onsdag 28 mars 2012

Att skada samhället för att få vara en del av det

Ruben Östlunds film Play släpptes på dvd för några veckor sedan. En tänkvärd film om ett ungdomsgäng som rånar tre killar genom ett slags maktspel. En film om människor som gör det som samhället förväntar sig av dem. Förväntas man vara på ett visst sätt så blir det också enkelt så. Play uppmanar även till debatt om rasism, invandring och utanförskap. Filmen ger också en tydlig bild av att människor från olika stadsdelar behöver fler platser att mötas på. För närvarande möts man mestadels på olika köpcentrum, såsom Nordstan och Frölunda Torg i Göteborg. Människor flyger till andra sidan jorden men möter sällan folk från andra stadsdelar på ett naturligt sätt.

Jag läste tidigare idag om ett gäng som misshandlat en gammal man i Kortedala. Fruktansvärt meningslöst, som våld alltid är. Jag vet att grupperingar är ett sätt att hänga ihop men allt för ofta skapar de istället ett utanförskap. Där en värld och en värdering finns inom gruppen, och en annan värld och värdering finns hos var och en när de befinner sig utanför den. Man kan inte tillhöra två olika världar och stå för olika värderingar utan att börja svaja. 

Oskyldigt mördad sades det, vem är någonsin skyldigt mördad? Lekplatsen på skolgården står kvar, men lekplatsen i barnens kroppar brändes ner och ersattes med något annat. Ingen människa kan växa i våld, det enda som växer i våld är statistik och avstånd till andra människor. Ett utanförskap, både inom utövaren och från utövaren till det övriga samhället. Man får heller aldrig glömma offret. Särskilt våld inom relationer kan vara svåra att märka av, då våldet skapar ett allt längre avstånd till hjälpen ju längre det pågår. Det är inte så enkelt att bryta sig ur något man varit en del av under en längre period, för att bryta sig ur från ett sådant förhållande måste man till slut bryta sig ur sig själv, bryta sig ur sin egen tro om att man inte förtjänar bättre. Ingen föds till att vara våldsam, men många föds in i våld. Det finns barn som får förhålla sig till våld långt innan de börjat skolan. 

Att skada samhället är för många ett sätt att vara en del i det. Så länge de känner sig utestängda från samhället, så blir att skada det det enda sättet att vara en del av det. När en människa från en annan grupp än vår egen gör något brottsligt tar vi gärna till generaliseringar och låter personen vara en representant för ett helt kollektiv. Vi tänker att alla är likadana i just den samhällsgruppen. Ett skott från en individ blir ett skott från var och en ur det kollektivet, vare sig personen var delaktig eller inte. Så går det till när en hel grupp anses skjuta en människa från helt spridda platser, fastän skotten bara kom från en plats, en människa. När någon begår ett brott från vår grupp så är det alltid en individ. Ingen skulle någonsin göra en i vår grupp till någon representant för hela gruppen. Det är inte en hel grupps ansvar att erkänna ett brott som ett fåtal utför, man måste individualisera brott, oavsett från vilken samhällsklass eller grupp personen kommer ifrån. 

Min poäng är att om man individualiserar människor som gör något bra, så måste man också göra det med de som gör något dåligt, annars skapas en väldigt ensidig bild. Varken offer eller förövare bör betraktas som representanter för en hel grupp. Även om de som begår brott bör betraktas som just individer så är det ofta i grupper som brotten begås, och inte sällan också på grund av grupperingen. När flertalet individer, som alla känner misstro till samhället, samlas i en grupp blir det också lättare att på olika sätt attackera samhället. 

De främsta anledningarna till våld, både inom relationer och ute i samhället är dels ett utanförskap, dels en machokultur och dels en våldsförhärligande ungdomskultur. Ofta samlas dessa tre anledningar i olika grupper. Just där ligger problemet. Det behöver lyftas till en djupare diskussion. Hur minskar vi utanförskapet i samhället? Hur ser vi på varandra? Hur ska vi sluta generalisera? Hur gör vi det enklare för människor som utsätts för våld i nära relationer att lämna den som misshandlar? Varje problem behöver ett språk som alla människor talar. 

Vi får aldrig glömma att de allra flesta människor aldrig vill någon annan något illa. Varje ny människa man möter ska betraktas som en individ utan att man på förhand dömer personen baserat på erfarenheter ifrån andra med liknande utseende eller bakgrund.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar