fredag 15 maj 2020

"Om vi har Broder Daniel i ena hörnet och Bruce Springsteen & The E-Street Band i det andra kanske vi möts i mitten någonstans."

Foto: Press

Stockholms-baserade Division 7 började som en duo för tolv år sedan när vännerna Dara Khudaida och Max Söderholm träffades för att skriva låtar ihop under gymnasiet. Dryga åtta år senare, 2016, tog bandet form och bildade det som idag är indiebandet Division 7. Sista spelningen innan Coronakrisen kom skedde i Göteborg. Tyvärr var jag inte där, men nästa gång de spelar kommer jag garanterat vara där. Idag släpper de singeln Istid!

Hur skulle ni själva beskriva er? 
(Max) - Om vi har Broder Daniel i ena hörnet och Bruce Springsteen & The E-Street Band i det andra kanske vi möts i mitten någonstans. Det kompetenta replokals-skramlet från Broder Daniel tillsammans det lite mer episka anslaget som man kan få till med en bredare instrumentuppsättning. Man skulle väl kunna ge både BD:s och Bruces musik epitetet näven-i-luften-musik, det vill säga musik som instinktivt väcker starka känslor. 

(Anton) - Vi är det stora bandet som (än så länge) spelar på de alldeles för små scenerna. 

När jag tänker på Division 7 är min första association fotboll. Hur kom namnet till? 
(Dara) - När jag gick på högstadiet brukade jag och en kompis titta på en lokal Division 7-klubb, vi gick upp i det där totalt, målade flaggor, brände bengaler och så vidare. Vi skulle göra banderoller till någon match när min kompis pappa undrade om vi skulle skriva ‘Länge leve Division 7’. Det blev ett citat vi slängde oss med och jag bestämde mig för att om jag någonsin får släppa en skiva ska den heta så och bandnamnet skulle vara just Division 7. Därför heter vår första EP det den gör, jag är glad att de andra nappade på det. Personligen är det en stor grej för mig att det blev som jag hade tänkt mig. 

Är ni själva sportintresserade? 
(Max) - Marginellt måste jag säga. Jag uppskattar gemenskapstanken, supporterskapet och hela den grejen vilket väl inte är sporten i sig å andra sidan. 

(Dara) - Jag trodde länge att jag var det men jag insåg efter ett tag att det var AIK jag var intresserad av, inte en särskild sport. Blev mycket glad när jag såg att en tidigare spelare lyssnar på oss. 

Berätta om nya singeln Istid, hur skulle ni beskriva den? 
(Max) - Det är definitivt det mest polerade - i all positiv bemärkelse - som vi har fått ur oss hittills. Möjligtvis även det mest polerade vi har i repertoaren. Ett återhållsamt sväng som kanske bottnar mer i discosoul än Göteborgsindie. Jag får lite vibbar av Kalifornien, 70-tal. Förmodligen en insats på basen jag inte kommer kunna upprepa igen (skratt). 

(Anton) - Det var en låt som vi redan på skisstadiet kände hade någonting. Melodierna satte sig direkt. Sen har vi låtit det ta tid att skriva klart den. Nästan ett år tog det. Det är helt klart en låt som betyder mycket för oss. 

Dara, har förstått att det är du som skriver mestadels av texterna, hur tänker du när du skriver texter? Hur utlämnande kan du vara? 
(Dara) - Jag brukar försöka skriva precis när jag ska sova, när jag nästan har börjat få de där rycken som inträffar precis innan man slocknar. Det blir ofta enklare då, man överanalyserar inte allting. Det går att vara utlämnande men jag försöker variera mig lite, allt behöver inte vara ur mitt eget perspektiv. 

Har du någon speciell metod när du skriver texter? 
(Dara) - Ja, jag brukar oftast ha versackorden klara när jag börjar. Sedan tar jag en befintlig text, oftast något med Stone Roses och sjunger den till mina ackord och försöker hitta en melodi som passar. När jag är nöjd bygger jag på med övriga delar i låten på samma sätt. Sedan börjar jag skriva en egen text. 

Ni är ett band som vuxit under tid om man ser till medlemmar. Är det svårt att dra jämnt alltid om den musikaliska inriktningen? Tänker att ju fler medlemmar, desto enklare blir det att bredda sig också? 
(Dara) - Nej, det är faktiskt väldigt enkelt att ha med varandra att göra. Tycker jag i alla fall. 

