"Det ska vara svettigt och ösigt att gå på en spelning med Le Volt"

Foto: Press

När Alice in Videoland bestämde sig för att lägga ner fortsatte sångerskan Toril Lindqvist att skriva musik. 2019 så bildade Magnus Norr från The Girl & The Robot och hon duon Le Volt. Elektronisk musik när den är som bäst. Idag släpper de singeln Dance och ett album kommer till hösten. Här nedan berättar Toril om den nya musiken, hur hennes drömfestival hade sett ut och att om möjligheten hade funnits, så hade hon gärna varit med på 70-talet och besökt Studio 54. 

Beskriv singeln Dance! 
- Dance är kanske vår popigaste låt, den är svängig och har ett positivt sound ( om man kan säga så) trots att texten handlar om att inte räcka till. 

Ett album är planerat till hösten, kommer det gå i samma stil som debutsingeln? 
- Våra låtar skiljer sig ganska mycket åt. Vi bestämde ganska tidigt att de måste få vara som de blir. Vi har inte försökt att rikta oss åt något något speciellt håll utan varit ganska lekfulla i skapandet! 

Blir det några speciella samarbeten på albumet? 
- Det är inte helt bestämt än! 

Många släpper ju musik på andra sätt nuförtiden, det är mer fokus på singlar och mindre på album, skulle jag säga. Hur ser du på det? 
- Det tycker jag är roligt, det blir mer press på kvaliteten på låtarna och förhoppningsvis mindre transportsträckor. 

Hur kompletterar du och Magnus varandra? 
- Fantastiskt bra, tycker jag. Vi har skickat filer och idéer fram och tillbaka i flera månader nu och varje gång någonting skickas eller kommer tillbaka så är det så sjukt mycket bättre. 

Skulle du säga att texterna och musiken är lika viktiga? 
- Ja, det tycker jag att de är. 

Foto: Press

Skriver du och Magnus all musik ihop? 
- Ja, det gör vi, men ibland är det hans grundidé som vi bygger på och ibland min.  

Du bodde i Österrike under ett antal år, vad minns du bäst från tiden där? 
- Alla fantastiska människor jag träffade och lärde känna! 

Vad var det som gjorde att du flyttade hem igen? 
- Saknaden av familjen. 

Vilket är ditt bästa minne från tiden med Alice in Videoland? 
- Herregud, det är så många! Arvika-spelningarna ligger mycket varmt om hjärtat, men vår turné i Los Angeles och spelningen på Whisky a go go är svårslagen. Vi har upplevt så otroligt mycket roligt och märkligt under årens lopp! 

Vad lyssnar du själv på för tillfället? 
- Otroligt blandat, men under den kreativa fasen har jag så mycket musik och idéer i huvudet att det är svårt att lyssna på annan musik. Men 80-tals musik är aldrig fel! 

Tanken var ju att ni skulle spela på Subkult i juni, men festivalen ställdes in på grund av Corona. Blir det Subkult för er nästa år istället? 
- Ja det kan du fethaja! 

Hur har Corona påverkat dig annars? 
- Som alla andra, antar jag. Mycket står still och det är svårt att träffa vänner och familj. 

Om du skulle beskriva en drömfestival, hur skulle den se ut? Vilka skulle få spela? 
- Haha, wow! Den skulle se ut och vara som Hultsfredsfestivalen var förr och vi skulle självklart spela. Sen skulle Iron Maiden, Depeche Mode, Peaches, Fleetwood Mac, Nine Inch Nails, The Cure, Patti Smith, Neil Young, Bruce Springsteen och Postal Service spela - och Bowie förstås! 

Hur vill du att det ska vara att gå på en spelning med Le Volt? 
- Svettigt och ösigt!

Många artister har börjat streama små konserter via sociala medier, är det något som ni också skulle kunna tänka er att göra? 
- Ja, det kommer nog att bli så, men det är långt ifrån samma sak som att spela inför publik. Att få kontakt med fansen och stå på scen känns som att bandet och publiken blir ett och det är en oslagbar känsla. 

Om man jämför din syn på musik idag och den du hade när du började syssla med musik, hur har den förändrats? 
- Mycket! Jag är mer öppensinnad och lyssnar mer på detaljer. Jag kan fastna för en låt på grund av en speciell ton eller frasering.

Om du skulle välja din favoritskiva of all time, vilken skulle det bli? 
- Gud, vad svårt! Men måste nog säga David Bowies Space Oddity. 

Vad tycker du om att göra utöver musiken? 
- Jag gillar att träna och att måla.

Ruvar du på några dolda talanger? 
- Haha ja, faktiskt! Jag designar barnleksaker och produkter för mitt märke Pellianni. 

Har du något favoritklipp på Youtube som du återkommer till gång på gång? 
- Nej, inte vad jag kommer på. High voice var ett återkommande klipp förr tills att det kom fram att det var fejk. Jag gillar dumma och roliga klipp!

Till sist, om du hade fria möjligheter, vilken tidpunkt i historien hade du velat besöka? 
- Solklart, slutet på 70-talet och Studio 54!

Lyssna på Dance här nedan! Som andraspår finns en remix av Anders Alexander Nilsson från Alice in Videoland! 

Maple & Rye - For Everything

Det är en väldigt sorglig tid vi lever i just nu, med isolering medan värmen kommer allt närmare utomhus. Något många förknippar med gemenskap. Mycket av de känslor vi möter just nu i samhället finns på göteborgarna Maple & Ryes nya skiva For Everything. Både sorgen och ensamheten - och samtidigt hoppet om något annat, handklapp och ljuva körer som smyger in värmen och ljuset igen. Lyssna på Con of the Century till exempel. Det är ljuva toner som får hjärtat att jongleras fram och tillbaka av glädjefyllda händer. Passar fint att dansa till även här hemma i distansens tid. 

Överlag är det en fin blandning av just snabbare låtar och mer viskande, eftertänksamma, långsamma. Jag gillar när pianot kommer fram i låtar som Rebel’s run. Även Leaving now är väldigt vacker, börjar långsamt för att lyfta i slutet och explodera i känslor. Körerna så skivan lyfter den flera snäpp och ger musiken en vacker dynamik. Den ljuvt romantiska trumpeten som dyker upp i Cannonball håller både om och tröstar. 

Jag kan inte hitta något svagare spår på albumet egentligen, utan det är en vacker helhet, där både dans på festen och trösten, kramen som varar länge, länge efter att allt är över, finns med. Det är om inte fulländat, så åtminstone väldigt nära just det. Det är folkpop som rymmer många av de känslor många av oss känner just nu i samhället. Det tröstar. 

For Everything släpps imorgon, 29/5. 

"Jag försöker påminna mig om varför det känns lite tungt ibland, att det är en extremt annorlunda situation vi alla hamnat i"

Foto: Per Kristiansen 

Lena Swanberg släppte igår det fina albumet Sing Me The News, som placerar sig i gränslandet mellan jazz och americana. Här berättar Lena om albumet, tiden på kungliga musikhögskolan och om det bästa rådet hon har fått i sitt liv. 

Nya albumet heter Sing Me The News, hur skulle du beskriva albumet lite kort? 
- Ett löst hållet konceptalbum om de olika stadierna i en kris och viljan att ta sig vidare ur den. Ursprungsidén var att likna lägesrapporterna vid nyhetssändningar, ett koncept som fortfarande lever kvar i vissa titlar. Titeln Economy talar för sig själv, Rearrange the sky är en sorts väderleksrapport, medan UFO representerar sensationalism. Musikaliskt är det en genreblandning mellan jazz, singer/songwriter och Americana, med orkestrala inlag samt blues- och country-vibbar. 

