Jag minns dagarna som bar på störst leenden

”Finns det möjlighet till återbetalning? Pappa” var ett sms jag fick i samband med att han precis hade köpt min senaste bok. Min pappa och jag har alltid gillat dels glass och dels att skämta lite elakt men samtidigt hjärtligt. Pappa har alltid gillat att få med låtar i hans historier. Det var mycket Ove Thörnqvist som gällde när jag var liten. Titta titta och Dagny kom med i hans kommentarer kring situationer som uppstod i vardagslivet. Gick någon lite vingligt med en kaffemugg så blev det ”Dagny, kom hit och spill, åh åh åh… Dagny”. Annars var det mycket The Rolling Stones och olika live-filmer på vår VHS. Det var fint att få se glädjen i pappas ögon, i hela hans sätt att vara, bara genom musiken. 

Jag står i köket och mina föräldrar gör kroppkakor. Kanske är just kroppkakor det godaste som finns, tänker jag. Utanför har häcken hemma på Skorstensvägen börjat sträcka på sig och kommunicera, ord efter ord kommer ut från busken och landar lila längs med buskens fingertoppar. Vi bestämmer oss för att sitta ute i trädgården. Vi flyttade till det där parhuset med gult tegel när jag var fyra år och där spenderade jag många av mina bästa dagar. Jag minns hur vår katt Sixten mest tydde sig till mamma men när han ville ut blev det min pappa som blev biten i foten. Jag minns de dagar som bar leenden och det var just många såna dagar. Jag tyckte ofta att det var jobbigt att åka någonstans, just helgerna maldes ned så fort på det viset. Men jag älskade att följa regndroppar på fönstret i bilen för att se vilken av dem som vann tävlingen ned och jag gillade minst lika mycket att somna i bilen på väg hem. 

På somrarna åkte vi på resor till Värmland, till Stockholm, till Göteborg. Vi tittade ofta på Ett päron till farsa och mamma inflikade att det fanns en del likheter mellan Clark Griswold och min pappa. Min mamma målade fint och skrev olika slags dikter och hängde upp på väggarna. Kanske kom mitt eget skrivande därifrån. Jag är nog mest lik min mamma, vi är klädda i samma lugn, det som skiljer oss mest åt är låtarna vi lyssnar på på Spotify, ”I hate myself and I want to die” är en typisk Oskar-låt, ”Sommar och sol” är en typisk mamma-låt. Vissa detaljer skiljer som ni hör. Jag har alltid gillat att upptäcka nya platser och kanske kommer det av alla cykelturer när jag och min tvillingbror var små eller från alla sagor min mamma läste för oss under samma tid. De magiska platserna fanns både i böckerna och i Lindsdal där vi bodde. När min bästa vän gick bort när jag var tio år var Nangijala en tröst. Det är det fortfarande på vissa plan. Livet bör alltid vara lite overkligt, lite naivt för att man ska kunna må bra. 

Det har funnits mörka tider men mina föräldrar har haft sina armar runt min själ hela tiden. Ofta har jag bott så långt bort, men de där själsliga kramarna har betytt oerhört mycket. Jag vet nog ingen som skickar så mycket hjärtan på Facebook som min mamma, men hon har ett oerhört stort så det kanske är en naturlig följd av det. Jag är en orolig själ på många sätt men jag är väldigt stolt över den jag är och den mina föräldrar påverkade mig till att bli. Jag har fått min mamma att färga mitt hår svart otaliga gånger och jag har fått min pappa att följa med på ett antal ”överlevnadskurser”, dvs. promenerat längs Göteborgs höjder. 

Vare sig vi har sett Kalmar FF på Fredriksskans, spelat kubb i trädgården i Lindsdal eller spelat fotboll vid planen intill Sjöängsskolan så har jag känt en värme. Livet är dubbelt och det har verkligen inte alltid varit lätt men den där brasan inuti mig har fortsatt finnas där. Och mina föräldrar har gång på gång sett till att just den där brasan inte slocknat.

Tuva Palmeklint - Det var bara ord

Foto: Press

Tuva Palmeklint från Stockholm har precis släppt sin debutsingel. En singel om en relation, ett vi som håller på att bli till ett då, till något som bara rinner ut i sanden. Kanske var det bara ord. De var stora när de uttrycktes men såhär i efterhand betydde de orden kanske inte så mycket. Kanske ger man själv bensin till relationen medan den andra gör hål i tanken. Viljan finns bara från den ena parten, de stora orden ekar tomt. 

