Videopremiär: They Owe Us - All on RED

Foto: Klick & Klang 

I fredags så släppte Kristoffer Ragnstams projekt They Owe Us nya singeln All on RED. Musikvideon har premiär imorgon men redan idag kan ni se den här på bloggen. Ett album med samma namn kommer ut i april i år och första smakprovet därifrån fick vi i form av singeln Mindfulness Mañana, vilken var ett varmt och välkomnande och samtidigt uppryckande handslag. Ett underbart första smakprov.  Sedan dess har grytan fyllts på med tre ingredienser till, Hobo waltz, den finstämda New wind in the sail samt färska All on RED då. 

När New wind in the sail släpptes kände jag att jag ville använda den som filt i resten av mitt liv, ett sätt att knuffa kylan överbord, tonsatt till en stämningsskapande låt.  

I All on RED ringer gitarrerna välkomnande i huvudet och slutar sedan aldrig. Det är ett varmt lätt nostalgiskt mangel som ringer och det har sällan känts så bra i huvudet. Även trummorna får världen, både min egen och den utanför, att vibrera. Blandningen av det varma, finstämda samt det ruffiga fastnar. Ett slags finstämt skrik skulle jag vilja kalla det. 

Videon, signerad Gym Jönsson, klär låten på ett jättefint och konstnärligt sätt, i ett fint och lätt nostalgiskt rött skimmer.  

Kolla in videon här nedan!

Premiär: Park & Natur - Göta Lejon Marching Band

Göteborgsbaserade Park & Natur släpper imorgon EP:n Kristid, som beskrivs som ett pandemiprojekt. Jonas Stålheim som han egentligen heter gör musik som rymmer glädje och elektronik och som får världen att svänga lite lite skönare. Idag så blir det premiär på bloggen för en av låtarna på EP:n, Göta Lejon Marching Band, som verkligen borde bli en hit. Här nedan berättar Jonas mer om låten och om hur han hanterat den pågående pandemin. 

 

Berätta om Göta Lejon Marching Band! 

- Musiken kom till på ett ganska slumpmässigt sätt. Jag hörde någon soundchecka ett piano, bara med ett par toner, tyckte det lät ödsligt och gött och ville återskapa den känslan i en låt. Så jag spelade in nåt liknande och loopade det. Byggde sedan på med ett monotont beat och en monoton basgång, och med gitarrerna som utvecklas långsamt under låtens gång. Texten handlar om en vårkväll när jag och min tjej var helt nya med varandra, det var en skörhet och laddning i luften och ett helt fantastiskt gult ljus. 

- Vi gick längs Masthuggskajen och vid en tysk båt stod ungdomsorkestern Göta Lejon Marching Band och spelade. Det var otroligt romantiskt och en helt surrealistisk stämning, man undrade lite efteråt om det hade hänt eller om det var en dröm. Jag kom på att Göta Lejon Marching Band var en grym låttitel. Har inte skrivit så många låtar om lycklig kärlek (haha), och på nåt sätt blev den lite sorglig ändå, eller åtminstone sårbar. När jag spelade upp EP:n för folk var det flera som tyckte att detta var en "hit". Jag blev lite överraskad eftersom låten är lång och ganska flummig, men kom på att jag kunde göra en ”radio edit”, och lägga med på EP:n. Kul att få andras vinklar på musiken, det visade sig att låten hade en potential att bli nåt annat än jag hade tänkt från början. 

Nya EP:n heter Kristid och beskrivs som ett pandemiprojekt, hur har inspelningen varit? 

- Ensam! Jag är i och för sig van att jobba själv men har tidigare kopplat på en producent och en trummis mot slutet eftersom jag har velat ha nån annans öron och för att jag har varit för dålig på det tekniska (och på trummor). Nu passade jag på att nörda in totalt på musikproduktion, försökte lära mig att göra mer själv och EP:n är resultatet av det, kan man säga. Tid har ju funnits under 2020.. Min inspelningsmiljö är ganska primitiv, även om jag har kittat upp lite grann är förutsättningarna väldigt annorlunda jämfört med en riktig studio. 

- Jag har spelat in i vardagsrummet och fått lära mig att vara kreativ med det jag har och kompensera på olika sätt för brister i ljudmiljön. Den enda som jag samarbetat med under inspelningen är Jessica Winnberg som spelar fiol och körar på Utanför Kroppen, och som har funkat som bollplank. Problemet med att jobba så mycket själv är att man kan fastna i sin egen bubbla och tappa omdömet, så jag spelade upp låtarna för lite folk i slutfasen för att få feedback, annars hade jag inte vågat släppa det. 

- Titeln Kristid anspelar inte bara på pandemin även om det i och för sig passar bra, utan också på att alla tre låtarna beskriver någon form av dramatiska, ödesmättade situationer. 

Har du själv någon favorit från EP:n? 

