Musikminne från Lovisa Niklasson

Vacker musik från mina gamla hemtrakter kommer från ölänningen Lovisa Niklasson som för lite mer än en vecka sedan släppte sin debutlåt Skyttegravar, som är hämtad från hennes första EP med samma namn. EP:n släpps i maj. Första singeln är vacker i sin vemodighet. Idag släpps en musikvideo till låten och dagen till ära så så gästar Lovisa bloggen och berättar om ett musikminne, kopplat till Sixto Rodriguez! 

Det är svårt för mig att välja ett musikminne. Det ger mig lite samma känsla som när någon frågar vad man har för favoritfilm och plötsligt glömmer alla filmer man någonsin sett. Jag har otroligt många, både fina och mindre fina, minnen till musiken som på ett eller annat sätt präglat mig. Men det finns såklart de som fastnat lite extra. Här är ett av dem. 

När jag var 11 kom dokumentären Searching for Sugar Man om Sixto Rodriguez ut. Jag och min familj gick och såg den på bio och jag hade inga förväntningar eller tankar alls om vad som väntade. Minnena är lite suddiga men såvitt jag minns så visste jag knappt vad den handlade om, eller ens förstod hela handlingen, utan följde ju egentligen bara med för att det var en familjeaktivitet. Men även om jag inte förstod allt, var det något med den som fångade mig. Jag minns hur fascinerad jag blev över Rodriguez ödmjukhet och minimalistiska livsstil men också hur arg girigheten och orättvisan han hade mött gjorde mig. Över att världen hade behandlat en så ärlig människa med så mycket falskhet. 

Jag lämnade biografen med en nästan lyrisk känsla och tanken att jag inte ville något mer än att bli precis som Rodriguez när jag blev äldre. Mitt musikbibliotek, som vid den här tidpunkten till största delen bestod av Miley Cyrus och Taylor Swift, fylldes plötsligt ut med låtar som Sandrevan Lullaby - Lifestyles, Crucify Your Mind och, såklart, titelspåret Sugar Man. Nästan samtidigt som dokumentären hade kommit ut hade kulturskolan jag tog sånglektioner vid blivit utrustad med en riktig studio och jag fick, tack vare min musiklärare, möjligheten att sjunga in några låtar där när vi hade lektioner. En dag dök jag upp med just Sugar Man som förslag och sjöng som aldrig förr. 

Jag kan fortfarande skratta åt tanken av 11-åriga jag som kom till lektionen med låtförslaget, lyckligt ovetande om att hela låten i princip handlar om droger, och vad min musiklärare måste tänkt. 

Än idag är Rodriguez en artist jag lyssnar på och ofta kommer tillbaka till, kanske lite som en sentimental tröst, men också för att jag fortfarande finner hans musik minst lika magisk som då. Och jag är oerhört tacksam över att jag följde med för att kolla på dokumentären om ”den där musikern” för utan den hade jag nog inte blivit musikern jag är idag.

/ Lovisa Niklasson

Lyssna på singeln här nedan och kolla in den fina musikvideon!

Havet - Atlas

Jag lyssnar på Krossa mig. En gång. En gång till. Plötsligt inser jag att det är bland det bästa jag hört på länge. Krossa mig är det åttonde spåret på Havets debutalbum Atlas. Hur många liv måste vi leva innan vi lever, frågar sig sångerskan Victoria Nilas. Det kommer nog många sjunga i vår och citera i olika inlägg på instagram, misstänker jag. 

Jag fastnade tidigt för bandet och höll Bipolär som en av de bästa låtarna som släpptes 2017. Atlas är ett relativt kort album men som under knappa 30 minuter har mig i sitt grepp hela tiden. Låtar som nämnda Krossa mig och Det regnar fult inatt är pop som smittar med sin desperation och sin ärlighet. Just ärlighet är något som genomsyrar albumet. 

Det är känslor utan filter och beskrivningar av ett samhälle som beskriver en själv som problemet när det är samhället som behöver problematiseras. Själva musiken varierar mellan gitarrdriven pop till en mer elektronisk sådan. Texterna beskriver ängslighet och vilsenhet. En karta över hur livet kan te sig för många. Ett råd är att ta fram den då och då. Du är inte ensam.

