"Musik idag är bara en fil på en dator"

Foto: Bernhard Schmitt

Det tyska darkwavebandet In My Rosary splittrades förra året, efter nästan 20 år tillsammans. Under hösten formade sångaren och producenten Ralf Jesek ett nytt band, en slags fortsättning på det som kännetecknade In My Rosary. I-M-R består förutom Ralf av Holger Diener på gitarr, Hansi Huenig på synth och Martin Von Arndt på den spännande kombinationen synth och saxofon.

Varför splittrades In My Rosary? Var det något som hade växt fram redan innan Retro släpptes? 

- Den största anledningen var på ett personligt plan. De senaste åren har vi glidit ifrån varandra och det kändes som att det var dags att sätta punkt. Men sådant händer och det känns okej nu. Beslutet togs förra året så Retro var, om jag får uttrycka mig så, helt oskyldig. 

Vilken skiva är du själv mest nöjd med?
 - Det är svårt att säga egentligen, då jag tycker alla skivor med In My Rosary har sin charm, men överlag skulle jag säga The shades of cats. Jag känner mig relativt nöjd med låtarna jag skrev till den skivan. 

Nu är det I-M-R som gäller, hur skiljer sig det nya projektet från In My Rosary? Då namnen låter snarlika funderar jag på varför ni inte behöll samma namn? 

- Egentligen så är det bara två skillnader. För det första så skriver jag mer texter nu än vad jag gjorde förr och för det andra så behöver jag inte längre spela alla instrument på skivorna, vilket självklart är härligt! Bortsett från det så har ingenting annat förändrats, så därför valde vi ha ett snarlikt namn. Eftersom In My Rosary inte finns längre, så får vi inte heller använda samma namn. 

- För mig personligen så är det stor skillnad, allting känns mycket mer avslappnat nu. Alla tre killarna har spelat live med In My Rosary i över tio år, vilket medförde att In My Rosary blev två olika världar för mig, dels själva bandet där jag gjorde mycket själv och dels när vi spelade live. Den förstnämnde innebar massa arbete, den andra att ha kul med goda vänner. Med I-M-R så känns det som att de två världarna äntligen har mötts och smält samman till en, och det är jag väldigt glad för. 

- Det är fortfarande jag som kommer sjunga, skriva och producera låtarna. En av låtarna på den kommande skivan är dock skriven av Holger och jag hoppas att både Hansi och Martin kommer ge mig lite demolåtar i framtiden. 

Vad kan du berätta om den nya skivan? 

- Det är tänkt att den ska släppas i September så jag håller tummarna för att vi är klara med inspelningarna innan sista maj. Musikaliskt sett så kommer det bli ett ganska typiskt album. Det kommer bli ett mer elektroniskt album och mer av en tillbakagång till det tidiga soundet, snarare än hur det lät på Retro, som var mer gitarrbaserad. Självklart kommer det också att märkas att fler personer är involverade i inspelningen, men själva stämningen har inte förändrats, det är fortfarande en balans mellan hopp och förtvivlan. 

- Jag tyckte det var roligt att jobba med andra artister när vi spelade in Retro, och kände att jag ville göra något liknande igen. På den nya skivan så får jag sjunga med fantastiska kvinnor som Elena Alice Fossi från Spectra Paris, Sara Noxx och Isabelle Dekeyser från The Breath Of Life! Vi hoppas också på att Paul Roland, Wolf Koch och Kai Kampmann ska kunna vara med på ett eller annat sätt. 

Var hittar du inspiration till dina texter? 

- Det är väl det vanliga, som konst, drömmar, upplevelser och olika observationer. Ända sen jag gick i skolan så har jag gillat den existentialistiska världsbilden. För att ge dig ett exempel så är jag är väldigt intresserad av hur människor försöker skapa sig själva. Jag gör det också och det är ett spännande ämne att fundera kring. 

Hur mycket av ditt personliga liv reflekteras i det du skriver?  