- Utanför Kroppen. Den är mest experimentell både produktionstekniskt och musikaliskt och var väldigt rolig att jobba med. Den liknar inget jag släppt tidigare utan är en konstig mix av alla möjliga influenser, och har en del progressiva inslag som jag säkert kommer att utveckla vidare i kommande låtar. Dessutom gillar jag texten och att Jessica är med, hennes stråkar lyfter låten. Jag gjorde stråkarrangemanget med midi-instrument först men det blev en helt annan känsla med akustiska stråkar bland all elektronik. 

Hur har du personligen påverkats av situationen med Corona? 

- Jag är glad att jag har jobb och att varken jag eller någon av mina nära har blivit allvarligt sjuk. Självklart är det mycket jag saknar i form av socialt häng, konserter mm men jag har klarat mig från uttråkningen som många upplever genom att sitta och jobba med musiken, har haft att göra hela tiden. Det finns ett helt gäng låtar till som jag håller på att jobba med nu. 

Till sist. Du bor i Göteborg. Finns det något särskilt du skulle vilja förbättra angående kulturlivet här, när situationen kring Corona lugnat sig? 

- Först och främst hoppas jag att de ställen som redan finns klarar sig så att det inte blir en utarmning utan att vi i alla fall kan göra det vi gjorde innan! Att se ett band på Pustervik känns som rena drömmen just nu. Sen hoppas jag såklart att det blir en total glädje att kunna träffas igen, som gör folk snälla och öppna mot varandra, och att all uppdämd lust till kultur och musik leder till en grym kreativitet med massor av nya sköna initiativ. 

- Förhoppningsvis kan det leda till nya ställen och kulturverksamheter utanför mittfåran som kan tillföra lika mycket som till exempel Truckstop Alaska eller Café Fluss gjorde. Jag hoppas också på fler kulturella miljöer som inte är segregerade utan används av folk från hela stan, som till exempel området kring Röda Sten kan vara i sina bästa stunder.

Lyssna på Göta Lejon Marching Band här nedan!

Park & Natur · Göta Lejon Marching Band (Kort)

Sara Yasmine - Osårbar

Imorgon släpps Sara Yasmines andra album Osårbar. Idag går jag igenom skivan, låt för låt, och bjuder även på en premiär i form av den akustiska versionen av Okända land som avslutar hela albumet. 

Okända land
Andra singeln från albumet inleder och en akustisk version av samma låt avslutar. Det är två helt olika låtar som avger två olika känslor. Låten känns hoppfull med ett vackert skimmer över hela låten. Jag tycker det är intressant hur arrangemanget av låten kan påverka så mycket. Det är spännande. Texten är fantastisk och avslutningen med upprepandet av ”Jag håller din hand” är vackert.

Kom hem
Första singeln berörde mig när den släpptes och det är fortfarande en stor låt, både känslomässigt och musikaliskt och den passar bra in på skivan. Och den där önskan, längtan som hörs genom låten känns som ett skrik, fastän Sara sjunger lågmält i verserna. Den griper tag och även om det känns uppgivet så anar jag samtidigt ett hopp mellan raderna, små ljusglimtar i mörkret.

Sagoland
Fastnar inte helt hos mig, även om låten lyfter i slutet. Texten är väldigt fin och det finns moment i låten som verkligen prickar rätt, men melodin fastnar inte riktigt. Kan nog lyfta flera snäpp live, dock. 

Alla mina fel
En lugn låt. Sara gör en av de finaste sånginsatserna på hela skivan, lite viskande stil samtidigt som rösten känns klar och tydlig och det känns som orden som kommer ut är rakt från hjärtat. Gillar arrangemanget och det återkommande pianoklinket. 

Om nån vill ha mig
Jag har alltid gillat kontrasten med en gladare melodi som möts av en sorgsen text, det passar ofta väldigt bra och så även här. ”Om nån vill ha mig, får ni fan skynda på, för här är jag”, sjunger Sara i refrängen. Snyggt arrangemang. Kan nog bli en vår-hit, en låt som både andas lite kaxighet men samtidigt osäkerhet, ensamhet. Dubbelheten i att leva. 

Ingen håller om dig
Nog den låten som påminner mig mest om soundet på Saras debutskiva Åh nej!, samtidigt som soundet ändå känns uppdaterat. Det är en snabb och rak poplåt med en stark melodi. 

Osårbar
Titellåten känns stor, melankolisk. Börjar trevande, tassar sig fram och växer till en vacker refräng, ”du vill vara osårbar, men du har inga vänner kvar”, sjunger Sara och det är svårt att inte beröras, faktiskt. Ibland blir hela konkurrens-samhället som en sten över allas axlar men någonstans finns det också ett hopp, att det finns någon som vill plocka bort dessa stenar. Det är okej att vara sårbar, slut dig inte, släpp in mig. Det känns som att låten sammanfattar skivan på ett fint sätt. En bärande låt.  

