Musikminne från Freja Havesang

Freja Havesang har sedan hon var barn känt sig mest hemma i naturen. Vid havet, i skogen. Freja skapar både konst och musik och de där känslorna som hav och skogar kan ge en finns med där, i konsten och i musiken. Det drömska och det magiska. Det är musik jag gärna tar med mig själv när jag är ute i skogen eller när jag sitter vid havet och gästas av vågorna. Idag gästar Freja bloggen och berättar om ett musikminne, kopplat till konst!

Jag är på konstkurs. Det går faktiskt rätt bra med måleri, stenhuggeri och teckningar i alla möjliga tekniker. Jag är runt 28, läraren är överraskande positiv, trots mitt låga självförtroende då, trots att jag har tecknat sen jag var barn. Och spelat. Men det är när jag står på en stor grusplan i stekande sol, och nyss har kämpat bort svärtan från kopparplåtarna i grafikverkstan, och sjunger, som det händer. 

Glädjen är där. Som en ren klar flod, självklar. Hittar på stämmor ihop med en av de andra konsteleverna, minns inte vad vi sjöng, men det är känslan som är den viktiga. Den upplevelsen kom att bli en ledtråd i mitt liv. Det har inte varit det jag trodde jag ville som gett mig det viktigaste, utan oftast har jag hittat något i mellanrummen. Där jag inte trodde jag skulle hitta något. Glädjen visade mig en väg. Fast det tagit tid att lära sig lyssna noga, inåt. Utan skygglappar. 

Detta var efter arkitektutbildningen och några år senare fortsatte jag på konstskola och det var likadant där, musiken letade sig in och tog över, tills det inte gick att stå emot. Jag lärde mig sakta att inte stå i vägen för mig själv. Musiken visste vägen. Och att det är ur svärtan som nåt helt nytt kan få lov att födas. Nu integrerar jag det visuella i musiken, men det är musiken som leder mig. Jag har bara att lyssna. Den vet.

/ Freja Havesang

Lyssna på Freja här nedan!

Earth. Från RISING, 2nd edition. Live, omixat, inifrån jorden, i en vattencistern, nov 2019.