"Äh Oskar, den gamla trasan"

Jag satt med en artist och pratade i nästan två timmar på Fyrens Ölkafé i Göteborg. De flesta intervjuerna jag har gjort görs via mail och själva mötet sker ofta via PR-firmor. Mötet med artisten finns inte särskilt ofta. Förut såg jag ofta ett möte i den skrivna texten men jag ser mer av avståndet i den nuförtiden. Det var som en fin resa till det verkliga. Jag skriver ofta om det där, jag har flera utkast om just den resan. Men många mentala resor blir aldrig tryckta. Många saker kan stanna vid ”det vore fint någon gång”, ”vi borde ses” och borde är ett ord som sällan leder till tryck, bara utkast efter utkast som stannar i ett hörn. Man vet innerst inne vad som kommer bli av och vad som aldrig kommer bli av. Borde är ett ord som åldras dåligt. Det är många stunder som blir som en restaurang som legat intill en i hela sitt liv och ändå går man aldrig dit. Plötsligt när man sitter där så tänker man ”Åh varför har vi aldrig gått hit? Det är ju jättemysigt”. Tänk vad många stunder som man hade känt så med. Tänk vad många ögonblick man så lätt missar. Ibland kanske för att man är rädd för att göra bort sig. Jag frågade aldrig, men jag gjorde aldrig bort mig. Ingen sa ja men inte heller nej, ingen skrattade bort någonting eller tittade bort, så jag gjorde aldrig bort mig. 

Jag har till viss del ett lopp i huvudet av olika tankar som springer fram, ofta i någon slags negativ spiraltrappa, tankar som ”okej, varför ville hon inte sitta bredvid mig på bussen? Luktar jag illa? Varför frågade han det, berodde det på att jag sagt något konstigt? Varför sa min kollega att jag blivit tjock som en gris? Borde jag banta?” Det är lätt att tänka att man har huvudrollen i allt negativt och att man är blott en statist i det positiva. Det är sällan så egentligen men man har någon slags envis dörrvakt som hindrar en från att ta positiva saker rätt. Det är så enkelt att svara ”Äh, den gamla trasan” när man får en komplimang för något man har på sig till exempel. Så känner jag ofta med mig själv också, när jag ser mig själv i spegeln ”Äh Oskar, den gamla trasan” men jag längtar efter stunder när jag slutar värdera mig på det sättet. Jag är inget föremål som ska visas upp i Antikrundan även om det kan kännas så. Som att man gått från krogrundor till antikrundor. Ett sätt att växa upp liksom. 

Någonstans när jag satt där på Fyrens så tänkte jag att vad skönt det vore om livet plötsligt behövde stanna upp fullständigt. Kanske stå där vid ett övergångsställe där är omöjligt att gå över på flera timmar. Ibland vore det skönt att inte gå vidare någonstans, bara stanna där man är. Jag tror själv att jag har många flyktbeteenden och det att scrolla är ett av dem. Naturligtvis är det roligt att kolla på olika reels men det är svårt att inte säga att jag hellre skulle vilja bjuda hem folk på middag än att skicka reels som ett sätt att visa att jag tänker på personen. Ge en kram på riktigt eller dela på en flaska vin istället för att dela en bild på en flaska vin. 

Jag minns en kväll när jag och min fru åkte till Cithos Bar i Olofstorp. Det var en kväll som fick mig att känna att det jag egentligen hela tiden söker är mental närhet och stunder när man verkligen matchar med någons energi. Det finns både stunder, platser, möten och städer som genuint frågar en hur man mår. Och man kan svara precis som man känner. 

Jag får en känsla ibland att varje nytt ögonblick ska övertrumfa det tidigare, det finns så få stunder med stoppskyltar och övergångsställen, fler med löpband och upp-pumpade muskler. Jag vill slänga in mobilen i tvättkorgen allt oftare när jag är hemma - som ett sätt att rengöra huvudet. Eller glömma den på toaletten hela natten. Jag satte på aviseringar på Instagram ett tag och blev så glad när jag såg att folk hade skrivit när jag vaknade på morgonen, men det var förstås kontakten som gjorde mig lycklig. Jag mår dock som allra bäst när jag sätter den kontakten på en verklig vägg istället för på en digital sådan. Ibland vill jag bara riva den senare helt. Det går inte riktigt att hantera det - inte för mig i alla fall. 

Jag lyssnar på Myra Granbergs senaste låt Kramar du mig hårdare. Det är också en låt som tar mig till den verklighet som jag vill vara i. Där två armar runt mig brottar ned mörkret och gör hjärnan lugn och stilla, som en varm dusch av stillhet och värme. Låten frågar genuint hur människor egentligen mår och kastar folk från soffan in i något att tro på. Jag blir glad när jag lyssnar och jag, som också tänkt att jag är gjord av fel material, vet precis hur det känns. Låten övergår till Luntgatan Girls Tråkig. Ytterligare en låt att känna sig hemma i. Den skapade ett dansgolv i mitt huvud när den kom för många år sedan - och där Myras låt kramar om mig får Luntgatan Girls mitt självförtroende att stiga för ingen ska säga jag är tråkig. Det är jag ta mig fan inte. Det har varit en pepplåt för mig i många år och kommer nog att fortsätta vara det, för någon som ibland känner sig just tråkig för att jag kände mig roligare förr, för att jag ibland faktiskt kan säga nej vilket jag inte gjorde förr om åren. 

Jag tänker på när jag och min familj satt på trappan till min morbrors hus i Kåremo. Mörkret hade nästan tuggat klart och det fanns bara ett par enstaka matbitar av ljus kvar. Vi satt och pratade och ingenting kapade samtalen, ingenting kapade förståelsen eller stillheten i samtalet. De stunderna var sådana som kramade mig hårdare som ung och jag vill ha de stunderna igen, inte med namnen på mina vänner med en grön prick bredvid, utan med deras närhet intill. Det är i tystnad och stillhet som långa tankar kan mötas och få oss att faktiskt begripa oss själva och vad vi egentligen håller på med. Utan reklamavbrott, utan något som skriker att vi måste vidare. Få vara uttråkade tillsammans och vara med och bygga en längtan igen - för om vi ska vara ärliga - hur mycket tillåts vi längta i dagens samhälle? 

Vi kan sitta där på trappan och prata om allt vi gjorde som barn, vad vi ska äta till middag imorgon, om alla gånger vi gjort bort oss, om alla möten vi haft där vi rusat vidare fast vi egentligen mest hade velat stanna upp och krama någon väldigt hårt. Och få en lika stor kram tillbaka.

Lyssna på Myra Granbergs låt Kramar du mig hårdare samt Tråkig av Luntgatan Girls här nedan!