Åh Katta! - Den blomstertid är nu

Åh Katta! är här med sin andra singel i ordningen. Låten heter Den blomstertid är nu och det passar ju verkligen in nu när vi snart kan lämna juni bakom oss och välkomna juli och högsommarvärme. Låten känns också som en del av den där värmen, som en öppen hälsning från Katta som sitter där på en solstråle, ett grässtrå som växt sig stark. Hon välkomnar värmen och att våga närma sig kärleken. För människor kan också blomstra, särskilt när man ser på dem med kärleksfulla ögon. 

Det är en väldigt fin singel där Hanna Boman gästar på flöjt som liksom ramar in låten på ett fint och somrigt sätt. Det ger låten en slags lekfull och varm känsla i luften. Låten känns som en promenad en sommardag. En sån där sommardag som man aldrig vill kasta bort. Man vill bara känna och få bli kramad av värmen och av en annan person. Den som kan kännas så nära, fast den är långt, långt bort. 

Det är en låt som vandrar i en liknande värld som debutsingeln Benen (snart är det vår), den innehåller liknande toner, som låter som solstrålar och Kattas röst strålar verkligen samman med de somriga tonerna.

Lyssna här nedan!

Min hjärna ser mitt namn på varje lapp i Örådet

Jag hade inte körkort. Jag hade försökt fem gånger men fortfarande inte riktigt klarat uppkörningen. Jag visste att tomgångskörning var förbjuden, men det var så mitt liv såg ut. Det var en lång tomgångskörning rätt in i vuxenlivet. Det jag inte klarade uppkörningen till. Men jag besöker Shell ändå relativt ofta. Mestadels för att tanka min hjärna full av katastroftankar. Blyfritt? Knappast. Min hjärna springer Göteborgsvarvet varje dag, den är som en Friskis & Svettis-lokal. Jag har ångesten och prestationen som PT. De är oroväckande duktiga. Det är som en sportsändning på bästa sändningstid. Det är inte så att jag inte har blivit bättre, det har jag. Mina Willys-påsar under ögonen består av saker som gör min mage till ett helt nytt rum, ett hem att trivas i. Ofta försöker jag möta mina tankar med humor samt fantasi.

Mestadels har mina katastroftankar med min hälsa att göra. För några månader sen trodde jag att jag hade cancer i benet. En vän skulle lugna mig genom att säga ”Ja, alla symptom stämmer ju in”. Det lugnade inte så mycket, om jag ska vara ärlig. Det var som att ge oron 12 Red bull. Den blev som fågeln under Kalle Ankas jul. Han som flyger fram och tillbaka hysteriskt över skärmen. Så jag oroar mig en del över hälsan och samt över vad andra ska tycka. Om jag vill nå någonstans, till exempel till det femte rummet i huset, så tänker jag ut exakt hur det kommer vara att gå igenom de andra fyra rummen för att nå dit och då är det sällan värt det. För min hjärna blir varje rum som att sitta i ett Öråd i Expedition Robinson. Oavsett om det stämmer eller inte så ser min hjärna mitt namn på varje lapp. Den har en väldigt speciell syn. Jag har föreslagit tid hos en optiker, men något besök har inte blivit av än. 

När jag och min fru sitter på tåget från Stockholm så känner jag ändå lycklig i det lilla. Jag tänker på när vi ska se nya Beck och hur det kommer bli en fight i huvudet att välja mellan att hålla om henne och äta chips med dipp. Det är två saker som är ytterst svåra att kombinera. Det övriga livet får stå på i bakgrunden. Det stör inte. Och någon gång kanske min hjärna kan bli som grannen i Beck och bjuda över mig på en stänkare. Jag säger inte att jag kommer säga ja. Men jag ska bli bättre på att medla med den jäveln. 

Det är det fina med att åldras, man har gråare hår och bättre kort i förhandlingarna. Det och att ingen säger åt när man äter upp ett glasspaket på en kväll bara för att det är så otroligt gott. Och vi har trots allt nyligen flyttat från ett ganska stökigt område till ett mycket lugnare sådant där varje tanke vinterväghålles. Det kändes ungefär som att flytta från en skräckfilm till en inspelning av en tre timmar lång film om en båt som är ute på sitt livs resa. Och den sjunker förstås inte i slutet.

NicoleK - Songs I Never Meant To Share

NicoleK har jag skrivit mycket om på bloggen. Senast om hennes singel Sanning. Jag tyckte att låten bar på för mycket effekter till en början men när dessa skalades av så återstod bara skönhet. Jag nämnde även singeln Son of a XY som hon gjorde tillsammans med Ola Rapace. Den har släppts i två versioner och den akustiska av dem ger mig gåshud över armarna. Mina och själens dito. 

Nicole upplever jag som en artist som väljer att gå inte nödvändigtvis den svåra vägen, men hon väjer inte om den vägen hon vill gå innebär en mer svårhanterad terräng. Hon vill uttrycka en känsla och hon gestaltar det utifrån sin vilja, sin verklighet utan att bry sig särskilt mycket om folks negativa åsikter kring det. Det är inte alltid så lättillgänglig musik men jag tror verkligen inte att det är tanken heller. Det här är helt enkelt något annat och ofta låter hon som allra bäst när hon bjuder ut två av livets motsatser och låter dem skapa en värld ihop. Det är när hon möter det fina i livet och blandar det med det mer destruktiva och mörka som jag verkligen känner mig hemma. Hon beskriver livet som det är och får med både de ljusa och mörka delarna. Hon får även med blandningen mellan vad som är verkligt och vad som är hämtat från kudden efter att man vaknat, drömresterna. 

På nya EP:n Songs I Never Meant To Share bjuder hon på sex nya låtar, varav alla titlar är på latin. De två första låtarna handlar båda om själen. På vinst och förlust. Dess styrka och när den dras ifrån en, skalas bort. På Advena sjunger Nicole otroligt vackert. Soundet både vilar och joggar över min hjärna. Jag njuter. Landskapet är elektroniskt, kyligt och varmt på samma gång. Agnito, som betyder Erkänd, bjuder Nicole på lite viskande sång. Soundet får mig att tänka på The XX. Tänk en sen efterfest där man fortsätter dansa medan det blir allt ljusare ute igen. 