Lyssna på Atlas här nedan!

Musikminne från Elin Jonsson

Elin Jonsson växte upp i Strömsund men bor numera i Umeå. Hon har tidigare fått stipendium i hemkommunen, till minne av Hans-Erik Dahlgren. Stipendiet utgår varje år till en före detta kulturelev som numera jobbar som professionell kulturutövare. Elin är både riksspelman och fiolpedagog och hennes debutalbum Drömmaren kom nu i början på mars. Det låter både vemodigt och stämningsfullt, samtidigt som det svänger upp till dans. Idag gästar Elin bloggen för att berätta om ett musikminne!

Jag växte upp i en familj som håller på med folkmusik. Pappa spelar fiol. Mamma spelar fiol och dansar folklig dans. Jag har inget minne av att ha börjat spela fiol, såvitt jag vet har jag alltid gjort det. Det kanske låter som att jag drillades till violinist från barnsben men så var det inte. Fiol var bara något vi spelade och folkmusik var musiken vi höll på med. 

Att växa upp i en familj som håller på med folkmusik innebar många saker. Det innebar att delta i läger och kurser som ens föräldrar arrangerar och är lärare på. Det innebar att alltid lyssna på pappas kassettband från någon kappleik i Norge så fort vi skulle iväg med bilen, (hemskt trist tyckte jag då - väldigt fint tycker jag nu.) Det innebar att dansa i köket till livemusik på daglig basis. Det innebar att uppträda med familjen på marknader och tillställningar hemma i Strömsund, vi kallade oss Jonsson 5 (en gång var vi förband till Hoven Droven – det var stort.) Roligast var det nog att åka på läger och spelmansstämmor och spela med andra ungdomar. 

Jag pluggade på folkis och sen på musikhögskola. Jag har lärt av och fått jamma med fantastiska musiker. Det finns så många ögonblick och händelser som jag skulle kunna skriva om här. Ögonblick som varit avgörande för att jag ville fortsätta med fiolen och folkmusiken. Känslan av att fullständigt gå upp i musiken. Att stå på en scen och vara en del av något större. Stunder då tiden står still. Men om jag nu ska plocka ut ett specifikt minne så får det bli från barndomen, innan jag aktivt själv valde musiken men den var en naturlig och självklar del av vardagen. Vi åkte ofta på spelmansstämmor. En spelmansstämma går till så att alla som vill delta tar med valfritt instrument och jammar under mer eller mindre ordnade former. Ofta finns det några låtar som har valts ut på förhand så att en kan träna hemma, de kallas allspelslåtar. Ofta är det dans. Då får de som vill spela till dansen skriva upp sig på spellistan. 

Vi var i Östersund. Jag spelade säkert lite fiol med pappa och snurrade runt på dansgolvet med mamma men den främsta behållningen var att gå på upptäcktsfärd i det stora huset, se vilka andra barn som fanns där och leka med dom. Musiken var som ett soundtrack till vår lek. Spelfolket och dansarna höll igång till långt in på natten. Jag hörde pappas fiol från scenen. Där virvlade mammas kjol förbi. När vi blev trötta letade jag och mina syskon rätt på några soffor och lade oss där för att sova. Jag minns att jag kände mig alldeles trygg och lugn, jag var fortfarande med på festen, jag skulle bara blunda lite grand. Musiken följde mig in i sömnen. Fiolernas manande driv, skratt och prat och fötter på ett dansgolv. Alltihop tonade sakta ut i takt med att ögonlocken blev tyngre. När jag vaknade var det nästa morgon och jag var hemma i min egen säng.

/ Elin Jonsson

Lyssna på Drömmaren här nedan!

Premiär: Park & Natur - Göta Lejon Marching Band

Göteborgsbaserade Park & Natur släpper imorgon EP:n Kristid, som beskrivs som ett pandemiprojekt. Jonas Stålheim som han egentligen heter gör musik som rymmer glädje och elektronik och som får världen att svänga lite lite skönare. Idag så blir det premiär på bloggen för en av låtarna på EP:n, Göta Lejon Marching Band, som verkligen borde bli en hit. Här nedan berättar Jonas mer om låten och om hur han hanterat den pågående pandemin. 

 

Berätta om Göta Lejon Marching Band! 

