 |
| Foto: Tina Axelsson |
Roger Karlsson har betytt mycket för mig. Det började förstås med Tuk Tuk Rally men även som solo har han imponerat stort på mig. Jag kan känna igen mig i mycket av det han skriver om, hur blickarna gärna vänder sig inåt ju äldre man blir. Man funderar över utvecklingen och hur världen så ofta drivs av girighet och fåfänga och nog är väl alla förtjänta av så mycket mer än så. På nya albumet Blues från Sunny Hill har han med sig Kungarna av Norsborg. Roger är en fantastisk berättare och han ser verkligen människor och den världen han beskriver. Man märker att omtanke och värme lindas runt det han beskriver. Det är genuint och väldigt vackert. Avslutande Bara du känns som en stilla kram, det är toner som håller om själen. Ett fantastiskt album. Förtjänta av så mycket mer är en låt som kommer gå på repeat här hemma ett bra tag. Idag gästar Roger serien "Fem album" och Spotify-länkar till albumen, där det är möjligt, hittar ni genom att klicka på det specifika albumets titel.
Efter att ha lämnat Televinken, Lasse Berghagen, Tintin och svenska fotbollslandslagets EP inför VM -74 bakom mig var den här plattan min ingång till popen och rocken. Mina första album spisades på kassettbandspelare i mono och det här var nog den mest frekventerade. Gillade allra mest de melodiösa låtarna som det externa låtskrivarparet Chinn och Chapman skrev åt gruppen (dock bidrog de med förhållandevis få på just detta album). Jag fick välbehagsrysningar av öppningsspåret The Six Teens. Bandets egenkomponerade spår var ofta för experimentella och spretiga för mina valpöron, med undantag för tuggummi-popiga Fox on the Run och smörballaden Lady Starlight som jag spelade om och om igen.
Hurriganes - Roadrunner (1974)
Finsk 4-takts rock'n roll var en perfekt språngbräda från tuggummi-popen till punken som snart skulle komma. Älskade stompet, den råa enkelheten och gitarr-riffen. Sångaren och trummisen Remu Aaltonen sjöng trovärdigt på engelska med kraftig finsk brytning: "I go to the EAST, I go to the LEFT...." och jag sjöng med!
Ebba Grön - We're only in it for the drugs (1979)
Egentligen, i min bok, är singlarna som kom innan den här plattan Ebbas flaggskepp. Men intro-/titellåten knockar allt som kommer i dess väg och bär hela albumet. Det är ett epos, en hymn och berättelse för alla oss som växte upp i förortsbetongen. Tempot halveras nästan från start till slut i detta epos men det gör inget, energin i berättelsen och melodin överskuggar allt. Övriga låtar är bra men endast parenteser i jämförelse.
U2 - War (1983)
Ett album som vidgade min syn på musik. Det nya för mig var kombon av råhet och skörhet, det fick vara storslaget och tillgängligt med bibehållen integritet och personlighet. Då plattan kom på tidigt 80-tal var det gängse soundet fortfarande organiskt och levande, några år senare drunknade nästan det mesta i överproducerade ljudeffekter.
The Waterboys - Fisherman's Blues (1988)
Jag köpte plattan på piratkopierad kassett under en resa i Thailand under tidigt 90-tal. Titelspåret satte sig direkt men övriga låtar växte alltmer för slutligen koppla ett järngrepp om mig. Mike Scotts fantastiska röst, de existentiella berättelserna, låtsnickeriet, melodislingorna, instrumenteringen. En odödlig klassiker ensligt mig som är en av mina allra största inspirationskällor.
/ Roger Karlsson
Lyssna på Blues från Sunny Hill här nedan!
