Kent - Tigerdrottningen

Från att ha varit musik som utgick från den egna kroppen så speglar Kents texter alltmer samhällskroppen, allra tydligast kanske i första singeln till det nya albumet, La belle époque, där Joakim Berg sjunger ”Jag är den misstänksamma grannen, jävla finnar, norrmän, danskar, jag är kniven i innerfickan, jag är alla vapen vi exporterat”. Rösten är något förvrängd, kall, precis som samhället som beskrivs. Ett samhälle som inte ställer upp utan ber de som ligger ner att ställa sig upp, springa på ben som inte bär ens för att gå. 

Musiken har de senaste albumen blivit mer elektronisk, där Röd (2009) väl är skivan där elektroniken skrikit som högst och varit mest lyckosam. Förra skivan, Jag är inte rädd för mörkret, släpptes för två år sedan och var ett, i mitt tycke, väldigt ojämnt album. Få riktiga toppar och texter som inte kändes så mycket som jag önskade. En aning mer gitarrbaserad skiva, men bara en aning. På nya albumet Tigerdrottningen dominerar återigen en elektronisk ljudbild. Jag gillar själv väldigt mycket elektronisk musik, men jag önskar att just Kent hade valt en annan väg. Kanske säger det något när glädjen brister ut just när gitarrerna skär in i slutet av Den andra sidan, skivans sista låt. Musik som får bröstet att vilja slitas sönder, kastas runt i någon annans kropp, i den dånande musiken. Jag påminns om Visslaren från klassiska Hagnesta Hill. 

Tempot på Tigerdrottningen är annars övervägande lågt, mer samhällsbetraktande än känslobetraktande även om också den delen får spelrum, som i utmärkta Svart snö där Joakim konstaterar att ”om kärlek är en drog är det ingen drog för mig” och fortsätter lite senare med ”jag vill inte vara ensam, men vem vill vara ensam?”. 

Jag tycker fortfarande att Kent låter hungriga, dock saknar jag ofta det både det lilla och större extra. Det är fina körer, både melodier som rivs (Skogen) och som stryker en ömt (Godhet), men det blir som kvar när musiken slutar nå öronen, som hjärtat kramar om lite extra, är efter nästan tre minuter av Den andra sidan, när allt exploderar. Jag vill ha än mer som sticker ut och än mer som hittar vägar jag inte själv har sett än. Tigerdrottningen känns som Kents mest politiska skiva till dags dato. Även om samhällsfrågor har kantat texterna ända sedan första skivan så är de kanske något mer plakat och rakt på här än tidigare. Kent har förändrats på många sätt, jag är inte helt positiv, även om de fortfarande känns intressanta. Felet är kanske mitt eget, kanske borde jag inte jämföra det som var med det som är nu. Att Kent på Tigerdrottningen ger samhället lite extra tuggmotstånd i sina försök att äta ihjäl oss känns i alla fall fint.

En kan köpa Tigerdrottningen på CDON, Bengans och Ginza.

"De kallades CP i lågstadiet och bögjävlar i högstadiet"

Ibland rör sig vårt språk lite för snabbt, som när vi skriver eller handlar i affekt. Det är klart att det är skillnad på att uttrycka sig klumpigt och att ha en dålig intention med det en säger, men även om det är det skillnad i intention så blir effekten likadan. Personen som får motta dina ord kan ju omöjligtvis veta vad dina intentioner är. Det är viktigt att alltid tänka på vad en säger, även om en inte menar något illa så upprätthåller en ändå lätt olika destruktiva strukturer genom språket. Jag minns då många kallade chokladbollar för negerbollar. Det verkade och verkar fortfarande viktigt för många att få kalla den just detta och jag undrar varför. Det där med att den alltid har hetat så är ett trist och ohållbart argument Språket utvecklas - och ska så göra också. Precis som många människors engagemang för djurrätt börjar och slutar vid krav på förbud av halal-kött så börjar och slutar många människors språkengagemang vid bevarandet av ordet negerboll. Så vad ska en göra om någon tar illa upp för hur en uttrycker sig? Något en inte bör svara är exempelvis ”Sluta vara så jävla lättkränkt!”. Ingen annan människa kan bestämma hur en annan människa bör eller ska reagera på något, då alla människor har olika utgångspunkt. Försök därför att se det ur den andras perspektiv och tänk efter varför hen tog illa upp av just det du sa. 

