Våra ben gick i samma liv. Jag brukade vakna av min puls
i din arm. Mitt hopp gav aldrig upp och stigarna i min kropp nådde din topp med utsikt över livet.
Nu är våra drömmar oavslutade manus, en kyss utan läppar.
Jag var hos läkaren. Hon sa att det finns en obalans i min kropps dopamin-nivå och jag berättade att det är inget mot hur
obalanserat mitt övriga liv är.
Min kropp är president men
min hjärna är ledare för oppositionen.
Du får gärna göra inbrott i mitt liv igen. Jag saknar köksbordet, hur drömmarna åts upp, hur vi såg våra barn springa
sig trötta, med livsglädjen som en stråle genom bröstet.
Jag minns isen, hur livet gick över oss. Vi skulle hålla hela vägen.