- Musiken kom till på ett ganska slumpmässigt sätt. Jag hörde någon soundchecka ett piano, bara med ett par toner, tyckte det lät ödsligt och gött och ville återskapa den känslan i en låt. Så jag spelade in nåt liknande och loopade det. Byggde sedan på med ett monotont beat och en monoton basgång, och med gitarrerna som utvecklas långsamt under låtens gång. Texten handlar om en vårkväll när jag och min tjej var helt nya med varandra, det var en skörhet och laddning i luften och ett helt fantastiskt gult ljus. 

- Vi gick längs Masthuggskajen och vid en tysk båt stod ungdomsorkestern Göta Lejon Marching Band och spelade. Det var otroligt romantiskt och en helt surrealistisk stämning, man undrade lite efteråt om det hade hänt eller om det var en dröm. Jag kom på att Göta Lejon Marching Band var en grym låttitel. Har inte skrivit så många låtar om lycklig kärlek (haha), och på nåt sätt blev den lite sorglig ändå, eller åtminstone sårbar. När jag spelade upp EP:n för folk var det flera som tyckte att detta var en "hit". Jag blev lite överraskad eftersom låten är lång och ganska flummig, men kom på att jag kunde göra en ”radio edit”, och lägga med på EP:n. Kul att få andras vinklar på musiken, det visade sig att låten hade en potential att bli nåt annat än jag hade tänkt från början. 

Nya EP:n heter Kristid och beskrivs som ett pandemiprojekt, hur har inspelningen varit? 

- Ensam! Jag är i och för sig van att jobba själv men har tidigare kopplat på en producent och en trummis mot slutet eftersom jag har velat ha nån annans öron och för att jag har varit för dålig på det tekniska (och på trummor). Nu passade jag på att nörda in totalt på musikproduktion, försökte lära mig att göra mer själv och EP:n är resultatet av det, kan man säga. Tid har ju funnits under 2020.. Min inspelningsmiljö är ganska primitiv, även om jag har kittat upp lite grann är förutsättningarna väldigt annorlunda jämfört med en riktig studio. 

- Jag har spelat in i vardagsrummet och fått lära mig att vara kreativ med det jag har och kompensera på olika sätt för brister i ljudmiljön. Den enda som jag samarbetat med under inspelningen är Jessica Winnberg som spelar fiol och körar på Utanför Kroppen, och som har funkat som bollplank. Problemet med att jobba så mycket själv är att man kan fastna i sin egen bubbla och tappa omdömet, så jag spelade upp låtarna för lite folk i slutfasen för att få feedback, annars hade jag inte vågat släppa det. 

- Titeln Kristid anspelar inte bara på pandemin även om det i och för sig passar bra, utan också på att alla tre låtarna beskriver någon form av dramatiska, ödesmättade situationer. 

Har du själv någon favorit från EP:n? 

- Utanför Kroppen. Den är mest experimentell både produktionstekniskt och musikaliskt och var väldigt rolig att jobba med. Den liknar inget jag släppt tidigare utan är en konstig mix av alla möjliga influenser, och har en del progressiva inslag som jag säkert kommer att utveckla vidare i kommande låtar. Dessutom gillar jag texten och att Jessica är med, hennes stråkar lyfter låten. Jag gjorde stråkarrangemanget med midi-instrument först men det blev en helt annan känsla med akustiska stråkar bland all elektronik. 

Hur har du personligen påverkats av situationen med Corona? 

- Jag är glad att jag har jobb och att varken jag eller någon av mina nära har blivit allvarligt sjuk. Självklart är det mycket jag saknar i form av socialt häng, konserter mm men jag har klarat mig från uttråkningen som många upplever genom att sitta och jobba med musiken, har haft att göra hela tiden. Det finns ett helt gäng låtar till som jag håller på att jobba med nu. 

Till sist. Du bor i Göteborg. Finns det något särskilt du skulle vilja förbättra angående kulturlivet här, när situationen kring Corona lugnat sig? 

- Först och främst hoppas jag att de ställen som redan finns klarar sig så att det inte blir en utarmning utan att vi i alla fall kan göra det vi gjorde innan! Att se ett band på Pustervik känns som rena drömmen just nu. Sen hoppas jag såklart att det blir en total glädje att kunna träffas igen, som gör folk snälla och öppna mot varandra, och att all uppdämd lust till kultur och musik leder till en grym kreativitet med massor av nya sköna initiativ. 

- Förhoppningsvis kan det leda till nya ställen och kulturverksamheter utanför mittfåran som kan tillföra lika mycket som till exempel Truckstop Alaska eller Café Fluss gjorde. Jag hoppas också på fler kulturella miljöer som inte är segregerade utan används av folk från hela stan, som till exempel området kring Röda Sten kan vara i sina bästa stunder.

Lyssna på Göta Lejon Marching Band här nedan!

Park & Natur · Göta Lejon Marching Band (Kort)

Musikminnen från Those Barren Leaves

Duon Those Barren Leaves gör stämningsfull musik. Vackra harmonier och magisk stämsång. Debutalbumet Directions släpptes i slutet på februari och det går inte att säga annat än att det är en väldigt vacker debut. Idag gästar duon och berättar om varsitt musikminne!

Mitt liv har varit fyllt av musik, ända från allra första början. Att välja ut ett specifikt minne, en specifik stund, en dag, en relation eller en människa utifrån musik är väldigt svårt. Men kanske att de ändå finns där. Ögonblicken som betyder lite mer när jag tänker tillbaka. Och kanske att de inte handlar om de största musikaliska upplevelserna. Inte de mäktigaste konserterna eller skivorna jag lyssnat på om och om igen. 

Nej, det handlar om de där stunderna som blev till musikaliska val, och där jag valde att följa min magkänsla och mitt hjärta, valde att följa min lust. Det första repet med kompisarna när vi startat vårt första band, och diskussionen med trummisens farsa om att vi inte tänkte spela låtarna som han satt som villkor för att få repa i garaget. Vi satte ner våra elvaåriga fötter och var stolta rockstjärnor i några timmar. 

/ Martin Holmlund, Those Barren Leaves 

Jag har alltid haft musik i huvudet. Det har kunnat te sig på lite olika sätt, men det har alltid funnits där. Redan som barn kunde det komma små melodier som jag hörde och såg, och i olika situationer kunde det även utspela sig en musikal eller musikvideo i mitt inre i de mest vardagliga situationer. Det kan det fortfarande. Människor på ett möte brister ut i sång, eller en folksamling börjar dansa och sjunga på stan.

Jag har alltid också haft musiken med mig utanför mig och inuti. Musik har varit min terapi, motivation, inspiration, pepp, fest, adrenalin, och vän i olika situationer. Det har varit dit jag alltid vänt mig och känt mig hemma i. Inuti har det kommit texter och melodier, men det tog lång tid innan jag manifesterade det i reella låtar. 45 år för att vara exakt. 

Jag hade haft en ganska påfrestande tid, med ett sjukt vuxet barn, en skilsmässa, en stalker och en arbetsskada som gjorde att jag inte kunde arbeta längre i mitt företag. Och Kent gick i graven. Mitt absoluta favoritband. Jag var då tvungen att leta på något nytt som kunde skänka mig den glädje och tröst som Kent alltid gjort. Och hittade tillbaka till en gammal favorit, Timo Räisänen. Vad det var som gjorde att jag fick inspiration av honom vet jag faktiskt inte. Men helt plötsligt ville jag börja tonsätta låttexter jag börjat skriva. Problemet var att jag inte kunde spela något instrument. Jag sneglade på min yngsta sons nyinköpta gitarr och testade den lite och gick sen och köpte en egen. När de första tre ackorden gick att spela fullkomligt exploderade det i mitt inre och låtar började forsa ut. 

Ungefär samtidigt hade jag lärt känna Martin Holmlund, som också spelade med Timo, och vi började utbyta idéer. Idéer som senare ledde till att vi startade bandet Those Barren Leaves som nu har gett ut det första albumet. Någon låt på det albumet skrevs där under den första tiden med min gitarr. Eftersom nästan allt i mitt liv är förknippat med musik är det svårt att plocka ut ett enskilt minne. Men kanske den där övergången mellan slutet på min Kent-era och det återfunna Timo-intresset ändå är ett tydligt vägval. Ny inspiration, ny glädje, och tiden då musiken i mitt huvud fick fysisk form och förändrade mitt liv. 

/ Marit Deubler, Those Barren Leaves 

Lyssna på debutalbumet här nedan!

Musikminne från Neon Silver - Som en ständigt brinnande låga

Neon Silver med medlemmar från Luleå och Gällivare släppte debutsingeln United i slutet på februari. En storslagen låt som uppmanar till att stå enade istället för att splittras i kampen mot förtryck. Idag gästar de bloggen och berättar om ett musikminne!

Ni vet en sådan där dag när vårsolen precis har börjat värma så pass mycket så att du kan ta av dig de allt fler värmande lager av kläder du burit hela vintern. När snön ännu ligger kvar som ett blänkande pärltäcke att reflektera de ivriga solstrålarna i aprils efterlängtade värme. Ni som bor närmare polcirkeln kanske vet. Ni andra kanske har andra vårsolsreferenser. Oavsett om du bor i Sakajärvi eller i Stockholm, så vill vi att vårt budskap om hopp ska nå även dig, likt den värmande vår- och vårvintersolen.  

Ibland kan det vara så svårt att sätta ord på det man vill förmedla, känslan i specifika händelser som sker. Det man upplever sker här och nu utan någon vidare reflektion över vad det är man precis varit med om eller känslan i det som händer. Smärta, glädje, lycka, eufori, reaktioner vilka nästintill kan leda till elektriska impulser som snabbare hjärtslag, lyckorus, ett hejarop, skratt utifrån enskilda händelser som ett resultat av det ökade endorfinpåslaget.  

När allting känns omöjligt. Alla har vi varit där, eller? När någon annans verklighet känns som en dröm du endast kan ana nyanserna av i periferin. När någon annans upplevelse är så pass abstrakt för dig att det känns som att det aldrig kommer gå att ta på, du kommer aldrig få uppleva den, du kommer aldrig kunna vända det till något konkret och självupplevt. Tror du. Du står på första trappsteget medan någon annan redan hunnit hela vägen upp. Hur ska du göra, hur gör du det, hur tar du dig igenom alla hinder, vågar du prova på eller är du rädd för att inte klara av det?  

Detta är en uppmaning till dig som kanske inte tror, att aldrig sluta tro och drömma för även om det inte går precis så som du vill så kanske du kommer en bit på vägen och det är bättre än att inte prova alls enbart på grund av rädslan att inte lyckas, för vem är det som egentligen avgör när du har lyckats? Det är det du själv som gör. Det var stora saker som hände i månadsskiftet november och december 2019 för oss. En tid tillbaka innan det kände vi att vi förmodligen hade något stort på spåren, alla de hundratals pusselbitarna hade sakta börjat falla på plats en efter en. Vi hittade varandra, kompletterade varandra och nystade ut rollerna. Vi började hitta unikum, utifrån erfarenhet, olikheter och det som var signifikant hos var och en av oss.  

Våra olikheter blev vår största styrka. Fyra individer, fyra kreatörer, fyra viljor, fyra musikaliska bakgrunder, fyra olika grundkällor till inspiration, fyra olika områden att influeras av, fyra olika personligheter. Vi plockade det bästa av varandras erfarenheter och olikheter och det är det som gjort det vi nu har till något bra. Vi höjde blicken, vågade drömma och började dela med oss av våra tankar till andra. Vår strävan att våga och vilja blev allt starkare. Vi tillsammans.   

Känslan att bli bekräftad i det man gör, det man skapar och att det finns något intressant i det är bland de häftigaste känslorna man kan få. Reaktionerna på sitt skapande, responsen och konstruktivitet är något man bör och ska ta vara på för det är det som tar en vidare och bygger vidare på viljan att våga fortsätta drömma och fortsätta med just sitt skapande.   

”Låter som hårdrock i versen, Queen i bryggan och schlagerrefräng, klassisk poprefräng” något i den stilen uttryckte han det. Det kändes häftigt, nästan overkligt och stort. Känslan i det var nästan för bra för att vara sann. Det hade vi inte trott de sena nätterna under gymnasietiden då text och melodisnuttar började skickas över MSN eller liknande medier tidstypiska för mitten av millenniets första decennium.  

