Musikminne från Sofia Talvik

Sofia Talvik är aktuell på flera sätt. I våras släppte hon albumet Nattflykt med sidoprojektet Hansan, som hon har tillsammans med David Floer. Nyligen så släppte hon även Paws of a bear - Unplugged, en akustisk version av albumet hon släppte 2019. Idag gästar Sofia bloggen och berättar om ett musikminne, kopplat till Hultsfredsfestivalen! 

Som för de flesta tonåringar på 90-talet var Hultsfredsfestivalen årets höjdpunkt för mig. Jag åkte ett par år som besökare och lyckades sedan på ett bananskal halka in på en möjlighet att jobba där. Tro det eller ej, men i ett par år var jag backstagevakt och kollade armband på alla som gick in på backstage-området. Som musikglad tonåring var det ju extra stort eftersom jag ju då också kunde hänga backstage med alla artister.

Efter att ha gjort det ett par år så kände jag ändå att jag hade upplevt det tillräckligt och svor en ed till mig själv att jag inte skulle återvända förrän det var som artist. Jag hade precis börjat spela och skriva låtar vid 18 års ålder så det hela var fortfarande ganska nytt. Jag hade aldrig trott att det skulle gå så fort, men Hultsfredsfestivalen var en av mina första spelningar. Året var 2002. Andra artister det året var bland annat Suede, Bob Hund och Caesars Palace. Visst hade jag bara ett framträdande på en liten områdesscen, men det var så himla stort för mig. 

Jag hade inte ens gett ut en skiva och hade bara en hemsida där jag postade låtar jag spelat in hemma. En demo jag fått hjälp att spela in hade fått lite radiouppmärksamhet i P3 demo och jag minns att när jag satt där och spelade i solen med en liten men hängiven publik framför mig i gräset var det till och med några som sjöng med i mina låtar. Det var en magisk upplevelse för mig och något jag aldrig kommer att glömma. 

/ Sofia Talvik

Lyssna på Nattflykt och Paws of a bear - Unplugged här nedan!

Musikminne från Freja Havesang

Freja Havesang har sedan hon var barn känt sig mest hemma i naturen. Vid havet, i skogen. Freja skapar både konst och musik och de där känslorna som hav och skogar kan ge en finns med där, i konsten och i musiken. Det drömska och det magiska. Det är musik jag gärna tar med mig själv när jag är ute i skogen eller när jag sitter vid havet och gästas av vågorna. Idag gästar Freja bloggen och berättar om ett musikminne, kopplat till konst!

Jag är på konstkurs. Det går faktiskt rätt bra med måleri, stenhuggeri och teckningar i alla möjliga tekniker. Jag är runt 28, läraren är överraskande positiv, trots mitt låga självförtroende då, trots att jag har tecknat sen jag var barn. Och spelat. Men det är när jag står på en stor grusplan i stekande sol, och nyss har kämpat bort svärtan från kopparplåtarna i grafikverkstan, och sjunger, som det händer. 

Glädjen är där. Som en ren klar flod, självklar. Hittar på stämmor ihop med en av de andra konsteleverna, minns inte vad vi sjöng, men det är känslan som är den viktiga. Den upplevelsen kom att bli en ledtråd i mitt liv. Det har inte varit det jag trodde jag ville som gett mig det viktigaste, utan oftast har jag hittat något i mellanrummen. Där jag inte trodde jag skulle hitta något. Glädjen visade mig en väg. Fast det tagit tid att lära sig lyssna noga, inåt. Utan skygglappar. 

Detta var efter arkitektutbildningen och några år senare fortsatte jag på konstskola och det var likadant där, musiken letade sig in och tog över, tills det inte gick att stå emot. Jag lärde mig sakta att inte stå i vägen för mig själv. Musiken visste vägen. Och att det är ur svärtan som nåt helt nytt kan få lov att födas. Nu integrerar jag det visuella i musiken, men det är musiken som leder mig. Jag har bara att lyssna. Den vet.

/ Freja Havesang

Lyssna på Freja här nedan!

Earth. Från RISING, 2nd edition. Live, omixat, inifrån jorden, i en vattencistern, nov 2019. 

Norra Promenaden - Fem minuter

Norra Promenaden från Norrköping känns som ett väldigt sympatiskt och jordnära band. I juni bestämde sig två av medlemmarna för att cykla från Norrköping till Österlen och samtidigt samla in pengar till Black Lives Matter. Ett band som agerar för det de tror på och samma känsla får jag när jag lyssnar på musiken på deras debut-EP Fem minuter som kom i juli. Jag tycker om Bert-referensen i Är det såhär. I låten gästar Calle Mantefors och när Calle kliver in med sin rap i slutet och sången delas upp, så blir det väldigt berörande. Rap och indiepop möts. Väldigt fint. I övriga låtar sköter Malin Andersson själv sången med den äran. 

