Min rädsla var på väg in i ett land den inte packat passet för

Jag står i duschen. Den känns som ett omklädningsrum. Jag byter om från levande till död. Min själ är på halv stång. Det blåste upp till full storm i min kropp. Jag vet inte vad som lossnade och vad som fortfarande har sin plats, men dina känslor ligger kvar där de alltid legat. Jag gråter i kanske tjugo minuter. Jag har alltid vetat att min hjärna aldrig varit en plats att odla i. Sorgen fyller näsborrarna, munnen, halsen, hela lägenheten. Jag hade upptäckt något som jag inte trodde skulle vara på min kropp och jag gick rätt in i ett liv där allt var förutbestämt och där allt skulle sluta dåligt. Det är inte enkelt att tänka rationellt när man är rädd och jag var riktigt rädd. Glödlamporna i min kropp var plötsligt nedmonterade. Jag var inte i läge för en större renovering. Jag gick ut på parkettgolvet och det kändes som att jag hade ett hav i koppel. Det blev blött överallt och jag vet inte om det var så konstigt egentligen. Det kändes som att jag hade svämmat över för längesedan. Broarna mellan rädslan och tryggheten hade rasat där inne i duschen. 

I sängen låg du. Jag lade mig och försökte stänga inne allt. Det gick inte. En kram har aldrig känts eller betytt så mycket innan. Jag trodde verkligen att jag hade cancer och så tänkte jag på alla gånger jag läst om ”kamp” i samband med den sjukdomen och hur jag hatar det begreppet eller alla som skriver att man kan bli botad om man gnider sitt ansikte mot en vitlök i månljuset och fan vet vad. Jag går så lätt upp i affekt när jag läser massa trams. Ändå fortsätter jag att läsa. 

Vi åkte till läkaren tillsammans. Det kändes som en resa genom livet, mot ett svar jag inte visste om jag ville ha. Väl hos läkaren gick allt bra och jag fick ett besked som var lugnande. Inget definitivt besked, men läkaren trodde inte att det var någon större fara med mig. Men som en säkerhet, en remiss till röntgen. Vi gick ut och jag ville bara fortsätta gå. Jag tänkte på att det var soligt, mina persienner var fortfarande neddragna. Jag hade inte ätit något på hela dagen. Jag som inofficiellt sponsrar Coca Cola hade inte ens fått i mig det. I vissa stunder är jag bara bra på att tanka olika katastrofer. Även om det verkar som att det inte var någon fara med mitt ben, bortsett från att jag stundtals har svårare att gå, så känns det som att mycket har ändrats sen den där morgonen i mars. Som att jag sitter närmare dig på vår resa genom livet nu. Vi utsätts för mycket genom vår livstid och vi har egentligen ingen mur runt oss, kanske bara en syrenhäck, men vi står där tillsammans. 

Min ångest var väldigt snabb på gaspedalen där ett tag och jag vet inte om jag kunde gjort så mycket annorlunda. Det var många drömmar som försvann väldigt fort där ett tag, som att sitta med mina barn i mitt knä en somrig kväll, som att åka på bröllopsresa. Jag ska låta de drömmarna somna innan mörkret snarkar högt nästa gång. Det bor fortfarande en längtan i min bröst, stor som en fyrarummare. Det är jag tacksam för. Och jag är tacksam för de som inte kopplar min rädsla men samtidigt finns där när den håller på att gå för långt bort. In i ett land den inte packat sitt pass för.