Lite senare berättar en vän för mig att en person skrivit i en stor grupp på Facebook. Hen blir misshandlad av sin partner men vet inte hur hen ska ta sig ur situationen. Flera kommenterar att om hen ska skriva om misshandel får den varna först. Skriv om inlägget tack. Inlägget raderas. Hjälpen dröjde.
Några dagar efteråt träffar jag en bekant och jag tar upp att en granne har det svårt och att jag vill hjälpa till på något sätt. Personen verkar må väldigt dåligt, kissar ned sig och skriker efter hjälp. Jag säger att det inte är ett värdigt liv. Personen svarar att den ”förstår" men det är inte jag som ska bestämma vad som är värdigt eller inte. Att alla har rätt att må dåligt. Jag tänkte tillbaka på när jag själv mådde dåligt. Alla svarade att jag har rätt att må dåligt. Du behöver inte skämmas, Oskar, du har rätt att må dåligt. Men fokus lade bara på rätten till känslan, inte rätten att ta mig ifrån det. Min granne hade också rätten att må dåligt, men fokus stannade där. Och att jag inte skulle bestämma.
Flera veckor senare läser jag på ett politiskt konto på instagram. Ett antirasistiskt. Ett inlägg handlar om ett barn är tillräckligt svart för att bära ett visst plagg. Det gränsar snarast till rasbiologi. Jag stänger ned telefonen och sluter ögonen. Jag tänker att idag tänker många på vem någon är men sällan på hur denne mår. Ordförråd utökas vilket är positivt, men kan fina ord bli som ett slags fängelse när de fina orden inte blir till mer än just fina ord? När handlingen dröjer.
Det är viktigt att synliggöra orättvisor i samhället och olika slags förtryckande strukturer. Jag tror bara att det går bra att synliggöra detta utan att dela upp människor ännu mer. När man lyfter en grupp - måste man då samtidigt kritisera en annan grupp? Är man emot ett vi och dem-samhälle när man själv är med och skapar ett vi och dem? Går det att motverka motsättningar om man samtidigt förstärker dem?
Oavsett hudfärg eller religion så har vi människor mer saker som förenar oss än inte. Vi fokuserar allt mer på det som skiljer oss åt. Det i kombination med en ökad individualism skapar väldigt många olika läger där man i de olika grupperna odlar fördomar om andra grupper. Samtidigt växer värdsliga problem som antibiotikaresistens och klimatförändringar. Det är frågor där människor måste samarbeta. Man jag ser bara olika bubblor där mänsklig gemenskap inte längre är en utgångspunkt. Bara i allt mindre och smalare grupper. Grupper som riskerar att bli allt smalare ju mer individualism som präglar gruppen.
Alltfler människor döms på ytan och deras yttre anses ge den och den egenskapen. ”det är för att du är x som du gör y” och ”det är för att du är y som du gör x”.
Någon delar ett inlägg på Facebook som blir rejält hyllat. Alla han har träffat är fantastiska och trots att de är födda utomlands så är de trevliga och bra på språket. Inlägget ses som antirasistiskt men själv ser jag mest en person som verkar förvånad över att personer som är födda utomlands kan vara trevliga.
Jag är rädd att vi inte ser människor längre. Vi ser människor som rubriker och olika hudfärger, olika religioner kopplas lätt till olika slags egenskaper. Vi glömmer att under det yttre så kan människor inom samma grupp också skilja sig åt en hel del. Man glömmer bort människors bagage. Man glömmer att bakom varje yta döljer sig en mångfald. Och handlar medmänskligheten inte just om att se människor så blir jag hellre cancelled än går in i det tänket. Den medmänskligheten är nämligen både motsägelsefull och väldigt ytlig.