- "Tyvärr" är jag ganska dålig på att berätta historier och sådär, så jag skulle säga att ungefär 80 procent av varje text visar upp en del av mig själv, medan resterande är fantasi. 

Dina texter är ofta ganska mörka. Ser du dig själv som lycklig? 

- Absolut! Kanske inte hela tiden, men mestadels, annars hade jag nog inte stått ut i den här konstiga världen. Men jag dras verkligen till melankoli och att ifrågasätta saker och ting. Överlag så ser jag mina texter som frågor istället för fakta och frågor är sällan ljusa eller lyckliga. 

Vad känner du är den största skillnaden på att göra musik idag och hur det var i början av din karriär? 

- Musikindustrin har ju verkligen förändrats i stort och själv har jag utvecklats så sätt att jag inte är lika naiv längre. Men den största skillnaden överlag är så klart de tekniska möjligheterna. De första skivorna spelade jag in med hjälp av en bandspelare, men trots det så fick vi skivkontrakt och sålde skivor, vilket nuförtiden känns helt otänkbart. Det släpps för många överproducerade skivor och för få riktiga låtar. 

Vad tycker du generellt om nedladdningsindustrin? 

- Jag känner mig mig ganska kluven i frågan. Det är så klart tufft för ett band som oss när allt färre människor köper skivor. Jag kan tänka mig att det är samma sak för alla mindre skivbolag. Även mindre produktioner kostar ju pengar och köper man ett bands skivor så visar man både sitt och sin uppskattning för en som artist. 

- En rysk journalist frågade mig en gång om jag fortfarande ser mig som en oberoende musiker även om folk måste köpa biljetter när de vill se oss när vi spelar live, så vad kan jag säga? Jag tror att sättet att se musik som en seriös konstform med någon form av värde tillhör det förflutna. Nu för tiden är det mer en förbrukningsvara som används varje dag. Bara en fil på en dator. Å andra sidan så är det så klart mycket enklare att nå ut med ens musik nuförtiden, vilket så klart är ett stort skäl till varför jag sysslar med musik. 

Vad arbetar ni annars med? 

- Martin är författare. Han håller även i olika skrivseminarier. Holger jobbar i det lokala varuhuset medan Hansi jobbar på ett mjukvaruföretag. Själv har jag nyss börjat jobba deltid som webbprogrammerare, som alla andra som aldrig lärt sig något verkligt... 

Jag antar att det blir en liten turné nu med den nya skivan. Kommer ni till Sverige? 

- Vi skulle älska att få spela i Sverige, så sköter du kontakterna så, haha!

Du kan följa I-M-R på Facebook och på deras hemsida.  

Juni Järvi är snart tillbaka

Foto: Sandra Löv

I november förra året premiärspelade Juni Järvi lite svenska låtar. Jag kunde inte närvara, men ett videoklipp av låten Jag har glömt hur det låter postades några veckor senare på Youtube. En fantastisk låt, som bevisar att Juni låter minst lika bra på svenska som på engelska. Men vad har hänt sen dess? 

- Jag håller på att spela in sakta men säkert och har väl fyra låtar mer eller mindre färdiginspelade och två-tre som inte är helt klara. Just den låten, Jag har glömt hur det låter, håller jag på att spela in en ny version av. Från början var den mer synthig men jag blev fäst vid live-versionen och har påbörjat en inspelning som mer liknar live-framförandet.

Du kan läsa en längre intervju med Juni Järvi här, där han pratar om att skriva på svenska och om normer.

Att skada samhället för att få vara en del av det

Ruben Östlunds film Play släpptes på dvd för några veckor sedan. En tänkvärd film om ett ungdomsgäng som rånar tre killar genom ett slags maktspel. En film om människor som gör det som samhället förväntar sig av dem. Förväntas man vara på ett visst sätt så blir det också enkelt så. Play uppmanar även till debatt om rasism, invandring och utanförskap. Filmen ger också en tydlig bild av att människor från olika stadsdelar behöver fler platser att mötas på. För närvarande möts man mestadels på olika köpcentrum, såsom Nordstan och Frölunda Torg i Göteborg. Människor flyger till andra sidan jorden men möter sällan folk från andra stadsdelar på ett naturligt sätt.