Tuva har tidigare hållit sig mer i bakgrunden i samarbete med andra artister, men tittar man på Youtube till exempel så har hon bland annat lagt upp en fin tolkning av Bonnie Raitts I can’t make you love me. En låt som verkligen visar upp att Tuva har ett verktyg i sin röst och att hon med den lyckas bygga upp en fin stämning. Hon har en röst som, anser jag, inte ska döljas bakom massa effekter, bakom massa skrammel. Musiken ska vara mer som en duettpartner och Tuvas röst ska stå i fokus. Precis så är det på singeln Det var bara ord. 

Det är en soulig låt vi får med en fin intensitet i refrängen, fulladdad med känslor. Kören i refrängen bidrar med en extra dynamik och jag får dels en filmisk känsla, dels en touch av 80-tal - men en fräsch fjäderlätt touch. Jag gillar när blåset kommer in och hämtar styrka där ifrån. Liksom den gör från kören. Tillsammans får vi en helhet som är fantastisk. Om Tuva fortsätter såhär så har vi en ny stjärna som sent kommer slockna i Stockholmsnatten.

Lyssna här nedan!

Fem album: Nicole Haber

Foto: Gary Murray

Nicole Haber från Toronto har medverkat i bloggen flertalet gånger, bland annat med ett musikminne för två år sedan, i samband med släppet av singeln How did we get here. En dansant juvel. Senaste singeln Galaxy, ett samarbete med Freaky DJs, värmde upp mycket av den senare delen av förra året för mig. Snön utanför försvann inte, men den på insidan smälte bort. Idag gästas serien Fem album av Nicole. Fem album som inspirerat, fem album som byggt upp det musikaliska intresset. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på respektive albums titel. 

Marianas Trench - Masterpiece Theatre (2010) 

The title says it all with this one, this album was truly a theatrical masterpiece in my opinion and as someone with a musical theatre background, I can really appreciate the intricacy within the overall composition of the tracks both musically and vocally. It told a story and each song on the album is so beautifully crafted and has its own individual style and flare to it. 

P!nk - M!ssundaztood (2001) 

There's always been something about the OG P!nk that's inspired me both musically and within my personal life. This album still resonates with me today, even more so actually, than it did before. When I was young, this album was just something I enjoyed listening to, I loved the way it sounded and how it made me feel, but as I grow older, the songs from this album grow with me, making more sense and still get me singing along. 

Shania Twain - Up! (2002) 

Shania holds a near and dear place in my heart, she's actually the reason I started singing and had me telling my parents, "I wanna be a popstar" at the age of four years old. This album just made me wanna dance and sing. It was corky, it was cool, and it was fun. In my eyes, at the time, this was exactly what music was supposed to be. 

Illenium - Awake (2017) 

It was very hard for me to choose only one Illenium album to showcase today because I could've picked all of them, but this one, in particular, holds significance in my life as a musician. A lot of the tracks on this album influenced me to start incorporating electronic elements into my own music. There's something about ethereal EDM that makes me feel so uplifted. As if the music itself is lifting me up into the ether, and for some weird reason, I absolutely love that feeling. There are so many songs within this album that resonate with me and allow me to feel that feeling and I draw a lot of inspiration from that. 

Rihanna - Loud (2010) 

Rihanna is another hugely influential artist for me, she's inspired me for so many reasons, but I think with this album we saw a completely different side of her. Throughout all of her music, we witness her growth and development as a person. But within this album, I think we see her becoming her perfect self. Truly accepting who she is and coming to terms with all of her past. I found that every song was authentic, beautiful, vulnerable and honest.

/ Nicole Haber

Lyssna på Galaxy här nedan!

Olov Antonsson - Älvarna inom oss

Vemodig författarpop är en genre som jag skulle säga att Olov Antonsson hör hemma i. Det är något med hans litterära bilder som får mig att tro att han har flera uttryckssätt att utforska. Ens huvud fotograferar bild efter bild som Olov målar upp. Han har ofta ett nostalgiskt skimmer över sina låtar, samtidigt som det gärna blir en del referenser till författare och äldre musik. Det blir resor på olika sätt, både genom Olovs referensramar och dels genom hans musikaliska universum och hur det både utvidgas och blir bättre och bättre för varje gång han släpper något. 

Nya Älvarna inom oss är nog det bästa som jag hört från Olov hittills. Låten som följer upp albumet Hänger kvar i en dröm, bjuder oss på fina vårkvällar i ett landskap som värms upp efter en lång vinter. Olovs penna är så tydligt romantisk på det där små gester-fina viset när han berättar om ett landskap som badar i april-ljus medan man slingrar fram längs små landsvägar. ”Har du kvar din bil? Det är en fin kväll för att bara sitta och se ut över nån landsväg. Inte prata, bara titta” sjunger Olov och man börjar genast längta efter den där vyn, den där känslan. Låten har i övrigt ett fint och mjukt arrangemang och fin kör, signerad Josefin Mattebo. En värmande vårsol förklädd i en magisk poplåt.

Lyssna här nedan!

Mohlavyr & Michael Horvath - Alltidheten

Foto: Erik Wärlegård, Edit: Jacob Carlsson

Ulrika ”Mohlavyr” Mohlin och Michael Horvath har ett projekt ihop, ett möte. Mohlavyr har varit med i bloggen flera gånger tidigare, senast i och med att albumet Sinnesrörelser släpptes 2021. Albumet var ett slags live-album fast i studion. Albumet lyckades verkligen fånga närvaron som många inte kände just under pandemiåren. Jag har alltid gillat Ulrikas texter och hur hon brottar ned relationsproblem, ensamhet och utseendefixering i dem. Visst finns problemen kvar men hon ger dem en match och hon belyser på ett tydligt sätt problem som många möter i samhället och i oss själva. Michael Horvath är både psykolog och poet och han blev 2012 svensk mästare i improviserad poesi. Jag måste säga att mötet mellan Ulrika och Michael har alla förutsättningar för att bli intressant och skapa utrymme för att både väcka tankar och så småningom kanske hitta lösningar tillsammans på våra gemensamma problem. Alltidheten blir även till en föreställning som sätts upp i Örebro under två april-kvällar. 

Singeln Alltidheten är först ut från det kommande albumet med samma namn. Singeln behandlar ett tomrum mellan människor. Hur inreder man ett tomrum egentligen? Vad krävs för att det ska försvinna? Hur slår man kol på ensamheten som finns även när vi är i samma rum som andra, i samma lägenhet dag ut och dag in som någon annan? Varför känns den så tydligt ändå? Michael frågar sig ”Kommer allt bli bra igen?” och ”Kommer allt bli dåligt igen?” och duons röster möter varandra även om känslan rösterna ger mig är att det finns ett avstånd mellan dem, att rösterna inte längre sitter ihop utan växer längre bort från varandra. Michaels ord blir en lek, en lek som Ulrika svarar på, medan landskapet är drömskt med ömma toner av ett piano. Man har inte svaret på hur allt ligger till, men duetten ger en lust att ta reda på det.

Låten och temat får mig att tänka på Tomas Z Westbergs bok Nästa fredag och hur stora skillnaderna är mellan att prata och att kommunicera. Hur vi ibland lever livet i tomrummen emellan det som känns meningslöst och det vi sätter värde på. Vi är ofta ensamma på olika sätt och hur möter vi egentligen varandra i våra svårare känslor? Många av våra känslor kan varken medicin eller plötsliga quick fixes hjälpa oss med. Vi får vända oss mot oss själva och försöka hitta meningen i våra liv och försöka hitta en acceptans även för de svåra sakerna i livet. Inte rygga undan för dem. 


Tack Ulrika och Michael för ett spännande möte. 

Lyssna här nedan!

 

Fem album: Danzbanderz

Foto: Ulrika Malm 

Lasse Berghagens En kväll i juni, Miriam Bryants Tystnar i luren och Victor Leksells låt Svag. Det är tre fantastiska låtar som tolkats av projektet Danzbanderz. Det är energiskt, drivet och mycket härligt att få ta del av. Bakom namnet så döljer sig Linus Lindholm! Det är faktiskt första gången dansband som genre får en plats på bloggen, så utan tvekan gör Linus och hans Danzbanderz mycket rätt. Senaste tolkningen släpps idag och är på Albin Lee Meldaus finstämda låt Josefin, här i en version klädd i saxofon och dragspel. Jag gillar det mycket! Idag berättar Linus om fem album som inspirerat honom under hans karriär. Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel. 

Benjamin Ingrosso - Allt det vackra (Live från Dalhalla) (2023) 

Vad ska man säga om underbarnet? Otroligt duktig och sjukt musikalisk! Han är som bäst på svenska tycker jag men allt han gör blir gött. Han kan "koka soppa på en spik” rent musikaliskt!

Mats Bergmans - Premiär (2009)

Min första skiva där jag sjöng med grabbarna i Mats Bergmans. Den sista stora produktion som legenden Lars-Åke Svantesson producerade. Han producerade bland annat all musik från Black Jack-filmen och har också spelat bas i Vikingarna en tid. Jag tycker i alla fall att den skivan blev väldigt bra! Välproducerad, bra låtar, både covers och original. Riktigt bra dansbandsplatta helt enkelt. 