Du utbildade dig vid kungliga musikhögskolan, hur tidigt i livet förstod du att det var musiken du ville ägna dig åt? 
- Musiken har funnits med före jag förstod att den fanns. Jag växte upp med musik hemma för mina äldre systrar spelade fiol, och jag med från att jag blev 6 år. När jag blev tonåring förstod jag att jag ville sjunga och uttrycka mig med min röst. 

Vad är dina bästa minnen ifrån högskolan? 
- Att få träffa och spela med så mycket begåvade musiker (elever och lärare) och få vänner för livet. En bra mötesplats helt enkelt. Jag träffade Ann-Sofi Söderqvist (trumpetare och kompositör) där eftersom jag sjöng i skolans storband en period när hon ledde det. Sen dess har vi jobbat ihop på tre album med hennes eget storband ASJO. 

Coronapandemin påverkar ju alla människor i olika grad, hur har den påverkat dig? 
- Jag saknar att spela live. Jag var ju mitt i att börja boka gigs för kommande albumreleasen, så det blev ju framskjutet nu. Men jag släpper skivan ändå och kör på med livekonserter den dagen det är möjligt. 

Alla konserter ställs ju in just nu och det är väl ingen som riktigt vet när det går att genomföra en konsert med publik igen. Hur hanterar du det som musiker? 
- Vi ska live-streama en vardagsrums-konsert via Facebook på release-dagen 27 maj, men sen kommer jag nog mest göra videos och skriva nytt material i väntan på att det går att spela live. Jag försöker påminna mig om varför det känns lite tungt ibland, att det är en extremt annorlunda situation vi alla hamnat i. 

Har det här påverkat tankarna inför att släppa ett album på något sätt? 
- Nej, jag tror inte det.

Säg att när allt det här är över, att du själv får anordna en festival i Sverige. Hur skulle den festivalen särskilja sig från andra festivaler? 
- Rolig idé att jag skulle ordna en festival! Den skulle fokusera på att ha en blandad publik och medvetet försöka locka många olika sorters människor i alla åldrar till en inkluderande festival. Kanske inte är så nyskapande, och inte heller det lättaste, men viktigt. 

Vem är du på scen? 
- En innerlig, allvarlig och skämtsam person i ett. Jag brukar babbla rätt mycket i mellansnack och skoja med publiken och så (saknar verkligen den grejen nu, interaktionen) men sen i musiken så är jag koncentrerad och inte särskilt yvig. 

Du släppte ditt debutalbum 2012, hur ser du på det idag? 
- Jag är så stolt över det albumet, gillar det fortfarande mycket. En period lyssnade eller tänkte jag inte alls på det, men nu när jag släpper Sing Me The News så märker jag att albumen hänger ihop. 

Har du någon speciell metod när du skriver musik? 
- Jag samlar på mig fragment, både textidéer och inspelade pianosnuttar eller nåt jag nynnar in i telefonen. Sen när jag ska skriva ett album så går jag igenom det och lägger till och drar ifrån, och då brukar det också komma en del melodier och texter på studs. 

Foto: Per Kristiansen 

Har du något drömsamarbete? 
- Ingen specifik person men någon jag funkar med på bästa sätt vad gäller att bejaka idéer och vara i flow. Skulle inte tacka nej om Milton Nascimento hörde av sig, i och för sig! 

I vilka miljöer trivs du bäst? 
- I solen och i naturen, och på scenen. 

Vilket är det bästa rådet du har fått i ditt liv? 
- Om du ska äta en elefant, ät lite i taget. (Fick det av min syrra, som själv fått höra det när hon började en lång ingenjörsutbildning på KTH). 

Du sjunger mestadels på engelska, hur känner du kring att göra musik på svenska? 
- Tänker att jag kanske ska testa det snart faktiskt. 

Minns att du tolkade Sonja Åkesson för några år sedan och det har blivit allt vanligare att tonsätta poesi. Hur känner du för att göra något sånt igen? 
- Det vore kul, men det är en utmaning att sjunga sådana lite mer kärva ord som kan förekomma. "Ruttna nötter" sjunger jag i Åkesson låten, jag har inte erövrat det ännu riktigt, haha. 

Välj en 1. Film, bok, artist och samhällsfråga som du tycker borde uppmärksammas mer!
- 1. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri 2. Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde av Jonna Bornemark 3. Marisa Monte 4. Mycket, men kunskap kring beroendeproblematik och missbruk behöver lyftas ständigt för att motverka stigmatisering och åsiktspolarisering. 

Vad tycker du om att göra utöver musiken? 
- Kolla stand up, laga mat/vin, hänga med vänner, dansa samba, pyssla. 

Till sist, vad ger dig den största musikaliska kicken? 
- Att sjunga live. Att lyssna på musik starkt i lurar. Eller se en konsert live.

Lyssna på Sing Me The News här nedan! 

"Jag ser det som en rolig utmaning att försöka få något roligt, som inte borde kunna vara roligt"

Foto: Ulrika Campbell

Enligt mig så är Fredrik Andersson Sveriges roligaste ståuppkomiker. Han är fantastisk på att hitta olika vändningar i sina skämt. Han föddes i Uppsala och växte upp i Tierp. Han har bland annat skrivit manus till TV-program som Parlamentet och Veckans nyheter. Han debuterade själv som ståuppkomiker 2004 och har medverkat i bland annat Släng dig i brunnen och Roast på Berns. Här nedan berättar han bland annat om vad som var bäst med uppväxten i Tierp, om hur han har påverkats av Corona och om vad han själv skrattar åt. 

Vad minns du bäst från din uppväxt i Tierp? 
- Esplanadkiosken. De tillhandahöll refreshers och halvliters colaburkar. Det var det närmaste man kunde komma red bull på den tiden. 

Hur skulle du beskriva din egen stand-up? 
- Jag försöker skriva skämt jag själv skulle vilja höra. Och jag vill bli överraskad. Skratta åt sånt jag inte trodde skulle gå att få roligt. 

Är det några komiker som har inspirerat dig? 
- Många. Bill Hicks, George Carlin, Steve Martin, Steven Wright och Mitch Hedberg var det i början. På senare år Daniel Tosh, Louis CK och Norm McDonald.

Hur kan du må just innan du går upp? 
- På nästan vilket vis som helst! Jobbet måste ju göras, oavsett om jag är glad eller ledsen. Men nervös är jag bara om jag har med mig väldigt nytt material, eller om förutsättningarna är konstiga. Dvs. om publiken är för full, eller ljudet dåligt osv. 

Hur ofta skriver och testar du nytt material? 
- Det går i perioder. Jag trivs som bäst när jag producerar mycket nytt. På somrarna skriver jag som mest av någon anledning. Kanske för att jag då gör mer sådana gig där publiken accepterar testande.

Hur tänker du med det material du lägger upp på Youtube? Är det sånt du känner dig färdig med? 
- Ja, eller borde känna mig färdig med. Dvs. att jag försöker pusha mig själv att skriva mer. Men just nu, i coronatider, så är det lika bra att lägga upp det när jag ändå inte kan uppträda med det. För det skulle ha stagnerat om jag bara lät det ligga. 

Finns det något du känner att du inte skulle kunna skämta om? 
- Nej. Men jag ser inte heller någon poäng med att skämta om något som är så känsligt att min publik blir ledsen. 

