Musikminne från Black Light White Light

Det svensk-danska bandet Black Light White Light fastnade jag för i samband med deras förra album, Horizons, med låtar som California love och Teenage dream. Idag släpps efterföljande The Admirer, en platta som är allvarlig och lekfull på samma gång. Blicken har vänts inåt och det är en personlig och vacker resa vi bjuds på. Idag gästar sångaren Martin Eljertsen bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

Vintern 2021 skulle Black Light White Light spela in de sista låtarna till det nya albumet. Vi hade tidigare spelat in i en studio i Köpenhamn, men stängda gränser mellan Danmark och Sverige på grund av coronapandemin gjorde det plötsligt omöjligt för mina svenska bandmedlemmar att resa in i Danmark med mig, då endast danska medborgare fick komma in i landet. Vi var tvungna att hitta en lösning på det. Det slutade med att vi bokade några dagar på Tambourine Studios i Malmö. Vi fick färdigställa 2,5 låt – inklusive låten Du är fin. Med sin svenska titel och den svenska refrängen skiljer den sig markant från vad jag tidigare skrivit om musik som uteslutande har varit på engelska. 

Till det nya albumet ville jag skriva en låt som hade några svenska texter. För jag hade faktiskt lekt med tanken på att skriva en låt med svensk refräng länge. Svensk indierock och pop har inspirerat mig och följt mig på nära håll de senaste två och ett halvt decennierna. Svensk indierock och pop har vanligtvis en mycket distinkt och ofta melankolisk ton, som skiljer den från all annan musik. Det händer något med uttrycket när svenska sjungs. Det var just detta uttryck jag jagade. 

Svensk musik spelar nog också sin speciella roll i att jag bor i Sverige idag, har gift mig med en svensk och dessutom blivit svensk medborgare. 

Med Du är fin träffade jag precis vad jag letade efter, kände jag. De svenska orden för refrängen kom nästan helt av sig själva när jag började skriva och jobba på den här låten 2020. 

Låten är tillägnad min svenska familj och den svenska indie-rock och -pop som har format mig och mitt liv. 

Det var därför också en väldigt speciell upplevelse för mig som dansk-svensk att spela in och inte minst sjunga den svenska delen av låten i Tambourine Studios med mina svenska musiker och en svensk artist bakom knapparna. Pressen att prestera och uttrycka sig rätt blev på ett sätt extra stor. Men de kunde också hjälpa till och ge input för uttal och uttryck. Det gjorde upplevelsen av att spela in min svenska sång i en svensk studio med svenska musiker omkring mig rolig och dessutom väldigt autentisk. Det var extra häftigt att komma tillbaka i samma studio och sjunga samma låt live med hela bandet i en livesession.

/ Black Light White Light

Lyssna på albumet här nedan!

Musikminne från John Riggebo

John Riggebos elektroniska pop är fantastisk. De senaste dagarna har jag lyssnat nonstop på En missnöjd man är tillbaka och idag släpps den officiellt! Låten skulle ha släppts i våras men John drabbades dessvärre av hjärtproblem, så allting fick sättas på paus. Mitt i allt sorgligt så fann han ändå en acceptans, en tacksamhet. Idag gästar John bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

2016 bodde jag i Berlin och boendesituationen var rätt improviserad. Hyra och räkningar gick genom en svensk granne, som plötsligt skulle iväg till Senegal för att skriva ett reportage om en hiphopartist. Jag frågade om det var till någon tidning, och han svarade stolt ”nej, helt independent”. 

Givetvis kom till sist dagen då en timid man i illgrön jacka knackade på dörren och förklarade att elräkningarna inte var betalda. Han stängde av strömmen och jag räddade vad jag kunde ur kylen. Grannen gick inte att få tag på. 

Min flickvän var på Åland för att få bukt med en efterhängsen lunginflammation, och för mig blev det ett par veckor med olika airbnb- och hostel-lösningar. På dagarna promenerade jag och lyssnade på Hamilton Leithauser & Rostams A 1000 Times. Det desperata röstläget var det tryggaste jag kunde hitta där och då.