Jag läste tidigare idag om ett gäng som misshandlat en gammal man i Kortedala. Fruktansvärt meningslöst, som våld alltid är. Jag vet att grupperingar är ett sätt att hänga ihop men allt för ofta skapar de istället ett utanförskap. Där en värld och en värdering finns inom gruppen, och en annan värld och värdering finns hos var och en när de befinner sig utanför den. Man kan inte tillhöra två olika världar och stå för olika värderingar utan att börja svaja. 

Oskyldigt mördad sades det, vem är någonsin skyldigt mördad? Lekplatsen på skolgården står kvar, men lekplatsen i barnens kroppar brändes ner och ersattes med något annat. Ingen människa kan växa i våld, det enda som växer i våld är statistik och avstånd till andra människor. Ett utanförskap, både inom utövaren och från utövaren till det övriga samhället. Man får heller aldrig glömma offret. Särskilt våld inom relationer kan vara svåra att märka av, då våldet skapar ett allt längre avstånd till hjälpen ju längre det pågår. Det är inte så enkelt att bryta sig ur något man varit en del av under en längre period, för att bryta sig ur från ett sådant förhållande måste man till slut bryta sig ur sig själv, bryta sig ur sin egen tro om att man inte förtjänar bättre. Ingen föds till att vara våldsam, men många föds in i våld. Det finns barn som får förhålla sig till våld långt innan de börjat skolan. 

Att skada samhället är för många ett sätt att vara en del i det. Så länge de känner sig utestängda från samhället, så blir att skada det det enda sättet att vara en del av det. När en människa från en annan grupp än vår egen gör något brottsligt tar vi gärna till generaliseringar och låter personen vara en representant för ett helt kollektiv. Vi tänker att alla är likadana i just den samhällsgruppen. Ett skott från en individ blir ett skott från var och en ur det kollektivet, vare sig personen var delaktig eller inte. Så går det till när en hel grupp anses skjuta en människa från helt spridda platser, fastän skotten bara kom från en plats, en människa. När någon begår ett brott från vår grupp så är det alltid en individ. Ingen skulle någonsin göra en i vår grupp till någon representant för hela gruppen. Det är inte en hel grupps ansvar att erkänna ett brott som ett fåtal utför, man måste individualisera brott, oavsett från vilken samhällsklass eller grupp personen kommer ifrån. 

Min poäng är att om man individualiserar människor som gör något bra, så måste man också göra det med de som gör något dåligt, annars skapas en väldigt ensidig bild. Varken offer eller förövare bör betraktas som representanter för en hel grupp. Även om de som begår brott bör betraktas som just individer så är det ofta i grupper som brotten begås, och inte sällan också på grund av grupperingen. När flertalet individer, som alla känner misstro till samhället, samlas i en grupp blir det också lättare att på olika sätt attackera samhället. 

De främsta anledningarna till våld, både inom relationer och ute i samhället är dels ett utanförskap, dels en machokultur och dels en våldsförhärligande ungdomskultur. Ofta samlas dessa tre anledningar i olika grupper. Just där ligger problemet. Det behöver lyftas till en djupare diskussion. Hur minskar vi utanförskapet i samhället? Hur ser vi på varandra? Hur ska vi sluta generalisera? Hur gör vi det enklare för människor som utsätts för våld i nära relationer att lämna den som misshandlar? Varje problem behöver ett språk som alla människor talar. 

Vi får aldrig glömma att de allra flesta människor aldrig vill någon annan något illa. Varje ny människa man möter ska betraktas som en individ utan att man på förhand dömer personen baserat på erfarenheter ifrån andra med liknande utseende eller bakgrund.

