Patriarkatets brandvägg

Jag hackar grönsaker, en efter en, fortsätter med världen. Jag känner inte alltid mig som en del av den, eller som att jag vill vara en del av den. Verkligheten är sannerligen för mycket ibland. För mycket att ta in, för mycket för att tas in i. Jag växte upp i Kalmar. Jag spelade fotboll när jag var ung, jag var med på alla träningar, men fick sällan spela några matcher. Jag var ganska blyg och tog aldrig för mig, tyckte aldrig att det var viktigt att min åsikt skulle vara längre fram, högre upp - men det skulle visa sig senare att min åsikt ändå placerades längre fram, högre upp. Jag var inte medveten om det, såg det aldrig. 

Jag flyttade till Stockholm efter gymnasiet och utrymmet för vem jag kunde vara, vem jag kände att jag fick vara växte något oerhört. Alla borde få det utrymmet. Det borde vara självklart. Någonstans där började jag läsa Åsa Grennvalls serier. Jag vet inte vad serierna gjorde med mig riktigt, men efter ett tag såg jag något som jag inte hade lagt märke till innan, hur strukturer formar oss, att det finns en könsmaktsordning, att människor fråntas rätten till sina kroppar, att människor konsumerar andras lidande. Jag började se allt mer hur människor reduceras, i ord, i handlingar, i vardagen, i reklambladen, på nattklubben, i blickar och i de allt mer växande kommentarsfälten på olika internetsidor. Jag såg kön dras av från lönen. Jag såg orättvisor på ett sätt som jag inte gjort innan, att samhället självmant ofta växte till möjligheter i den vita handen, den heterosexuella handen, den manliga handen men att samhället motarbetade möjligheter i den mörka handen, den homosexuella handen, den kvinnliga handen. Sedan dess har mycket blivit bättre men så länge samhället inte ger oss alla samma möjligheter, oavsett kön, sexuell läggning eller bakgrund så har vi inte kommit fram. Så länge människor fortsätter att skuldbeläggas (något av det allra värsta som finns) så har vi fortfarande en lång bit kvar. Löneskillnaden är fortfarande så mycket som 13,9 procent. Jag ser fortfarande att kön dras av från lönen. Jämställd lön? Uttag medges ej.

Det är svårt att skriva om jämställdhet, att blogga om det, bli länkad och få höra kommentarer som ”underbart att du som kille tar upp det här” för på flera vis är det att ta plats och det är ju inte jag som ska föra den kampen eller beskriva hur den ska se ut och att bli belönad och applåderad för att en skriver om självklarheter (jag vet att det inte är självklarheter för alla) är också problematiskt. Allt jag skriver om jämställdhet har andra redan skrivit på andra sätt, på bättre sätt långt innan. Därför vill jag ifrågasätta mina val och mig själv och inse att även om jag inte vill ta plats, inte ber om att ta plats så gör jag det ändå, omedvetet sitter jag på stolar som förefaller vara tomma. Så när jag skriver om jämställdhet handlar det om att ifrågasätta mig själv för så länge jag inte gör det, så länge jag inte säger emot när andra beter sig illa och sexistiskt, så bidrar jag till ett ojämställt samhälle. Så länge orden är feministiska men handlingarna struntar i det så spelar det ingen roll. Jag vill inte föra någon annans talan. Jag vill inte vara ord i någons taltid. Jag vill heller inte ställa mig i normens led och rätta mig efter den, jag bryter den gärna på alla möjliga sätt. Jag vill inte vara patriarkatets brandvägg. Jag är gärna ett virus som tar sig in och förstör hela skiten. För så länge patriarkatet skyddas, kramas om, matas så kommer vi aldrig komma längre än dit vi redan har nått. Vissa skulle säga att det är för långt. De har fel.

Nedan kan en hitta 5 feministiska bloggar som på alla sätt och vis är helt fantastiska:

Brunheten
Kickan Wicksell
Oxhen
Hej Blekk!
Zettermark med Z

Transporter

Dagar som dessa går hjärtat jämnt ut, lyckan har påsar under ögonen och den är vacker så. Dagarna är fyllda av dig och kvällarna är fulla av framtid. Stjärnorna kommer stiga i dig framåt kvällen, sjunka i mig när morgonen nalkas.  

Jag försöker följa grundhjärtat istället för impulshjärtat. Vad ser mitt liv när det ser åt mitt håll? De vilda drömmarna som rastas i mitt huvud eller det tama livet som försöker att inte blicka bakåt, inte låta hjärtat kastas runt? Ryms mina ord i ditt språk, ryms jag i din inandning? Vill du röra mig tills skelettet växer ut till hud, vill du röra mig hjärtat ut? Gatorna är fyllda av dig och benen är fulla av framtid.

Lotta Sjöberg - Det kan alltid bli värre

Jag minns när en bekant sa ”du har ju jobb, du kan väl inte vara olycklig?”. En vän berättade en gång att en kille ifrågasatt att hon var olycklig, då han tyckte att hon var snygg - hur kan en vara olycklig då liksom? Det är så mycket krav idag på att vi ska vara lyckliga, en ska anpassa sig in i lyckomallen. Hus, utbildning, jobb, partner, barn - bara just du är lycklig. Just du, just vi. Jag pratade med en annan vän om Facebook och lycka, hen hade i ett antal diskussioner fått höra att många inte orkar med att ha vänner som skriver negativa saker på sin Facebook-wall, så de raderas istället - eller döljs - för vem vill läsa att någon har det sämre? Jag skulle vara lycklig om…-tänket fortsätter genom livet, på olika plan. Ofta pratar vi om lycka på grund av att det ofta är just lycka som saknas. 