Vi fick alla möjligheter att ta det därifrån och fortsätta vårt arbete tillsammans. Arbetet att rikta och utforma våra låtar, vårt sound och image på riktigt öppnades. Vi gick in med driv, med lust och vilja att skapa låtar och musik vi tror på.  

Vi såg och ser fortfarande inga hinder, vi kommer fortsätta drömma stort för allt vi vill är precis som i mitten av en brinnande låga, fortsätta glöda och brinna för det vi tror på - Musikens storhet i att beröra, att spegla livet i dess variation och att skriva för förändring.  

/ Neon Silver

Lyssna på United här nedan!

Division 7 - Majorna

Det sympatiska bandet Division 7 är tillbaka med singeln Majorna. Bandet sjunger bland annat om en ”trött kille från Majorna” och jag känner igen mig i den beskrivningen. Jag är inte från Majorna, men jag bor där nuförtiden. 

Låten i sig är en melodiös pärla som jag vill sätta på repeat året ut, känner jag, och det är det bästa jag hört från bandet hittills. Senare i vår släpper bandet en EP. Om det senaste vi hörde från bandet var mer souligt så är vi här tillbaka i indiepopen. Jag tänker lite på Florence Valentin först och sen på hur bra allt låter. Melodin, texten… allt. Jag släpper allt annat. En låt som jag hoppas kommer välta dansgolvet när sådana är möjliga igen. Vackert tonsatt ångest.

Lyssna på Majorna här nedan!

Musikminne från Lilian Young

Lilian Young har sysslat med musik sedan hon var liten. Senaste singeln heter Better way. Tidigare har hon släppt singlarna Few more years och Nothing. Lilian kommer från Hanko i Finland. Under tonårstiden brottades hon med psykisk ohälsa och fick senare diagnosen ADD. Efter behandling så lärde hon sig att kontrollera sin oro. Idag gör Lilian fantastisk musik och hennes röst går igenom en och lämnar efter sig något mycket, mycket fint. Idag gästar Lilian för att berätta om ett musikminne! 

Halo är en av Beyoncés mest kända låtar men är helt ärligt inte min favorit fast jag tycker den är jättefin. Jag gick i en pop och rock skola (Lärkkulla pop & rock i Karis, Finland) i ett år, där min gitarrlärare Kristoffer Holmberg lärde mig ett fint sätt att spela låten. 

Första gången jag uppträdde med denna låt var på en krog i Karis som min skola skulle uppträda på. Folk tog emot mitt framförande mycket bra då publiken snart tystnade i hela krogen för att lyssna. Det blev ett positivt minne som fastnade. 

Andra gången jag uppträdde med denna låt blev på the blind auditions av The Voice of Finland. Min mamma hade skickat in mig som förslag till showen utan att jag visste om det. Det var meningen att jag skulle gå och se på filminspelningen av en av blind audition deltävlingarna tillsammans med min familj. Plötsligt, då jag satt i publiken, överraskade programledarna mig - och drog upp mig på scenen. De sade att jag hade blivit antagen till tävlingen. Detta var i sig en chock, då jag är svenskspråkig och inte pratar flytande finska, vilket var programspråket. 

Jag valde att uppträda med Halo eftersom jag och bandet kunde den sen tidigare. Jag hade inga förväntningar så jag valde att inte stressa över om domarna svängde eller inte och fokuserade istället på att bara njuta och ha kul att uppträda på en scen. Tills en av dem faktiskt svängde och slutligen även resten av stolarna. Jag tänkte inte ens att någon av dem skulle svänga och sedan svängde alla. 

Jag kommer ihåg chocken och tanken att ‘’Vad har jag gett mig in på nu?’’. Det slutade med att jag tog mig ända till live-showerna. 

Även om jag sysslat med musik sedan jag var liten, var detta början på min resa och min inspiration att på allvar jobba för att bli en professionell artist. Min tid i Lärkkulla och programmet Voice med min coach Toni Wirtanen hjälpte mig befästa min egen stil som artist. Därför har Halo blivit en milstolpe i min karriär, även om jag nu sjungit den så många gånger att det börjar bli lite tjatigt!

/ Lilian Young

Lyssna på Better Way här nedan och se framträdandet från The Voice of Finland genom att klicka här.