Det låter väldigt illa när någon säger att någonting eller någon är CP eller när någon säger fitta när den blir sur. Fotbollssupportrar har genom åren sjungit ramsor där motståndarlagets spelare har varit bögar, horor, kärringar och fittor. Nu har förstås inte alla dessa samma intentioner med det dem säger, en som utbrister CP när den är sur lägger inte nödvändigtvis in lika stor värdering i ordet som en som skriker hora på en fotbollsmatch, men intentioner spelar som sagt inte så stor roll. Det är fortfarande många som exempelvis kallar människor de tycker mindre om för CP. Kanske är det inte så roligt för den som har en CP-skada att diagnosen likställs med dåliga människor. Det borde väl inte vara så svårt att sluta säga så då? Varför göra funktionshinder och människors könsorgan till skällsord? Dessa ord får en negativ laddning bara för att vi använder dem på fel sätt. Är din rätt att säga något större än de som indirekt drabbas rätt att slippa höra det? Hur en väljer att uttrycka sig formar också ens egen världsbild. Om du ofta använder ord som CP så påverkar det också undermedvetet din bild av CP-skadade människor. Då och då har jag hört kommentarer som ”Shit, hon ser ut som en transa!” och det är samma sak där. Varför tycker en att det är värt att kommentera? Att en tycker att det är värt det antyder att en inte anser att trans är som vilken egenskap som helst. En bra grundregel är att om ordet du använder också beskriver/har beskrivit en viss grupp personer och du inte anser att det är något fel med att tillhöra nämnd grupp, använd då inte ordet som en förolämpning. 

Vi uttrycker alla problematiska saker emellanåt. Om någon tar illa upp, gå då inte genast in i försvarsställning utan tänk att det finns en anledning till att hen tar illa upp och fundera kring varför. Det är viktigt att analysera sitt språk eftersom de säger mycket om ens värderingar. Vi får inte mätta språket, då är det lätt att unkna uttryck dröjer sig kvar. 

Våren har precis hämtat andan

Vi är en uppgraderingsgeneration. Nuet är sällan tillräckligt. Skaffa en ny modell! En ny tv, en ny bil, en ny partner. Varför kämpa för något som vi så lätt kan byta ut? Varför byta ut? Är vi bara slit och släng-varor? Produkter? Varför vill vi lämna tillbaka framtiden när vi väl har fått den? Jag har framtiden i mig hela tiden. En skog. Våren har precis hämtat andan. Vi är tre stycken. Små händer mot byxor. Håll i dig, nu kommer lyckan. 

Jag försöker att aldrig ha ett dolt språk i munnen. I tystnaden vilar bara fler och fler berättelser. Det här är det enda här vi har. Där stjärnorna sover sked med havet. Där vi går in i varandra om nätterna. Där ljuset vaknar upp i ditt och mitt ansikte i samma stund. Vad kan få det att slockna? Att se mot ljuset men enbart se mörker. Att bländas. Att blunda och ändå inte se dig. Det här är det enda här vi har. Där du vänder ryggen till mig för att jag ska kunna forma mig själv runt dig. Mitt hjärta kom tomhänt till din kropp. Jag följde känslan tills den mynnade ut i ditt ansikte. Och sen då? Själen runt tills hjärtat får träningsvärk? Kroppen runt tills händerna blir till jord? 

Jag vill ge kärleken tid nog. Det tar lång tid att lära känna någon. Dagarna kommer inte igen, de springer ut i havet för att drunkna. Jag vill inte ta upp dessa dagar som ett brev och undra vem som skrivit det. Jag vill inte kasta dessa dagar och låta mitt hjärta springa efter dem. Apport. De kommer inte tillbaka. Tämj framtiden och låt den springa runt i våra kroppar. Det här är det enda här vi har. 