Från inledande titelspåret till avslutande vemodiga Pappersflygplan är det inte mycket som skaver. Det låter fint. Inledande Fem minuter är väl den tydligaste hit-låten, men även nämnda Är det såhär kommer nog bli en allsångsfavorit på olika hemmafester runtom i landet. Även Lyckan är en låt som växer och växer och blir en fin upptempolåt inför sista mer avskalade låten Pappersflygplan. Texterna känns ofta vemodiga, men de når ända in och kan kännas tröstande samtidigt. I en tid då mycket handlar om distans mellan människor så känns det fint med musik som på något oss ändå för oss närmare varandra.

Lyssna på Fem minuter här nedan! 

Ludvig Nordholm - Lilla Löparen/Inte riktigt än (Lilla mjölken)

Små Varelser är ett kommande konceptalbum av Ludvig Nordholm som behandlar bland annat psykisk ohälsa. Idag släpper Ludvig en dubbelsingel med låtarna Lilla Löparen och Inte riktigt än (Lilla mjölken) från just Små varelser och det rör sig om proggig vispop. Texterna känns väldigt bearbetade och fyndiga och det känns som att Ludvig är en berättare som jag hade kunnat lyssna till länge och hört hen berätta om små detaljer i vardagslivet. Ludvigs röst passar verkligen i berättande texter. Tänk Lars Winnerbäck i början av hans karriär. 

Jag fastnar mest för texten i Lilla Löparen som behandlar stress och den där känslan att man måste ställa upp hela tiden. Om osäkra anställningar och ett ohållbart samhälle. Melodimässigt så fastnar jag mer för Inte riktigt än (Lilla mjölken) som har en refräng som sätter sig på alla möjliga sätt och som kommer få många att sjunga med. Fint med handklappet i slutet av låten också. 

Överlag är det två bra låtar som jag kommer ta med mig i höst och som kommer göra kvällarna märkbart ljusare. Och även jag kommer sjunga med i Inte riktigt än (Lilla mjölken).

Lyssna på låtarna här nedan och kika gärna in på Ludvigs online-spelning som kommer hållas ikväll torsdag. Kolla in eventet här! 

Musikminne från Isa Bruder

Artisten Isa Bruder, bosatt i New York, släppte debutsingeln Close to Her i slutet av juni. En mjuk poplåt där stråkarna och en fin refräng lyfter låten till något bestående. Idag gästar Isa bloggen för att berätta om ett musikminne! 

One of my dearest concert memories is attending Kacey Musgraves' 'Oh, What a World: Tour' in Philadelphia, January of 2019. I had taken a bus from NYC to meet my best friend Lucas - we have the same exact music taste! So whenever possible, we'll meet halfway between our colleges and go see our favorite musicians together. 

As you might imagine, January in Pennsylvania can be brutal! However, Kacey's album Golden Hour had been nominated for several Grammy's and she had recently opened for Harry Styles on tour, so the hype around her was building and she was becoming a lot more popular. We were determined to stand in line outside the venue to get a good spot... until we weren't, because it was just WAY too cold! 

Anyways, after a drive thru pitstop and some waiting in his car, it was time to head inside. We held on to our cowboy hats, ran into the venue and somehow managed to be super close to the stage. Then, after the opener played, Kacey walked in and I was in awe. It was my first time seeing her, and my first time hearing the songs from her latest album Golden Hour live. I'm sure Swedish music fans can agree that the feeling of seeing one of your favorite artists for the first time is just magical! She was wearing this sparkly jean outfit, and even seemed a little surprised by the audience's enthusiasm in singing every song. We were exceptionally loud that day! 

When she sang Love is a Wild Thing, that's when I started crying. I don't usually cry at concerts - I'm the super excited, happy type! But the message of the song, along with hearing it live and being so close to her really tugged on my heartstrings. I don't know how to explain it, other than I felt the music really deeply - a kind of deep you only feel hearing it live with the artist right in front of you. I remember thinking "this is exactly what I want to do" - as an artist, I want to be able to create music that moves people as deeply as I felt moved in that moment. 

It was such a clarifying moment for me that, a couple months later, I got my first tattoo - the name of the tour and opening song of the album! To me, the tattoo is a celebration of an album that I love, but also a reminder of why I want to be an artist. I want to bring people joy and connect to their feelings in a way that feels intimate and deep, like Kacey did with me that night. 

