Musikminne från Elin Jonsson

Elin Jonsson växte upp i Strömsund men bor numera i Umeå. Hon har tidigare fått stipendium i hemkommunen, till minne av Hans-Erik Dahlgren. Stipendiet utgår varje år till en före detta kulturelev som numera jobbar som professionell kulturutövare. Elin är både riksspelman och fiolpedagog och hennes debutalbum Drömmaren kom nu i början på mars. Det låter både vemodigt och stämningsfullt, samtidigt som det svänger upp till dans. Idag gästar Elin bloggen för att berätta om ett musikminne!

Jag växte upp i en familj som håller på med folkmusik. Pappa spelar fiol. Mamma spelar fiol och dansar folklig dans. Jag har inget minne av att ha börjat spela fiol, såvitt jag vet har jag alltid gjort det. Det kanske låter som att jag drillades till violinist från barnsben men så var det inte. Fiol var bara något vi spelade och folkmusik var musiken vi höll på med. 

Att växa upp i en familj som håller på med folkmusik innebar många saker. Det innebar att delta i läger och kurser som ens föräldrar arrangerar och är lärare på. Det innebar att alltid lyssna på pappas kassettband från någon kappleik i Norge så fort vi skulle iväg med bilen, (hemskt trist tyckte jag då - väldigt fint tycker jag nu.) Det innebar att dansa i köket till livemusik på daglig basis. Det innebar att uppträda med familjen på marknader och tillställningar hemma i Strömsund, vi kallade oss Jonsson 5 (en gång var vi förband till Hoven Droven – det var stort.) Roligast var det nog att åka på läger och spelmansstämmor och spela med andra ungdomar. 

Jag pluggade på folkis och sen på musikhögskola. Jag har lärt av och fått jamma med fantastiska musiker. Det finns så många ögonblick och händelser som jag skulle kunna skriva om här. Ögonblick som varit avgörande för att jag ville fortsätta med fiolen och folkmusiken. Känslan av att fullständigt gå upp i musiken. Att stå på en scen och vara en del av något större. Stunder då tiden står still. Men om jag nu ska plocka ut ett specifikt minne så får det bli från barndomen, innan jag aktivt själv valde musiken men den var en naturlig och självklar del av vardagen. Vi åkte ofta på spelmansstämmor. En spelmansstämma går till så att alla som vill delta tar med valfritt instrument och jammar under mer eller mindre ordnade former. Ofta finns det några låtar som har valts ut på förhand så att en kan träna hemma, de kallas allspelslåtar. Ofta är det dans. Då får de som vill spela till dansen skriva upp sig på spellistan. 

Vi var i Östersund. Jag spelade säkert lite fiol med pappa och snurrade runt på dansgolvet med mamma men den främsta behållningen var att gå på upptäcktsfärd i det stora huset, se vilka andra barn som fanns där och leka med dom. Musiken var som ett soundtrack till vår lek. Spelfolket och dansarna höll igång till långt in på natten. Jag hörde pappas fiol från scenen. Där virvlade mammas kjol förbi. När vi blev trötta letade jag och mina syskon rätt på några soffor och lade oss där för att sova. Jag minns att jag kände mig alldeles trygg och lugn, jag var fortfarande med på festen, jag skulle bara blunda lite grand. Musiken följde mig in i sömnen. Fiolernas manande driv, skratt och prat och fötter på ett dansgolv. Alltihop tonade sakta ut i takt med att ögonlocken blev tyngre. När jag vaknade var det nästa morgon och jag var hemma i min egen säng.

/ Elin Jonsson

Lyssna på Drömmaren här nedan!