/ John Riggebo 

Lyssna på En missnöjd man är tillbaka här nedan!

Musikminne från Jasmine Saamel

Jasmine Saamel har i år släppt två singlar, Tekalas och den senaste En kioskroman. Båda är fantastiska och den sistnämnda borde bli en hit runtom i Sverige, en fantastisk energi och en refräng som fastnar med en gång. Garanterad på min topplista är den i alla fall. Idag gästar Jasmine bloggen för att dela med sig av ett musikminne! 

Ett av de bästa musikminnena jag har var när jag och mitt gamla rockband, Medusas Fruar, åkte på vår första turné. Vi åkte runt i södra Sverige och spelade för publik som varierade väldigt mycket såväl i antal som i engagemang, och vi hade verkligen jättekul. Men det är speciellt den sista spelningen på turnén som jag minns med lite extra värme. 

Dagen började inte så bra. Det var otroligt varmt, vi fick inte i gång högtalarna, jag körde både mot enkelriktat och i fel sida av en korsning, och utanför stället vi skulle spela på stod det en grupp och övade trummor väldigt intensivt under hela tiden vi riggade. Det låter egentligen inte särskilt dramatiskt, och det var det inte heller, men vi var rätt gröna och just då kändes det inte särskilt bra. 

När publiken väl kom försvann dock all oro. Vi spelade, sjöng och studsade runt, och publiken var både glada och engagerade trots att vi endast kunde bjuda på monitorljud. Det blev utan tvekan den bästa spelningen på hela turnén. Längst fram ibland alla som stod vid scenen, satt dessutom min mormor och morfar på varsin stol och klappade takten till våra punklåtar, iklädda kostym och aftonklänning. Det var en härlig syn. 

När sista tonen väl var spelad och vi minglat runt i publiken ett tag, hittade vi naturligtvis påknapparna till högtalarna, men det gör bara minnet ännu roligare. På scen finns bara nuet, inget annat, och det är underbart. Alla liveframträdanden är roliga, men att få dela den stunden med kompisar som står en väldigt nära, det är något alldeles speciellt. 

/ Jasmine Saamel 

Lyssna på En kioskroman här nedan!

En önskan om att få springa med dig det sista varvet

Vi är i Kalmar. Låga hus och vägarna bort är klädda i kullersten. Kanske byter vägarna om sen. Jag skämtar om att det inte finns några papperskorgar i stan, men att de kanske plockades bort när jag flyttade därifrån. Skräpet är redan borta. Nej, när jag klippte mitt liv blev det inte särskilt rakt, men livet behöver kanske inte vara just det. Jag minns vissa drömmar jag hade här. Jag drömde om att bli fotbollsproffs och jag brann verkligen för det. Men den drömmen blev ett rostat bröd som glömdes bort där i brödrosten. Bränd och kall på samma gång. Visst är det något med drömmar som aldrig riktigt får blomma ut, som bara stannar i växten? Jag lät sorgen läka i Kalmar, över ängarna i Lindsdal. Sorgen efter en av mina bästa vänner som dog när jag gick i fyran. Sorgen efter min farfar som dog samma år. Något av ens varv är alltid det sista. Jag önskar jag får springa med dig det sista varvet. 

Om man ser vänskap som ett slags immunförsvar så var den första tiden i Göteborg en nedrustning av det försvaret. Att studera leder inte med en gång till fler sociala sammankomster men samtidigt var det en inkörsport till livet, om än inte riktigt med en nyckel till dörren. Inte med en gång. Samtidigt blev jag mindre stressad av att få vara en del av ett sammanhang. Jag behövde inte hoppa in i en taxi för att hinna med allt jag ville uppnå, allt jag ville leva mig till. Till slut levde jag mig till dig. Och till en massa fina vänner. Jag var framme innan målsnöret. 

