måndag 5 mars 2012

Amanda Mair - Amanda Mair


Erfarna artister brukar, efter att ha släppt ett par skivor, ofta få höra att de inte känns lika personliga längre. Lars Winnerbäck har varit med om det, liksom Laleh och Kent. De anses ha nått för långt. Men handlar det egentligen om det faktum att artisten förändrats eller är det snarare så att fansens relation till artisten blivit mindre personlig? Vad som är personligt kan egentligen bara avgöras av artisten själv. Det som var personligt då kan ett par utvecklande år senare vara någonting annat. För många fans betyder dock förändring ett steg bort från det personliga. 

Amanda Mair, 17, har inte växt ifrån det som anses vara personligt. Hon har i själva verket inte riktigt nått dit än. Den självbetitlade debuten känns inte tillräckligt personlig. Kanske har Amanda nått dit med sin röst, men inte med låtarna. Rösten sträcker sig långt, men låtarna känns inte riktigt lika starka, inte lika hungriga på att växa. Varken musiken eller texterna är skrivna av Amanda själv, vilket i sig gör att den riktiga känslan förloras lite grann. 

Väljer man att bortse från det så finns här flertalet riktigt bra låtar. Singlarna House och Sense framför allt, men även den pianodrivna balladen Skinnarviksberget om nyförälskelse. Melodierna är ofta synthiga och luftiga, texterna inte sällan om kärlek. 80-talet känns närvarande, i nyss nämnda Sense tänker jag på The Cure och Close to me. Kanske behöver Amanda Mair några år till att växa in i det personliga. Här, på debutalbumet, når hon en bit på vägen, men inte tillräckligt för att kännas ända in. Musiken och personligheten måste få tid att växa ikapp. Nu är de lite för långt ifrån varandra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar