Vi är en uppgraderingsgeneration. Nuet är sällan tillräckligt. Skaffa en ny modell! En ny tv, en ny bil, en ny partner. Varför kämpa för något som vi så lätt kan byta ut? Varför byta ut? Är vi bara slit och släng-varor? Produkter? Varför vill vi lämna tillbaka framtiden när vi väl har fått den? Jag har framtiden i mig hela tiden. En skog. Våren har precis hämtat andan. Vi är tre stycken. Små händer mot byxor. Håll i dig, nu kommer lyckan.
Jag försöker att aldrig ha ett dolt språk i munnen. I tystnaden vilar bara fler och fler berättelser. Det här är det enda här vi har. Där stjärnorna sover sked med havet. Där vi går in i varandra om nätterna. Där ljuset vaknar upp i ditt och mitt ansikte i samma stund. Vad kan få det att slockna? Att se mot ljuset men enbart se mörker. Att bländas. Att blunda och ändå inte se dig. Det här är det enda här vi har. Där du vänder ryggen till mig för att jag ska kunna forma mig själv runt dig. Mitt hjärta kom tomhänt till din kropp. Jag följde känslan tills den mynnade ut i ditt ansikte. Och sen då? Själen runt tills hjärtat får träningsvärk? Kroppen runt tills händerna blir till jord?