Vi är på Knarrholmen. Havet svalde mig nästan hel. Över hela ön en lösspringande lycka. Jag får kyssar både över mina blommor och mitt ogräs. Jag känner mig lycklig. Det är klart att jag fortfarande stundtals känner att jag har ett belastningsregister, en förmåga att bara vara i vägen. Men jag har blivit bättre på att ställa min hjärna i diskhon, blivit bättre på att stänga mina inre kommentarsfält. Någon annan ska inte behöva moderera. 

Vi sitter på en uteservering i Stockholm. Dina födelsemärken som är så nära att de tycks vara på min hud. Kanske delar man födelsemärken efter en tid. Kanske inte. Jag längtar ibland efter att nå övervåningen i mitt liv och ta det lugnt. Där kan jag bjuda på fika. Tallrikarna står redan framme. 

Jag ligger i sängen. Jag tänker ibland på hur fint det skulle vara om vi någon gång blir tre i sängen som delar drömmar. Någon jag ska ta med till ICA och köpa godis flera dagar i veckan. Vars hand jag ska hålla och vars liv jag ska vakta med mitt. Ge en inre ficklampa att lysa upp det jobbiga med. Prata. Nätterna du inte kommer kunna sova så ska jag berätta sagor om godis-skepp som seglar på de småländska haven. Där kommer dina mor och farföräldrar leverera dig godis, ska jag säga. Och det är klart att du kommer få vara kapten på det skeppet en dag. Vänta bara! Jag längtar tills vi springer första varvet, du och jag. Jag ska låta dig vinna varje springtävling. I alla fall en stund. Sen jävlar.

Håkan Hellström på Ullevi, 20/6 - 2022

Jag har varit lite kluven till Håkan Hellström ett tag. Albumet Det kommer aldrig va över för mig är ett av hans bästa men albumen som släppts där efter har inte varit särskilt bra. Det har funnits enstaka toppar men melodierna och texterna har ofta bytts ut mot något annat, något experimentellt som åtminstone inte har lyckats fånga mig. Live är dock Håkan Hellström fortfarande en av de absolut bästa i Sverige. Under nästan tre timmar så är arenan fylld av energi. Publikkontakten är som alltid utöver det vanliga. Man vet förstås inte om Håkans historier är sanna, som när han berättar hur han stod vid Mariaplan och en tjej lyssnade på hans första album i en freestyle. Håkan ville kolla med henne vad hon tyckte så han knackade henne på axlarna, vilket gjorde tjejen livrädd. Det spelar inte heller så stor roll om det är sant, det blir oavsett något som ytterligare är med och stänger dörren till bubblan som konserten blir på vissa sätt. Där inne finns en massa Göteborgsromantik som förvandlar att, i ösregn, vänta på en spårvagn som aldrig tycks komma till något fint, att vara på botten men aldrig sätta kniven i tron. Tron måste överleva. 

Håkan är under kvällen både en Göteborgsk Sinatra och rocksångare i ett. Elegant och ruffigt samtidigt. Med en stor bit soul. Håkan svingar med sin kavaj, jonglerar med mikrofonen och ställer sig på löpbandet mot de stora drömmarna. En av de största stunderna under konserten är när Håkan säger ”Den här är fin” och börjar sjunga på Victor Leksells Svag. Där efter kommer Victor själv ut på scenen och de avslutar låten tillsammans. Innan den tar slut övergår den till Vi 2, 17 år. En fantastisk känsla. Under Tro på livet gästar Amena Alsameai, känd från Idol. De gör en vacker duett av en låt som jag, i originalversion, inte tycker är något speciellt, men här växer den flera meter upp i luften. En annan höjdpunkt är att vi får höra Magiskt, men tragiskt. Det var som att ta en gammal vän i hand, mötas i en kram. Och sen en till. Detsamma gäller under För sent för Edelweiss. 

Jag tänker på det flera gånger under konserten, hur kultur får människor att mötas och jag tror att mycket i samhället som pågår just nu leder oss i en annan riktning, där alla placeras ut i gott alternativt ont. Jag tror möten är så otroligt viktiga och det är förstås så att många inte ens vill mötas här, på Ullevi. Många kommentarsfält fylls, som vanligt, av människor som skriver att Håkan sjunger värdelöst men deras åsikter handlar nog mer om dem själva, än om Håkan. 