Ah, writing this has me missing concerts a little extra today! Hopefully we all get to experience the magic of live music again soon!

/ Isa Bruder 

Lyssna på Close to Her här nedan!

"Det har blivit hetsiga diskussioner om vem som ska ha svart polotröja på ett gig, så det är nog så långt vi går när det kommer till det visuella."

Det trevliga Lundabandet No Suits in Miami släppte i april senaste finfina singeln What We Have. Idag intervjuas de om hur det var att få spela igen på Plan B i Malmö, hur viktigt det visuella är för bandet och om att ha kontakt med sina fans. 

Hur skulle ni beskriva er själva? 

- Mediokert när det är som bäst. Sådana är vi som personer, så att säga. Som band är vi en stark 6/10. 

Vill ni förmedla något speciellt med er musik? 

- Förmedla och förmedla, det är en bedömningsfråga kan man kanske säga. Vi vill att det ska vara bra låtar och hoppas att folk gillar det. Om de gör det så är det kul. Det ska va gött och up for grabs. En dräglig tillvaro helt enkelt. 

Ni hade en spelning nu i juli på Plan B. Hur var det att få spela igen? 

- Det var gött! Det var en spännande omväxling med sittande publik, men gött att inte behöva ha så mycket ögonkontakt. Ett klassiskt gött häng, helt enkelt. 

När ni står på scen, vad vill ni ge och vad kan publiken förvänta sig? 

- Goa låtar som folk tycker om. Stela mellansnack kan man dock alltid förvänta sig. 

Minns ni er första spelning och hur det var? 

- Det finns faktiskt tre stycken första gig, alla i olika konstellationer. På det första var det bara ljudteknikern i publiken, på det andra satt Hasse ner, och på det tredje spelade vi i en konferenslokal. Gemensam faktor för alla tre var att vi spelade rätt dåligt. 

Ni släppte senaste singeln i april, är det mer musik på gång? 

- Vi har en till låt inspelad, och utöver den finns det 6-7 stycken som bara ska spelas in. Så det kommer mer musik någon gång inom snar framtid. 

Är det någon speciell förändring i kulturlivet i Lund ni skulle vilja se när coronakrisen är över? '

- Mer fulkultur. Just nu har vi ju bara två gigställen som inte är riktade till specifikt studenter, och det är Hemgården och Mejeriet. Båda de ställena är kanon på sina olika sätt, men det hade varit gött med ett mellanting och mer variation däremellan. 

Hur ser den kreativa processen ut för er? 

- Det är alltid någon som tar med sig en idé, och den idén kan vara allt från bara en ackordgång eller en slinga till en helt färdig låt med text och melodi och allt. Sen arrar vi ihop det hela i repan tillsammans och sen håller vi på och pillar på det i allt mellan någon timme och några år innan det till slut spelas in. Sen börjar man hata det man spelat in och då får man börja om från början. 

Hur har er kreativitet påverkats under pandemin? 

- Vi har haft mycket mer tid att jobba på nya låtar och göra klart det vi skriver, i och med att vi inte har behövt repa inför gig. Så vi har hunnit skriva mycket nytt, vilket gör oss taggade på att spela in igen. 

Är ni eniga i bandet om vilken riktning ni ska ta? 

- Vi är inte alltid eniga, men vi hamnar alltid i en riktning till slut. Sen vad det blir kan ändra sig med tiden, som allt annat. 

Har ni någon speciell metod när ni skriver texter? Hur utlämnande kan ni vara? 

- Man blir inspirerad av saker i ens liv, men också av texter andra har skrivit. Så vi utgår mycket från det. Vi döljer inget medvetet i våra texter men vi avslöjar inte heller något medvetet. Det är gött med igenkänningsfaktor samt med personliga texter, men det är kanske inte optimalt att vara så personlig att ingen annan kan relatera till låten. 

Hur viktigt skulle ni säga att det visuella är för er som band? 

- Omslag och sådär är viktigt visuellt såklart, men vi bryr oss inte riktigt om att ha en enhetlig estetik som band. Vi synkar inga outfits och bygger heller ingen PR-plan på hur olika posts och inlägg ska se enhetliga ut visuellt. Däremot har det blivit hetsiga diskussioner om vem som ska ha svart polotröja på ett gig, så det är nog så långt vi går när det kommer till det visuella. 

Finns det någon speciell person som har betytt extra mycket för er som band? 

- Ingen nämnd, kanske någon glömd. 