Hagaliden - Dansa blodet

Hagaliden är musik som förenar det som varit med det som är viktigt just nu. Rör benen och hjärtat i samma takt, framåt. Stanna inte. Nu är debuten Dansa blodet här. När jag intervjuade Tobias Müller från Hagaliden för några veckor sedan berättade han om Ted Gärdestad och Hootenanny Singers som viktiga influenser, och till viss del påminns man om ett drabbande och längtande 1970-tal. Dels i texterna, men även i melodierna och sången. Samtidigt finns något samhällsbetraktande i texterna, något ifrågasättande. Medan musiken mestadels rör sig fort framåt får texterna en att stanna till lite.

Dansa blodet, som släpps digitalt och på vinyl, känns väldigt gemensam, ärlig och öppen. Bandet består av åtta olika medlemmar vilket skulle kunnat medföra att musiken blir för spretig, men de sju låtarna känns väldigt sammanhållna. Användningen av blåsinstrument skapar också en speciell känsla som spritter i benen och drar våren ända upp till ansiktet. Framför allt verkar bandet ha roligt tillsammans och varken jag eller min kropp kan låta bli att ryckas med i låtar som Följ din sista önskan och Vad har jag gjort. Dansa blodet är en kort skiva, två låtar tickar in på under minuten, men med det så följer en spänning över vad som ska komma härnäst, hur framtiden ska låta. Benen och hjärtat har i alla fall redan sagt sitt. 

Du kan köpa vinylen på bland annat Bengans och lyssna på skivan på bland annat Spotify.

Kometer i flock

jag har ett språk som bultar i fingrarna 

men som vissnar i munnen 

jag har gator som bara rusar mot mig 
tiden stannar inte heller upp 
frågar bara tystnad
ställer bara tystnad 
jag kan inte luta mig mot den 
jag kan inte ställa det som inte hörs tillräckligt högt 
jag känner hur haven, landskapen försöker lämna kroppen 
tränga sig igenom mina porer 

tiden färdas genom oss, förbi oss, vidare 
den lämnar inte någonting 
jag känner hur öarna inom mig driver bort och flämtar ut 
som om min kropp försöker komma bort från sig själv 

jag låter gräset i trädgården rynkas 
jag låter de sista vattendropparna mötas 
för att sedan låta dem torka ut mot varandra 
jag lägger gatorna, människorna 
mot varandra
låter kometerna falla i flock 
jag låter språk och läppar bli gemensam jord 
jord som en gång möttes långt innan den blev hud 

jag låter vinden stanna upp 
låter haven och landskapen lämna kroppen

Raka vägen till normer

Jag har alltid velat växa inombords och velat fylla ut min kropp på bästa sätt, med människor och kunskap. Andra försöker fylla ut kroppen med hat och nedvärderande åsikter. Detta drabbar båda könen på olika sätt, killar ofta för att de anses sakna något på kroppen, såsom ståtlig längd eller muskler och tjejer för att de anses ha för mycket av något på kroppen, såsom kroppsfett eller hår.

Många människor tjänar fortfarande sitt kön, hur mycket i kön har du efter skatt? De kvinnor med mer kroppsbehåring anses inte ens vara kvinnor längre. Den enda vägen till normer är den raka. Där rakar man sig. Är man mindre av sitt kön med mer hår? Under Melodifestivalens final fångades en kvinna på bild i publiken. Hon hade orakade armhålor och detta har skapat en väldig debatt de senaste dagarna. Kvinnan hängdes ut och fick utstå en mängd av otrevliga kommentarer. Enbart på grund av hennes orakade kroppshår.

Det finns de som vill ha hår och som vet att det egentligen är helt naturligt för alla människor att ha hår. Alla har inte lika mycket, men alla har något. Det finns också dem som inte vill ha hår utan rakar bort det, av olika anledningar. Så länge man gör det för att man själv vill och inte för att man känner sig påtvingad så är också det helt okej. En kropp ska aldrig kännas som ett tvång. Man ska få välja själv om man vill ha hår eller inte, utan att någon ska döma en för det. Det är det hela debatten handlar om, att man ska få se ut som man själv känner för.

Tyvärr verkar det som att det alltid kommer finnas de som bara känner till en värld, en sorts tjej. Den tjejen har inte hår under armarna och har hon det så är hon en äcklig feminist som röstar på Feministiskt initiativ! Men det är tid att vakna upp för alla dessa människor. Främst verkar det vara tonårskillar som skriver dessa nedvärderande kommentarer om tjejer som inte ser ut som den enda tjejen de verkar känna till. Det är enbart tragiskt att en bild på en tjej med orakad armhåla kan få så många att gå helt chiquita bananas. Naturligtvis vet jag dock att många av dessa killar mest skriver för att provocera eller för att följa andra tuffa killars exempel. Det är ju så mycket häftigare att hata i grupp. Varje utseende är fint på sitt sätt så länge den som bär det är nöjd med sig själv. Jag förstår inte varför så många ändå älskar att trycka ner andras utseende. Det är förkastligt.

Christina Kjellsson uppmärksammar tre kvinnor

Den 8 mars firades den internationella kvinnodagen. En dag som uppmärksammar kvinnors situation över hela världen. En dag som uppmärksammar saker som borde vara självklara varje dag. I samband med kvinnodagen tog jag kontakt med visartisten Christina Kjellsson, 49. Vilka kvinnor vill Christina uppmärksamma? Christina debuterade på skiva redan 1994 och fick Fred Åkerström-stipendiet tio år senare. Senaste fullängdsalbumet Grannar kom 2009.

Vill du nämna tre kvinnor som har betytt mycket för dig, Christina? 

- Författaren Barbro Lindgren. Genom sina böcker har hon gett mig nycklar till mina känslor. Från rädsla till glädje och allt därutöver. Musikern Laurie Anderson har också betytt väldigt mycket. För språket, bilderna och helheten. Sist och främst: Min livskamrat Margareta, för mod och övertygelse, och för att vi, efter 18 år, fortfarande har så roligt ihop.

Uppmärksamma gärna Christina Kjellsson genom att gilla henne på Facebook eller genom att besöka hennes fina hemsida.

Snurrar just nu

Lyssna på Spotify

R.E.M. - Automatic For The People 

Birdy - Birdy

Ebba Forsberg - Been There

Other Lives - Other Lives

SeLest - Kapellgatan 12

Kisses - Kisses

Amanda Mair - Amanda Mair

Erfarna artister brukar, efter att ha släppt ett par skivor, ofta få höra att de inte känns lika personliga längre. Lars Winnerbäck har varit med om det, liksom Laleh och Kent. De anses ha nått för långt. Men handlar det egentligen om det faktum att artisten förändrats eller är det snarare så att fansens relation till artisten blivit mindre personlig? Vad som är personligt kan egentligen bara avgöras av artisten själv. Det som var personligt då kan ett par utvecklande år senare vara någonting annat. För många fans betyder dock förändring ett steg bort från det personliga. 

Amanda Mair, 17, har inte växt ifrån det som anses vara personligt. Hon har i själva verket inte riktigt nått dit än. Den självbetitlade debuten känns inte tillräckligt personlig. Kanske har Amanda nått dit med sin röst, men inte med låtarna. Rösten sträcker sig långt, men låtarna känns inte riktigt lika starka, inte lika hungriga på att växa. Varken musiken eller texterna är skrivna av Amanda själv, vilket i sig gör att den riktiga känslan förloras lite grann. 

Väljer man att bortse från det så finns här flertalet riktigt bra låtar. Singlarna House och Sense framför allt, men även den pianodrivna balladen Skinnarviksberget om nyförälskelse. Melodierna är ofta synthiga och luftiga, texterna inte sällan om kärlek. 80-talet känns närvarande, i nyss nämnda Sense tänker jag på The Cure och Close to me. Kanske behöver Amanda Mair några år till att växa in i det personliga. Här, på debutalbumet, når hon en bit på vägen, men inte tillräckligt för att kännas ända in. Musiken och personligheten måste få tid att växa ikapp. Nu är de lite för långt ifrån varandra.