CHIVVY - Red water

Jag såg bandet The Tape live flera gånger. Det var både drömskt och nästan hypnotiskt. Väldigt mycket känsla. Jag fastnade särskilt för en låt som, i alla fall då, hette React. Låtar som träffar så hårt bleknar aldrig. En del saker har hänt sen dess. The Tape heter nu CHIVVY och har nyligen släppt singeln Red water, som enligt bandet handlar om fångenskap och flykt. Längtan efter att bli från det som begränsar. Från det som sätter stopp. 

Mycket känns förstås igen och det är fortfarande drömsk indierock som det handlar om där röster och olika känslor möts, där både hopp och förtvivlan går in i varandra. Jag tycker verkligen om det. Och jag hoppas att låten React också lever kvar och så småningom hamnar på ett album. Jag ser fram emot det. 

Lyssna på Red water här nedan och kolla även in videon som är regisserad av Annie Hyrefeldt. 

Gör inbrott i mitt liv igen

Du var min stad, du var tidvatten av kärlek. När mina krafter hade tagit slut så fanns din röst. Jag kysste dig när du ville. Du fick mig att tänka efter, tänka längre, tänka större, tänka själv och vi brukade somna med varsin hand i samma chipspåse. 

Våra ben gick i samma liv. Jag brukade vakna av min puls i din arm. Mitt hopp gav aldrig upp och stigarna i min kropp nådde din topp med utsikt över livet. 

Nu är våra drömmar oavslutade manus, en kyss utan läppar. 

Jag var hos läkaren. Hon sa att det finns en obalans i min kropps dopamin-nivå och jag berättade att det är inget mot hur obalanserat mitt övriga liv är. 

Min kropp är president men min hjärna är ledare för oppositionen. 

Du får gärna göra inbrott i mitt liv igen. Jag saknar köksbordet, hur drömmarna åts upp, hur vi såg våra barn springa sig trötta, med livsglädjen som en stråle genom bröstet. 

Jag minns isen, hur livet gick över oss. Vi skulle hålla hela vägen.

"Det kändes så konstigt att hon aldrig skulle vara mer än ett ansikte på ett kort för mitt barn"

Jeff Elliot, som består av Jessica Klingsell och Amanda Lindgren, släpper idag den otroligt vackra och berörande singeln My bare feet touched the ground. Det är singel nummer två i ordningen, Red lights var först. Här nedan berättar Umeå-duon om nya singeln, om sorg och om deras studio Ljudinstitutet, som drivs på en feministisk grund. 

Berätta om nya singeln My bare feet touched the ground! 

(Amanda) - Det är en låt om att ta farväl. Om att livet kan vändas upp och ner med ett telefonsamtal. 

(Jessica) - Den utspelar sig den sommaren då min mamma dog av en hjärntumör. Från cykelutflykten i Umeå som avbröts av det ödesdigra beskedet, till det sista andetaget på ett palliativt boende i Täby Kyrkby. 

Ni driver även studion Ljudinstitutet ihop och det är en studio som drivs på en feministisk grund, berätta mer om det! 

(Amanda) - Ja, vi driver den tillsammans med vår kollega Frida Johansson. Utöver studion så finns där även skrivbordsplatser och kontor som vi hyr ut till andra kvinnliga och ickebinära frilansare. Vi är inte alls ute efter att exkludera män, men när vi startade studion så tyckte vi alla att det kändes drömmigt med tanken på en plats som kunde få vara lite som en kreativ fristad för icke-män. Musikbranschen är otroligt mansdominerad. Och bland producenter och ljudtekniker är det möjligtvis ännu större obalans. Så det kan kännas skönt att ha en plats där vi får vara i majoritet och kan stötta och lära oss av varandra. 

Ni har båda varit med i band innan men denna gången har ni gjort allt själva, vad har varit svårast respektive roligast med den friheten? 

(Amanda) - Att göra allt själva är både skönt och utmanande, men framförallt skönt tycker vi. När man har en tydlig bild av hur man vill att det ska låta så kan det vara svårt att lämna över mixningen till någon annan. Men det här är inte första gången som vi gör allt själva. Vi hade båda ett tidigt driv att lära oss om teknik och inspelning för att kunna bli mer självständiga genom hela processen. 

Först hette ni Jeff och nu har ni bytt till Jeff Elliot, hur kommer det sig att det blev ett namnbyte och vad betyder namnet för er? 

(Jessica) - När jag jobbade som brevbärare i Stockholm så började mina kollegor kalla mig för Jess (med amerikanskt uttal). Jag kände mig inte alls hemma med det smeknamnet och klagade lite för medlemmarna i det bandet som jag spelade i just då. Då började en av mina bandkamrater att kalla mig för Jeff istället (svenskt uttal). Det kändes mycket mer rätt för mig, bland annat för att jag aldrig riktigt känt mig hemma med att göra så mycket kvinnligt genus. 

(Amanda) - Så när det var dags för ett bandnamn så kändes det rätt så givet. Dock borde vi ha gjort lite mer research innan vi valde det. Det visade sig vara omöjligt att hitta oss på Spotify för det fanns så många som hette något med Jeff. Så då bestämde vi oss för att ändra på namnet. Det tog några veckors funderande men till sist bestämde vi oss för Jeff Elliot. Elliot är ett namn som vi båda har haft högt upp på listan av namn att döpa ett barn till. Men det har inte kommit till användning på nåt av våra två barn. Så då fick vi användning för det till det här projektet istället. 

Ni har tidigare berättat att många av låtarna på det kommande albumet handlar om en sorg efter din mammas död Jessica. Hur mycket har musiken hjälpt dig i bearbetningen av sorgen? 

(Jessica) - Mycket skulle jag säga! Ofta när jag har något som jag behöver bearbeta så gör jag det genom textskrivande. Och jag tycker att pop-låtsformatet är väldigt bra på så vis att det är svårt att klämma in hur mycket text som helst på ett rimligt sätt i en 3-4 minuters låt. Så man har givna ramar och begränsningar vilket i det här fallet är bra. Jag vill ju också oftast att den som lyssnar ska förstå och få ut något av att lyssna på texten. Det medför att jag, när jag skriver texterna, själv måste förstå vad det är som är essensen av det jag vill uttrycka. Och hela den processen av att finjustera fram en text som ryms inom en låt och som är förståelig gör att jag i slutändan oftast lärt mig mycket om det ämne som jag skrev låten för att bearbeta. 

Finns det några ljusglimtar på albumet eller präglas hela albumet av sorgen? 

(Jessica) - Alla låtarna på albumet bearbetar någon form av sorg. Både personlig sorg och sorg över samhällets tillstånd. Men jag skulle absolut säga att albumet innehåller många ljusglimtar ändå. Det finns mycket vackert i livets svårare stunder. 

Jag funderar själv på om sorgen någonsin försvinner eller om den bara byter skepnad. Hur tänker ni? 

(Jessica) - Än så länge så är min erfarenhet just det som du beskriver, att den byter skepnad. Det har nu gått 12 år sedan min mammas död och den akuta sorgen finns ju inte längre närvarande, men sorgens fokus byts ut hela tiden. När livet förändras så dyker det också upp nya situationer och anledningar att sakna någon. När jag fick barn så väcktes min sorg till liv igen. För det kändes så konstigt att hon aldrig skulle vara mer än ett ansikte på ett kort för mitt barn. 

Har ni några gemensamma musikaliska referenser och influenser som ni vill nämna? 

(Amanda) - I början av projektet när vi diskuterade vilket sound vi tyckte skulle passa för låtarna så nämnde vi några artister som hade ljudbilder som vi ville sträva efter. Sufjan Stevens, José Gonzales, Coco Rosie, Joan Baez och Bon Iver är med på vår referenslista. Vissa artister har vi lyssnat på för att vi tycker dom gör stämsångsgrejen väldigt bra, såsom Simon & Garfunkel, First Aid Kit och Kings of Convenience. 

Skulle ni säga att det speciella världsläget har gjort er mer kreativa? 

(Amanda) - Det känns lite svårt att säga för vi befinner oss just nu i mixningsfas med flera projekt vilket inte kräver lika mycket kreativitet som att skriva musik. Sen har vi just fått en till bebis också. Så det finns väldigt begränsad tid att vara kreativ på. Men låten Blue whale på vårt kommande album skrevs i alla fall i början av covid-utbrottet i Europa. Som en reaktion på det allt som plötsligt hände. Så den är resultatet av en tillfällig förhöjning av kreativitet pga. läget. 

Om man bortser litegrann från situationen med Corona, hur tycker ni att Umeå mår som musikstad?

(Amanda) - Det faktum att många av dom spelställen och festivaler som definierade Umeå som musikstad för några år sedan tyvärr inte finns kvar har ju absolut påverkat bilden negativt. Men vi ser ändå hoppfullt på Umeås musikaliska framtid eftersom det fortfarande känns som en kreativ stad med drivna invånare och därmed stora möjligheter att bygga upp nya scener för musiken. 

Vad händer framöver för Jeff Elliot? 

(Amanda) - Vi släpper vår tredje singel Elephant i januari och vårt debutalbum släpps i februari. Så just nu mixar vi albumet för fullt! Sen hoppas vi ju såklart att det kommer gå att spela live igen nästa år! Vi har haft två streamade konserter än så länge, men det vore roligt att få spela för människor som är i samma rum också!

Lyssna på My bare feet touched the ground här nedan!

Edgar & Strandberg - Värmland i regn

Jag påminns om Sigge Hill när jag lyssnar på den värmländska duon Edgar & Strandberg - och det är verkligen en komplimang. Minst lika melodisäkert. Duon, vars förnamn är Christopher och Henrik, har tidigare släppt två låtar, Tusen kyssar och Leva mitt liv. Jag håller nog Tusen kyssar, som är en duett med Linnea Waljestål, högst hittills men det är genomgående melodisk svensk rock som borde spelas frekvent på Svensktoppen. 

Visst hör man ibland att det är inspirerat av Per Gessle och Lars Winnerbäck exempelvis, men jag tycker duon gör något eget av det. Låten är för övrigt producerad av Winnerbäcks gamla producent Ola Gustafsson. 

Värmland i regn är en låt jag kan tänka mig vore fint att dela vägar med, med ett Värmland som susar förbi genom fönsterrutan. Med en dröm om en dans i Folkets Park. En dans som inte tar slut förrän småtimmarna. 

Lyssna på Värmland i regn här nedan!

 

Musikminne från Klara Andén

I oktober släppte Klara Andén den fina singeln Spring. Det är hennes femte singel 2020. Klaras första riktiga låt var en cover på Linnea Henrikssons Halmstad. Med låten vann Klara en tävling som Linnea Henriksson själv var med och anordnade. Idag har Klaras version över 140000 streams. 2018 kom debut-EP:n Fast jag vill. Idag gästar hon bloggen och berättar om ett musikminne! 

I sjuan började jag i musikklass och efter att ha sjungit instängd på mitt rum i några år var det nu dags att börja förbereda sig för den första konserten. Jag och mina två nya kompisar var alla överens om att vi gillade Rihannas nya låt Take a bow. På lunchrasten gick vi in i musikalen, skrev ut ackord från ultimate guitar som nästan stämde och satte igång. Jag satte mig vid pianot, min ena vän tog en bas och den andre en gitarr. Efter en lite tragglig start kom vi till slut in i låten och kunde spela igenom den. Jag testade att lägga en stämma och det visade sig att min kompis kunde fortsätta hålla melodin stadigt fast jag hamnade en ters över. För första gången fick jag känna hur det var att spela och sjunga tillsammans med andra och hur musiken lyfter när man hittar rätt personer att samarbeta med. 

Dagen för konserten var jag mer nervös än jag någonsin varit. Jag och min två medmusiker hade ett gemensamt nervöst sammanbrott innan vi gick upp på scenen. Men vi gick upp på scenen. Jag minns egentligen ingenting från de fyra minuterna av mitt liv men jag minns känslan efteråt. Jag hade klarat av något jag fasat för och längtat efter sedan jag började sjunga på mitt rum för flera år sedan. Och vi hade gjort det tillsammans. Vi fortsatte att hänga i musiksalen på rasterna resten av högstadietiden och vårt lilla band fick heta TAB (Take A Bow) för att vi nog alla kände den där magiska känslan första gången vi sjöng och spelade ihop.

