 |
| Foto: Elvira Sandell |
Kalmar-bandet Calm Rites släpper idag singeln Hurt me, hämtad från deras kommande debut-EP Senses. Här nedan berättar bandet om hur de har påverkats av Corona, om vad de gillar med Kalmar och såklart om musiken.
Ni släppte eran debutsingel 2018, hur lärde ni känna varandra och hur kom det sig att ni startade ett band ihop?
- Allt började med att basisten Sebastian av en ren slump hamnade på en förfest hemma hos sångaren John. Under kvällen ryckte Sebastian tag i en av gitarrerna som hängde på väggen i vardagsrummet och skulle ta rollen av den där osköna snubben med gitarr som alltid ska försöka vara center of attention på en fest. John var inte sen att haka på och det sjöngs i stämmor och det blev allsång. Efter ett tag började diskussionen om John för tillfället spelade i något band, Sebastian hade nämligen precis startat upp ett projekt ihop med trummisen Stefan och dåvarande gitarristen Jakob som träffats genom en musikergrupp på Facebook. Någon vecka senare körde vi alla första repet ihop och insåg att det fanns någonting där som kändes unikt. Såhär i efterhand är man glad över att man hade den där förfesten!
Ni är inte alla från Kalmar, om jag förstått saken rätt?
- Ingen av oss är från Kalmar från början. Sebastian är från Östersund, Oliver från Söderköping, Stefan från Eksjö och John från Vimmerby. Vi har alla hamnat här på grund av studier och träffades av tillfälligheter.
Nu är ni baserade i Kalmar, vad gillar ni mest med stan?
- Det skulle nog vara att det finns rätt mycket livescen i stan ändå! Och människorna. Vi har lärt känna många inom nöjesbranschen och har skaffat många vänner och värdefulla kontakter senaste åren. Vi har fått väldigt mycket hjälp och haft turen att träffa människor som trott på oss. Det är värt mycket.
Berätta om singeln Hurt me!
- Det är en låt vars grund skapades under loppet av en dag av John, men som vi alla tillsammans har fyllt på och bidragit med byggstenar till för att färdigställa. Den handlar inte direkt om hjärtekross, men kanske mer den utdragna känslan man har när man är i ett kärleksfullt förhållande som trots sin kärlek inte är bra för en. Kärleken hindrar en från att ta det slutgiltiga steget bort från förhållandet, men hjärnan vet att man inte mår bra av att stanna. John hade ett år där flera av människorna i hans närhet hade uttryckt denna känslan och det gav inspiration till låten. Alla sa samma sak ”Jag vet att det inte ska vara såhär, men jag är ju fortfarande så kär”.
- Rädslan för att bli ensam, rädslan för att personen man levt ihop med ska gå vidare lättare än en själv, rädslan för att man ska ångra sig – allt blev för mycket för att hjärnan ska vinna över känslorna. Vi hoppas att denna låten ska kunna inbringa hopp till alla som känner igen sig i situationen. Alla har vi antingen upplevt känslan själva eller så har vi någon i vår närhet som har gjort det. Livet går vidare, det finns andra människor där ute som kan älska en för den man är, man behöver inte vara rädd.
John, kan du beskriva vilka omständigheter som tar fram det bästa ur din röst?
- C-moll och E-dur är mina bästa vänner i låtskrivandet! Utöver det skulle jag nog säga spontanitet. Allt jag spelar in själv låter nästan alltid mest genuint på första tagningen, sen försöker jag hålla kvar den känslan som den första tagningen har i sig när jag snickrar vidare på låtarna. Jag brukar försöka skriva färdigt texter i sin helhet innan jag spelar in, då blir känslan i rösten mer enhetlig och genuin för mig. Utan att låta alltför pretentiös så försöker jag tänka mig låtarna jag skriver med någon slags dramaturgi. När jag känslomässigt förstår min egenskrivna musik så kan jag sätta in mig i denna dramaturgi och bygga låtarna på något sätt inifrån och ut. Nu låter jag extremt pretentiös i alla fall men skrivandet måste vara väldigt känslomässigt för mig för att det ska fungera!
När jag själv växte upp i Kalmar fanns det inte mycket till musikscen. Hur tycker ni musikscenen är nuförtiden?
- Kul att du växt upp i Kalmar! Musikscenen är bra måste vi ändå säga, i jämförelse med många andra mindre städer. Det finns många duktiga musiker här på hemmaplan och lägstanivån är förvånansvärt hög bland samtliga känns det som. Man blir alltid lite förvånad och självkritisk varje gång man går ut och ser något live här för det är alltid så bra! Alla ljudtekniker och arrangörer förtjänar också praise, det är dem som gör det möjligt för såna som oss att komma ut och visa upp oss.
Corona är ju svårt att undvika i dessa tider, hur har det påverkat er som band?
