Ett av de bästa musikminnena jag har var när jag och mitt gamla rockband, Medusas Fruar, åkte på vår första turné. Vi åkte runt i södra Sverige och spelade för publik som varierade väldigt mycket såväl i antal som i engagemang, och vi hade verkligen jättekul. Men det är speciellt den sista spelningen på turnén som jag minns med lite extra värme.
Dagen började inte så bra. Det var otroligt varmt, vi fick inte i gång högtalarna, jag körde både mot enkelriktat och i fel sida av en korsning, och utanför stället vi skulle spela på stod det en grupp och övade trummor väldigt intensivt under hela tiden vi riggade. Det låter egentligen inte särskilt dramatiskt, och det var det inte heller, men vi var rätt gröna och just då kändes det inte särskilt bra.
När publiken väl kom försvann dock all oro. Vi spelade, sjöng och studsade runt, och publiken var både glada och engagerade trots att vi endast kunde bjuda på monitorljud. Det blev utan tvekan den bästa spelningen på hela turnén. Längst fram ibland alla som stod vid scenen, satt dessutom min mormor och morfar på varsin stol och klappade takten till våra punklåtar, iklädda kostym och aftonklänning. Det var en härlig syn.
När sista tonen väl var spelad och vi minglat runt i publiken ett tag, hittade vi naturligtvis påknapparna till högtalarna, men det gör bara minnet ännu roligare. På scen finns bara nuet, inget annat, och det är underbart. Alla liveframträdanden är roliga, men att få dela den stunden med kompisar som står en väldigt nära, det är något alldeles speciellt.
/ Jasmine Saamel
Lyssna på En kioskroman här nedan!
