Kometer i flock

jag har ett språk som bultar i fingrarna 

men som vissnar i munnen 

jag har gator som bara rusar mot mig 
tiden stannar inte heller upp 
frågar bara tystnad
ställer bara tystnad 
jag kan inte luta mig mot den 
jag kan inte ställa det som inte hörs tillräckligt högt 
jag känner hur haven, landskapen försöker lämna kroppen 
tränga sig igenom mina porer 

tiden färdas genom oss, förbi oss, vidare 
den lämnar inte någonting 
jag känner hur öarna inom mig driver bort och flämtar ut 
som om min kropp försöker komma bort från sig själv 

jag låter gräset i trädgården rynkas 
jag låter de sista vattendropparna mötas 
för att sedan låta dem torka ut mot varandra 
jag lägger gatorna, människorna 
mot varandra
låter kometerna falla i flock 
jag låter språk och läppar bli gemensam jord 
jord som en gång möttes långt innan den blev hud 

jag låter vinden stanna upp 
låter haven och landskapen lämna kroppen