Håkans musik präglas mycket av möten, på scenen med publiken, med drömmarna. I texterna mötet med sig själv, den tvivlande som ofta köpte Loser meal efter utekvällarna mot den som plötsligt var störst i Sverige och fyllde scener som ingen annan. Överlag är det nog den bästa konserten med Håkan som jag upplevt hittills. Vi möts inte lika ofta på albumen längre, men live är jag gärna en del av elden. En eld som få kan skapa på samma sätt.

Musikminne från Janice Lee

Den filippinsk-amerikanska artisten Janice Lee skriver syntiga poplåtar som gjorda för långa utekvällar. I juli släppte hon One sided love, en singel om att hoppas på mer, men kanske stannar det trots allt bara vid vänskap. I slutet på augusti släpper hon nästa singel i ordningen, Stay in bed. Stundtals, när jag hör Janice, påminns jag om fantastiska MS MR. Det är elektronisk pop at its best. Idag gästar Janice Lee bloggen för att dela med sig av ett musikminne!

At age 6 or 7, I recall constantly playing with this toy piano. It was shaped like an elephant and only had eight keys. It was part of a grab bag of toys my parents bought for me at the thrift store. So, every night, I spent countless hours trying to play different songs I knew at that age, like "A Whole New World" from the Disney movie Aladdin, "Here Comes The Sun" by The Beatles, and "Twinkle Twinkle Little Star." I set out on a mission to figure out the correct notes for each tune, and continued to my nights doing so until my parents bought me a 66-key keyboard and enrolled me in piano lessons. 

Memorable melodies such as these are an inspiration and motivate me to write pieces of music that would not only connect with the human experience but also stay with you. I think back on these songs and can remember the melody at any time and can recall the memories of my life tied to them. I will absolutely never forget them. 

Music is cathartic and therapeutic and creates community. I love how it brings people together and provide empathy, along with being a part of new memories and moments within our lives.

/ Janice Lee

Lyssna på One sided love här nedan!

Musikminne från Babsan

Jag ringde upp Lars-Åke ”Babsan" Wilhelmsson häromkvällen och vi pratade om bland annat kulturens villkor. Vi borde vara nakna heter Babsans nya singel. En dansvänlig explosion som gjord för en fest, som gjord för människor att samlas och förenas. För visst är kultur som gjort för att förena människor på olika sätt? Under vårt samtal berättade Lars-Åke om flera olika musikminnen som han delar med sig av på bloggen idag! 

Mitt första minne av att jag stod på en scen var 1974. Jag sjöng Anita Hegerlands Mitt sommarlov. Jag mimade till låten och hade en glasstrut av trä i min hand. En glasstrut som min pappa hade svarvat till mig. Jag hade en stor rosett i håret och på mig hade jag en klänning som jag hade sytt själv och så mimade jag ”Mitt sommarlov, vad jätteskönt mitt sommarlov ska bli”. Det var en jättekänd låt på den tiden. Det var på Rotskärsskolan i Skutskär. Mina klasskompisar tyckte att jag var töntig. Jag var inte gammal då, men jag kände mig så modig som gick upp där på scen. När jag fick lite tidningsrubriker och började jobba på scen, då tyckte mina klasskompisar ”oj, vad det gått bra för honom” men när jag gjorde det inför dem, då tyckte dem att jag var väldigt töntig. Jag var alltid en som ville bryta mot normer. Jag tog aldrig någon skit, det bara rann av mig. Jag kände mig ganska stark och blev aldrig mobbad. När jag gick till skolan i kläder jag hade sytt själv så sa min mamma ”Vad tyckte de om skjortan idag då?”. Jag svarade att de tyckte att den var skitful, en skjorta med puffärmar på, men de är bara avundssjuka för att de inte kan sy själva. Jag brydde mig inte.

