Håkan är under kvällen både en Göteborgsk Sinatra och rocksångare i ett. Elegant och ruffigt samtidigt. Med en stor bit soul. Håkan svingar med sin kavaj, jonglerar med mikrofonen och ställer sig på löpbandet mot de stora drömmarna. En av de största stunderna under konserten är när Håkan säger ”Den här är fin” och börjar sjunga på Victor Leksells Svag. Där efter kommer Victor själv ut på scenen och de avslutar låten tillsammans. Innan den tar slut övergår den till Vi 2, 17 år. En fantastisk känsla. Under Tro på livet gästar Amena Alsameai, känd från Idol. De gör en vacker duett av en låt som jag, i originalversion, inte tycker är något speciellt, men här växer den flera meter upp i luften. En annan höjdpunkt är att vi får höra Magiskt, men tragiskt. Det var som att ta en gammal vän i hand, mötas i en kram. Och sen en till. Detsamma gäller under För sent för Edelweiss.
Jag tänker på det flera gånger under konserten, hur kultur får människor att mötas och jag tror att mycket i samhället som pågår just nu leder oss i en annan riktning, där alla placeras ut i gott alternativt ont. Jag tror möten är så otroligt viktiga och det är förstås så att många inte ens vill mötas här, på Ullevi. Många kommentarsfält fylls, som vanligt, av människor som skriver att Håkan sjunger värdelöst men deras åsikter handlar nog mer om dem själva, än om Håkan.
Håkans musik präglas mycket av möten, på scenen med publiken, med drömmarna. I texterna mötet med sig själv, den tvivlande som ofta köpte Loser meal efter utekvällarna mot den som plötsligt var störst i Sverige och fyllde scener som ingen annan.
Överlag är det nog den bästa konserten med Håkan som jag upplevt hittills. Vi möts inte lika ofta på albumen längre, men live är jag gärna en del av elden. En eld som få kan skapa på samma sätt.
