Musikminne från Georg Marander - Gången då jag nästan saboterade en Scooter-spelning

Bakom namnet Georg Marander finns Axel Brink från Vasa. Artistnamnet är en fin blinkning till disco-ikonen Giorgio Moroder. Musiken är en finfin finlandssvensk italo-disco med underfundiga texter och härliga melodier. Senaste singeln heter Vill dit igen och släpptes i juli. Idag gästar han bloggen och berättar om ett musikminne, kopplat till bandet Scooter. 

Det var högsommar i Vasa och jag var en ganska nybliven pappa. Jag jobbade på en av stadens lokaltidningar då och hade fått i uppdrag att recensera en spelning. Vasa är lite berömt för att vara en stad som artister med självrespekt sällan besöker - andra städer i nejden har fått ta emot dem istället. Nej, i Vasa har vi oftast fått nöja oss med artister som en gång varit stora men som blivit så pass bortglömda att de landar precis där kurvorna “ekonomiskt hållbart” och “nåt som folk känner till” möts. 

Det året var det tyska Scooter som välkomnades till stan. Och jag skulle skriva recensionen. Jag insåg ganska snabbt att Scooter inte kommer att spela åt nån recensent som står framför mixertältet med armarna i kors. Scooter spelar ju för en festglad publik. Så, dels för att jag var befriad från småbarnslivet en kväll, dels för att aktivt påverka mitt sätt att recensera, så drack jag en hel del vin före jag sökte mig mot stadion där Scooter skulle spela. 

Jag fick ett pass runt min hals som gav mig tillgång till ungefär alla ställen på hela konsertplatsen, vilket var bekvämt av många anledningar. En anledning var att jag inte behövde trängas med tjugo svettiga män vid nån pissoar. Under en av mina jakter efter en mer exklusiv toalett fann jag mig utanför en dörr som det stod “Scooter” på. Kanske var det vinet, men journalist-jaget knackade modigt på även om jag aldrig avtalat med bandet på förhand. Bandets manager öppnar dörren varpå jag artigt frågar om fem minuter av bandets tid. Managern förklarar lika artigt tillbaka att det nog inte går. Jag ber om ursäkt och går därifrån.

Strax före konserten ska börja kommer konsertens arrangör fram till mig och frågar mig om jag hade knackat på Scooters dörr. Han förklarar väldigt upprört att bandet är berömt för att ställa in spelningar just på grund av såna här små fuckups. Jag förklarade att det mycket riktigt stämde att jag hade knackat på, men att absolut ingen förhindrade mig från att gå dit. 

Nåväl, efter en tids nervositet kliver HP Baxter upp på scenen, blondare än nånsin. Jag skriver en text på natten och skickar in. Följande dag får jag ett argt meddelande av arrangören på Facebook. Han förklarar hur Scooters manager fortfarande en dag senare var otroligt upprörd. Han tar tillfället i akt och hotar lite lätt med att läcka min lilla fuckup till den konkurrerande lokaltidningen. Jag föreslår att vi glömmer saken och beter oss som vuxna istället. Antagligen hade arrangören fått en massa skit av Scooters manager och hade svårt att inse att han snålat på väktare, eller nåt. 

Ja, och sen hjälpte det ju kanske inte att rubriken för min recension blev “Scooter var dåliga hur jag än försökte”.

/ Georg Marander 

Lyssna på Georg Marander här nedan!