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle ni vilja besöka? 

- Hälften av oss säger 79-89, andra hälften 87-95. 

Vilken är er mest oväntade influenser? 

- Textmässigt snos det mycket från Against Me! och Lorde. Resten av våra influenser är nog inte speciellt oväntade. Förutom det fantastiska bandet Tombstone från Finland. 

Hur ser ni på sociala medier och kontakt med era fans via dem? Vill ni vara nära fansen även digitalt? 

- Det är ju gött att folk som gillar oss kan skriva till oss! Vi är inte så bra på att svara för vi glömmer att kolla och dessutom går vi alla off the grid lite då och då, men det är kul när man ser att någon har skrivit något!

Lyssna på senaste singeln What We Have här nedan! 

Musikminne från Georg Marander - Gången då jag nästan saboterade en Scooter-spelning

Bakom namnet Georg Marander finns Axel Brink från Vasa. Artistnamnet är en fin blinkning till disco-ikonen Giorgio Moroder. Musiken är en finfin finlandssvensk italo-disco med underfundiga texter och härliga melodier. Senaste singeln heter Vill dit igen och släpptes i juli. Idag gästar han bloggen och berättar om ett musikminne, kopplat till bandet Scooter. 

Det var högsommar i Vasa och jag var en ganska nybliven pappa. Jag jobbade på en av stadens lokaltidningar då och hade fått i uppdrag att recensera en spelning. Vasa är lite berömt för att vara en stad som artister med självrespekt sällan besöker - andra städer i nejden har fått ta emot dem istället. Nej, i Vasa har vi oftast fått nöja oss med artister som en gång varit stora men som blivit så pass bortglömda att de landar precis där kurvorna “ekonomiskt hållbart” och “nåt som folk känner till” möts. 

Det året var det tyska Scooter som välkomnades till stan. Och jag skulle skriva recensionen. Jag insåg ganska snabbt att Scooter inte kommer att spela åt nån recensent som står framför mixertältet med armarna i kors. Scooter spelar ju för en festglad publik. Så, dels för att jag var befriad från småbarnslivet en kväll, dels för att aktivt påverka mitt sätt att recensera, så drack jag en hel del vin före jag sökte mig mot stadion där Scooter skulle spela. 

Jag fick ett pass runt min hals som gav mig tillgång till ungefär alla ställen på hela konsertplatsen, vilket var bekvämt av många anledningar. En anledning var att jag inte behövde trängas med tjugo svettiga män vid nån pissoar. Under en av mina jakter efter en mer exklusiv toalett fann jag mig utanför en dörr som det stod “Scooter” på. Kanske var det vinet, men journalist-jaget knackade modigt på även om jag aldrig avtalat med bandet på förhand. Bandets manager öppnar dörren varpå jag artigt frågar om fem minuter av bandets tid. Managern förklarar lika artigt tillbaka att det nog inte går. Jag ber om ursäkt och går därifrån.

Strax före konserten ska börja kommer konsertens arrangör fram till mig och frågar mig om jag hade knackat på Scooters dörr. Han förklarar väldigt upprört att bandet är berömt för att ställa in spelningar just på grund av såna här små fuckups. Jag förklarade att det mycket riktigt stämde att jag hade knackat på, men att absolut ingen förhindrade mig från att gå dit. 

Nåväl, efter en tids nervositet kliver HP Baxter upp på scenen, blondare än nånsin. Jag skriver en text på natten och skickar in. Följande dag får jag ett argt meddelande av arrangören på Facebook. Han förklarar hur Scooters manager fortfarande en dag senare var otroligt upprörd. Han tar tillfället i akt och hotar lite lätt med att läcka min lilla fuckup till den konkurrerande lokaltidningen. Jag föreslår att vi glömmer saken och beter oss som vuxna istället. Antagligen hade arrangören fått en massa skit av Scooters manager och hade svårt att inse att han snålat på väktare, eller nåt. 

Ja, och sen hjälpte det ju kanske inte att rubriken för min recension blev “Scooter var dåliga hur jag än försökte”.

/ Georg Marander 

Lyssna på Georg Marander här nedan! 

Sara Yasmine på Fyrens ölkafé, 6/3 - 2020

Jag intervjuade Sara Yasmine för fyra år sedan. Innan dess hade jag inte hört talas om henne. Det var något i svaren som Sara gav som fastnade i mig, vid sidan av musiken. Någonting med hennes värderingar och syn på livet i sig. Den synen på livet visar sig också i hennes musik. 

