Jag får inte vara nöjd när jag står där i affären, ändå är jag det, jag känner inte att jag har ett behov av någonting som finns där. Jag har haft samma vinterjacka i flera år nu och kommer förmodligen inte behöva byta på ytterligare några år, skorna går jag i tills de går sönder och en väska har jag redan, men visst vore det roligt att ha ytterligare en väska, fast i en annan färg? Nej, men det är så vi uppmanas att tänka, att tänka kring behov är dock livsfarligt, begäret ska lockas fram, ska skrika högst. Jag ska känna mig missnöjd med det jag har, hur bra det jag har än fungerar, så ska jag vara missnöjd, annars är jag en olönsam idiot.
De senaste åren har jag blivit allt mindre intresserad av prylar, jag har fått en stor distans till det materiella och det enda jag konsumerar i en större utsträckning är upplevelser och mat. Jag växer gärna som kulturell person och svälter gärna som duktig konsument. Det är i tiden, i upplevelserna, i olika samtal, som jag känner mig som mest nöjd, som mest lycklig och inte i det ekonomiska hjulet som bara kan fortsätta snurra om vi konsumerar mer och mer. Meningen med livet måste väl vara att skapa ett gott liv någonstans, ett liv som vi kan känna oss nöjda med. Jag har svårt att se att vi kan hitta den där meningen i ett konsumtionssamhälle där vi aldrig tillåts vara nöjda. Vi ska inte tillåta att vi reduceras till konsumenter och producenter på en arbetsmarknad som inte är anpassad efter vad planeten klarar av, utan snarare försöker tvinga planeten att anpassa sig efter vad som är lönsamt.
Det är många som stressar idag för att få livet att gå ihop och mängden arbete är så ojämnt fördelat att både de som arbetar mycket och de som inte har något arbete alls i många fall mår dåligt. Därför tror jag att många skulle må bättre om vi omfördelar det arbete som finns. Sänker arbetstiden där det är möjligt så att vi blir fler som kan dela på jobben. En lönsam person i det här tidevarvet blir lätt en socialt ensam person, då tiden i så hög utsträckning som möjligt ska ägnas åt arbete. Ju mer tid vi ägnar oss åt att inte konsumera och producera desto mer betraktas vi som värdelösa, allt på grund av att vi strävar efter någon slags mening. Jag vill leva för något annat än just arbete. Det är klart att jag vill ha ett jobb men jag tänker aldrig låta jobbet ta makten över mitt liv och jag tänker heller aldrig jobba för mycket, för medan att jobba mycket stärker ekonomin och ens möjligheter att konsumera mer, så sker det ofta på bekostnad av sociala relationer och välmående.
Det hela är ett sökande efter värde, och jag tror att många borde söka inne i sig själva efter det värdet och fundera över vad vi värderar mest, kapitalets hälsa eller människans?
Jag tror att många skulle bra både av att jobba och konsumera mindre. Om vi funderade kring vad vi egentligen behöver när vi går runt där i butiken, om det är fler prylar eller ett gott liv. Problemet är inte att de som inte har en god materiell standard konsumerar utan att de som har det lik förbannat konsumerar fler och fler prylar. Problemet är inte att lite vill ha mer utan att mycket vill ha mer. En större tv och en ny soffa fastän de gamla prylarna täcker ens egentliga behov, men hur täcker något gammalt ens begär? Mitt sociala behov är mycket större än mitt köpbehov och jag är förbannat lycklig över att det är så. Jag tänker inte be om ursäkt för att de olönsamma stunderna är de stunder då jag mår som bäst. Förut köpte jag gärna nya tröjor så fort CSN dök upp, jag älskade att handla kläder och så fort jag åkte in till stan så konsumerade jag. Jag levde för att få mer och mer pengar, vilket i längden bara stressade mig och gjorde mig olycklig då jag hade handlat upp dem. Jag är glad för att jag lyckades vidga mina vyer och vågade tänka tankar långa nog att nå något slags värde.