Ett annat kärt minne för mig är musikalen La Cage aux folles som jag regisserade och spelade huvudrollen i. Där sjöng jag även en låt som heter Jag är som jag är. Signaturmelodin för musikalen var Vår bästa är tid nu. Den spelade jag aldrig in själv, men Jag är som jag är finns att lyssna till på Spotify. Den kändaste versionen av musikalen var med Jan Malmsjö nere i Malmö. Jag fick äran att se honom där och sen fick jag själv äran att spela den. Först i Växjö i början på 2000-talet och 20 år senare fick jag spela den i Gävle, på Gasklockorna. Det var så häftigt att få göra den tillsammans med dels alla duktiga dansare men även med Lyriska sällskapet i Gävleborg som var med och körade. Vi hade förstås ingen aning om Pandemin när vi började. Vi började i januari 2020 och hann spela 16 föreställningar och därefter fick vi tyvärr bryta den. Hade vi inte hunnit spela de 16 som vi hann med så hade det blivit en katastrof. Jag hade lagt ned ett och ett halvt års jobb med det där, med regin, med kostymer etc. 

Något som var roligt var att jag faktiskt fick Gefle Dagblads kulturpris för uppsättningen. 25000 kronor låg det på så det var välbehövliga pengar i pandemikrisen, då jag var helt utan jobb efter musikalen. 

Något annat härligt är att jag har ute en ny låt nu, Vi borde vara nakna som släpptes nu inför Pride. Från början var den dock tänkt för Melodifestivalen men jag sa faktiskt nej. Jag kände att jag är för gammal och att jag inte kommer komma någonvart. Så jag köpte ut den själv från Larry Forsberg. Det är faktiskt Larry som var med och skrev La dolce vita för After Dark, Ge mig en spanjor och Jill Johnsons Crazy in love. I alla fall så sa jag till Larry att jag vill ha den på Priden, under schlagerkvällen så då blev det så. 

Min karriär har ju varit så lång så det är så mycket roligt jag har att berätta. Som till exempel med min låt Gala (Jetset Babsan). Den skickade Thomas G:son in till Melodifestivalen. Han skrev den till mig och sa ”Larsa, du måste vara med i Melodifestivalen”. Det var första chansen för mig. Så vi spelade in låten och den skickades in i tre år till mello och till slut kände jag att ”äh, den här känns gammal nu” så jag fick aldrig spela upp den där. Sen när jag skulle vara med i After Dark så sa jag till Thomas att då köper jag ut den, men då skulle han ha 25000 kronor. För en tre år gammal låt. Jag valde i alla fall att köpa ut den och så blev det min öppningslåt när jag var med i After Dark. Jag minns att jag och Christer (Lindarw) skämtade om att den varit inskickad i si och så många år. Jag kom dock med i Melodifestivalen 2011 med Ge mig en spanjor. Jag tycker väl dock i efterhand att Gala (Jetset Babsan) är en roligare showlåt. 

Det finns så mycket konstigt man vet om när det kommer till musiken. Man får en låt som man tror ska vara med i Melodifestivalen, efter tre år har de dissat den lika många gånger, då känner man genast att då är det ju för sent, så då köper man ut den och använder den själv på scen. Då är låten bränd för att vara med i mello. Branschen är ganska liten och intim på många sätt. Jag minns när Christer Lindarw skulle ha sitt 40-års-jubileum som artist. Då ringer Christer Björkman och säger att vi måste ha en låt till jubileet. Det blev Kom ut som en stjärna, en låt som från början var skriven till Alcazar. De skrev om låten från engelska till svenska på två dagar och den skickades in lite sent, men låten kom med då det samtidigt passade med att Christer Lindarw firade 40 år som artist. Det är en del som folk inte vet om, det är mycket internt. 

/ Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson 

Lyssna på Vi borde vara nakna här nedan!

Musikminne från Malak

Idag gästar artisten Malak från Marocko bloggen för att dela med sig av ett musikminne. Jag imponerades djupt av hennes singel Feelin. En låt full av själ och känsla. Det var hennes första singel 2022. Den följdes upp av Holy Vows och nu är nya singeln, Heather, här. Malak sjunger "i may push everybody away, but i am just a little toddler in the body of a women, crying in the bathroom every single day" över ett rockigt sound. Samtidigt väntar hoppet en bit bort. En insikt. Malak är en väldigt mångbottnad artist så lyssna till henne. Snart är ni fast. 