/ Klara Andén

Lyssna på Spring här nedan!

Ludvig Nordholm - Att leva rätt (Eko-livet)

Ludvig Nordholm, vars dubbelsingel Lilla löparen/Inte riktigt än (Lilla mjölken) jag recenserade i augusti, är en mångsysslare. Deubbelsingeln och det kommande albumet handlar mycket om psykisk ohälsa, men i ny video, som är en form av sketch, är det miljön och ekologiska produkter som avhandlas. 

Jag tycker att videon är väl värd att kolla upp, då den är både tankeväckande och rolig. Det är heller inte alltid helt enkelt att leva just rätt, vilket Ludvig tar upp i sketchen. Det är mycket som är "å ena sidan" och "å andra sidan". Jag själv tänker att man helt enkelt får väga för- och nackdelar mot varandra och välja det alternativet och välja det alternativet som har flest fördelar. 

De som medverkar i videon är Ludvig själv och Malin Svebo Lindgren. 

Se videon här nedan!

Anna Bodotter - Så länge hjärtat slår

Anna Bodotter släppte första singeln Sigrid i slutet på oktober. Idag kommer efterföljande Så länge hjärtat slår. Sigrid var drömsk och elektronisk pop och den nya singeln följer i samma anda. I december kommer debutalbumet Kom ta bilder. Anna har spelat i flertalet band innan, men det är först nu som hon går solo. 

Så länge hjärtat slår andas sorg över en människa som försvunnit från ens liv och det är som om hjärtat plockats ur kroppen på en. Man hade de där drömmarna om att få åka till Paris och vara som ett kärlekspar man sett på film, men vad hände med de drömmarna? Vad finns kvar, förutom ett hjärta som allt mer brister totalt? 

Jag tycker om Annas röst och kombinationen av de poetiska texterna, tillsammans med den kyliga ljudbilden. En låt, som precis som tidigare Sigrid, passar allra bäst mitt i natten, när man behöver en vän som bara sitter där bredvid en och lyssnar. Det blir vår igen.

Lyssna på Så länge hjärtat slår här nedan! 

"Vi drack drinkar och hade utsikt över Berlin."

The Chickpeas Band från Piteå släpper idag nya singeln I've been here before och dagen till ära intervjuas de om singeln, om att turnera med SJ och om deras favorit-tågsträcka bland annat. 

Berätta om I’ve been here before. Vad är det för en slags låt? 

- Det är en låt som verkligen är vi. Både musikaliskt och textmässigt. Musikaliskt för att den verkligen samlar ihop våra tio år på ett sätt - soundet som vi på många sätt hittat fram till genom alla inspelningar och spelningar hittills - tillsammans med stämmorna som var vår absoluta grundpelare, särskilt i början. Och storyn - om att växa upp, vilja se världen, se förändringar och förändra saker, och att vilja hitta hem. Det är vi helt enkelt! 

Ni har gått från att vara en kvartett till att bli en trio, hur har det påverkat ert sound? 

- Senaste åren så har vi väldigt sällan spelat utan att ha med någon extra musiker. Så på ett sätt så blir ju soundet inte så påverkat. Samtidigt så har vi så klart mist en röst med stark karaktär, och även munspelet som alltid funnits med i ljudbilden. Vi har ju också fått backa - se över gamla låtar och funderat över hur vi vill göra dem nu. Så en liten omstart - både för oss som grupp, men också soundmässigt. 

Är det mer musik på gång? 

- Det svarar vi så klart ja på! Singeln vi släpper nu är inte del av ett kommande album eller så, men vi har låtar som vi vill jobba mer med och så småningom också släppa. 

Ni har spelat ihop i tio år, om ni ska nämna tre saker som verkligen stått ut under de åren, vilka blir det då? 

- De två somrar (i början av Chickpeashistorien) då vi åkte på tågturné kommer ju för alltid leva kvar som nåt stort. Vi ville bara få ut och spela, och lilla vi ringde stora SJ som blev peppade och sa ja till våra idéer! Oj vad vi umgicks, släpade prylar, reste runt, träffade folk och framförallt - spelade live! 

- Vi hade ett samarbete med en tysk artist som heter Moritz för några år sedan. Han stannade till i Norrbotten och vi gjorde en miniturné tillsammans med honom här uppe. Året därpå åkte vi ner till Berlin och gjorde en miniturné tillsammans med honom och hans band där nere vilket var både häftigt och superkul. Vi blev bland annat guidade på cykel i staden och fick hänga med honom upp på ett höghustak där det bedrevs någon slags svartklubb. Vi drack drinkar och hade utsikt över Berlin. 

- Sist skulle vi nog ändå vilja säga våra relationer och familjer. Vi har verkligen följts åt i livet. Lite av en slump, och vissa saker kanske smittat lite! Under samma år träffade vi alla i bandet vår andra hälft. Sen har vi alla tre flyttat till samma område utanför Piteå. Och alla har vi barn lite i samma ålder. Och det mest fantastiska är att att alla våra familjer verkligen är en gemensam enhet - en Chickpeasfamilj. 

Ni har som sagt spelat ihop länge, hur kommer det sig att det dröjde med debutalbumet?

- Vi har ju alltid sett på oss själva mer som ett liveband än ett studioband, och det har gjort att vi överlag spelat otroligt mycket live. Så tiden har varit begränsad - det är nog den största anledningen. Och den andra delen handlar nog om tålamod. Det var nog inte förrän 2019 som vi både hittade tiden och samtidigt hade tillräckligt många låtar som vi kände höll måttet för att fylla ett album.

Hur kom ni fram till bandnamnet? Antar att ni är ett stort fan av kikärtor?

- Haha, ja precis. Det var exakt så, vi spånade bandnamn när en av oss sa något i stil med att "kikärtor är ju gott, det gillar vi ju, och Chickpeas låter ju härligt!"

Ni är från Piteå med omnejd, vad har ni för smultronställen där?

- Åh, det finns så många! Gläntan ute vid havet, Råberget med sin magiska utsikt, badplatsen vid Bruket i Alterdalen.

Ni har tidigare, i samarbete med SJ, spelat i Bistrovagnar. Har ni någon speciell anekdot från en sådan spelning?

- Oj, det är så många härliga knasiga minnen. Alla gånger vi fick ropa ut i högtalarna att vi skulle spela och publiken som kom till bistrovagnarna var så förvånade men glada att det var livemusik. En gång när Elin råkade hälla ut yoghurt över hela sig typ samtidigt som vi skulle börja spela under en frukostspelning, haha (det var minst sagt trångt vid bordet där vi satt och spelade) 

- Och när vi tog det lugnt en morgon eftersom tåget skulle vara sent. Men vi missade uppdateringen och tåget hade kört ikapp tiden och vi fick springa genom Umeå 06:00 på morgonen och hann precis ropa till konduktören så att han väntade in oss på perrongen. Tåget blev 3 minuter sent på grund av oss.

Vilken är den vackraste tågsträckan som ni åkt?

- Absolut Riksgränsen-Narvik. Vi var i princip ensamma i vår vagn - tog varsin rad och tryckte näsorna mot fönstret för att verkligen ta in den helt otroliga utsikten! Rälsen hänger i princip utanpå en bergsvägg rakt ovanför fjorden… Magiskt.

Blir det fler tågturnéer längre fram tror ni?

Ja… Hur magiska de än var - så innebär den typen av turnerande också otroligt mycket slit. All packning och instrument släpas ju till tåg, mellan tåg, upp på tåg, in i kupéer osv. Händerna är alltid fulla och det är rätt tufft. Vi spelade ju också minst en gång per dag på de där turnéerna, så efter några veckor var vi slut… Men. Med lite andra förutsättningar - någon magiskt lösning med alla grejer, mer tid på varje plats osv - då är det väl ett lätt ja!

Hur har situationen med Corona påverkat er som band?

- Vår plan denna sommar var ett gäng livespelningar, som vi så klart hade sett fram mycket emot. Få möta publik, och göra det vi gillar allra mest - spela för dem! Men så klart så har ju det mesta ställts in, och vi har fått tänka om. Till exempel gjort en liten livesession, spelat in och gjort musikvideo. Eftersom vi alla också har andra jobb så är det ju inte så att våra liv står och faller med dessa spelningar som det gör för många andra i musikbranschen. Samtidigt så är det ju något vi alla älskar och vill hålla på med, så det är klart det är himla trist när det liksom försvinner från kartan.

Många artister har börjat streama små konserter via sociala medier, är det något som ni också skulle kunna tänka er att göra?

- Vi har pratat om det men det har tagit emot lite att inte få den där kontakten med publiken. Men vi planerar faktiskt att göra en liten mini-livestream nu den 20 november, så vem vet, vi kanske får mersmak!

När ni står på scen, vad vill ni ge och vad kan publiken förvänta sig?

- Vi älskar ju att spela live och att få möta de som gillar vår musik på riktigt. Publiken kan förvänta sig sväng, ös men också närvaro och finstämdhet. Mycket mellansnack, anekdoter och genuin spelglädje!

Vad har ni för framtidsplaner som band?

- Vi vill fortsätta hålla på - det är väl nummer ett! Få fortsätta skriva musik som vi kan dela med andra människor. Förhoppningsvis kunna bidra med något i deras liv, och i retur få de där magiska energikickarna som bara en riktigt härlig livespelning kan ge!

Om det var möjligt, vilken tidpunkt i musikhistorien skulle ni vilja besöka?

- Oj vad svårt. Hm. Emil drömmer i alla fall om att få besöka Rock n’ Rollens storhetstid på 50-talet.

Lyssna på I've been here before här nedan!

 

I'm Kingfisher - The past has begun

Ett album som kommit att trösta mycket under detta året är Thomas Jonssons projekt I’m Kingfishers senaste The past has begun. Från inledande Pocket Soul till avslutande Breakthrough at 42 så möts vi ofta av en stor skönhet. Nu slår sig inte musiken för bröstet på det sättet, men det är stora känslor som vi möts av. I inledande Pocket Soul, som jag skulle säga är skivans absoluta höjdpunkt, så tar en fiol sig in i huden på mig. Det låter fantastiskt. Överlag så består albumet mycket av möten mellan Thomas röst och andras. På två låtar gästar Vilma Flood och på Children’s Atom Bomb gästar Slowgold, både med sång och med munspel. På stillsamma The Plausible Impossible ger Vilma Flood låten ett nytt instrument med sin originella röst. Soul möter dröm på ett vackert sätt. Ella Blixt lyfter Dirty flera höjder. 

Albumet består av vemodig folkpop och allt känns väldigt genomarbetat. Jag kanske inte fastnar helt för alla låtar, men överlag är det väldigt fint och, som sagt, en tröst som tagit sig in i hela kroppen och kramat om varje del av mig som behöver det. Mest gillar jag variationen som kommer av att olika röster och instrument möts i detaljerna. På en låt är det ett munspel som lyfter, på en annan en vacker klarinett. Detaljerna ger färger till mörkret, ljus till det svåra. 

Stort tack för trösten, Thomas.

Lyssna på albumet här nedan! 

Ida Staake - Hejdå tills vi ses igen

Ida Staake är tillbaka med en ny singel. Senast vi hörde från Ida så sjöng hon tillsammans med Jimmy Sjödén i Titta upp mot taken. Nya singeln heter Hejdå tills vi ses igen och det är en låt som det svänger om i drygt fyra minuter. 

Det jag tycker om mest med Idas musik är hur hon klär vardagskänslor i sina låtar. Hur naturligt allt låter. Det låter aldrig tillgjort, det låter aldrig som om hon begränsar sig i det hon vill sjunga. Utan det känns på riktigt och det märks att musiken betyder något för henne. Ida är fantastisk på att skriva om känslor som alla kan känna igen sig i och det är fint att hon får med detaljer i texterna som fördjupar dem, som gör att de står ut i mängden. 

Texten tycks handla om en relation som går från att vara helt körd till att man ändå ses igen och igen, att det aldrig blir sista gången med personen, trots att det kanske var tanken. Det är lätt att känna igen sig. Det är lika enkelt att falla dit. Och att falla för det här. Idas starkaste stund hittills i min mening.

Lyssna på Hejdå tills vi ses igen här nedan!