Vad skrattar du själv åt? 
- Kattvideos på youtube. 

Du jobbar mycket med oväntade vändningar i dina skämt, är det något du körde med redan från början 2004 eller har det växt fram? 
- Jag har alltid försökt skapa sådana. Kanske lite för att jag varit trollkarl. Men kanske också för att jag på den tiden jag började tyckte väldigt mycket av humorn man såg på scen var förutsägbar. 

Kan poängen vara att publiken inte alltid ska veta var dem har dig någonstans? 
- Det underlättar för att kunna överraska!

Skulle du säga att du gillar att ”ta risker” i dina skämt? 
- Ja, jag ser det som en rolig utmaning att försöka få något roligt, som inte borde kunna vara roligt. 

Hur ser du på om någon skulle filma ditt material på dina shower och lägga upp något kort klipp på Youtube efteråt? 
- Jag föredrar att ha kontroll över vad jag lägger upp själv. Men jag är också medveten om att många inte förstår att det kan innebära problem för mig, då de bara vill visa sina vänner. 

Innan du började med standup var du trollkarl, vad var det bästa med den tiden? 
- Hela trollerivärlden är väldigt mysig. Att gå på trollerikongresser, att få pilla på nyinköpt rekvisita, och att få visa upp ett nytt trick man precis lärt sig. 

Du bodde i England innan och körde standup, vad skulle du säga är den största skillnaden i engelska stand up-kulturen jämfört med hur det är i Sverige? 
- Storleken på marknaden. Det är grymt kul att kunna gå från klubb till klubb på en kväll och göra fyra-fem uppträdanden under några timmar. 

Foto: Ulrika Campbell

Något som många kanske inte vet är att du uppträtt i Afghanistan för FN-styrkorna där. Hur var det och hur kom det sig? 
- Försvarsmakten har ett behov av att se till att deras personal klarar av att tillbringa lång tid hemifrån, så de måste se till att erbjuda lite av vad man kan göra på sin frihet i Sverige. En av de sakerna är underhållning. Därför finns organisationen Fältartisterna, och det är en grupp artister som fått träning i att arrangera och genomföra uppträdanden i nästan alla miljöer. Så ibland åker jag iväg och gör uppträdanden på något lastbilsflak eller i något litet tält i ett otippat land. 

Hur ofta händer det att du improviserar på scenen? 
- Det händer, men huvudfokus för mig är att leverera skämt jag lagt lång tid på att skriva och formulera rätt. 

Finns det någon komiker som inte slagit igenom än, men som du känner bara är en tidsfråga?
- Jag vet inte ens om det funkar så längre. Att man slår igenom. Nu är det ju möjligt att bygga upp en väldigt stor fanbase, samtidigt som man är helt okänd inför de allra flesta. Jag tror det är en bra utveckling. Man behöver inte vänta på att slå igenom. 

Coronaviruset påverkar ju alla människor på olika sätt. Hur har det påverkat dig? 
- Förutom det sätt det påverkar alla på, med osäkerhet och oro, så blev alla mina klubb-gig inställda nästan omedelbart, och det har varit min största inkomstkälla. Som tur var så är det inte min enda. En positiv biverkan är att det gett mig en knuff i att producera innehåll online. Att sända live på youtube en gång i veckan som jag gör på söndagar, har fått ersätta mitt möte med publiken på klubbar. 

I slutet av februari startade du podcasten Opassande. Hur kommer det sig att du valde att starta den? 
- Jag såg Andrew Shultz göra "Inside jokes" och tänkte att något liknande skulle kunna fungera i Sverige. Att få följa med komiker på resan när ett skämt blir till. Och jag tror att min publik är lite comedy-nördar precis som jag. 

Till sist, om du hade fria möjligheter, vilken tidpunkt i historien hade du velat besöka? 
- Torsdag nästa vecka. Jag ska spela Animal Crossing med en kompis. Det blir nog trevligt.

Du kan kolla in Fredrik Andersson på bland annat Youtube. Bland annat i klippet här nedan, där han körde sin föreställning Sunda värderingar. 

Musikminne från CATBEAR

Foto: Press

Londonduon CATBEAR har kallats ”the hottest new indie girl band” och jämförts med Chvrches. Duon, som består av Zoe Konez och Sarah Smith, blandar synthpop, riot grrrl-attityd och en fantastisk känsla för melodier. Duon har själva sagt att "We want to inspire young women and LGBTQ people like us to not only go form a band, but to take control over every aspect of their music. You can be a guitarist, you can be a drummer. You can make beats, you can record and produce your own music. You can be anything." I april släppte de sin tredje singel Love and War. Idag gästar Zoe och berättar om ett musikminne.

When I was a teenager I had the usual obsessions with musicians and bands, and went through different phases, from emo to metal. As a musician myself, finding my feet playing guitar, singing and writing songs in bands, I found it important to follow and adore guitar bands with strong female leaders - Garbage, Skunk Anansie, The Donnas, Sahara Hotnights, PJ Harvey, Yeah Yeah Yeahs, Pretenders, the list goes on of course. I spent some amazing times travelling hours into London to queue outside the big venues to have powerful experiences of seeing these musicians perform live. It directly influenced not only my own music making but much of my development in that important changeable time for a young person. The friendships I made with other fans, the squash to get closer to the front, the oversized bootleg hoodie I bought afterwards, waiting for an autograph, reminiscing and writing lyrics on the train home - these were thrilling and memorable times. 

Since then I have spent some fantastic years playing both as a solo artist, and in CATBEAR (formally Cat Bear Tree). I moved to London and played across the capital’s venues having more amazing experiences as a performer, sometimes sharing the stage with amazing musicians I really looked up to. 

I live very close to one venue I used to travel far to come to gigs at - Brixton Academy. It’s an iconic 90 year old venue, with a sloped floor and big theatre vibes. It stands today boarded up, due to the ceasing of live music shows due to COVID-19. I walked past it on my daily exercise recently. Along the side road and past the stage door, I remembered a time I once queued, cold yet sweaty from being in the crowd of the gig, waiting afterwards to meet my idol Shirley Manson. I gave her a (probably terrible) demo cassette I had recorded myself on my 4-track recorder at home, and she graciously accepted it before signing a Garbage CD. I’m not sure why I gave her my cassette - maybe a “thank you for your music, this is where your influence has taken me” but that whole experience of travelling to London, waiting in line, running to the front of the crowd, watching my favourite live band whilst moving in time with thousands of other people, and the subsequent after show meet, was one of a few hugely impactful times so important for my development, as a young woman and as a musician. 

Walking past the stage door and the boarded up front doors of Brixton Academy made me worry of the prospect of a current generation of music fans missing out on those special experiences. With confusing news reports surrounding us, one possibility points to us maybe not having large live music events for years, and after we can, can the musicians afford to risk the prospect of a full-scale tour? I worry for the sustainability of the live music sector, for when we might be able to watch a gig again, but more than anything for for mid and low level acts who were already fighting to make a living playing live, and for the next generation who are only just discovering live music - I just hope that they still get the opportunity to sway in a beer-soaked crowd singing along to their favourite songs as the band plays the soundtrack to their Summer from the stage. 

/ Zoe Konez, CATBEAR

Lyssna på Love and War här nedan! 

Offren blir ofta osynliga

Jag minns när många försvarade Anders Borg när han hade tafsat på människor och blottat sig. Typ med att alla kan göra misstag och många visade medkänsla och förståelse. Nu är det samma kring Paolo Roberto som gripits för sexköp, att alla kan begå misstag och att det är starkt att han ska uttala sig i media och tyvärr är det ju en del som betett sig som svin, men som sedan föreläser om vilka svin de varit och på så sätt kan tjäna pengar på att de varit svin, vilket också är svinigt förstås. 

