En önskan om att få springa med dig det sista varvet

Vi är i Kalmar. Låga hus och vägarna bort är klädda i kullersten. Kanske byter vägarna om sen. Jag skämtar om att det inte finns några papperskorgar i stan, men att de kanske plockades bort när jag flyttade därifrån. Skräpet är redan borta. Nej, när jag klippte mitt liv blev det inte särskilt rakt, men livet behöver kanske inte vara just det. Jag minns vissa drömmar jag hade här. Jag drömde om att bli fotbollsproffs och jag brann verkligen för det. Men den drömmen blev ett rostat bröd som glömdes bort där i brödrosten. Bränd och kall på samma gång. Visst är det något med drömmar som aldrig riktigt får blomma ut, som bara stannar i växten? Jag lät sorgen läka i Kalmar, över ängarna i Lindsdal. Sorgen efter en av mina bästa vänner som dog när jag gick i fyran. Sorgen efter min farfar som dog samma år. Något av ens varv är alltid det sista. Jag önskar jag får springa med dig det sista varvet. 

Om man ser vänskap som ett slags immunförsvar så var den första tiden i Göteborg en nedrustning av det försvaret. Att studera leder inte med en gång till fler sociala sammankomster men samtidigt var det en inkörsport till livet, om än inte riktigt med en nyckel till dörren. Inte med en gång. Samtidigt blev jag mindre stressad av att få vara en del av ett sammanhang. Jag behövde inte hoppa in i en taxi för att hinna med allt jag ville uppnå, allt jag ville leva mig till. Till slut levde jag mig till dig. Och till en massa fina vänner. Jag var framme innan målsnöret. 

Vi är på Knarrholmen. Havet svalde mig nästan hel. Över hela ön en lösspringande lycka. Jag får kyssar både över mina blommor och mitt ogräs. Jag känner mig lycklig. Det är klart att jag fortfarande stundtals känner att jag har ett belastningsregister, en förmåga att bara vara i vägen. Men jag har blivit bättre på att ställa min hjärna i diskhon, blivit bättre på att stänga mina inre kommentarsfält. Någon annan ska inte behöva moderera. 

Vi sitter på en uteservering i Stockholm. Dina födelsemärken som är så nära att de tycks vara på min hud. Kanske delar man födelsemärken efter en tid. Kanske inte. Jag längtar ibland efter att nå övervåningen i mitt liv och ta det lugnt. Där kan jag bjuda på fika. Tallrikarna står redan framme. 

Jag ligger i sängen. Jag tänker ibland på hur fint det skulle vara om vi någon gång blir tre i sängen som delar drömmar. Någon jag ska ta med till ICA och köpa godis flera dagar i veckan. Vars hand jag ska hålla och vars liv jag ska vakta med mitt. Ge en inre ficklampa att lysa upp det jobbiga med. Prata. Nätterna du inte kommer kunna sova så ska jag berätta sagor om godis-skepp som seglar på de småländska haven. Där kommer dina mor och farföräldrar leverera dig godis, ska jag säga. Och det är klart att du kommer få vara kapten på det skeppet en dag. Vänta bara! Jag längtar tills vi springer första varvet, du och jag. Jag ska låta dig vinna varje springtävling. I alla fall en stund. Sen jävlar.