Johan Heltne - Det finns ingenting att vara rädd för

Tonåriga Jonatan står i centrum i Johan Heltnes debutroman Det finns ingenting att vara rädd för (Natur & Kultur, 275s). På en skolresa till Israel förälskar han sig i Nina, men förälskelsen kantas av ångest och skam. Hans liv präglas av församlingen Livets ord - där Gud äger ens själ och sex före äktenskapet är en synd. Att stå på tröskeln till vuxenlivet och vara förälskad skapar en stor spricka i Jonatan då det helt krockar med det som varit hela hans liv tidigare, Livets ord. Ser någon dem? Misstänker någon något? Samtidigt drabbas Jonatan av återkommande epileptiska anfall. Han får höra att han kan botas genom avbön, men anfallen fortsätter. Sprickan mellan de två olika liv som möts skapar en stor spricka i Jonatan själv. Det talas om Guds oändliga kärlek men mycket tycks snarare handla om övervakning och skuldbeläggande, där mycket är svart eller vitt, himmel eller helvete. Endast den raka vägen når fram, men det finns tvivel även i en rörelse som förväntas vara väldigt likriktad och en väg bort från destruktivitet. Vi tvivlar alla många gånger genom livet, på dess mening, på människors kärlek till oss, på oss själva och på vår tro. 

Jonatan filmas på sjukhuset för att de ska ha koll på hans anfall, men samtidigt är det som att han är övervakad hela tiden. Han får träffa en psykolog som på många sätt ifrågasätter hans sanning. Kanske är det egentligen inte ifrågasättande han behöver, utan snarare förståelse. Kanske bör ifrågasättande så mycket som möjligt vara förstående för den som ifrågasätts. Jonatans mamma pratar om psykologens samtal med honom och säger att hon inte vill att han ska bli hjärntvättad och jag tänker på skillnaden mellan hjärntvättning inifrån och hjärntvättning utifrån. Där det yttre alltid hotar och det inre är blint. I det slutna inre uppfattas allt yttre ifrågasättande som ett hot. Hur kan en ifrågasätta det som alltid varit sant? Hur enkelt det än kan te sig för utomstående att bara lämna församlingen så är det förstås inte så. Även om skuldbeläggandet, övervakningen och skammen smärtar så är det mellan de väggarna han har växt upp. Där smakar allt som vanligt, där är allt som vanligt - och i världen utanför är allt okänt. Kanske smakar något en ändå vet vad det är bättre än något en aldrig har provat innan. Det är enkelt att inbilla sig det i alla fall. 

Johan Heltne, vars musik jag har lyssnat på under flera år, har skrivit en viktig roman. Han växte själv upp inom Livets ord och har också lidit stort av epilepsi, men han framhåller att det är just en roman och inte en självbiografi. Det handlar mycket om världar som kolliderar och att leva med allt tvivel inom sig, Jonatan för en kamp både mot epilepsin och mot kåtheten som får honom att göra något han själv har fått höra är en synd. Boken är relativt lättläst och Johan berättar mer än vad han beskriver. Kanske upprepas vissa saker lite för mycket, som att Nina kysser i luften hela tiden. Jag hade velat veta än mer om Ninas liv och jag saknar till viss del Johans mer poetiska språk han har använt i texterna till sina låtar, men överlag är Det finns ingenting att vara rädd för en väl skriven roman om kärlek och om en församling som inte riktigt tycks förstå vidden av hur den på ett negativt sätt påverkar människors liv. 

En kan köpa boken på bland annat Bokus, CDON och Adlibris. 

I patriarkatet kan ingen höra dig skrika

I höstas köpte jag en cykel. Jag fick genast kommentarer om att det är en damcykel. Liknande kommentarer har fällts när jag har köpt kläder. Allt detta med dam och herr framför känns väldigt meningslöst. Vill jag ha ett plagg som hänger på damavdelningen så köper jag det helt enkelt, vill jag ha en rosa parfym där det på etiketten står ”for women” så köper jag det. Pojkar uppfostras till att där det är rosa finns inget för honom. Det är som Oskar Skog beskrev i ett blogginlägg där han diskuterade med sin son. Hans son jämförde kvinnorna på strippklubben i Grand Theft Auto 5 med de rosa ”tjejleksakerna” - ”Dom kanske inte vill vara där. Det är någon annan som ställt dom där, som har bestämt att dom ska stå där.” Var vi placeras och var vi vill vara kan skilja sig väldigt mycket åt.

