tvättmaskin eller en docka utan ett huvud har en namnlapp
på sig. Och Richard upptäcker att lapparna är namnen på sånger. Och det är hans egna sånger.
Han sitter på ett skräpberg av sina egna sånger! Han tittar runtom sig och ser en man med gitarr och cowboyhatt som
som sitter på ett annat berg och dom hälsar. När han ser sig omkring är han faktiskt omgiven av berg med låtskrivare på toppen så långt han kan se i alla riktningar.
Ingen av dom kan komma ner från skräpberget. Alla är fångar av sin egen kreativitet!
Och snart skriver dom en ny sång och berget blir ännu högre.
Exakt så där känner jag. Det betyder inte nödvändigtvis att det är skräp man skapar.
Inte alltid i alla fall. Eller att det inte är lustfyllt och positivt.
Kanske bygger du ett berg av skräp upp till himlen när du
gjort tillräckligt många bra låtar? Men en fånge är du likväl.
Ibland vill du lägga ner. För att det gör dig disträ och frånvarande att ständigt tänka på låtar.
För att det upptar för mycket av din värdefulla tid.
Och för att du lägger ner så mycket själ, hjärta och pengar i något som ofta ger ganska lite tillbaka jämförelsevis.
Det är lätt att bli närmast utbränd på något som faktiskt INGEN tvingar dig att göra.
Det är bara du själv som ställer till det för dig. Men det går inte att sluta.
Varje gång jag försökt lite halvhjärtat kommer det tillbaka med ny kraft igen. Och det som gör att man fortsätter är ju att man tycker att man själv blir bättre. Att det för dig vidare och för att det gör att du känner dig levande.
Det är som att andas!
- Men när till och med Richard känner sig fången som ändå haft en trogen publik
sen sent 60-tal är det inte konstigt att jag tycker att det är en form av missbruk. Att man skapar ”skräp” eller kanske snarare förbrukade, trasiga saker som någon kastat bort och inte använder längre.
I vissa fall kanske de inte använts alls? Kastats bort helt hela och skinande nya. Men ändå kan man inte sluta. Men jag ser det som ett positivt missbruk.
Om man måste välja missbruk, ett relativt vänligt missbruk.
Är du perfektionistiskt lagd?
- Ja och nej. Jag är inte ute efter ett perfektionistiskt uttryck.
Jag gillar när det känns levande, lite rått och sårigt och en snapshot av stunden. Privat är jag snarare slarvig och rörig.
Däremot gillar jag inte när saker känns halvklara. Eller när det låter som man
inte bestämt sig.
Lite som vi diskuterat om texter och inspelningar och dylikt.
När saker slarvas med i onödan och inte tänks igenom eller landar i en trött själlös kompromiss.
Och bara blir en belastning man får äta upp efterhand.
En skiva kan låta som miljoner dollar och vara inspelad i en asdyr studio i tre år med ett kliniskt perfekt ljud men ändå vara slarvig
för att du skrivit för dåliga texter, spelar in låtarna i fel tonart eller fel tempo eller har ett kasst stick.
Så jag återkommer igen till att ja jag kanske blivit mer perfektionistisk när det gäller låtarna i sig.
Men det är bara en standard som gäller mig själv och reflekterar knappast nån allmän sanning.
Det ska kännas bra i magen bara.
- Och när det gäller inspelningen ska det vara imperfekt perfekt så att säga. Levande. Själfullt.
Gärna med ett mått av ”in the moment” improvisation och happy accidents. Jag styrs nog av god smak mer än perfektionism.
Vad nu god smak är. Men jag anser att jag har det! Sen visst man söker ett perfekt gitarrljud och trumljud för den specifika låten man arbetar med. Det gör man.
Och där blir man återigen bättre med åren. Mina öron har nog på så sätt ett perfektionistiskt drag men justerade efter mina specifika krav.
Vilket är det bästa rådet du har fått i ditt liv?
- Sluta inte. Typ.
Nämn en 1) skiva 2) film 3) person 4) plats som förändrat något hos dig.
- 1) BEACH BOYS - PET SOUNDS
Brian Wilson har ju precis gått bort därför finns detta så färskt hos mig just nu. När jag först köpte den som typ 10 eller 11-åring flög den nog mig lite över huvudet i sin komplexitet men
som man gjorde på den tiden gav man de skivor man faktiskt köpte tid och den åt sig in i mig. Dom bästa skivorna kräver ofta tid.
Fortfarande ett av dom album som berör mig mest. Alla låtar är bra och det finns inget som riktigt liknar dom arr och stämningar som finns här. Tony Ashers texter är också helt kongeniala med musiken och berör nog särskilt en sökande tonåring eller ung vuxen.
Man kände att det handlade om en själv och situationer man var i. En perfekt skiva men imperfekt perfekt just.
Quirky. Värme. Säkert har det att göra med att allt är livespelet. Och att Brian lämnat kvar studioprat och missljud i mixen.
Hade inte hänt med AI. Sen berörs jag nästan mest av musik jag inte på nåt sätt kan göra själv. Det finns inte en chans jag skulle kunna närma mig detta.
2.) DÖDA POETERS SÄLLSKAP
Ingen aning om jag skulle gilla den idag men minns på högstadiet när jag tog cykeln in till Mora för att se den och hur jag grät hela vägen hem till Vika (byn jag växte upp i.) Att den på nåt sätt ingjöt nåt hopp eller styrka i mig. En känsla som bar mig framåt då. Och känslan minns jag.
3.) MIN MORFAR ERIK
Vi hade en nära relation och var lite tvillingsjälar men från olika generationer och förutsättningar.
Jag fick en känsla av att om han fått chansen hade han utvecklat sin kreativa sida; skrivande, fiolspel, historier och melodier.
Men han jobbade på sågverk, i skogen, vid kolmilor etc Jag känner ibland att jag gör det han inte kunde och att det är hans arv till mig.
Som jag sjunger i låten Granddads Song.
4.) Där jag är nu. På verandan till vår sommarstuga i skärgården. Här känner jag ett lugn som jag inte känner nån annanstans.
Som att man hittat hem. Det är det bästa Young Folks-pengarna gett.
Till sist, om du var en karaktär i en valfri klassisk film, vem hade du varit då och varför?
- Det var nån Instagram-trend för några år sen där man skulle beskriva sig själv med tre filmkaraktärer så jag väljer att
fuska och gör samma sak här. Jag tror att jag är en mix av Gunnar Björnstrands präst Tomas i Bergmans Nattvardsgästerna,
Nicke Nyfiken och Carrie Bradshaw i Sex & the City. Det känns som dom tre ihop täcker mig på ett hyfsat sätt. Man får tolka det som man vill.
Lyssna på Spanner in the works här nedan!