Svenne Rubins - Sex män i skor (1992)

Jag växte upp med denna platta, kunde alla texter på plattan utantill. Långa bollar på Bengt, Folköl och dunkadunka, CD e inget för mej med flera. Sköna gubbar med lätt-tuggad musik! 

Shania Twain - The Woman in Me (1995)

I början av min karriär hade vi en VHS i turnébussen. På det bandet fanns en Shania Twain-konsert. Många av låtarna finns även på detta album. Bland annat Whose bed have your boots been under som är en grym låt. Fantastiskt sväng och en rolig titel. Så jäkla skönt sound och bra låtar. 

Vikingarna - Alla album som de gjort!

Enligt mig dansbandens urmoder tillsammans med några till men Vikingarna är klart det största dansbandet som funnits i Sverige. De har alltid varit trogna sin stil. Jag älskar Christers sång samt Vikingarnas sound och klassiska låtval. Därför gillar jag allt de gjort.

/ Danzbanderz 

Lyssna på Josefin här nedan!

Min rädsla var på väg in i ett land den inte packat passet för

Jag står i duschen. Den känns som ett omklädningsrum. Jag byter om från levande till död. Min själ är på halv stång. Det blåste upp till full storm i min kropp. Jag vet inte vad som lossnade och vad som fortfarande har sin plats, men dina känslor ligger kvar där de alltid legat. Jag gråter i kanske tjugo minuter. Jag har alltid vetat att min hjärna aldrig varit en plats att odla i. Sorgen fyller näsborrarna, munnen, halsen, hela lägenheten. Jag hade upptäckt något som jag inte trodde skulle vara på min kropp och jag gick rätt in i ett liv där allt var förutbestämt och där allt skulle sluta dåligt. Det är inte enkelt att tänka rationellt när man är rädd och jag var riktigt rädd. Glödlamporna i min kropp var plötsligt nedmonterade. Jag var inte i läge för en större renovering. Jag gick ut på parkettgolvet och det kändes som att jag hade ett hav i koppel. Det blev blött överallt och jag vet inte om det var så konstigt egentligen. Det kändes som att jag hade svämmat över för längesedan. Broarna mellan rädslan och tryggheten hade rasat där inne i duschen. 

I sängen låg du. Jag lade mig och försökte stänga inne allt. Det gick inte. En kram har aldrig känts eller betytt så mycket innan. Jag trodde verkligen att jag hade cancer och så tänkte jag på alla gånger jag läst om ”kamp” i samband med den sjukdomen och hur jag hatar det begreppet eller alla som skriver att man kan bli botad om man gnider sitt ansikte mot en vitlök i månljuset och fan vet vad. Jag går så lätt upp i affekt när jag läser massa trams. Ändå fortsätter jag att läsa. 

Vi åkte till läkaren tillsammans. Det kändes som en resa genom livet, mot ett svar jag inte visste om jag ville ha. Väl hos läkaren gick allt bra och jag fick ett besked som var lugnande. Inget definitivt besked, men läkaren trodde inte att det var någon större fara med mig. Men som en säkerhet, en remiss till röntgen. Vi gick ut och jag ville bara fortsätta gå. Jag tänkte på att det var soligt, mina persienner var fortfarande neddragna. Jag hade inte ätit något på hela dagen. Jag som inofficiellt sponsrar Coca Cola hade inte ens fått i mig det. I vissa stunder är jag bara bra på att tanka olika katastrofer. Även om det verkar som att det inte var någon fara med mitt ben, bortsett från att jag stundtals har svårare att gå, så känns det som att mycket har ändrats sen den där morgonen i mars. Som att jag sitter närmare dig på vår resa genom livet nu. Vi utsätts för mycket genom vår livstid och vi har egentligen ingen mur runt oss, kanske bara en syrenhäck, men vi står där tillsammans. 

Min ångest var väldigt snabb på gaspedalen där ett tag och jag vet inte om jag kunde gjort så mycket annorlunda. Det var många drömmar som försvann väldigt fort där ett tag, som att sitta med mina barn i mitt knä en somrig kväll, som att åka på bröllopsresa. Jag ska låta de drömmarna somna innan mörkret snarkar högt nästa gång. Det bor fortfarande en längtan i min bröst, stor som en fyrarummare. Det är jag tacksam för. Och jag är tacksam för de som inte kopplar min rädsla men samtidigt finns där när den håller på att gå för långt bort. In i ett land den inte packat sitt pass för.