 |
| Foto: Miki Anagrius |
Idag gästar Daniel Filipsson och hans soloprojekt Ljus bloggen och berättar om ett musikminne. Musikminnet är kopplat till låten Ingen sommar i Palalda som har premiär här på bloggen idag. Låten bygger, enligt Daniel, på Kjell Höglundsägningar och Kjells positivitet men också rädsla för människan.
En sommar i mitten av 90-talet råkade jag och några vänner hamna i Båstad. Det var under tennisveckan. Dyra bilar och stekare gled omkring överallt och vi blev nyfikna. Vi parkerade vår gamla Mazda nere i hamnen och sedan kom vi inte därifrån på flera dagar. Precis vid hamnparkeringen intill några tennisbanor låg en liten park, eller snarare gräsmatta. Där slog vi läger och sov under bar himmel. Ju argare folk blev desto bättre trivdes vi. En regnig morgon när vi vaknade i våra blöta sovsäckar efter en stökig natt kom det fram en tysk man som bad oss att följa med till hans bil. I bakluckan hade han flaskor med hallonsprit uppradade i papperspåsar som han ville sälja billigt. Vi fyndade varsin flaska, tog med kassettbandaren och gick ner på stranden där vi hittade några öppna badhytter med utsikt mot havet. Det hade blåst upp till kuling och börjat åska när vi satte oss på träbänkarna i skydd från regnet och vinden. Hallonspriten smakade så där. Men det var en vacker syn. Längst ut vid horisontlinjen ljusnade det en aning och i ljusstrimman såg vi siluetten av en krängande skuta som verkade ha problem att reva segel. Ingen pratade. Genom ljudet av taksmatter, blåst och brytande vågor pulserade Genesarets Sjö av Kjell Höglund fram ur bandspelaren. Jag hade lyssnat på Kjell i flera år, fast på ett annat sätt. Jag hade aldrig hört honom såhär. Låten fick en bild och etsade sig fast. Sedan dess har den suttit kvar och fortsatt att vara lika magisk.
Den dagen skaffade sig Kjell Höglund en egen plats i mig. Under åren har den platsen växt och blivit större och många fler av hans låtar har anslutit. Den är som en egen liten värld. Den påverkar mig i vardagen men även när jag skriver låtar. Jag blir ödmjukare. Mindre ensam. Och förra sommaren, när vi åkte bil. Då blev min 6-årige son närmast besatt av Livets Flod, en låt som tidigare gått mig lite förbi. Jag är så glad för hans skull. Nu för tiden tycks nästan alla gilla Kjell Höglund. Han hyllas av artister och fans och har fått en egen klubb. Det är han värd.
För några år sedan skrev jag en låt. Den kändes lite konstig så jag la den åt sidan. Efter ett tag förstod jag att den växt fram just ur den där “Kjellplatsen". Jag började se annorlunda på den och så småningom började den leva sitt eget liv. Kjell klev in. Sen la jag den åt sidan ytterligare något år. Han påverkade varje ord, gjorde dom till sina. Jag glömde bort låten igen. När jag förra månaden i studion snubblade över inspelningen igen, upplevde jag det plötsligt som att även Kjells producenter var där. Som små svävande gastar for dom omkring och viskade saker i mina öron. Jag tänkte va fan, släppte kontrollen helt och lät Kjell ta över mitt i det här fallet dystopiska roder. Detta är min hälsning till honom. Tack Kjell.
/ Ljus
Lyssna på Ingen sommar i Palalda här nedan! Låten släpps på Spotify imorgon fredag.