(Anton) - Musiken vi gör är summan av allas inspiration och uttryck. Soundet har vuxit organiskt i takt med att vi blivit fler. Vi börjar nog nå fram till något som vi kan kalla ”vårt sound” nu. 

(Dara) - Det kommer ju naturligt till en, att man graviterar mot sina egna influenser och det brukar smälta samman ganska sömlöst. 

(Anton) - När vi började tror jag att alla hade sin egen vision om hur vi skulle låta. Det fanns en svensk 90-talsrock-, en britpop- och en Motownversion av Division 7. Nu står vi någonstans mellan allt det där. 

(Max) - Än så länge har vi ladorna fulla med grejer och det känns som att eventuellt skav i form av att inte komma överens möjligen uppstår lättare när man ska börja helt från noll. Vi är alla väldigt ödmjuka, kanske är det rent utav så att ju skickligare instrumentalist, desto mer ödmjuk person (skratt). Som jag upplever det har allting fallit på plats när vi spelar tillsammans. Vi brukar vara överens, kanske för att det inte finns någon jättetydlig tanke om hur en låt ska vara. Ramarna är inte så låsta. Eftersom det ofta finns en grund i form av en demoinspelning brukar det mer handla om att ta det som är bra och förädla det. Vad gäller bredd är det en lyxig situation att vi har många olika inspirationskällor vilket även visar sig i musiken vi har släppt. 

Coronapandemin påverkar ju alla människor i olika grad, hur har den påverkat er? 
(Max) - Det är så mycket tragedi i det hela nu. För bara en månad sedan var det enklare att se ens egen del i det och hur det påverkar bandet. Allteftersom tiden går känns ens egna planering och mål givetvis mindre relevant. Vi har ju inte riktigt tid att låta det här blåsa förbi utan att göra någonting och någonstans har väl det som är kul med Division 7, att spela tillsammans, att giga ryckts ifrån oss tillfälligt. Tidigare när vi har pratat om släppet av Istid som vi ser lite som juvelen i kronan har det varit enklare att ha visioner om vad det ska kunna leda till. Samtidigt blir det på något vis renare nu när det inte finns lika mycket i potten i form av att omvandla uppmärksamhet kring låtsläpp till konkreta saker som ett gig. 

Alla konserter ställs ju in just nu och det är väl ingen som riktigt vet när det går att genomföra en konsert med publik igen. Hur hanterar ni det som band? 
(Anton) - Till skillnad från många andra som har spelat livemusik över nätet har tagit tillfället i akt att verka i det fördolda. Vi har skrivit ny musik och laddat för att spela ute igen tillsammans med publiken när det väl vänder. 

(Dara) - Vi är fruktansvärt sugna på att spela live igen. 

(Anton) - Och då kommer vi vara bättre än någonsin. 

(Max) - Man saknar ju verkligen den fysiska, svettiga aspekten av det. 

Den sista spelningen ni hade innan allt det här bröt ut var som jag förstått det i Göteborg, på Jerntorgets brygghus, hur upplevde ni spelningen? 
(Anton) - Responsen var helt otrolig. Vi har nog aldrig fått ett så fint bemötande. 

(Dara) - Det är roligt att känna att vi har nått personer utanför vår egen bubbla också. Vi hoppas på att komma tillbaka snarast möjligt. 

(Max) - Personligen upplevde jag det som lite av en milstolpe. Det kändes som att folk var där och såg fram emot att se oss. Det var inga korslagda armar. Det var, tvärtom, allsång på ställen där man inte förväntade sig det. Hur fan har alla de här människorna hittat hit? 


Foto: Press

När ni väl står på scenen, vad vill ni ge då? Vad kan publiken förvänta sig? 
(Max) - Det säger väl sig självt att vi gör detta för att det är det roligaste vi vet. Att få förmedla det som ett slags tack för att de som kommer på spelningarna gör det möjligt och att få utlopp får något som pockar på att få komma ut. ’Here we are now, entertain us’ som det sjöngs en gång i tiden. Målet är att ge folk en upplevelse som får de att säga ’fan vad bra, när spelar ni igen?’. Då känns det som att det har satt sig djupare än när man får kommentaren ’Vad bra det var’. 