Hennes senaste skiva Osårbar, som släpptes nyligen, är en fantastisk skara låtar som särskilt i titelspåret och i den akustiska versionen av Okända land fått mig att bli helt ordlös. Det enda som kommit ur mig är en massa känslor. Okända land, den akustiska versionen, är faktiskt en av de bästa låtarna jag hört på väldigt väldigt länge. Låtar som exploderar på det sättet kommer lämna vågor flera år efteråt. 

På Fyrens ölkafé är det releasefest för Saras skiva och det är en ganska stor skara människor som kommit till Stigbergstorget. I början av konserten så strular ljudet en hel del, tyvärr - vilket gör att sången inte helt når fram. Särskilt i de mer fartfyllda låtarna blev det svårt. Ljudet blev aldrig helt på topp men efter ett tag så blev det i alla fall bättre och Saras röst nådde ända fram, ända in. 

Den akustiska versionen av Okända land fick spelas två gånger. Det brast både för Sara och för mig personligen. Just första gången låten spelades blev en av de närmaste musikupplevelserna för mig på länge. Den känslan alltså. 

Överlag var det en fin spelning. Hade ljudet varit bättre hade Sara naturligtvis kommit än mer till sin rätt, men hon gjorde det bästa av förutsättningarna och jag önskar att alla de som var där återkommer till hennes musik gång på gång och verkligen ger den tid. Det är Sara värd.

Lyssna på Osårbar här nedan!

Musikminne från Oskar Larsson

Ifjol så släppte Oskar Larsson sin fina debut-EP Mellanmjölk. Idag släpper han singeln Röken från bilen, en text som andas vemod och uppgivenhet, samtidigt som musiken driver på och gör hela låten till ett vackert och energiskt vemod. Dagen till ära gästar han bloggen och berättar om ett musikminne, kopplat till en spelning med Veronica Maggio!

Det är 30 grader i luften, 50 grader i tältet och klockan är 06.30 någonstans i Borlänge. 

Jag reser mig upp från mitt otillräckliga liggunderlag och kastar mig mot dragkedjan på tältet, ögonlocken har klibbat fast och jag börjar på riktigt bli orolig för att jag ska kokas levande här inne. Jag inser att jag har låst fast dragkedjan med ett hänglås för att hålla tjuvar ute från min enkla boning. 

Till slut tar jag mig ut ur tältet och kommer rätt ut i vad som bäst kan beskrivas som en innergård. Vi är ett stort gäng från Varberg som tillsammans byggt upp ett camp med våra tält, men sparat en gräsplätt i mitten som fyllts av diverse solstolar. Där sitter redan några tappra krigare som gett sig på dagens första öl - eller är det nattens sista? 

Jag och min kompis går och köper den klassiska festivalmaten langos i en food truck. När det var dags för mig att betala inser jag att min plånbok är borta. Den återfinns inte i tältet och insikten att detta endast är dag 2 av 5 gör inte saken bättre. 

Jag spärrar kortet och lyckas låna lite kontanter som täcker resten av dagen. 

Klockan börjar närma sig eftermiddag, musiken från olika camps glider in i varandra, folk gör sig redo och samlas på vår lilla innergård - som nu är fylld av folk. Ölburkar töms i rask takt och humöret verkar stiga linjärt med den. 

Kvällen är här och jag och mina vänner går raka vägen mot artisten som fångat våra hjärtan tidigare samma vår med hjälp av plattan som 9 år senare fortfarande har en självklar plats på dansgolv och Spotify-listor. Vi är lite sena men vi tränger oss fram så försiktigt vi kan och vi kommer nästan längst fram. Där står hon. Hon börjar sjunga och alla bitar faller på plats. Med låtar som Jag kommer, Välkommen in och titelspåret Satan i gatan hamnar vi i någon slags transliknande eufori. Allt är glömt och förlåtet, vem behöver ens en plånbok? Vad gör det om man skulle stekas som en langos i sitt eget tält av morgonsolen? 

Sen kommer regnet. Och det gör verkligen ingenting. Tvärtom blir låtarna om möjligt ännu starkare. Låtar som Snälla bli min och Mitt hjärta blöder får ytterligare en dimension av det svalkande regnet och 30 000 personer i publiken delar hennes sorg i några minuter. 

Ingenting har gått som det ska under dagen och ändå är allting perfekt just i detta nu. Tiden står stilla. Ingenting har förändrats men ändå har allt förändrats. Det stavas Veronica Maggio, det stavas Satan i gatan och det stavas Svensk. Jävla. Pop.

/ Oskar Larsson 

Lyssna på Röken från bilen här nedan!