Aequor är det vackraste nedslaget på EP:n. Låten är som en hypnotisk dans som man vill bara ska fortsätta och den ordlösa sången är fantastisk. Det finns något både vilsamt samt jagande i låten, som ett möte mellan ett rådjur och ett lejon. Från en stilla skogsdunge till en storm som drar med sig träden. Det finns ofta något hotfullt i det stillsamma i Nicoles låtar. Som att det destruktiva har siktet inställt på en och man aldrig riktigt vet när man kommer falla. Man vet bara att. Avslutande Atra lux bär också på den känslan, ett stillsamt sökande efter ett förtroende eller kommer det mörka lägga sig över ljuset igen? 

Nicole fortsätter att gå sin egen väg, tala sitt eget språk och göra det hon gör på sina egna villkor. Jag tycker mycket om det. Hur hon försiktigt lägger de svåra känslorna över de mer enkla, hur hon fortsätter med att lägga två skivor verklighet över varje dröm och fyra skivor dröm över vare bit av verkligheten. Det är drömskt, det är konstigt och det är väldigt fascinerande. Kontrastrik cineastisk pop som inte väjer undan för någonting.

Lyssna här nedan!

Musikminne från Knivsidan

Foto: Uffe Sandin 

Trion Knivsidan från Eskilstuna har precis släppt singeln Cigarett som innehåller titellåten samt Nytt blod. Knivsidan, som släppte första singeln i februari i år, har imponerat på alla sina singlar hittills. Bandet spelar en ganska filmisk rock där det elektroniska och organiska går hand i hand. De lyckas fånga både det storslaget filmiska och det sköra i människan. Titellåten ångar verkligen intensivt fram i slutet och jag älskar det, även om jag tycker att Nytt blod är ännu bättre. Den bär på en fantastisk melodi och efter att ha lyssnat åtminstone tio gånger i sträck så fattar ni ju. Det är två fantastiska låtar vi bjuds på och idag, dagen till ära så bjuds vi även på tre musikminnen från bandet. Ett från Andreas Horvath, ett från Pehr Skjoldhammer och ett från Stefan Eriksson som tillsammans bildar en helhet. En berättelse om en början.

Jag köpte en ny laptop som råkade ha Logic installerat. Jag hade gett upp hoppet om att musiken skulle bli mer än en hobby för flera år sedan, men lusten föll på och jag började skriva låtar, precis som dagboksinlägg. Efter att jag hade skrivit ett gäng tänkte jag att jag skulle lägga ut dem anonymt på Spotify, mest för att själv ha något att lyssna på och kunna tänka tillbaka på vissa tider i livet eller händelser som betytt mycket. Jag beslöt mig för att kalla projektet för Knivsidan efter stadsdelen Nyfors smeknamn, eftersom jag växt upp där. Jag kände också att jag ville tatuera in det eftersom låtarna betydde så mycket för mig. Jag gick till Pehr, som tatuerat mig mycket tidigare, och vi snackade musik som vi brukar göra under tiden. Han bad att få höra ett par demos... 

/ Andreas

Jag kommer ihåg när jag hörde, vad som skulle komma att bli, Knivsidan för första gången. Andreas var och gaddade sig och sa: "Jag håller på lite hemma med musik" och spelade upp lite. Jag tror det var på engelska och jag sa: "Fan, du borde göra något på svenska." Nästa gång han kom till tatueringsstudion spelade han upp demon till Cigarett, jag höll på att tappa maskinen. Jag fastnade direkt för soundet och tänkte att det här är ju för bra för att bara vara för polare och närmast sörjande. Det var så jag kom att tänka på min polare och bandkamrat Stefan, som skulle kunna förädla denna prod och ge den vad den förtjänar. 

/ Pehr

När jag hörde första demolåten Pehr skickade till mig tänkte jag: wow, detta är verkligen unikt! Min tanke var att prodda en singel, det har jag plats med i schemat då. Föga visste jag att denna hit-spruta Andreas skulle skicka fyra låtar i veckan, där den ena var bättre än den andra, den tredje likaså, och så vidare. Att Knivsidan nu besitter en otrolig låtskatt, det är INGEN överdrift. Vi alla tre tillsammans gör detta projekt fulländat med våra långa erfarenheter inom musik och skills.

/ Stefan 

Lyssna på Cigarett och Nytt blod här nedan!

Pariserhjulet - Jag vill ut

Lars Jansson Kilman och hans Pariserhjulet är tillbaka med singeln Jag vill ut. Jag skrev om Pariserhjulet i samband med singeln Bada naken som släpptes förra sommaren. Jag tyckte om låten mycket och den bar på en doft av nyklippt gräs och känslan att allt ska ordna sig, sådär som man ofta känner när solen fightas sig tillbaka efter en lång tid av kyla. Pariserhjulet är fantastisk på att omvandla sommarens dagar till musikalisk lycka och jag blir glad av hans musik som ömsom river, ömsom tröstar. Ömsom vilar, ömsom dansar. 

Cinderella samt Under broarna på Södermalm är låtar jag ofta bokar resor till. Två förhållandevis olika låtar, men som båda ramar in känslorna på ett finfint sätt. Det vackra blåset gav en än finare inramning i den sistnämnda låten som verkligen fick en att känna att man dansade runt där på söders höjder. 

Jag vill ut är en låt som sätter foten på gasen redan från första början. Låten behandlar en kraschad relation och idel felbeslut. Man frågar sig hur man kunde vara så dum men just för stunden vill man komma bort och glömma allt för en stund. Hitta en dörr ut ur mörkret och låta sommarnatten få en att le för en gångs skull. Man vill börja om och hamna på rätt kil igen. 

Låten har en underbar energi och känns mycket ”just nu”, som att hjärtat slängts upp på grillen och att det gäller att njuta för en kväll och bara få släppa allt som skaver. Detta är verkligen solstrålar att ta i handen och bjuda upp. Det är en låt att bli lycklig av, att hänga av problemen med och dansa ut i juninatten.

Lyssna här nedan!

Klara Andén - Åtta steg mot att bli en osäker men eventuellt bättre människa

Det finns mycket att säga om Klara Andén. För mig så är hon en av landets bästa artister. Hon är närvarande i sina texter och väldigt mänsklig i hela sitt uttryck. Jag vet inte hur många kvällar jag har dansat till Nu har jag varnat dig och jag kan inte heller räkna till hur många gånger jag fått gåshud av låten Akta dig. Det är en låt om mäns våld mot kvinnor som Klara gav ut 2017. Låten är som ett slag i magen och behandlar att förövaren kan vara vem som helst och att det liksom inte går att skydda sig riktigt. 

Klara har genom åren gett ut två album och i början av juni släpptes hennes tredje. Albumet heter Åtta steg mot att bli en osäker men eventuellt bättre människa. Det är utan tvekan årets bästa album-titel. Albumet beskriver både hur samhället och ens hjärna kan vara nog så svåra att hantera ibland och få till någon slags samverkan mellan de två. Det är lätt att övertänka och få hjärnan att jobba övertid med tanke efter tanke efter tanke samtidigt som samhället i sig serverar en stress till morgon, lunch och middag. Men medan samhället sällan erkänner sina brister så finns här en ödmjukhet kring artistens egna brister och kring saker som skaver i livet. Det blir en slags ”direktsändning till ditt inre” som hon själv uttrycker det i korta spåret Transparens. 

En av de starkaste låtarna är Hjärnspöken. Det är lätt att skapa tankar om vad någon annan kanske tänker om en och göra det till en sanning. Klara sätter verkligen ord på det på ett starkt sätt. Även efterföljande Utmattningssyndrom är fantastisk. Jag blir ledsen av att höra den dock, hur samhället lätt skapar ohälsosamma kombinationer som kanske krävs för att ta sig fram, men som leder till att man går under på lång sikt. För de röda siffrorna tycks viktigare att bry sig om när det gäller ekonomi, men när stressen kläs i extremt röda kläder så hanteras det inte lika allvarsamt. 

Mycket av albumet är en slags resa i att må bättre. I fantastiska Åtgärdsplan sjunger Klara ”jag är inte ett barn längre, åldern slog hårt på mina ursäkter” i en naken och rå text. Det finns kanske inga quick-fixes eller självhjälpsböcker som hjälper mot allt men här finns en fantastisk öppenhet som får mig att klä mina känslor i ord. Jag blir verkligen berörd och det blir som ett manifest mot att våga säga nej, pumpa din ork på ditt sätt, det är okej att vara tre plus och om att perfektionismen bara skapar ideal som inte går att nå upp till. Det är okej att vara osäker och ingen är så bra på att vara dig själv som du är. Det är ett fantastiskt album.

Lyssna här nedan!

Aevy Lore - Your world is mine / Gran paradiso

Foto: Astrid Biessy 

Olivia Ahltorp och hennes Aevy Lore är tillbaka. Jag skrev om hennes vackra singel Stay wild när den kom 2022 och även om hennes efterföljande From the moment we are born som släpptes året efter. Stay wild återvände jag till senast häromdagen. Jag känner att texten är som mitt barndomsrum. Den bär samma möbler, samma känsla, samma människor som jag hade där. Texten är som ett brev till Olivias inre barn och om hur det är att få lämna barndomen alldeles för tidigt. Vad det gör med ens axlar. 

Olivia har också ett fint samspel med naturen i sina låtar, den blir som en ständig följeslagare, en vän, en kärlek och en duettpartner. Det känns som att en stor del av hennes själ har hon gett till naturen och friheten hon känner när hon väl är där, i skogen, i det tysta landskapet där ingen tanke bryts av storstadens brus. 

Nya singeln heter Your world is mine / Gran paradiso och det är en ganska storslagen singel. Texten är en fin och känslosam hyllning till just naturen och livet på jorden. Det vi ska vara rädda om, som kanske inte genererar mest pengar men en stillhet, en pacemaker för en jord som ständigt jobbar över. I det stressade flödet glöms lätt skönheten på jorden bort, det som får ens själ att verkligen andas. Olivia hyllar de djupa skogarna, de höga bergen och berättelsen som marken fångat i sin hand. 

Hon sjunger otroligt nära och vackert och musiken blir som arm om ryggen, ett värmande täcke över benen. Det är mycket fint och jag gillar verkligen stegringen mellan det sårbara och det storslagna, hur de tar varandra i hand.

Lyssna här nedan!

Per-Ivar - När skrattet klingat ut

Foto: Press

Per-Ivar från Stenungsund släppte i början av juni låten När skrattet klingat ut. Per-Ivar har under flera år släppt flertalet finstämda låtar, bland annat över tre album, varav det senaste släpptes 2022. På Innan muren föll sjöng han bland annat en fin duett med Vakentimmar-bekanta Fia Ekberg. Det var, och är, så fint att höra hur Fia och Per-Ivars röster så väl dansade ihop. Texten skildrade tvivlet man bär på men samtidigt hur man försöker pumpa upp tron om att man är den som den andra verkligen verkligen vill ha. En annan favorit från albumet var inledande Året innan muren föll, med sin berättande text och nästan hypnotiska stämning. Låten bar verkligen på en sån melodi som liksom låg i hängmattan och njöt. 

Nya singeln är en låt som tar din hand, kramar om dig och frågar om du är okej och är du inte det så sitter den med dig och närvarar intill din sorg så du inte sjunker för djupt ner i dess avgrundsdjupa fåtölj. Singeln är hämtad från artistens kommande fjärde album. 

Per-Ivar har en stark och trygg röst där han sjunger om döden och sorgen med den och hur han samtidigt bär på en önskan om att få träffas igen en dag. Det är en stillsam och vemodig låt som både drivs av saknad men också en insikt om att värdera det liv vi har och finnas för de människor vi har intill oss, medan de fortfarande lever. Det är en vacker påminnelse som Per-Ivar sänder ut och jag tar verkligen till mig den.

Lyssna här nedan!

Divers - In here

Foto: Magnus Bergström 

Göteborgska Divers släppte nyligen singeln In here. Jag imponerades verkligen av senaste albumet One Million Crystals och deluxe-varianten, som innehöll två extra låtar, gav albumet än mer styrka. Belong to no one var min favorit av de nya, med sin ödesmättade kostym. Vad spelar roll i livets slutskede egentligen? Våra prylar kommer inte sakna oss och vi dör ensamma, omgivna av just en massa prylar. Köpta för att stilla något. Just Divers texter får alltid min hjärna att arbeta. De är som skrivna för att röra om och de är både ifrågasättande, utmanande och bearbetande. De bearbetar människans mörker och hur vi söker efter Quick-fixes och hur vi förbrukar både saker och relationer i snabbast möjliga mån. Allting ska uppgraderas och bytas ut men någonstans glömmer vi bort det viktiga. Vi glömmer bort varandra och istället för att mota undan mörkret går rätt in i dess gap. 

Musiken är ofta som ett brev från det sena 80-talet, men här finns också influenser från 60-talet och exempelvis Jefferson Airplane. Soundet är förhållandevis mörkt, organiskt och nervigt. Det är som en promenad längs ett industriellt landskap, ungefär där älven möter kranarna i Göteborg. Det är sent 60-tal. Promenaden går förbi en affisch på David Bowie. Han börjar sjunga med Lina Horner. Plötsligt möts en filosofisk Nick Cave vid sitt piano och ett The Cure i högform. De ansluter. Någonstans där har vi Divers vars universum är stort och vars texter samtidigt, utöver människans och samhällets mörker, utforskar kontrasterna mellan verklighet och illusion på ett underbart Lynch-aktigt sätt. 

Senaste singeln heter alltså In here. Det är en låt full av tempoväxlingar och snygg sång från Lina. Överlag kanske det mest tunga jag hört från bandet. Vanligtvis är texterna tunga, men här kommer den största tyngden från musiken. Texten reflekterar över ensamhet och en flykt undan omvärlden - men vad händer med en under såna omständigheter? Vad händer när man duckar för världen? Jag gillar tyngden och hur Divers alltid tycks söka nya vägar. De upplevs orädda och nyfikna och jag tycker att det är otroligt spännande att följa deras resa.

Lyssna på In here här nedan!

Max Bäck - Theseus skepp

Senast jag skrev om Max Bäck var förra sommaren. Han hade precis släppt singeln Då vill jag dansa som fick mig att tänka på spanska sommarkvällar. Jag skrev om att Max känns väldigt bekväm när han låter solen och sommaren skina igenom hans öppna poplåtar. Det är verkligen ofta som att öppna dörren och mötas av en sommardag när man lyssnar på Max. Det är ofta när han tonsätter de solstrålarna som han är som bäst. Nu är Max tillbaka med singeln Theseus skepp. Låten är ganska avslappnad till soundet, det är lite som att den går klädd i skjorta med uppkavlade ärmar någonstans i Sydamerika. I det avslappnade finns också en vemodig våg som drar in över en, sköljer över. 

Textmässigt är det en ganska reflekterande låt om ett par som levt länge ihop. Kanske för länge för deras bästa. Ett 30 år långt förhållande som stagnerat, båda blir bittra och grämer sig över livet som inte blev som de hade tänkt sig. Då återstår det att leta efter syndabockar och det blir just ens partner som får axla den rollen. 

Jag tycker om Max reflekterande stil och han axlar både den avslappnade och vemodiga stilen perfekt. Det märks att han är så oerhört säker musikaliskt också och han bäddar verkligen in den berättande texten på ett underbart vis. Det är fint att sitta och lyssna på honom när kvällssolen sjunker över Sandarna och man känner sig både lycklig och vemodig på samma gång.

Lyssna här nedan!

Håkan Hellström på Ullevi, 13/6 - 2025

Foto: Oskar Sjöö

Jag börjar alltid gilla Göteborg mer när jag ser Håkan Hellström på Ullevi. Det är svårt att både komma ifrån tårarna och det fina i att stå på en mer än fullsatt 11 mot Saltholmen och trängas med de andra som delat samma värld en stund. Den som är något utöver den vanliga. För min egen del är det den femte Ullevi-spelningen med Håkan och överlag skulle jag säga att det är väldigt svårt att rangordna dem, då varje konsert lever på just de känslorna man bar på då och det är just stunden som Håkan lyckas lysa upp så innerligt varje gång. 

Den nya scenen har lyfts av flera och fler människor kommer onekligen närmare Håkan med den, men jag kan tycka att det blir svårare att följa var han är någonstans på arenan. Det lär inte vara något problem från sittplats dock. Överlag så kändes dock den nya scenen lite opersonlig. 

Foto: Oskar Sjöö

Det är lite ironiskt att Greta Thunberg och Fridays For Future gästade Håkan på Ullevi 2022 och att Benjamin Ingrosso flögs in med privatjet för att gästa på två låtar i år. Det är en intressant kontrast, oavsett hur man ser det. Alla är vi hycklare egentligen och överlag ska man nog inte ta allt för seriöst på någonting under dessa Ullevi-kvällar. Syftet är helt enkelt att underhålla och det genomgående budskapet som återkommer gång på gång är att man aldrig ska ge upp och det behöver egentligen aldrig vara mer djupt än så. Det enar människor och det är fint så. Jag tycker Håkan blir mer och mer av en underhållare som ömsom leker sig fram, ömsom låter hjärtat rusa fram längs scenen. På sätt och vis känns det naturligt att Björn Gustafsson kommer in i en Polis-sketch, även om jag hade tyckt att det låtit bättre om Håkan hade fått sjunga En midsommarnatts dröm utan Björn eller för den delen fått höra Försent för Edelweiss utan Kikki Danielsson. Det var fint när Kikki kom upp på scenen, men jag tycker tyvärr att låten mest blev rörig av hennes framträdande. Som en drink med för många ingredienser. Där ingen riktigt vet var drinken ska ta vägen någonstans. 

Generellt har jag lite svårt för hela grejen med att det måste vara gästartister och känslan att allt hela tiden måste överträffas. Men jag måste lyfta Nisse Hasselgrens fantastiska närvaro och hur han tolkade Nordhemsgatan leder rakt in i himlen. Mina ögon hade kunnat svämma över där och då och som jag dansade när Benjamin Ingrosso gjorde om Din tid kommer till en discodänga. Jag lindade även om min själ kring Benjamin och Håkans gemensamma tolkning av Mats Paulssons Visa vid vindens ängar. Vips så blev Ullevi till en jordgubbspaj som satt gott med en flaska vin till. En oändlig sommardag, förklädd till en låt. Otroligt vackert och oväntat. 

Foto: Oskar Sjöö 

Under Ramlar blir allt väldigt intensivt, som brukligt och jag vet ingen artist som kan skapa en sådan euforisk känsla inom en. Allt, precis allt, handlar om att vara just där, just då. Som vanligt, under dessa spelningar, är ingenting tekniskt perfekt och under kvällen har jag väldigt svårt att höra om LaGaylia Fraziers mikrofon är på eller inte. Hennes energi märktes i mycket hon rörde sig på scenen, men hennes röst uppfattade åtminstone inte jag. 

Under Nu kan du få mig så lätt så funderar jag på om jag någonsin har hört en finare version av låten, den liksom dröjer sig kvar, som en spårvagn på väg att flyga över älven. Som den hade gjort om den hade kunnat. Det är ibland som att Håkan berättar sagor och gör Göteborg till en del av just en sådan. Och det är berörande hur han liksom omvandlar Ullevi till ett slott, hur han gör om Majorna till en indieklubb och Älvsborgsbron till ett möte mellan människor och Slottsskogen blir som ett förälskat par som sitter på en filt i Azalea och bara njuter. Eller knäpper med fingrarna, som Håkan uppmanar publiken att göra under just Valborg. Han har Göteborg i sina händer och formar staden som han vill. 

Foto: Oskar Sjöö

Överlag är det en fantastisk kväll och när jag tänker tillbaka på kvällen så ryser jag i hela kroppen av välbehag. Jag undrar stundtals under kvällen hur mycket energi Håkan egentligen har och om det finns någon som på ett så fint sätt kan skapa en gemenskap genom tonerna, genom sin närvaro. Det hade varit fint att få se honom återvända till de mindre scenerna, att inte Håkan Hellström i Göteborg alltid behöver innebära Ullevi. Att få se honom på Pustervik exempelvis hade varit guld värt, även om det förstås lär bli extremt svårt att få tag på biljetter till en sådan konsert. Men jag vet inte, någonstans går det kanske inte växa mer än såhär, och då kanske det kan vara fint att återkomma till de mindre scenerna. Där allting inte behöver övertfäffas hela tiden och därför, av just den anledningen, skapar en sådan magi av bara farten. Bara för att.

Adée - Kör från bron

Foto: Isabell Bringert

Ida Adée Olsson har idag släppt sista ingrediensen som tillsammans med de andra tre formar EP:n Kör från bron. Sista sången heter låten som är duett med fina Johan Offerlind från Avantgardet. För mig har de tre tidigare låtarna blivit till platser. Känslorna i alla låtarna har varit så tydliga att man fysiskt kunnat ta på dem. Till slut har de stått där som små hus och lyst upp en ganska jobbig tid. För mig har Kalmar-trakten alltid varit min stad i mantel, staden som gett mig dropp när jag slungats ut i något mörkt och krävande. Adées låtar tar ofta plats där. I Kalmar, på Öland, på Ölandsbron. Och även om kopplingen är mer eller mindre tydlig så förstår jag att erfarenheterna är färgade av hennes liv i Småland och på Öland. När allting känts tufft så har Adée skickat ut livbåtar till Kalmar och fortsatt gett just den trakten liv och färger. För mig har det betytt mycket och det var inte så att det började med singeln Random man från Wrexham, men den låten färglade de där känslorna. Det handlar nog mycket om hur levande Adée låter och sen hon började sjunga på det svenska språket så har det inte bara handlar om språkbytet, utan om att inspelningarna också tyckts handla mycket om att fånga. Fånga människan, fånga råheten, fånga känslan av allt händer just dig, just nu. 

Jag skulle säga att Random man från Wrexham är bäst på EP:n, mycket på grund av dess intensitet, hur den liksom rivstartar i kroppen och låter alla känslor löpa amok. Just blåset i låten gör det också så stormande och så oerhört bra. Den fångar verkligen essensen i en storm, i en längtan av efter att vara någon nära på samma villkor. Få sina drömmar lyfta, samtidigt som man bär den andras drömmar med samma styrka. Just den råa live-känslan tycker jag finns i alla låtar på EP:n. 

Titellåten är fantastisk i hur den handlar om ett möte som på något sätt kan dra proppen ur mörkret och få en att se mycket på ett ljust sätt igen. Man når en slags förlåtelse. Hur kärlek kan läka. Vissa människor har verkligen förmågan att tända tillräckligt med ljus i ens huvud. Vissa människor alltså. Adée har ett stort språk som verkligen beskriver livet och dess utmaningar på fantastiska sätt. Det handlar också om de fantastiska musikerna som verkligen tar i hand med Idas röst, med hennes ord och får dem att explodera tillsammans. 

Chicago är en låt som till stor del bygger på ölänningen Christer Andersson och hans berättande. Låten skildrar drömmar om ett liv, en plats som kanske aldrig var ens egen men ändå kändes som det stundtals. En nyckel till ett rum i Chicago som sedan aldrig användes, men ibland räcker vetskapen långt, just själva möjligheten kan ge mycket kraft. Adée rappar till stor del sig genom låten, som bär på en ganska rivig och intensiv kostym. Återigen ett intensivt lopp där orden bär på samma kraft som höga höga skrik. 

Sista sången är alltså en duett med Johan Offerlind. Adée sjunger ”jag finns även om jag kanske gått lite sönder” och det är en låt som kramas om av både en orgel och av blås. Även om temat i grunden är sorgligt med blommor på en grav och en önskan om att aldrig bli lika kär igen så hör jag ändå ett hopp som ruvar, ett slags mod som växer till sig, en insikt som säger att absolut är jag trasig, men inte mer än någon annan. Det finns ett annat liv, en vår som kommer igen, en ton till när den sista sången tar slut. 

Adée är fantastisk på att berätta om livet och dess stormiga känslor. Hon vaggar inte undan för det tunga utan berättar det med en knivskarp skärpa och genom att sjunga så naket och rått så går det inte bara att prata om språkbytet, utan det handlar mer om vad just hon gör med språket. Vad just Adée gör när hon gör öländska gamla berättelser om ett rum i Chicago till toner och ger dem ett ännu längre liv. Det handlar om hur hon färglägger ord, känslor och en hel bygd och delar med sig av det till oss.

Lyssna på EP:n här nedan!

Hannah Smallbone - Places

Foto: Press

Hannah Smallbone hörde vi senast ifrån på singeln Hit me right where it hurts. Låten, som släpptes sommaren 2022, bar på en ljudbild av solstrålar och ett sånt där underbart saxofonsolo som jag älskar. Texten handlade om en kärlek som tappades bort någonstans och hur man än letar efter det som var så hittar man det inte. Där kärleken tidigare fanns gav istället plats för feltolkningar och missförstånd och Hannah beskrev det på ett bra vis när man börjar gå på varandras nerver istället och letar efter något som man aldrig hittar. 

Nya singeln heter Places och den tar plats i ett avslutat förhållande. Relationen som pågått ett tag gjorde en mest missnöjd - men hur är livet utanför den? Blev det bättre? Man börjar romantisera saker man gjorde i relationen och alla känslor läggs som ett filter över relationen och det man gjorde tillsammans. Everyting looks perfect from far away, som The Postal Service sjöng. Jag, som ibland känner mig som svensk mästare i att älta och romantisera, känner igen mig i känslorna. Hur man vet att man fattat rätt beslut på avstånd? 

Hannahs ljudbild är även här dansant och somrig. Det är elektroniska händer som tar en med och bjuder upp en till dans. Det är 1984, det är 2025. De båda åren möts på dansgolvet och det är verkligen lätt att dras med och fortsätta snurra genom natten.

Lyssna här nedan!

Julia Bengtson - Rum

Foto: Fanny Marika Jansson 

Julia Bengtson är aktuell med sitt debutalbum till tiden då löven börjat skifta i gult och falla av så småningom. Första singeln Rum är en första inblick över vad vi kan förvänta oss till hösten. Julia är även med i folkmusikprojektet Baron som jag tycker att ni ska kolla in. Ingen singel är släppt där än så länge men jag vet att det är något på gång. Julia har spunnit runt i flera olika projekt genom åren men Rum är den första singeln i hennes eget namn. 

Rum är en plockande och stillsam låt. Plockande på både ett musikaliskt och praktiskt plan, den liksom plockar ens känslor och uppmärksamhet och lägger dem till rätta, att bara njuta av. Trots att innehållet i låten i sig är sorgligt. 

Till stor del handlar, som jag tolkar det, låten om att visa upp sitt inre för någon som inte alls vill visa sitt. Det gör att man förstås blir mer sårbar, ju fler kvadrat man själv vågat visa upp. Till slut känns en inre märkt, fullt av massa sår som tar tid att läka. Och får man inget svar, eller upplevt intresse på det man visar, så slutar man fråga då ingen vill ha murar som svar. Det behöver förstås inte vara medvetet från den som sluter sig, men kan ändå rasera mycket hos den som möts på det viset. 

Julia sjunger väldigt känslosamt och starkt och den ordlösa sången får världen att dansa tryckare med tonerna i min mage, det är verkligen ljuvt och magiskt. Överlag är det en jättefin singel som försiktigt tar sig fram och som verkligen hänför mig genom att växa för var gång jag spelar den.

Lyssna här nedan!

Dygna - Pärleporten

Omslag: Samuel Ramnek Petri

Ivan Wiktorin gör musik under namnet Dygna. Ni som minns att jag hyllade Benjamin Rydman och hans musik och även ni fastnade för honom har något att finna även här. Jag skulle säga att det finns likheter i det ofiltrerade och råa och det är väldigt upplyftande att höra. Jag upplever inte att strävan är att allting ska låta perfekt, utan bara berätta om saker som känns och hur de känns. Just Benjamin gästar även på Dygnas debutalbum Pärleporten. Andra som gästar är bland andra Lily Moodysson, Linnea Lidberg samt Lovisa Szalay. 

Skivan känns stundtals som en tonsatt dagbok, ett virrvarr av det mesta, ett liv som går upp och ner, som pendlar mellan sömn, vardag, tristess och fest. Det är ganska mycket som skaver och det är alldeles fantastiskt. 

Jag tycker om när det finns en vardag i något, en desperation, någon som sätter ord på livet utan att för den sakens skull vilja stå på scen och mästra någon om vad som betyder något och inte. Detta är bara okonstlat och otroligt bra. 

Först ut är en dikt som möter en vacker kornett. Pingu lyfter min gamla favorit-pingvin. I övrigt en fin berättande text om livet och hur man ska hantera det, trots att det ofta är ganska ohanterbart. ADHD innehåller en fantastisk kör som Ivan svarar på. En underbar låt. Precis som dansanta Missbruksgemenskap, som bär på en ruffig kostym. Låten känns både euforisk och ångestdriven på samma gång. Det dubbla i livet, ni vet. 

Ännu bättre låter det i efterföljande Bränt barn med ett fantastiskt beat och ”visslingarna” får mig att smälta. Tempot sänks i Ugglan där Ivan och Clara Söderlund möts i en låt där kärlek, bekräftelsebehov och hopplöshet möts. Även i Bladene är tempot lågt, men bär snarare på ett drömskt filter. En vacker låt att möta natten med, eller avsluta den med. Efter det så blir albumet något svagare, även om texterna fortsatt är fantastiska. 

Överlag, även om jag inte fastnar för allt, så är det en fantastisk skiva som visar på mycket av det jag vill se mer av i svensk musik. Det är liksom inte gjort utefter algoritmer och Spotifys topplistor, men själens dito omfamnar detta. Det är väl det som spelar roll. Jag skulle säga att det är musik som ofta utspelar sig om nattens, den visar upp nattens frestelser och det som lätt krossar en, tro och tvivel gånger tusen. Jag är tacksam över att få ta del av det. 

Lyssna här nedan!

Musikminne från Irina Röjås

Foto: Press

Irina Röjås släppte sin nya singel Evighetens skog på Sveriges nationaldag. Låten är som ett kärleksbrev till skogen och till hur hon upplever Dalarnas landskap och skogar. Och visst är det, i de så ofta hotade skogarna, som många människor faktiskt har sina andningshål? Sina bensinstationer för själen? Irina vill påminna oss om det och om varför den svenska naturskogen måste få finnas kvar. Irina lyckas verkligen både få skogen närvarande i sin poetiska och målande text, i sin röst. Det är tydligt vad frihet är för henne och hon visar det verkligen med kärlek i rösten. Det är en trolsk och magisk sång som Irina bjuder oss på. Hon vill skildra de möten som betyder något på riktigt och hon lyckas verkligen med det på ett förtrollande sätt. Idag gästar Irina bloggen för att dela med sig av ett musikminne, hennes andra för bloggen! 

Det var en tidig vårmorgon i Stjärnsund, en liten by i södra Dalarna. Fullmånen lyste ännu med sin prakt samtidigt som solen var på väg upp och nytt liv spirade i luften. Jag befann mig i dimensionen mellan natt och dag. Jag gick ner till sjön och satte mig på en sten för att beskåda soluppgången. Det var vindstilla och sjön låg alldeles spegelblank. Under tiden jag satt där hann himlen skifta i blått, lila, rosa, orange och gult från soluppgångens olika stadier. På andra sidan sjön hördes ett tjäderspel och ugglan hoade från en gren inne i skogen. Gäss, ankor och fiskmåsar flög över sjön med susande spel från vingslagen. Alla fåglar sjöng och tog plats med sin egen sång, högt och självsäkert. 

Jag tänkte att jag också ville ta plats med min unika röst, liksom alla andra djuren, och kupade händerna vid ansiktet i en rop-gest och började kula. Jag lyssnade nyfiket på hur landskapet svarade. Min röst spred sig över sjön och långt borta bakom dalen. Efter ett par sekunder hörde jag min egen röst i fjärran svara, väldigt subtilt i förgrunden som en mjuk, stilla ljudmatta. Jag hade aldrig hört landskapet svara kulningen på detta sätt. Det var en magisk stund. Jag fick också plats här på jorden.

/ Irina Röjås

Lyssna på Evighetens skog här nedan!

Musikminne från Leading Edge

Foto: Tina Sörensen 

Gud vad jag gillar intensiteten i sista halvan av nya singeln Cynical mind från Leading Edge, det första vi hör från bandet på några år. Bandet har nu delvis andra medlemmar och delvis en annan kostym, skulle jag säga. Även om grunden, folk/americana, är densamma så skulle jag säga att bandet låter allting löpa amok just i den där intensiva delen och det uppskattar jag verkligen. Lite ungefär som bandet gjorde i låten Dancing free (från Northern Lights, 2020) men här låter det aningen mer stökigt. Som en dans som urartar på ett härligt sätt. Idag gästar bandet bloggen för att dela med sig av tre olika musikminnen!

Det är alltid lite nervöst att presentera en ny låt, och med just Cynical mind var det ett tag sedan som jag hade tagit med mig något nytt material till bandet. Även om jag har spelat och sjungit för det här gänget tusen gånger förr finns där alltid en pirrig undran om de kommer tycka om just den här låten. Låtskrivande för mig är som att föra en slags emotionell dagbok och det är ett så sårbart ögonblick där något högst personligt för första gången ska höras och delas med någon annan. Något jag uppskattar så otroligt mycket med det här bandet är att det alltid har varit min trygga punkt, och det är just det som gör det möjligt att våga ta steget från att skriva på sin kammare till att vara kreativa tillsammans. Den resan, med varje låt, är så häftig. Där något som jag har påbörjat får växa och bli så mycket mer när alla tillsammans får bidra till en kreativ process. Att sen kunna gå tillbaka och lyssna på den där första knaggliga mobilinspelningen och höra hur det har utvecklats till en färdig låt är en obeskrivlig känsla jag alltid kommer fortsätta jaga, och jag känner mig tacksam som får göra det tillsammans med den här gruppen av personer där jag känner mig som mest hemma. Så med det sagt kommer ett gäng små historier från bandet, Leading Edge. 

Första 

Jag minns en bilfärd längs rapsfälten i Skåne, på väg till min första (eller var det min andra?) spelning på en fest någonstans på Österlen. Jag hade hoppat in med kort varsel på gitarr och lärt mig ett tjugotal låtar - en mix av covers och bandets egenskrivna, som var ganska annorlunda från vad jag vanligtvis spelar eller lyssnar på (då mest Radiohead, Pixies och allt däromkring). Jag kände mig oerhört out of place när hela bandet glatt började sjunga med till den radiovänliga spellistan (Come On Eileen, Bohemian Rhapsody, någon Håkan-låt...), men jag fick också gåshud över hela kroppen när den nästan skrikhöga stämsången fick biltaket att vibrera. 

Sju år senare kör vi längs de pittoreska vyerna i Scottish Highlands. Det är min spellista – med MJ Lenderman, Waxahatchee och Big Thief - som spelas, nya bandmedlemmar som sjunger med, och en van istället för någons förälders gamla Golf. Den välkomnande värmen och gåshuden är fortfarande där, och jag känner att jag skulle kunna sitta i den där bilen tills alla världens vägar tar slut. 

Andra

Berlin, sommaren 2022 (jag vet klyschigt). Det är andra spelningen på vår första utlandsturné. Vi har navigerat de kaosartade gatorna i en halvtimme, jag traskandes i mitt piano, för att anlända till en pub med ett par stammisar som sitter vid baren och röker. Han som borrade i väggen utanför puben går fram till scenen (som är gjord för max en trubadur) och börjar ratta på mixerbordet, han ska vi nog prata med. Väl riggat har ingen mer dykt upp så vi sitter ute och försöker få in folk in i puben, men de flesta vänder när deras ögon svider av den rökiga luften. Nu ska vi spela, och jag, som vanligt, skakar om händerna så nervös som jag är. En gubbe sätter sig längst fram och tänder den största spliffen jag någonsin sett, han är väl vår publik. Vi spelar första låten och alla i bandet vänder sig mot varandra och bara skrattar - vi är ju här med vårt favoritgäng människor och njuter helt enkelt. Min nervositet släpper helt plötsligt och vi spelar vårt set. Under tiden börjar folk dyka upp utifrån och publiken uppmanar oss att spela om allt som de missat! Vi gör det såklart och jag har en av de roligaste spelningarna jag minns. Återigen, klyschigt, men sedan Berlin 2022 har jag inte skakat om händerna när jag ska spela live. 

Tredje

Min första spelning med Leading Edge var på Pony Bar i Hamburg. Lilla jag hade alltså satt mig i en minivan med dessa rutinerade musiker på väg ut i Europa för att spela före detta basistens basslingor. Ordet nervös räcker inte till. Väl i Hamburg kommer vi till den lilla mysiga baren, jag och Anna sminkar oss i badrummet medan andra gäster tränger sig förbi och vi börjar rigga. Ljudteknikern undrar om jag inte har en kompressor. Förvirringen är extrem - detta hade ingen förvarnat mig om. Han försöker hjälpa mig med ljudet så gott det går och jag tänker att det låter säkert ok sen när vi väl kommer igång. Det visar sig att jag inte hör mitt eget basljud på hela spelningen och börjar undra vad för hemskt beslut detta var. Som tur fick jag stå i en hörna och gömma mig på den lilla scenen, helt okapabel att se någon i publiken i ögonen. 

Snabbspola till idag, med ny singel på g och med ett drygt 30-tal spelningar i ryggen, varav hälften jag fått mod att sjunga bakgrundssång på. Med en fantastisk gemenskap, tillit och tålamod fick alla bandmedlemmar mig att stanna kvar, utvecklas som musiker och till och med våga mig på det absolut läskigaste.

/ Leading Edge

Lyssna på Cynical mind här nedan!

Mellanrummet - Flygplatsen

Foto: Press

Mellanrummet är ett nytt band som består av Saga Castor, Ellen Stålnacke Nero, Sebastian Rustas samt Alice Edström. Medlemmarna träffades när de hade praktik och tillsammans formade de Mellanrummet. Mellanrum kan förstås vara något man både vill fylla ut och behålla, beroende på situation. Det handlar väl mest om det känns som ett tomrum eller en frihet. På bandets debutsingel Flyplatsen så handlar det mer om det första, skulle jag säga. Att fylla ut ett tomrum, söka något nytt och färglägga ens gamla tankar, gamla mönster med något nytt. Som att måla regniga dagar till soligare sådana. Allt börjar i tankarna. 

Det handlar om att tomma ord kan säga mycket, att när löften bryts så börjar resan mot något annat, någon annan. För man både ger upp om någon samtidigt som hoppet behålls på samma gång. Det är smärtsamt, för det finns alltid en del av det andra livet kvar som hoppar in i ens hjärna då och då och visar sig. Det är svårt att släppa det. 

I texten beskrivs en resa som aldrig påbörjas och att man istället fastnar i samma gamla mönster, det är bara nya spöken som kommer fram när de ska sova. Jag tycker att texten är både strålande och målande och jag tycker att Sagas röst verkligen klär det vemodiga landskapet. Samtidigt som jag dansar lätt till den i övrigt avslappnade melodin. 

Jag tycker att det är en mycket fin debutsingel och jag fyller gärna mina mellanrum med det här fina bandet.

Lyssna på Flygplatsen här nedan!

Natalie Reigo - It was you

Foto: Kitty Lingmerth

Natalie Reigo är tillbaka med singeln It was you. Hon har tidigare gästat bloggen två gånger, dels i samband med singeln Baby girl samt när hon precis hade släppt Rebound. Hennes texter handlar gärna om att sätta gränser, både att ge sig själv de rum man förtjänar och att se till att de destruktiva element som gärna tar över ens rum stannar utanför dem. 

Senaste singeln börjar med ett telefonsamtal på svenska men blir sedan en rak poplåt på engelska där hon beskriver resan mellan att längta, att vara förälskad och nära till att bli sårad för att den man börjat lita på inte alls var värd det. Hjärtat man gav bort var inget personen tog väl hand om. Till sist återstår bara tid att läka, tid att få den där obehagliga doften som växte i ens värld att försvinna bort. Doften var ljuvlig till en början, men sakta sakta förändrades det.  Man mår bättre utan det destruktiva och det sårande. 

Låten är storslagen och växer ännu några meter på grund av Natalies, som vanligt, fantastiska röst. Det är en otrolig popsingel som många kommer dansa till i sommar och så nästa sommar igen och så sommaren efter det. Trots regnet och molnen i texten så sprider den solsken i både benen och armarna i sin dansanta klädsel. 

Lyssna här nedan!

Vera Hjort - Titta Inte Ner

Foto: Press

Jag hör mycket tacksamhet för livet när jag lyssnar på Vera Hjorth och hennes debutalbum Titta Inte Ner. Det är betraktelser från livet, om livet och dess väg framåt. Texterna känns väldigt ödmjuka och jag tolkar albumet på många sätt som en dröm om att få känna sig fri, att våga drömma men inte att försöka lyfta med en sten på vingen. Det är viktigt att lyftet kommer av längtan och inte av att känna sig pressad och tvungen. Drömmarna måste få ben först innan vi tvingar dem att helt plötsligt skynda sig, att helt plötsligt springa. 

Mycket handlar om att omfamna tiden och ge plats åt drömmar, annars väntar ett ”känslomässigt strömavbrott.” Kärleken till naturen strömmar också igenom, med rader uppenbart kryddade med kärlek i en låt som En sommardag samt främst Älven som behandlar hennes andningshål. Det är en fin beskrivning av en plats där hon, som hon sjunger, är ”Fri att vara ingenting alls” samt ”Friad från min oro.” Det är fint beskrivet och jag kan verkligen känna hur mörkrets och stressens händer liksom släpper taget om henne där vid älven. Där kan hon skriva själens kärleksbrev. 

I vackra En sommardag så sjunger Vera om att ”Havet är våran klocka” och jag förstår verkligen vad hon menar. Hon vilar i det poetiska uttrycket och jag blir lugn av hennes ord, hur de försiktigt lägger sig ned mot örat. De flesta av låtarna rör sig i lugna vatten men det bryter av här och där, som i svängiga Enkelbiljett bort, tack om jakten på frihet och att inte känna sig styrd och bli som en statist i ens eget liv. I slutet av låten vill man bara slänga av sig alla jobbiga tankar och dansa loss natten från dess fästen. Furufest är en annan fantastisk låt med känslomässiga muskler. Vera sjunger väldigt starkt i en låt som lever för stunden och som ”samlar alla kramarna i kuddarna.” Det är en låt där det faktiskt känns som att varje instrument kramar om varandra och vill ha ut varenda droppe av låten, varenda liten droppe av livet. Fantastiskt. 

Allra allra bäst låter det kanske dock i Genom fönstret. Jag älskar jazz och känslan som kommer av just mycket jazz, hur blåset nästan är som gatlyktorna om natten, hur de fyller samma funktion fast för en själv som människa, hur musiken kan tända upp och jaga iväg det mörka hos en. Just Genom fönstret är en sån där nattlig låt, där Veras röst är inlindad i trygghet och texten beskriver en längtan. Ibland behöver man perspektiv på saker, åtminstone några droppar. Där, i den avklädda jazziga visan är Vera som bäst. Det är en av årets finaste låtar. 

Överlag är det ett debutalbum med många många toppar och som vitnar om en framtid där solen ofta sticker fram. Vera är fantastisk på att hitta nya poetiska verktyg att få fram känslorna på och när det exempelvis låter så bra som i Älven eller i nyss nämnda Genom fönstret så tillåter jag mig att bara njuta.

Lyssna här nedan!

Gabriel Jemsten - Pure Light Blue

Foto: Anna-Karin Jemsten 

Gabriel Jemsten gör nu musik under eget namn istället för Jack Elliot som tidigare. Hans tidigare fina släpp finns kvar, men nu under hans vanliga namn. Jag lyssnar ofta på albumet Far Lies och känner ofta att mitt humör till slut går klädd i Heavenly (Innocent Day) - när allt mörker slutat täcka för solen och dagens innehållsförteckning är precis som man vill ha den, utan ingredienser som skaver. 

Vänner till Gabriel arbetar just nu med en dokumentär om en kvinna i Lund vid namn Åsa, vars liv bestått av mycket sorg, men också mycket hopp. Gabriels senaste låt kommer ha en framträdande roll i dokumentären och jag ser fram emot att se även den. Pure Light Blue heter låten som sträcker sig över sex minuter. Vanligtvis är det lite långt för mig för att lyckas bibehålla min uppmärksamhet, men Gabriel lyckas verkligen. 

Åsas resa som illustreras i toner innehåller både sorgen som kan äta upp en människa samt en biljett som visar upp en ljusare framtid, som känns mindre och mindre långt bort ju längre låten pågår. Gabriels gitarrspel fångar själen i låten och skildringen av Åsas hopp, av hennes sorg berör mycket. Det är också mycket hans hantering av gitarren som får låten att fungera under sex minuter. Mycket fint.

Lyssna här nedan och kolla in den fina musikvideon!