I was an 8-year-old overactive kid who happened to grow up wandering around voices and weird sounds. I would mimic whatever I hear around me, even a bird passing by. 

There is one memory that whenever I go back to it, I just burst out laughing out of nowhere. I think I was around 7 or 8 and our teacher needed two lead singers for a song we were supposed to perform at the end of the school year. I was so happy for a second until I wasn’t, when she chose the two most brilliant kids in the classroom. I still remember their names, those bastards. Well, the brilliant “not so brilliant me” thought that that wasn’t unfair and she had to do something. In a fraction of a second without even asking, I got up, got in front of the class, and said: “I wanna perform it too.” I was expecting the class to make fun of me throughout the entire school year and probably get detention from my teacher, but all they did was stare at me without saying a single letter. In fact, my teacher thought that move was “cute” so she accepted under one condition: that I bring the song ready by the day after. I rushed back home. Refused to speak to anybody. I turned on my big classic desktop of the good old days, played the song, listened to it all day on repeat, and sang it in front of the mirror like a maniac. My mom had no idea what was happening. And yes of course, I ended up on the lead section the day after (hair flip). 

On the day of the actual performance, whenever I go back to that memory I just can’t help but laugh at myself. My lipstick was showing more than my entire body, I changed my hair, my clothes were all red and daring, I put glitter on my eyes. I just went crazy on everything. We were three leads sharing one mic and the rest of the class represented the choir in the back. I walked on stage and made my place right in the middle of my two “brilliant” lead partners. And God how I made sure that my mouth was perfectly proportionate with the mic, but later it didn’t matter so much cause I literally took it off of the stand and pulled out my karaoke energy live. 

I sang my heart out. I almost died with the hype! And my mom got to finally understand what was happening now. 

/ Malak 

Lyssna på Heather här nedan!

Musikminne från Alex Sandra

Artisten Alex Sandra, egentligen Aleksandra Marshaniia, var tvungen att bli vuxen tidigt. Hon växte upp i en dysfunktionell familj och musiken blev hennes tillflyktsort, hennes sätt att hantera livet. Om musiken som ett sätt att komma hem handlar hennes singel Take me home om. Med ena foten i nostalgi och andra foten i modernt elektroniskt sound fastar låten med en gång. Idag gästar Alex Sandra bloggen för att berätta om ett musikminne! 

Since I was a little girl I was obsessed with Michael Jackson. I was a little kid growing up in the USSR, so all those western music videos and movies were contraband. So if I wanted to watch Terminator, a Disney cartoon, or Madonna’s music video I had to get a pirate cassette from the illegal rental shop nearby. This was a felony at the time. So imagine this little girl going to some suspicious neighbourhood to pick up pirate video tapes with a compilation of Michael Jackson’s music videos. Such an adventure!  

I remember myself walking toward an abandoned building with bars on the windows. I knocked on the door the way my mom told me to and some strange man opened the door. Then we went to the basement. I was all alone. It was dark and creepy. It sounds like a horror movie, but that’s just how renting movies worked in the USSR. The strange man was a friendly Russian guy who handed me a few tapes with cartoons and the best selection of Michael Jackson's latest music videos. I rushed home as quickly as I could and watched those tapes over and over again.  

I sat in front of the tv the whole day! I was mesmerised. All the videos were so colourful, music was mind-blowing and these iconic Michael Jackson’s movies were blowing my little baby brain. I’ve never seen anything more incredible! I was especially impressed with Michael Jackson’s Remember The Time.  

I dreamed of being part of these music videos so many times after that!  

The music videos were like a door from the Soviet Union to this incredibly colourful fairytale! For a little soviet kid it felt like a different universe! It was so magnetic and mysterious!  

I remember I promised myself that when I grew up I would also be a singer and would write songs like that too! / Alex Sandra  

Lyssna på Take me home här nedan!