Jag tycker att det blir svårt att lita på människor som säger att nu ska de söka hjälp, precis när de blivit påkomna. Som om de aldrig sökt hjälp om de inte blivit påkomna. Vilket de förmodligen inte hade. 

Sant är att människor begår misstag, men varken att tafsa, blotta sig eller köpa människor kan väl ses som misstag på det viset, snarare grundar det sig i en jävligt vriden syn på människor och särskilt då kvinnor i dessa fall. 

Med det sagt så är det inte särskilt synd om dessa människor och fokus borde verkligen inte rikta sig mot dem, utan snarare mot deras offer. Men tyvärr blir offren ofta osynliga, medan förövare försvaras. Så klart försvaras dem inte av alla, men en alltför stor del. Jag spyr på det.

"Om vi har Broder Daniel i ena hörnet och Bruce Springsteen & The E-Street Band i det andra kanske vi möts i mitten någonstans."

Foto: Press

Stockholms-baserade Division 7 började som en duo för tolv år sedan när vännerna Dara Khudaida och Max Söderholm träffades för att skriva låtar ihop under gymnasiet. Dryga åtta år senare, 2016, tog bandet form och bildade det som idag är indiebandet Division 7. Sista spelningen innan Coronakrisen kom skedde i Göteborg. Tyvärr var jag inte där, men nästa gång de spelar kommer jag garanterat vara där. Idag släpper de singeln Istid!

Hur skulle ni själva beskriva er? 
(Max) - Om vi har Broder Daniel i ena hörnet och Bruce Springsteen & The E-Street Band i det andra kanske vi möts i mitten någonstans. Det kompetenta replokals-skramlet från Broder Daniel tillsammans det lite mer episka anslaget som man kan få till med en bredare instrumentuppsättning. Man skulle väl kunna ge både BD:s och Bruces musik epitetet näven-i-luften-musik, det vill säga musik som instinktivt väcker starka känslor. 

(Anton) - Vi är det stora bandet som (än så länge) spelar på de alldeles för små scenerna. 

När jag tänker på Division 7 är min första association fotboll. Hur kom namnet till? 
(Dara) - När jag gick på högstadiet brukade jag och en kompis titta på en lokal Division 7-klubb, vi gick upp i det där totalt, målade flaggor, brände bengaler och så vidare. Vi skulle göra banderoller till någon match när min kompis pappa undrade om vi skulle skriva ‘Länge leve Division 7’. Det blev ett citat vi slängde oss med och jag bestämde mig för att om jag någonsin får släppa en skiva ska den heta så och bandnamnet skulle vara just Division 7. Därför heter vår första EP det den gör, jag är glad att de andra nappade på det. Personligen är det en stor grej för mig att det blev som jag hade tänkt mig. 

Är ni själva sportintresserade? 
(Max) - Marginellt måste jag säga. Jag uppskattar gemenskapstanken, supporterskapet och hela den grejen vilket väl inte är sporten i sig å andra sidan. 

(Dara) - Jag trodde länge att jag var det men jag insåg efter ett tag att det var AIK jag var intresserad av, inte en särskild sport. Blev mycket glad när jag såg att en tidigare spelare lyssnar på oss. 

Berätta om nya singeln Istid, hur skulle ni beskriva den? 
(Max) - Det är definitivt det mest polerade - i all positiv bemärkelse - som vi har fått ur oss hittills. Möjligtvis även det mest polerade vi har i repertoaren. Ett återhållsamt sväng som kanske bottnar mer i discosoul än Göteborgsindie. Jag får lite vibbar av Kalifornien, 70-tal. Förmodligen en insats på basen jag inte kommer kunna upprepa igen (skratt). 

(Anton) - Det var en låt som vi redan på skisstadiet kände hade någonting. Melodierna satte sig direkt. Sen har vi låtit det ta tid att skriva klart den. Nästan ett år tog det. Det är helt klart en låt som betyder mycket för oss. 

Dara, har förstått att det är du som skriver mestadels av texterna, hur tänker du när du skriver texter? Hur utlämnande kan du vara? 
(Dara) - Jag brukar försöka skriva precis när jag ska sova, när jag nästan har börjat få de där rycken som inträffar precis innan man slocknar. Det blir ofta enklare då, man överanalyserar inte allting. Det går att vara utlämnande men jag försöker variera mig lite, allt behöver inte vara ur mitt eget perspektiv. 

Har du någon speciell metod när du skriver texter? 
(Dara) - Ja, jag brukar oftast ha versackorden klara när jag börjar. Sedan tar jag en befintlig text, oftast något med Stone Roses och sjunger den till mina ackord och försöker hitta en melodi som passar. När jag är nöjd bygger jag på med övriga delar i låten på samma sätt. Sedan börjar jag skriva en egen text. 

Ni är ett band som vuxit under tid om man ser till medlemmar. Är det svårt att dra jämnt alltid om den musikaliska inriktningen? Tänker att ju fler medlemmar, desto enklare blir det att bredda sig också? 
(Dara) - Nej, det är faktiskt väldigt enkelt att ha med varandra att göra. Tycker jag i alla fall. 

(Anton) - Musiken vi gör är summan av allas inspiration och uttryck. Soundet har vuxit organiskt i takt med att vi blivit fler. Vi börjar nog nå fram till något som vi kan kalla ”vårt sound” nu. 

(Dara) - Det kommer ju naturligt till en, att man graviterar mot sina egna influenser och det brukar smälta samman ganska sömlöst. 

(Anton) - När vi började tror jag att alla hade sin egen vision om hur vi skulle låta. Det fanns en svensk 90-talsrock-, en britpop- och en Motownversion av Division 7. Nu står vi någonstans mellan allt det där. 

(Max) - Än så länge har vi ladorna fulla med grejer och det känns som att eventuellt skav i form av att inte komma överens möjligen uppstår lättare när man ska börja helt från noll. Vi är alla väldigt ödmjuka, kanske är det rent utav så att ju skickligare instrumentalist, desto mer ödmjuk person (skratt). Som jag upplever det har allting fallit på plats när vi spelar tillsammans. Vi brukar vara överens, kanske för att det inte finns någon jättetydlig tanke om hur en låt ska vara. Ramarna är inte så låsta. Eftersom det ofta finns en grund i form av en demoinspelning brukar det mer handla om att ta det som är bra och förädla det. Vad gäller bredd är det en lyxig situation att vi har många olika inspirationskällor vilket även visar sig i musiken vi har släppt. 

Coronapandemin påverkar ju alla människor i olika grad, hur har den påverkat er? 
(Max) - Det är så mycket tragedi i det hela nu. För bara en månad sedan var det enklare att se ens egen del i det och hur det påverkar bandet. Allteftersom tiden går känns ens egna planering och mål givetvis mindre relevant. Vi har ju inte riktigt tid att låta det här blåsa förbi utan att göra någonting och någonstans har väl det som är kul med Division 7, att spela tillsammans, att giga ryckts ifrån oss tillfälligt. Tidigare när vi har pratat om släppet av Istid som vi ser lite som juvelen i kronan har det varit enklare att ha visioner om vad det ska kunna leda till. Samtidigt blir det på något vis renare nu när det inte finns lika mycket i potten i form av att omvandla uppmärksamhet kring låtsläpp till konkreta saker som ett gig. 