(Anton) - Vi gör väldigt bra spelningar helt enkelt. 

Vilken är er mest oväntade influens? 
(Anton) - Vi tillhör ju generationen som växte upp när Cheironstudion höll i taktpinnen för popmusik. Där finns det en hel del godbitar som sitter djupt rotade och sipprar ut i vår musik. 

(Dara) - Jag är väldigt förutsägbar i min musiksmak med Oasis, Stone Roses, Glasvegas, Florence Valentin och liknande. Jag får nog svara Olle Adolphson på den frågan. 

Hur fick ni kontakt med Septembernatt Records? 
(Anton) - Jag mailade på vinst och förlust och fick en träff. 

(Dara) - När vi sedan möttes upp med Filip från Septembernatt kändes det självklart att jobba ihop. 

Nu har ni lyckats bli signade, vad har ni för råd till de som inte lyckats? 
(Anton) - Septembernatt hjälper oss med releasen av Istid och även när vi kommer att släppa lite mer musik senare i år. Därefter står vi på egna ben igen så vi är själva också intresserade av att veta hur man lyckas. Någon som vet? 

Många släpper ju musik på andra sätt nuförtiden, det är mer fokus på singlar och mindre på album, skulle jag säga. Hur ser ni på det? 
(Max) - På ett sätt är det en återgång till det glada 50- och 60-talet. Albumformatet blev ju inte en grej förrän en bit in i Beatles karriär, då det gällde att sätta sig med lurarna och ägna 45 minuter åt att hänga med från start till slut. En tid där låtarna var grejen och inte artisten eller bandet. Det finns en charm i det. Det positiva är att den som har den starkaste treminutaren vinner. Det negativa är att det är svårare att bygga något som lyssnaren kan ta till sig och sjunka in i. Den värld av urbant förfall som byggs upp på exempelvis Lou Reeds New York-skiva är svårare att uppleva när man lyssnar på en enskild låt. Då blir albumet mer som ett reportage. 

(Dara) - Det är lite tråkigt, tycker jag men jag håller helt och hållet med om att det är så det ser ut. 

(Anton) - Det finns väl inte riktigt tålamod att lyssna på en fullängdare eller ens en EP. Det är lite synd att helheten tappas bort. Samtidigt tror jag att en fullängdare över tid har längre brinntid än en enstaka låt. 

(Dara) - Vi kör ju ett eget experiment av modell mindre nu när vi släpper en singel utan en uppföljande EP. 

(Anton) - Vi blir väl en del den här kulturen nu då. 

(Dara) - Absolut. Det blir intressant att se om det märks någon skillnad. 

Hur ser ni på sociala medier och kontakt med era fans via dem? Vill ni vara nära fansen även digitalt? 
(Dara) - Det vill vi absolut. 

(Anton) - Det är vi redan. Vi har en väldigt fin relation med många av de som lyssnar. Det blir som nyfunna vänner vi hörs lite sporadiskt med.

(Max) - Än är väl inte genomslaget så monumentalt att det känns som en stor apparat att svara lyssnare. Jag tycker att det är jäkligt roligt med direktkontakten man får. Du kanske inte får svar i DM av Selena Gomez liksom. 

(Dara) - Fördelen med att vara stora i smala kretsar är att det blir en mer personlig relation. Vi har helt underbara människor bakom oss, det är dessutom otroligt hedrande när folk tar sig tid och hör av sig till oss. 

Jag förstår att det är svårt att planera nuförtiden, men hur ser planerna ut för den kommande tiden? 
(Dara) - Först och främst släpper vi Istid nu den 15 maj. Sedan kommer lite ny musik framemot slutet av sommaren. 

(Anton) - Förhoppningsvis har krisen lagt sig då och vi kan ge oss ut på vägarna. Vi skulle även vilja hitta ett bolag att jobba långsiktigt med. Det är roligt att köra DIY men vi kan nog ännu mer maxa vår potential tillsammans med någon annan. 

(Max) - Som jag ser det handlar det först och främst om att göra Istid rättvisa, att vi gör allt för att få maximalt genomslag. Jag håller med Anton om att jag hoppas att vi lyckas knyta till oss kontakter som kan verka som en mer objektiv kraft och hjälpa oss vidare.

Lyssna på Istid här nedan! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar