tisdag 29 april 2014
Kent - Tigerdrottningen
Från att ha varit musik som utgick från den egna kroppen så speglar Kents texter alltmer samhällskroppen, allra tydligast kanske i första singeln till det nya albumet, La belle époque, där Joakim Berg sjunger ”Jag är den misstänksamma grannen, jävla finnar, norrmän, danskar, jag är kniven i innerfickan, jag är alla vapen vi exporterat”. Rösten är något förvrängd, kall, precis som samhället som beskrivs. Ett samhälle som inte ställer upp utan ber de som ligger ner att ställa sig upp, springa på ben som inte bär ens för att gå.
Musiken har de senaste albumen blivit mer elektronisk, där Röd (2009) väl är skivan där elektroniken skrikit som högst och varit mest lyckosam. Förra skivan, Jag är inte rädd för mörkret, släpptes för två år sedan och var ett, i mitt tycke, väldigt ojämnt album. Få riktiga toppar och texter som inte kändes så mycket som jag önskade. En aning mer gitarrbaserad skiva, men bara en aning. På nya albumet Tigerdrottningen dominerar återigen en elektronisk ljudbild. Jag gillar själv väldigt mycket elektronisk musik, men jag önskar att just Kent hade valt en annan väg. Kanske säger det något när glädjen brister ut just när gitarrerna skär in i slutet av Den andra sidan, skivans sista låt. Musik som får bröstet att vilja slitas sönder, kastas runt i någon annans kropp, i den dånande musiken. Jag påminns om Visslaren från klassiska Hagnesta Hill.
Tempot på Tigerdrottningen är annars övervägande lågt, mer samhällsbetraktande än känslobetraktande även om också den delen får spelrum, som i utmärkta Svart snö där Joakim konstaterar att ”om kärlek är en drog är det ingen drog för mig” och fortsätter lite senare med ”jag vill inte vara ensam, men vem vill vara ensam?”.
Jag tycker fortfarande att Kent låter hungriga, dock saknar jag ofta det både det lilla och större extra. Det är fina körer, både melodier som rivs (Skogen) och som stryker en ömt (Godhet), men det blir som kvar när musiken slutar nå öronen, som hjärtat kramar om lite extra, är efter nästan tre minuter av Den andra sidan, när allt exploderar. Jag vill ha än mer som sticker ut och än mer som hittar vägar jag inte själv har sett än. Tigerdrottningen känns som Kents mest politiska skiva till dags dato. Även om samhällsfrågor har kantat texterna ända sedan första skivan så är de kanske något mer plakat och rakt på här än tidigare. Kent har förändrats på många sätt, jag är inte helt positiv, även om de fortfarande känns intressanta. Felet är kanske mitt eget, kanske borde jag inte jämföra det som var med det som är nu. Att Kent på Tigerdrottningen ger samhället lite extra tuggmotstånd i sina försök att äta ihjäl oss känns i alla fall fint.
En kan köpa Tigerdrottningen på CDON, Bengans och Ginza.