- Det har verkligen satt sina spår med en hel del inställda spelningar. Vi såg framförallt fram emot en spelning i Brighton, England på the Great Escape Festival som skulle ägt rum nu i mitten på maj, men som av förklarliga skäl har ställts in. Vi har också längtat efter att komma ut och spela låtarna från vår EP live vid släppet. Det får vi sannolikt vänta med nu också. Det är såklart tråkigt, vi är ett liveband i grunden och mår bäst av att spela inför en publik. Vi får se det positivt och tänka att vi får massor av tid till att repa ihop oss nu så att liveshowen är så bra som den kan bli när vi väl kan komma ut och spela igen!
Kommer det påverka releasen av EP:n på något sätt?
- Tack och lov, nej! Vi kommer släppa två singlar innan själva EP:n och sen promota den så gott det går under omständigheterna. Inga live-gig kan följa upp releasen just nu men vi kommer försöka spela in lite live-grejer istället och släppa online!
 |
| Foto: Elvira Sandell |
Har ni samarbetat med någon på EP:n eller har ni gjort allt själva?
- Rent musikmässigt så har vi gjort allting själva. Låtskrivande, produktion, mixning och mastering. Artwork har Johns flickvän Ellen Brantemo gjort och många av bilderna som använts i releasen på oss i bandet har Sebastians flickvän Elvira Sandell tagit.
- Vi har bollat låtarna till ett flertal människor som gett värdefull input angående form och annat som har hjälpt oss färdigställa dem i den formen som de är på EP:n. Vi gillar att samarbeta med människor men vi har också en del erfarenhet av att vi klarar av att göra mycket själva. Vi vill att musiken ska kännas personlig och karaktäristisk för Calm Rites så vi försöker visa det i så många delar av färdigställandet som möjligt.
Vilka är era största inspirationskällor?
- Ett band som följt med oss sen starten är ändå Coldplay. Vi säger att vi spelar riffbaserad pop och Coldplay började i den änden också känns det som. Vi tar dock inspiration från många människor vi träffar som vi kan känna igen oss själva i. Det handlar inte alltid om just musiken utan ibland om förmågan som andra har att lyckas i branschen genom att skapa något genuint och eget. Det är väldigt inspirerande för oss!
Har ni funderat på att möjligen göra digitala spelningar via Instagram exempelvis?
- Ja, definitivt. Vi vill dock gärna släppa låtarna innan vi gör något sånt så att folk får höra låtarna i sin originalform innan vi kör dem live. Sen är vi rätt självkritiska så vi måste se till att repa ihop oss och få till bra ljud, se bra ut, ha en bra bakgrund och så vidare. Det är mycket att tänka på. Vi vill ju att de som lyssnar ska bli nöjda också!
Om ni som band skulle försöka lista 5 låtar alla borde ha på sina spellistor i vår, vilka skulle det bli då?
- Level of Concern - 21 Pilots
Nerve - DON BROCO
Eld // Ljus - Johnossi
Living in a Ghost Town - The Rolling Stones
A Billion Heartbeats - Mystery Jets
- Sen när vi släppt vår EP så får man såklart ersätta dessa fem med samtliga fem låtar på vår platta!
Hur vill ni att det ska vara att gå på en spelning med Calm Rites?
- Omtumlande och engagerande. Vi älskar när folk dansar, skriker, skrattar och sjunger med oss. Våra live-gig ska vara som en tavla med starka färger och många detaljer som kan ge en känsla av både eufori eller melankoli. Vi vill att någon som älskar feta gitarriff ska kunna njuta lika mycket på våra live-gig som någon som uppskattar en lugn sångstämma i riktig pop-anda!
Om ni fick välja fritt och hade tillgång till en tidsmaskin, vilken tidpunkt i pophistorien skulle ni vilja besöka?
- Med tanke på att vi alla kommer från väldigt olika musikaliska bakgrunder vad gäller musiksmak så hade vi nog haft ihjäl varandra under diskussionen om vart vi skulle åka i tidsmaskinen. Men vi kan nog alla enas om att live-gigen och musiken var som bäst på 70-talet!
Till sist, vad stör ni er mest på respektive älskar mest i flödet på sociala medier?
- Jag tror inte att vi stör oss på speciellt mycket i flödena. Man skapar ju ofrivilligt något slags mikrouniversum som är skräddarsytt för en själv med dagens algoritmer så det är ju bara det man är intresserad av som dominerar ens flöde. Det vi älskar mest skulle väl vara de där små tillfällena då man hittar ett nytt klipp från något live-gig eller låt som innehåller det där extra som man inte ser så ofta nuförtiden. Någon som sjunger eller spelar rakt från hjärtat och inte för att någon skrivit en låt åt dem för att de ser bra ut och har potential att dra in massa pengar. Det är sällan det händer, men när det väl händer så märker man hur hjärtlöst så mycket annat är. Vi hoppas innerligt att vi kommer synas på rätt sätt. Vi följer vår dröm och vår musik kommer inifrån oss och ingen annan. Man kan bara hoppas på att någon som lyssnar kan känna igen sig och påverkas av det vi skapat. Det hade betytt mycket!
Lyssna på Hurt me här nedan!
