 |
| Foto: Press |
Varje gång jag tar bussen mot centrum så åker jag genom Gråberget. Om jag ska vara ärlig så hade jag nog inte tagit mig upp dit annars då backen är rätt jobbig, i övrigt är det rätt trevligt i den delen av Majorna. Och visst är det ännu trevligare med ett fantastiskt band som döper en låt på sin självbetitlade debut-EP till just Gråberget? Jag grämer mig fortfarande att jag missade när de spelade på Wine Mechanics tillsammans med Beverly Kills. Från folk som var där har jag fått höra att de verkligen tände upp de indieljus som många saknat under en längre tid. Det finns också skatter att hitta utanför EP:n, som den fantastiska debutsingeln Oceanen. Det är skrammelindie, det är lugnare verser med refränger som vrider upp intensiteten och det är helt fantastiskt. Idag gästar de serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.
Albumet som återupplivade indierocken i Sverige, och på många sätt också albumet som inspirerade till att Hagel bildades från första början.
Nu känns det gött att få lite upprättelse när Terra äntligen får den uppmärksamheten de förtjänar efter att vi har snackat om dem i tio år med alla vi känner.
Det är ett tungt tugg som hela tiden känns framåtlutat och på väg någonstans. Otroliga gitarrer, med melodier som sätter sig direkt.
Det är inte bara så att musiken är grym, utan även texterna. Det känns som att vad än Karl Sundström sjunger om är det som att det träffar rätt i hjärta och själ.
När vi kör fast med en låt faller vi fortfarande ibland tillbaka på att nöta ett riff eller på ett så kallat ”terra-tugg”. When in doubt, what would Terra do?
The Strokes - Is This It (2001)
Finns det något coolare än The Strokes under tidigt 2000-tal? För oss, som var rätt unga då, kom det lite som en uppenbarelse även om den kanske nådde oss några år efter att albumet faktiskt släpptes. Man var inte tvungen att lyssna på det som gick på radio, utan man kunde faktiskt välja själv. Här hittar vi oklanderliga bangers som Last Nite och Someday, men också låtar som New York City Cops och Take It Or Leave It, där det känns extra gött när Julian Casablancas röst tillåts spricka lite.
Det är skitiga gitarrer, kontrollerat driv och inga onödiga krusiduller, tillsammans med texter som romantiserar någon sorts stökig ungdom och New York-livet med en självsäkerhet och nonchalans som bara någon med rika föräldrar kan komma undan med.
The Beatles - The White Album (1968)
Världens bästa band visar alla sina bästa sidor. Harrisons While My Guitar Gently Weeps, Lennons Happiness Is A Warm Gun eller varför inte bara svänget i McCartneys Rocky Raccoon. Sen gjorde säkert Ringo något bra med. Ett spretigt men komplett album som går att förälska sig i om och om igen.
Enemies - We’ve Been Talking (2010)
Garcias val. Ungdomligt, naivt, självsäkert och kompromisslöst, men också musikaliskt moget, tight och välproducerat. Distade gitarrer har aldrig låtit lika somriga som här. Ett sånt där album där alla låtar kan stå för sig själva men också så tydligt hänger ihop sound- och kompositionsmässigt. För den nya lyssnaren är mitt tips att börja med Fierce Pit Bosses. Men albumets höjdpunkt är det lilla lyftet mot slutet av Morse Code som får energin att gå i taket! Den detaljen kommer vi absolut sno och lägga in i någon av våra låtar - jag ska bara övertala resten av bandet först.
DIIV - Oshin (2012)
En platta som flörtar med den drömmigare sidan av indierocken. Det är synthigare och mer “producerat” än vad vi själva spelar, men den ljudmattan skojar man inte bort! Gitarrer dränkta under lager efter lager av effekter och vocals med så mycket reverb att sången blir mer ett instrument än text och ord. Vi har fortfarande ingen aning om vad de sjunger, men det låter gött!
Den självklara favoriten är låten Doused, där det är svårt att inte gunga med i den konstanta basgången som resten av ackompanjemanget får forma sig efter!
/ Hagel
Lyssna på Hagels debut-EP här nedan!