Okända land (akustisk)
En fantastisk låt från början får här en annan betydelse, den känns mer skör, som om hjärtat bärs över tunn is och närsomhelst riskerar att hamna under isen. Kombinationen av det stillsamma pianot och att Saras röst verkligen lyfts fram är en av de absolut finaste ögonblicken på Sveriges musikscen just nu och på evigheter, faktiskt. Mitt i det sorgsna så kläs låten samtidigt i ett romantiskt skimmer. Det är en låt som håller om och behöver hållas om. Det är i balladerna som explosionerna kommer, de är färgerna som exploderar över himlen. Jag har tidigare skrivit att Saras musik känns väldigt genuin och det är verkligen så och det känns som att det går att ta på allt Sara sjunger om, det blir så verkligt, känslorna, föremålen, resan mot okända land. Det är en låt som jag vill ska sköljas över mig gång på gång tills allt är helt tömt på känslor. Ett perfekt avslut och tillsammans med Osårbar bäst på hela albumet. En skiva som, enligt mitt tycke, är ett av de bästa svenska albumen som släppts på flera år. 

Lyssna på den akustiska versionen av Okända land här nedan! 

Premiär och ett musikminne från Ljus

Foto: Miki Anagrius

Idag gästar Daniel Filipsson och hans soloprojekt Ljus bloggen och berättar om ett musikminne. Musikminnet är kopplat till låten Ingen sommar i Palalda som har premiär här på bloggen idag. Låten bygger, enligt Daniel, på Kjell Höglundsägningar och Kjells positivitet men också rädsla för människan.

En sommar i mitten av 90-talet råkade jag och några vänner hamna i Båstad. Det var under tennisveckan. Dyra bilar och stekare gled omkring överallt och vi blev nyfikna. Vi parkerade vår gamla Mazda nere i hamnen och sedan kom vi inte därifrån på flera dagar. Precis vid hamnparkeringen intill några tennisbanor låg en liten park, eller snarare gräsmatta. Där slog vi läger och sov under bar himmel. Ju argare folk blev desto bättre trivdes vi. En regnig morgon när vi vaknade i våra blöta sovsäckar efter en stökig natt kom det fram en tysk man som bad oss att följa med till hans bil. I bakluckan hade han flaskor med hallonsprit uppradade i papperspåsar som han ville sälja billigt. Vi fyndade varsin flaska, tog med kassettbandaren och gick ner på stranden där vi hittade några öppna badhytter med utsikt mot havet. Det hade blåst upp till kuling och börjat åska när vi satte oss på träbänkarna i skydd från regnet och vinden. Hallonspriten smakade så där. Men det var en vacker syn. Längst ut vid horisontlinjen ljusnade det en aning och i ljusstrimman såg vi siluetten av en krängande skuta som verkade ha problem att reva segel. Ingen pratade. Genom ljudet av taksmatter, blåst och brytande vågor pulserade Genesarets Sjö av Kjell Höglund fram ur bandspelaren. Jag hade lyssnat på Kjell i flera år, fast på ett annat sätt. Jag hade aldrig hört honom såhär. Låten fick en bild och etsade sig fast. Sedan dess har den suttit kvar och fortsatt att vara lika magisk. 

Den dagen skaffade sig Kjell Höglund en egen plats i mig. Under åren har den platsen växt och blivit större och många fler av hans låtar har anslutit. Den är som en egen liten värld. Den påverkar mig i vardagen men även när jag skriver låtar. Jag blir ödmjukare. Mindre ensam. Och förra sommaren, när vi åkte bil. Då blev min 6-årige son närmast besatt av Livets Flod, en låt som tidigare gått mig lite förbi. Jag är så glad för hans skull. Nu för tiden tycks nästan alla gilla Kjell Höglund. Han hyllas av artister och fans och har fått en egen klubb. Det är han värd. 

För några år sedan skrev jag en låt. Den kändes lite konstig så jag la den åt sidan. Efter ett tag förstod jag att den växt fram just ur den där “Kjellplatsen". Jag började se annorlunda på den och så småningom började den leva sitt eget liv. Kjell klev in. Sen la jag den åt sidan ytterligare något år. Han påverkade varje ord, gjorde dom till sina. Jag glömde bort låten igen. När jag förra månaden i studion snubblade över inspelningen igen, upplevde jag det plötsligt som att även Kjells producenter var där. Som små svävande gastar for dom omkring och viskade saker i mina öron. Jag tänkte va fan, släppte kontrollen helt och lät Kjell ta över mitt i det här fallet dystopiska roder. Detta är min hälsning till honom. Tack Kjell. 

/ Ljus 

Lyssna på Ingen sommar i Palalda här nedan! Låten släpps på Spotify imorgon fredag. 

Videopremiär: Ljus - Vendetta

Foto: Marcus Palmqvist

Debutalbumet kom för 5 år sedan, uppföljaren kommer nu i maj. Daniel Filipssons soloprojekt Ljus är tillbaka med en ny singel, den andra i ordningen från det nya albumet. Singeln som går under namnet Vendetta är en piano-baserad låt som behandlar barnmisshandel. En pappa som slår sin son, en mamma som bara ser på och ett samhälle som varken ser eller förstår. Det är en mörk men en fantastiskt fin låt, som berör ända in i märgen. Vendetta, som släpps imorgon, har blivit med video som redan idag har premiär här på Vakentimmar. 

Titta in videon här nedan!