tisdag 8 april 2014

I patriarkatet kan ingen höra dig skrika

I höstas köpte jag en cykel. Jag fick genast kommentarer om att det är en damcykel. Liknande kommentarer har fällts när jag har köpt kläder. Allt detta med dam och herr framför känns väldigt meningslöst. Vill jag ha ett plagg som hänger på damavdelningen så köper jag det helt enkelt, vill jag ha en rosa parfym där det på etiketten står ”for women” så köper jag det. Pojkar uppfostras till att där det är rosa finns inget för honom. Det är som Oskar Skog beskrev i ett blogginlägg där han diskuterade med sin son. Hans son jämförde kvinnorna på strippklubben i Grand Theft Auto 5 med de rosa ”tjejleksakerna” - ”Dom kanske inte vill vara där. Det är någon annan som ställt dom där, som har bestämt att dom ska stå där.” Var vi placeras och var vi vill vara kan skilja sig väldigt mycket åt.

När jag växte upp var jag ganska blyg och reflekterade snarare än kommunicerade så mycket med andra. Det lärde mig kanske till viss del att våga välja bortom strukturer. Just att jag reflekterade över hur människor betedde sig och hur samhället såg och fortfarande ser ut. Det handlar inte alltid medvetet om att bryta normer, även om jag tycker om att göra det, jag väljer bara det jag själv trivs bäst med att välja. Det enda det har lett till är att jag ganska ofta får frågor om min sexuella läggning. Jag tycker det är rätt ointressant vem som har sex med vem så länge det sker på samtyckesgrund. Det mest förkastliga och det vi borde diskutera mer är att det finns många som trakasseras, hotas och misshandlas för sin sexuella läggning och som inte tillåts att ens vara sexuella. Det räcker också att åka bussen en vardag runt fyra för att få höra någon skrika åt sin kompis att han är en jävla bög. Sexualiteten blir ett skällsord. Så var det när jag gick i skolan också, särskilt på högstadiet. Bögstadiet, sa någon. Många skrattade och höll med. 

Jag brukar alltid säga att varje liten sak är en del av något större och att vi därför inte kan bara ignorera det lilla med kommentarer som att det finns viktigare och större saker att bry sig om. Jag är faktiskt innerligt och ytterligt trött på hur mansrollen förstör livet för så många varje dag. Är samhället för förlåtande? Behövs det inte ett bredare perspektiv? Varför ligger samhället sked med våldet? Varför säger ingen stopp? 2013 dömdes 75 kvinnor (4 procent) och 1 196 män (94 procent) för att ha begått våldsbrott. Det finns fortfarande en oerhört problematisk maskulinitetsnorm. Den tar med sig våldet överallt - i hemmen, i skolan, på gatorna och i rädslan över att själv bli offer. För egentligen handlar inte våldet kring fotbollsmatcher, som nu senast, om problem med fotbollen i sig - utan snarare är problemet just den kulturen som män växer in i. Våld i nära relationer och våld i ett samhälle där trygghet bytts ut mot fingrar som håller hårt i nycklarna och mobilen. 

Vad uppfostrar vi pojkar till? Det är något vi behöver problematisera och grunden för att problematisera börjar ofta hos oss själva. Om en inte har en problemformulering, hur ska en då kunna motverka ett problem? Vi måste sluta tro att hat av olika slag är något andra sysslar med och att vi själva är långt ifrån det där. Det omedvetna hatet finns det också. Det syns kanske inte i spegeln eller kommer ut genom munnen, men det kan märkas i handlingar och val. För ett tag sedan läste jag om en som lagt upp ett våldtäkts-skämt på Facebook. Är våldtäkt något att skämta om? Jag skulle vilja berätta för denne om våldtäktsstatistiken i Sverige och fråga om han skulle kunna se så många människor i ögonen och berätta att han skrattade åt det ”skämtet”, skulle han det? Orkar en inte tänka längre än haha eller vad är problemet? 

Vad uppfostrar vi pojkar till och varför fortsätter vi? Visst kan vi förfäras över enstaka händelser men det krävs ett bredare perspektiv för att förebygga att något händer igen. Bland friande våldtäktsdömar och fotbollsrelaterat våld så är det viktigt att vi ser strukturerna bakom. Visste ni att att det finns 1200 domare i Sverige men att endast 20 har gått den frivilliga sexualbrottsutbildningen som erbjuds alla anställda inom rättsväsendet? Gör utbildningen obligatorisk, med en gång. Tyvärr slår vi oss ofta för bröstet i Sverige och hävdar att vi är så bra (både när det gäller miljöfrågor och jämställdhetsfrågor), men det blir mest en ursäkt för att inte komma ännu längre. Inte kan väl vi! Är det inte bättre att bara sitta kvar? Ferdinand sitter kvar under korkeken och bara luktar på patriarkatet. Nästa gång någon frågar ”Varför tar du illa upp?” ska jag försöka svara med ”Varför gör inte du?”

Människor ska ha rätten till sina egna kroppar. Människor kan vara sexuella för sin egen skull. Människor ska inte behöva någons godkännande för att se ut på ett visst sätt. Ingen människa ska antas anpassa sig efter vad killar/tjejer gillar. Människor måste få rätten att bli de människor de själva vill vara. De ska inte behöva leva upp till vad andra förväntar sig. Är vi överens? Var vi placeras och var vi vill vara kan skilja sig väldigt mycket åt. Ska vi fortsätta placera ut människor eller ska vi äntligen få välja själva? Vi delar upp men vi ser inte uppdelningen tillräckligt tydligt. 

En kan läsa Oskar Skogs inlägg här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar