"Jag vill bara ta det lugnt och göra sådant jag tycker om"

Foto: Pressbild 

Att bli förälder samtidigt som en själv förlorar en förälder. Vuxendom men med en barndom som fortsätter springa bakom en, efter en. Om detta och mer därtill handlar Tomas Zackarias Westbergs Total panik som släpps i mars och det är en bok att se fram emot. Boken släpps på Syster Förlag vars första utgivning, Åsa Grennvalls Deras ryggar luktade så gott, fullständigt golvade mig. Jag tror att Total panik kan komma att golva mig på samma sätt. 

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Hej, jag heter Tomas och är 42 år ... nej, jag vet inte, jag avskyr titlar, hela yrkeslivsgrejen. Jag vill bara ta det lugnt och göra sådant jag tycker om. Men jag vill skapa förstås, och det jag kommit fram till är att böcker är mitt medium.

Vad är Total panik för en slags bok?

– Den bygger på anteckningar som jag gjorde i samband med att min mamma dog.  Jag hade redan andra problem då och boken är väl en slags redovisning av det kaos jag befann mig i under ett par år. Det finns två röda trådar i boken; min ångest och min mammas sjukdom och död.

Hur kommer det sig att den släpps på just Syster förlag?

– Åsa Grennvall såg på Instagram att jag höll på med någonting som hon tyckte verkade intressant. Jag hade redan tecknat i ett och ett halvt år då och höll på med det sista när hon kontaktade mig, så bitarna föll snabbt på plats. Sedan har jag jobbat med Sofia Olsson som redaktör och det har funkat väldigt bra.

Du skriver självbiografiskt. Hur ser du på gränsen mellan att vara privat och personlig. Är det något du har tänkt på? 

– Jag vet inte, men boken är väldigt självutlämnande, och det kan kännas jobbigt ibland, att det är meningen att folk ska läsa den. Jag försöker att inte tänka på det.

När jag själv skriver om saker jag upplevt så kan jag återigen gå in i de där känslorna jag upplevde då, vilket kan vara ganska omtumlande. Det blir svårt att distansera sig. Hur är det för dig?

– Det har nog varit ganska terapeutiskt att jobba med texten i och med att det är en så oerhört långsam process att göra serier. Utkast, manus, skisser, förlagor, textning, ifyllning, markering, retuschering ... samma ord har skrivits om och om igen, det går som i slow motion. När det gäller bilderna så har jag jobbat mycket med fotoförlagor, självporträtt i olika situationer, och när jag tagit de bilderna har det varit en form av skådespeleri som inneburit att jag återkallat känslorna jag hade. Det har absolut varit nyttigt att hålla på med detta, men också lite kletigt, jag har suttit fast i det här och isolerat mig och det har gått långsammare att komma vidare i verkliga livet.

Total panik 

Tidigare har du släppt ett antal seriealbum med din sambo Jojo Falk, men nu är det första gången du gör allt själv. Vad har varit svårast under skapandeprocessen?

– Att jag aldrig tecknat förut, samtidigt som jag är något av en perfektionist. Så utmaningen var väl att släppa idén om någon slags Adrian Tomine-stil, byta till en fet blyertspenna och bara låta det bli som det blev. Skitigt och fult. Alltså, jag tycker själv att många av mina bilder ser mer eller mindre för jävliga ut, men jag hittade en arbetsmetod som fungerade, och det var det viktigaste. Jag gick helt oförberedd in i det här och jag har lärt mig mycket som jag kommer att ha nytta av framöver. Både när det gäller manus och teckningar.

Vad läser du själv för serier? 

– Allt som är mer eller mindre självbiografiskt är intressant. Ulli Lust, Harvey Pekar, Joe Matt, Chester Brown, Adrian Tomine ... Det finns så många. Mats Jonsson, Åsa Grennvall, Henrik Bromander, Klara Wiksten, Gunnar Lundkvist. Sedan har jag alltid älskat Tove Jansson förstås.

Jag har förstått att just synthmusik har spelat stor roll för dig i ditt liv, vilken skiva skulle du säga ha påverkat dig mest?

– Det var en svår fråga, men som den är formulerad måste jag nog rent spontant säga att det är Fancys singel Slice me nice från 1984. Alltså, det är inte ens synth utan italodisco, men den låten spelades mycket på radion på den tiden och jag köpte både singeln och LP’n. Den låten innehåller de här oerhört rena elektroniska tonerna som formade mig för livet. ”Plipp-plopp” som klasskompisarna sa. Jag var 11–12 år då. Sedan gick man över till hårdare grejer ... Det är inte så mycket synth i Total panik som du kanske fått för dig, men det dyker väl upp ett par, tre referenser. 

Vad skulle du vilja göra, yrkesmässigt eller inte, som du inte gjort än?

– En roman vore roligt att skriva någon gång. Men just nu är jag glad att jag lyckats få ihop ett eget seriealbum. Jag har insett att det är en dröm jag haft i bakhuvudet sedan jag läste mina första Galago, 1986 eller så.

Vad önskar du att du hade mer tid till?

– Att göra musik. Jag skulle vilja köpa lite analoga grejer och sitta och skruva, så som jag gjorde i tonåren. Men hittills har det känts helt omöjligt att motivera att lägga tid på det. Det tar hela dagen och slutar bara med pip i öronen.

Till sist, vad hoppas du läsaren ska känna när den läser ”Total panik”?

– Förhoppningsvis en känsla av stress och åtminstone någon gång en klump i halsen.

Besök gärna Tomas hemsida här. Syster Förlag drivs av serietecknarna Åsa Grennvall och Sofia Olsson, samt formgivarna Björn Schagerström och Samuel Svensson. Förlagets hemsida hittar du här.