Alla konserter ställs ju in just nu och det är väl ingen som riktigt vet när det går att genomföra en konsert med publik igen. Hur hanterar ni det som band? 
(Anton) - Till skillnad från många andra som har spelat livemusik över nätet har tagit tillfället i akt att verka i det fördolda. Vi har skrivit ny musik och laddat för att spela ute igen tillsammans med publiken när det väl vänder. 

(Dara) - Vi är fruktansvärt sugna på att spela live igen. 

(Anton) - Och då kommer vi vara bättre än någonsin. 

(Max) - Man saknar ju verkligen den fysiska, svettiga aspekten av det. 

Den sista spelningen ni hade innan allt det här bröt ut var som jag förstått det i Göteborg, på Jerntorgets brygghus, hur upplevde ni spelningen? 
(Anton) - Responsen var helt otrolig. Vi har nog aldrig fått ett så fint bemötande. 

(Dara) - Det är roligt att känna att vi har nått personer utanför vår egen bubbla också. Vi hoppas på att komma tillbaka snarast möjligt. 

(Max) - Personligen upplevde jag det som lite av en milstolpe. Det kändes som att folk var där och såg fram emot att se oss. Det var inga korslagda armar. Det var, tvärtom, allsång på ställen där man inte förväntade sig det. Hur fan har alla de här människorna hittat hit? 

Foto: Press

När ni väl står på scenen, vad vill ni ge då? Vad kan publiken förvänta sig? 
(Max) - Det säger väl sig självt att vi gör detta för att det är det roligaste vi vet. Att få förmedla det som ett slags tack för att de som kommer på spelningarna gör det möjligt och att få utlopp får något som pockar på att få komma ut. ’Here we are now, entertain us’ som det sjöngs en gång i tiden. Målet är att ge folk en upplevelse som får de att säga ’fan vad bra, när spelar ni igen?’. Då känns det som att det har satt sig djupare än när man får kommentaren ’Vad bra det var’. 

(Anton) - Vi gör väldigt bra spelningar helt enkelt. 

Vilken är er mest oväntade influens? 
(Anton) - Vi tillhör ju generationen som växte upp när Cheironstudion höll i taktpinnen för popmusik. Där finns det en hel del godbitar som sitter djupt rotade och sipprar ut i vår musik. 

(Dara) - Jag är väldigt förutsägbar i min musiksmak med Oasis, Stone Roses, Glasvegas, Florence Valentin och liknande. Jag får nog svara Olle Adolphson på den frågan. 

Hur fick ni kontakt med Septembernatt Records? 
(Anton) - Jag mailade på vinst och förlust och fick en träff. 

(Dara) - När vi sedan möttes upp med Filip från Septembernatt kändes det självklart att jobba ihop. 

Nu har ni lyckats bli signade, vad har ni för råd till de som inte lyckats? 
(Anton) - Septembernatt hjälper oss med releasen av Istid och även när vi kommer att släppa lite mer musik senare i år. Därefter står vi på egna ben igen så vi är själva också intresserade av att veta hur man lyckas. Någon som vet? 

Många släpper ju musik på andra sätt nuförtiden, det är mer fokus på singlar och mindre på album, skulle jag säga. Hur ser ni på det? 
(Max) - På ett sätt är det en återgång till det glada 50- och 60-talet. Albumformatet blev ju inte en grej förrän en bit in i Beatles karriär, då det gällde att sätta sig med lurarna och ägna 45 minuter åt att hänga med från start till slut. En tid där låtarna var grejen och inte artisten eller bandet. Det finns en charm i det. Det positiva är att den som har den starkaste treminutaren vinner. Det negativa är att det är svårare att bygga något som lyssnaren kan ta till sig och sjunka in i. Den värld av urbant förfall som byggs upp på exempelvis Lou Reeds New York-skiva är svårare att uppleva när man lyssnar på en enskild låt. Då blir albumet mer som ett reportage. 

(Dara) - Det är lite tråkigt, tycker jag men jag håller helt och hållet med om att det är så det ser ut. 

(Anton) - Det finns väl inte riktigt tålamod att lyssna på en fullängdare eller ens en EP. Det är lite synd att helheten tappas bort. Samtidigt tror jag att en fullängdare över tid har längre brinntid än en enstaka låt. 

(Dara) - Vi kör ju ett eget experiment av modell mindre nu när vi släpper en singel utan en uppföljande EP. 

(Anton) - Vi blir väl en del den här kulturen nu då. 

(Dara) - Absolut. Det blir intressant att se om det märks någon skillnad. 

Hur ser ni på sociala medier och kontakt med era fans via dem? Vill ni vara nära fansen även digitalt? 
(Dara) - Det vill vi absolut. 

(Anton) - Det är vi redan. Vi har en väldigt fin relation med många av de som lyssnar. Det blir som nyfunna vänner vi hörs lite sporadiskt med.

(Max) - Än är väl inte genomslaget så monumentalt att det känns som en stor apparat att svara lyssnare. Jag tycker att det är jäkligt roligt med direktkontakten man får. Du kanske inte får svar i DM av Selena Gomez liksom. 

(Dara) - Fördelen med att vara stora i smala kretsar är att det blir en mer personlig relation. Vi har helt underbara människor bakom oss, det är dessutom otroligt hedrande när folk tar sig tid och hör av sig till oss. 

Jag förstår att det är svårt att planera nuförtiden, men hur ser planerna ut för den kommande tiden? 
(Dara) - Först och främst släpper vi Istid nu den 15 maj. Sedan kommer lite ny musik framemot slutet av sommaren. 

(Anton) - Förhoppningsvis har krisen lagt sig då och vi kan ge oss ut på vägarna. Vi skulle även vilja hitta ett bolag att jobba långsiktigt med. Det är roligt att köra DIY men vi kan nog ännu mer maxa vår potential tillsammans med någon annan. 

(Max) - Som jag ser det handlar det först och främst om att göra Istid rättvisa, att vi gör allt för att få maximalt genomslag. Jag håller med Anton om att jag hoppas att vi lyckas knyta till oss kontakter som kan verka som en mer objektiv kraft och hjälpa oss vidare.

Lyssna på Istid här nedan! 

Musikminne från My Kullsvik - Fint minne från en konsert

Foto: KART 

My Kullsvik slog igenom för fyra år sedan, när hon gjorde en cover på Adeles Hello. Tyvärr fick hon beskedet att hon hade en godartad, men illa placerad, tumör i örat, som gjorde henne döv på höger öra. Det blev naturligtvis en käftsmäll för henne men My har inte gett upp och hon har fortsatt med musiken - och på vilket sätt hon gör det! Hon är för närvarande aktuell med den vackra singeln Svar. En låt som verkligen lyfter Mys vackra röst och berör. Idag så gästar My bloggen och berättar om ett musikminne. 

2017 var jag gästartist på en konsert och fick äran att framföra min egna låt med uppbackning av en stor gospelkör. Även om jag hade framfört den låten väldigt många gånger fick den en helt ny mening. 

Budskapet blev så starkt när kören sjöng med och jag kände mig verkligen som en del i något stort. Behovet att sjunga tillsammans, i verkligheten eller på distans, är så otroligt starkt och i dessa tider tänker jag ofta tillbaka på detta minne för att orka igenom denna isolation.

/ My Kullsvik 

Lyssna på Svar här nedan!

"A spark of joy och en enorm tomhet och sadness."