När jag växte upp var jag ganska blyg och reflekterade snarare än kommunicerade så mycket med andra. Det lärde mig kanske till viss del att våga välja bortom strukturer. Just att jag reflekterade över hur människor betedde sig och hur samhället såg och fortfarande ser ut. Det handlar inte alltid medvetet om att bryta normer, även om jag tycker om att göra det, jag väljer bara det jag själv trivs bäst med att välja. Det enda det har lett till är att jag ganska ofta får frågor om min sexuella läggning. Jag tycker det är rätt ointressant vem som har sex med vem så länge det sker på samtyckesgrund. Det mest förkastliga och det vi borde diskutera mer är att det finns många som trakasseras, hotas och misshandlas för sin sexuella läggning och som inte tillåts att ens vara sexuella. Det räcker också att åka bussen en vardag runt fyra för att få höra någon skrika åt sin kompis att han är en jävla bög. Sexualiteten blir ett skällsord. Så var det när jag gick i skolan också, särskilt på högstadiet. Bögstadiet, sa någon. Många skrattade och höll med. 

Jag brukar alltid säga att varje liten sak är en del av något större och att vi därför inte kan bara ignorera det lilla med kommentarer som att det finns viktigare och större saker att bry sig om. Jag är faktiskt innerligt och ytterligt trött på hur mansrollen förstör livet för så många varje dag. Är samhället för förlåtande? Behövs det inte ett bredare perspektiv? Varför ligger samhället sked med våldet? Varför säger ingen stopp? 2013 dömdes 75 kvinnor (4 procent) och 1 196 män (94 procent) för att ha begått våldsbrott. Det finns fortfarande en oerhört problematisk maskulinitetsnorm. Den tar med sig våldet överallt - i hemmen, i skolan, på gatorna och i rädslan över att själv bli offer. För egentligen handlar inte våldet kring fotbollsmatcher, som nu senast, om problem med fotbollen i sig - utan snarare är problemet just den kulturen som män växer in i. Våld i nära relationer och våld i ett samhälle där trygghet bytts ut mot fingrar som håller hårt i nycklarna och mobilen. 

Vad uppfostrar vi pojkar till? Det är något vi behöver problematisera och grunden för att problematisera börjar ofta hos oss själva. Om en inte har en problemformulering, hur ska en då kunna motverka ett problem? Vi måste sluta tro att hat av olika slag är något andra sysslar med och att vi själva är långt ifrån det där. Det omedvetna hatet finns det också. Det syns kanske inte i spegeln eller kommer ut genom munnen, men det kan märkas i handlingar och val. För ett tag sedan läste jag om en som lagt upp ett våldtäkts-skämt på Facebook. Är våldtäkt något att skämta om? Jag skulle vilja berätta för denne om våldtäktsstatistiken i Sverige och fråga om han skulle kunna se så många människor i ögonen och berätta att han skrattade åt det ”skämtet”, skulle han det? Orkar en inte tänka längre än haha eller vad är problemet? 

Vad uppfostrar vi pojkar till och varför fortsätter vi? Visst kan vi förfäras över enstaka händelser men det krävs ett bredare perspektiv för att förebygga att något händer igen. Bland friande våldtäktsdömar och fotbollsrelaterat våld så är det viktigt att vi ser strukturerna bakom. Visste ni att att det finns 1200 domare i Sverige men att endast 20 har gått den frivilliga sexualbrottsutbildningen som erbjuds alla anställda inom rättsväsendet? Gör utbildningen obligatorisk, med en gång. Tyvärr slår vi oss ofta för bröstet i Sverige och hävdar att vi är så bra (både när det gäller miljöfrågor och jämställdhetsfrågor), men det blir mest en ursäkt för att inte komma ännu längre. Inte kan väl vi! Är det inte bättre att bara sitta kvar? Ferdinand sitter kvar under korkeken och bara luktar på patriarkatet. Nästa gång någon frågar ”Varför tar du illa upp?” ska jag försöka svara med ”Varför gör inte du?”

Människor ska ha rätten till sina egna kroppar. Människor kan vara sexuella för sin egen skull. Människor ska inte behöva någons godkännande för att se ut på ett visst sätt. Ingen människa ska antas anpassa sig efter vad killar/tjejer gillar. Människor måste få rätten att bli de människor de själva vill vara. De ska inte behöva leva upp till vad andra förväntar sig. Är vi överens? Var vi placeras och var vi vill vara kan skilja sig väldigt mycket åt. Ska vi fortsätta placera ut människor eller ska vi äntligen få välja själva? Vi delar upp men vi ser inte uppdelningen tillräckligt tydligt. 

En kan läsa Oskar Skogs inlägg här.