Foto: Simon Aspberg

Drömpopbandet June Vide släppte nyligen sin debutskiva, nedan berättar de om sin musik, hur bandnamnet kom till och om hur drömfestivalen skulle se ut.

Berätta om hur ert band startade!
- Det var något som fattades oss alla. Sally sökte mening. Klara och Agnes sökte basist, och så kom June Vide till.

Hur skulle ni beskriva er musik?
- Långsam. Drömsk. Melankoliskt. Elektronisk. Fin. Pop.

Har ni alltid hållit på med musik?
- Ja, typ. Vi kommer alla från lite olika håll men musiken har alltid spelat en viktig roll i våra liv.

Hur kom ni på namnet June Vide?
- Kul att du frågar! Det kom till Agnes i en dröm. Hon vandrade runt på någon vacker slätt (Kanske någonstans i norra usa) och tittade ut över vidderna. Plötsligt såg hon en gestalt i horisonten som hon kände sig dragen till, så hon började gå mot den. Den kallade på henne. När hon kom nära såg hon att det var Robert De Niro i bar överkropp bland vildblommorna. Han sträckte ut sin hand och när Agnes kommer fram till honom viskade han i hennes öra: “June Vide”. Och så var det med det.

Jag läste att ni tyckte det var svårt att beskriva en känsla när man är mitt inne i den och jag håller verkligen med. Varför tror ni att det är så?
- Svårt att förklara det här. Vi svarar med Duras: “Man vet aldrig innan vad man skriver. Skynda dig att tänka på mig.”

Vill ni förmedla något speciellt med er musik?
- Vi skriver musik för att få utlopp för våra känslor och tankar. Det är en ren egoistisk process, tanken på en mottagare finns inte i skrivandet. De gånger vi försökt ha någons slags agenda eller budskap har det skitit sig totalt. Vi har som sagt inget tydligt budskap, vilket gör det ännu mer spännande att höra hur folk tolkar det vi skrivit. Vi har trots allt lyckats överföra någon slags känsla genom musiken. Så det kanske är det som är vår agenda, att dela med oss av våra känslor, så att någon annan kan känna något precis likadant eller något helt annat.

Vad inspireras ni av?
- Havet, ibland även bergen. Storheten, maktlösheten, de perfekta metaforerna för det vi inte kan styra över.

Ni har blivit förknippade med serien och musiken från Twin Peaks, är det något som ni också håller med om?
- Inget gör oss gladare. Kul att det inte bara är vi som känner släktskap. Många är gångerna när vi försöker skriva nått men i brist på inspiration har lyssnat på Twin Peaks soundtrack. Det är mycket inspirerande.

Vad lyssnade ni på för musik under uppväxten?
- Allt från OC-soundtracket. Madonna. Britney. Leonard Cohen. Carola. Björk. Nick Drake. ABBA. Elvis. Jonas Brothers. Bowie. Strokes. The Kooks. Eminem. Thin Lizzy. Pink Floyd. Ted Gärdestad. Annie Lennox. Dungen. Håkan Hellström. Bob Dylan. Beatles. Metallica. Patti Smith. Blondie. Ne-Yo. Sahara Hotnights The Zombies. Alicia Keys. Shakira. Kent. Back Street Boys. Johnny Cash. Hanson.

Läste att ni endast samarbetar med kvinnor, vilket jag förstår, men berätta gärna mer om hur ni bestämde er för det.
- Mer än att det är ett exkluderande av män är det ett välkomnande av kvinnor. Killar är jättebra på musik men vi har blivit trötta på att branschen är så fixerad vid dem. Det finns så mycket tjejer som är bra på olika saker så varför skulle vi inte vilja jobba med dem.

Vad vill ni att folk ska ta med sig efter en spelning med June Vide?
- A spark of joy och en enorm tomhet och sadness. Hoppas ni haft en bra kväll, ta en öl och gå vidare.

Om ni fick beskriva en drömfestival, hur skulle den se ut? Vilka skulle få spela?
- June Vide headlinar. Valdres inleder med sin romantiskt dekadenta rock’n’roll. Bavé avslutar som en mytisk figur i sommarnatten. Någonstans däremellan flödar det på i en härlig ström: Patrycja Wiktoria. The Wobbling heads. Stella Explorer. Madminton. Oskar Igeland. Madonna. Britney. Leonard Cohen. Carola. Björk. Nick Drake. ABBA. Elvis. Jonas Brothers. Bowie. Strokes. The Kooks. Eminem. Thin Lizzy. Pink Floyd. Ted Gärdestad. Annie Lennox. Dungen. Håkan Hellström. Bob Dylan. Beatles. Metallica. Patti Smith. Blondie. Ne-Yo. Sahara Hotnights The Zombies. Alicia Keys. Shakira. Kent. Back Street Boys. Johnny Cash. Hanson. Toppenhelg någonstans i skärgården.

Skulle ni säga att texterna och musiken är lika viktiga? Skriver ni all musik ihop?
- De är lika viktiga. En text blir något mer med musiken och musiken blir något mer med texten. De är beroende av varandra. I begynnelsen ville Agnes tonsätta text och Klara textsätta musik. När vi väl började skriva låtar ihop suddades de linjerna ut, vi har gjort allt tillsammans. Sally vill i vanlig ordning rocka basen. Och det gör hon bättre än alla andra. Match made in heaven.

Med rådande läget i världen är väl inte livespelningar aktuella, men uppskattade er livespelning som streamades! Är det något ni kan tänka er göra igen?
- Gud var roligt att du tyckte det var bra! En till live session kommer inom kort!

Hur ser framtiden ut för er med er musik?
- June Vide kommer rocka på! Vi har oceaner av låtar att kasta ut i etern. Om det öppnar upp i Corona-världen vill vi såklart också spela live i den.

Lyssna på June Vides debutskiva nedan.

"Livet går vidare, det finns andra människor där ute som kan älska en för den man är, man behöver inte vara rädd"

Foto: Elvira Sandell

Kalmar-bandet Calm Rites släpper idag singeln Hurt me, hämtad från deras kommande debut-EP Senses. Här nedan berättar bandet om hur de har påverkats av Corona, om vad de gillar med Kalmar och såklart om musiken. 

Ni släppte eran debutsingel 2018, hur lärde ni känna varandra och hur kom det sig att ni startade ett band ihop? 
- Allt började med att basisten Sebastian av en ren slump hamnade på en förfest hemma hos sångaren John. Under kvällen ryckte Sebastian tag i en av gitarrerna som hängde på väggen i vardagsrummet och skulle ta rollen av den där osköna snubben med gitarr som alltid ska försöka vara center of attention på en fest. John var inte sen att haka på och det sjöngs i stämmor och det blev allsång. Efter ett tag började diskussionen om John för tillfället spelade i något band, Sebastian hade nämligen precis startat upp ett projekt ihop med trummisen Stefan och dåvarande gitarristen Jakob som träffats genom en musikergrupp på Facebook. Någon vecka senare körde vi alla första repet ihop och insåg att det fanns någonting där som kändes unikt. Såhär i efterhand är man glad över att man hade den där förfesten! 

Ni är inte alla från Kalmar, om jag förstått saken rätt? 
- Ingen av oss är från Kalmar från början. Sebastian är från Östersund, Oliver från Söderköping, Stefan från Eksjö och John från Vimmerby. Vi har alla hamnat här på grund av studier och träffades av tillfälligheter. 

Nu är ni baserade i Kalmar, vad gillar ni mest med stan? 
- Det skulle nog vara att det finns rätt mycket livescen i stan ändå! Och människorna. Vi har lärt känna många inom nöjesbranschen och har skaffat många vänner och värdefulla kontakter senaste åren. Vi har fått väldigt mycket hjälp och haft turen att träffa människor som trott på oss. Det är värt mycket. 

Berätta om singeln Hurt me! 
- Det är en låt vars grund skapades under loppet av en dag av John, men som vi alla tillsammans har fyllt på och bidragit med byggstenar till för att färdigställa. Den handlar inte direkt om hjärtekross, men kanske mer den utdragna känslan man har när man är i ett kärleksfullt förhållande som trots sin kärlek inte är bra för en. Kärleken hindrar en från att ta det slutgiltiga steget bort från förhållandet, men hjärnan vet att man inte mår bra av att stanna. John hade ett år där flera av människorna i hans närhet hade uttryckt denna känslan och det gav inspiration till låten. Alla sa samma sak ”Jag vet att det inte ska vara såhär, men jag är ju fortfarande så kär”. 

- Rädslan för att bli ensam, rädslan för att personen man levt ihop med ska gå vidare lättare än en själv, rädslan för att man ska ångra sig – allt blev för mycket för att hjärnan ska vinna över känslorna. Vi hoppas att denna låten ska kunna inbringa hopp till alla som känner igen sig i situationen. Alla har vi antingen upplevt känslan själva eller så har vi någon i vår närhet som har gjort det. Livet går vidare, det finns andra människor där ute som kan älska en för den man är, man behöver inte vara rädd. 

John, kan du beskriva vilka omständigheter som tar fram det bästa ur din röst? 
- C-moll och E-dur är mina bästa vänner i låtskrivandet! Utöver det skulle jag nog säga spontanitet. Allt jag spelar in själv låter nästan alltid mest genuint på första tagningen, sen försöker jag hålla kvar den känslan som den första tagningen har i sig när jag snickrar vidare på låtarna. Jag brukar försöka skriva färdigt texter i sin helhet innan jag spelar in, då blir känslan i rösten mer enhetlig och genuin för mig. Utan att låta alltför pretentiös så försöker jag tänka mig låtarna jag skriver med någon slags dramaturgi. När jag känslomässigt förstår min egenskrivna musik så kan jag sätta in mig i denna dramaturgi och bygga låtarna på något sätt inifrån och ut. Nu låter jag extremt pretentiös i alla fall men skrivandet måste vara väldigt känslomässigt för mig för att det ska fungera! 

När jag själv växte upp i Kalmar fanns det inte mycket till musikscen. Hur tycker ni musikscenen är nuförtiden? 
- Kul att du växt upp i Kalmar! Musikscenen är bra måste vi ändå säga, i jämförelse med många andra mindre städer. Det finns många duktiga musiker här på hemmaplan och lägstanivån är förvånansvärt hög bland samtliga känns det som. Man blir alltid lite förvånad och självkritisk varje gång man går ut och ser något live här för det är alltid så bra! Alla ljudtekniker och arrangörer förtjänar också praise, det är dem som gör det möjligt för såna som oss att komma ut och visa upp oss. 

Corona är ju svårt att undvika i dessa tider, hur har det påverkat er som band? 
- Det har verkligen satt sina spår med en hel del inställda spelningar. Vi såg framförallt fram emot en spelning i Brighton, England på the Great Escape Festival som skulle ägt rum nu i mitten på maj, men som av förklarliga skäl har ställts in. Vi har också längtat efter att komma ut och spela låtarna från vår EP live vid släppet. Det får vi sannolikt vänta med nu också. Det är såklart tråkigt, vi är ett liveband i grunden och mår bäst av att spela inför en publik. Vi får se det positivt och tänka att vi får massor av tid till att repa ihop oss nu så att liveshowen är så bra som den kan bli när vi väl kan komma ut och spela igen! 

Kommer det påverka releasen av EP:n på något sätt? 
- Tack och lov, nej! Vi kommer släppa två singlar innan själva EP:n och sen promota den så gott det går under omständigheterna. Inga live-gig kan följa upp releasen just nu men vi kommer försöka spela in lite live-grejer istället och släppa online! 

Foto: Elvira Sandell 

Har ni samarbetat med någon på EP:n eller har ni gjort allt själva? 
- Rent musikmässigt så har vi gjort allting själva. Låtskrivande, produktion, mixning och mastering. Artwork har Johns flickvän Ellen Brantemo gjort och många av bilderna som använts i releasen på oss i bandet har Sebastians flickvän Elvira Sandell tagit. 

- Vi har bollat låtarna till ett flertal människor som gett värdefull input angående form och annat som har hjälpt oss färdigställa dem i den formen som de är på EP:n. Vi gillar att samarbeta med människor men vi har också en del erfarenhet av att vi klarar av att göra mycket själva. Vi vill att musiken ska kännas personlig och karaktäristisk för Calm Rites så vi försöker visa det i så många delar av färdigställandet som möjligt. 

Vilka är era största inspirationskällor? 
- Ett band som följt med oss sen starten är ändå Coldplay. Vi säger att vi spelar riffbaserad pop och Coldplay började i den änden också känns det som. Vi tar dock inspiration från många människor vi träffar som vi kan känna igen oss själva i. Det handlar inte alltid om just musiken utan ibland om förmågan som andra har att lyckas i branschen genom att skapa något genuint och eget. Det är väldigt inspirerande för oss! 

Har ni funderat på att möjligen göra digitala spelningar via Instagram exempelvis? 
- Ja, definitivt. Vi vill dock gärna släppa låtarna innan vi gör något sånt så att folk får höra låtarna i sin originalform innan vi kör dem live. Sen är vi rätt självkritiska så vi måste se till att repa ihop oss och få till bra ljud, se bra ut, ha en bra bakgrund och så vidare. Det är mycket att tänka på. Vi vill ju att de som lyssnar ska bli nöjda också! 

Om ni som band skulle försöka lista 5 låtar alla borde ha på sina spellistor i vår, vilka skulle det bli då? 
- Level of Concern - 21 Pilots 
Nerve - DON BROCO 
Eld // Ljus - Johnossi 
Living in a Ghost Town - The Rolling Stones 
A Billion Heartbeats - Mystery Jets 

- Sen när vi släppt vår EP så får man såklart ersätta dessa fem med samtliga fem låtar på vår platta! 

Hur vill ni att det ska vara att gå på en spelning med Calm Rites? 
- Omtumlande och engagerande. Vi älskar när folk dansar, skriker, skrattar och sjunger med oss. Våra live-gig ska vara som en tavla med starka färger och många detaljer som kan ge en känsla av både eufori eller melankoli. Vi vill att någon som älskar feta gitarriff ska kunna njuta lika mycket på våra live-gig som någon som uppskattar en lugn sångstämma i riktig pop-anda! 

Om ni fick välja fritt och hade tillgång till en tidsmaskin, vilken tidpunkt i pophistorien skulle ni vilja besöka? 
- Med tanke på att vi alla kommer från väldigt olika musikaliska bakgrunder vad gäller musiksmak så hade vi nog haft ihjäl varandra under diskussionen om vart vi skulle åka i tidsmaskinen. Men vi kan nog alla enas om att live-gigen och musiken var som bäst på 70-talet! 

Till sist, vad stör ni er mest på respektive älskar mest i flödet på sociala medier? 
- Jag tror inte att vi stör oss på speciellt mycket i flödena. Man skapar ju ofrivilligt något slags mikrouniversum som är skräddarsytt för en själv med dagens algoritmer så det är ju bara det man är intresserad av som dominerar ens flöde. Det vi älskar mest skulle väl vara de där små tillfällena då man hittar ett nytt klipp från något live-gig eller låt som innehåller det där extra som man inte ser så ofta nuförtiden. Någon som sjunger eller spelar rakt från hjärtat och inte för att någon skrivit en låt åt dem för att de ser bra ut och har potential att dra in massa pengar. Det är sällan det händer, men när det väl händer så märker man hur hjärtlöst så mycket annat är. Vi hoppas innerligt att vi kommer synas på rätt sätt. Vi följer vår dröm och vår musik kommer inifrån oss och ingen annan. Man kan bara hoppas på att någon som lyssnar kan känna igen sig och påverkas av det vi skapat. Det hade betytt mycket!

Lyssna på Hurt me här nedan! 

"Jag har kanske spelat färdigt några fler tv-spel än vanligt, varit ute i skogen mycket och fått igång en daglig yogarutin"

Robert John David, Tecknad av Frida Wallgren 

Med underfundiga texter och svängiga melodier så är det lätt att fastna för Robert John David. Han släppte debutalbumet Nr. 1 2019 och just nu är han aktuell med nya singeln Semestern är för kort. Nya albumet släpps den 28 maj på LMH Records. 

Du har beskrivit nya singeln som ”supersvensk” då den handlar mycket om vårt gnäll på vädret, varför tror du att vi har så benägenhet att gnälla hela tiden? 
- Tyvärr tror jag bara att det är så det är. Det är liksom ärvt på något vis. Tänk tillbaka på ditt första arbete och hur snacket går där, eller i föreningslivet, familjen! Det gnälls runt omkring oss och då apar vi efter. Jag förespråkar absolut inte en naiv amerikansk positivism heller, men kom igen. Ibland undrar jag om vi verkligen är så olyckliga som vi verkar.

Du släppte en musikvideo till Kaffe och nikotin. Blir det en till nya singeln också? 
-Videon till kaffe och nikotin är skön. Helt och hållet DIY i lägenheten med en iPhone fasttejpad på ett mikrofonstativ. Men ja, det blir faktiskt en ny musikvideo till låten I min cykelkorg. Den är väldigt fin faktiskt, kanske skulle man kunna påstå att den är motsatsen till musikvideon för Kaffe och nikotin. Den släpps med albumet den 28 maj. 

Jag har förstått det som att du har en väldigt musikalisk familj. Kom musiken naturligt till dig redan som barn?
- Det stämmer. Musiken har levt under min frireligiösa uppväxt. Trots det så började jag inte spela något instrument före 12 års ålder. Jag fick lära mig det klassiska rock-ackordet på gitarren och sen så började låtskrivandet innan jag varken kunde spela eller sjunga. Och jag och Fredrik, min yngre bror startade det absolut första bandet Submerge Hamartia.

Du har tidigare spelat i ett flertalet band. Vad ser du för fördelar respektive nackdelar med att köra solo jämfört med att spela i ett band?
- Den största fördelen är att jag äntligen är fri i mitt låtskrivande. Det är ingen annan än jag som bedömer låtar i dess begynnelse. Det är skönt att vara fri i sin kreativitet. Nackdelarna är att jag är ensam rent ekonomiskt och i att driva idéer och projekt framåt. Men jag trivs bra med kontroll och sedan har jag blivit rätt bra på att engagera människor med talang för saker jag behöver hjälp med.

Dina texter känns väldigt smarta och finurliga och påminner mig lite både om Robban Broberg och Allan Edwall, har de inspirerat dig på något sätt?
- (Jag ler) Tack för komplimangen. Ja! Allan Edwall har inspirerat mig mycket under 2019 faktiskt. Jag upptäckte hans visor när jag gick på en teaterföreställning med Dugateatern, de inspirerade mig till att inspireras skulle man kunna säga. Jag hade aldrig hört honom tidigare.

Vilken är din mest oväntade influens? 
- Åh, jag vet inte om det är så oväntat, men jag drar till med System of a down.

Om du skulle beskriva det kommande albumet som en plats, vad är det för en slags plats och hur mår människorna där?
- Platsen är en trollskog och vi mår bra, vi är tysta och vi lyssnar.

Har du själv någon favorit från albumet?
- Det är svårt, det är lite som att välja en favorit bland sina ofödda barn. Men Den sista tiden är en utav favoriterna. Jag hoppas att den kan nå många öron trots att den ligger som spår 9 på albumet. Sluta aldrig söka är också en pärla.

Vad är den största skillnaden jämfört med debuten? 
- Attityden kanske jag skulle säga. Debutalbumet andas mycket ungdom för mig medan det kommande är lite mer moget. I alla fall för det mesta. Sedan så har musikerna i bandet fått en större roll och mer ansvar i sitt spelande och soundet har blivit mer organiskt och akustiskt.

Coronapandemin påverkar ju alla människor i olika grad, hur har den påverkat dig? 
- Javisst gör den. Samhället utmanas på många sätt och likaså alla vi individer. Min vardag är väl i stort sett oberörd, jag har kvar mitt arbete och jag och min partner är inte hypersociala. Skogen är densamma, tack och lov. Samtidigt så har jag svårt för livssituationer utan kontroll, så det påverkar mig helt klart negativt. Sen blir ekonomin kring musiken betydligt mycket sämre. Så köp vinyl och merch please!

Alla konserter ställs ju in just nu och det är väl ingen som riktigt vet när det går att genomföra en konsert med publik igen. Hur hanterar du det som musiker?
- Jag har fått ändra mitt fokus, men jag planerar också för andra virtuella lösningar. Jag saknar det innerligt, att stå på scen. Jag är glad att vi hann med tre spelningar i februari innan det drog igång på riktigt.

Omslagsbild till Semestern är för kort av Frida Wallgren

Har du kunnat göra nåt kreativt, eller i alla fall nåt för dig själv, av allt som händer?
- Jag har försökt leva på som vanligt. Jag har kanske spelat färdigt några fler tv-spel än vanligt, varit ute i skogen mycket och fått igång en daglig yogarutin.

Blir det digitala spelningar?
- Ja! En releasespelning den 29 maj, via Savant musikmagasin.

Trivs du annars med att stå på scenen och att vara ute på turné?
- Mycket! Musiken får liv när den är live, jag älskar att vara dramatisk och att få förmedla mina känslor från scenen. Turné är också skoj, men jag brukar mest få köra bilen, det saknar jag ej!

Är du en sån artist som har hela telefonen full med röstinspelningar och anteckningar?
- Ja, absolut, jag skulle vilja vara en person som antecknade för hand. Men jag tål inte min handstil.

Om du skulle lista 5 låtar alla borde ha på sina spellistor i vår, vilka skulle det bli då?
- Without you i’m nothing - Placebo och David Bowie
Tältet - Jakob Hellman
The first big weekend - Arab Strap
Where are we now - David Bowie
När små fåglar dör - Allan edwall

Till sist, välj en 1. Film, 2. Bok, 3. Artist, 4. Samhällsfråga som du tycker borde uppmärksammas mer! 
- Får jag vara så fräck att byta kategorier? Jag läser knappt och film tittar jag väldigt sällan på. Däremot lagar jag hemskt mycket mat och spelar en hel del tv-spel 1. Linsgryta på stormkök i skogen (maträtt) 2. Hollow Knight (tv-spel) 3. Tall white oak 4. Jämställdhet på landsbygden

Lyssna på senaste singeln här nedan!