Det kan alltid bli värre är Lotta Sjöbergs nya bok. När jag intervjuade Lotta berättade hon att ”den handlar om hur svårt det är att vara lycklig. Jag sågar lyckobegreppet vid fotknölarna, i en värld som inte tar ansvar för sina medborgare.” Det är på alla möjliga plan en fantastisk bok. Lotta Sjöberg visar upp en annan bild, sann för många inåt men kanske inte alltid lika mycket utåt, för vi förväntas ju inte må dåligt, vi förväntas att inte tänka på det och vara glada istället. Vi ombeds att rycka upp oss. Men det finns tankar som stoppar upp. Det är svårt att vara lycklig. Lotta Sjöberg dissekerar lyckan och det som sägs göra oss lyckliga. Jag tycker om hennes tecknarstil och humor. Här har humorn mörkret i sin mage, det är den där tar avstamp. Det är både en rolig och träffande bok. Den avslutas med kalla fakta där vi bland annat får reda på att ”Forskning visar att omkring 80% av våra tankar i någon mån har negativt innehåll”. Det kan säkert stämma. Hur många gånger har vi inte fortsatt meningen jag mår bra med ett men som följs av jag har ont i magen, jag är trött, jag sov inget i natt och så vidare? 

Det kan alltid bli värre är samtidigt en politisk bok med kritik mot valfriheten (som om alla har ett val) och alliansens nedmonterande av människan och samhället i stort. Jakten på lyckan tär på oss, äter upp oss inifrån. Mellan Lottas serier dyker små broderier upp, med budskap som ”meningsfulheten” och ”Det är aldrig för sent att gräma sig”. Allting tillsammans skapar en tydlig bild, en viktig bok. Jag ska plocka fram den ofta och tänka att såhär är det att vara människa. Jag ska våga stå för det. 

Här kan en läsa min intervju med Lotta Sjöberg. Det kan alltid bli värre går att köpa på bland annat Bokus, CDON, Adlibris och Ginza. 

Dagarnas skum

Det romantiska i livet ter sig ofta en aning surrealistiskt, som en skyddad bubbla där allting är möjligt - men också ofta flyktigt. Kärleken som intar både ens tankar och känslor utan att backa undan. Glädjen att mötas, smärtan i att separeras. Michel Gondrys senaste film Dagarnas skum behandlar den intensiva kärleken mellan Chloe (Audrey Tautou) och Colin (Romain Duris). Colin lever rikt och det enda som tycks ha saknats i hans liv innan Chloe är just kärlek. Maten hemma serveras av hans vän, kocken Nicolas (Omar Sy), som bland annat fångar fiskar i vattenkranen för att tillaga dem. När Colin och Chloe träffas på en fest kryper lyckan allt högre i deras kroppar, men en natt börjar en näckros växa inuti Chloe. Hon blir sjuk och livet börjar förändras. Husen och människorna tappar sina färger, som om alla färger vridits ur och runnit bort.

Filmen är baserad på Boris Vians roman med samma namn, vilken jag inte har läst. Jag hade ändå ganska stora förväntingar på Dagarnas skum, då jag verkligen uppskattar många av Gondrys filmer, som Eternal sunshine of the spotless mind och The science of sleep. Båda två rätt skruvade historier. I Dagarnas skum tar det skruvade fler varv och åtminstone första timmen är så full av infall att det nästan blir för mycket. Colins skor beter sig som hundvalpar, benen växer när de dansar jazz, dörrklockor och maträtter lever. Allt är väldigt fantasirikt, drömskt. Däremot funderar jag på hur nödvändigt det är för filmens handling att ösa på med detaljer. Så länge det för scener framåt så förstår jag, men ibland känns det som att det visas upp bara för att det går och då är det lätt att tröttna. 

Om första timmen känns alltför ytlig, med enstaka vackra scener som griper tag med ett finger, så är andra halvan den som griper tag med en hel hand. Filmens tempo sänks när sjukdomen överröstar lyckan. Colins lägenhet krymper och det som förut blomstrade på alla gator faller nu ner, lyckan blir orörlig av sorg. Det är först då vi verkligen kommer fram till insidan av karaktärerna. Om vi hade nått dit lite tidigare så hade filmen berört mer. Filmen är också lite för lång. Historien sprids ut på över två timmar och det känns som åtminstone en halvtimme för mycket. Men i ögonblick är filmen fantastisk, speciellt när sorgen tillåts skrika från hjärtat. Livets suck över kärleken.  

Med tummen mitt i hjärtat

Förra alla hjärtans dag så fick jag sms från Missing People. Det kändes ganska talande. Det är så hjärtat känner sådana dagar. Som om det letar efter människor som har försvunnit eller som bara inte har dykt upp än. Nu bryr jag mig inte så mycket om dagen i sig, då det mer känns som kommersialismens högborg än kärlekens. En dag som vill att vi konsumerar mer snarare än älskar mer. Ständigt denna konsumtion och naiva syn på tillväxt som något som enbart är av godo. Vi ska konsumera, leverera och prestera. Våra handlingar är inga produkter. Vi ska älska kortfattat, känna kortfattat och uttrycka oss kortfattat. Vi ska älska rakt, känna rakt och uttrycka oss på samma sätt. Det går inte ihop när det vi känner och uttrycker sällan är särskilt rakt. Vi känner inte på led. Vi älskar inte och lever inte på led. 

Jag drömmer för närvarande mest om att inandas, att få vara luften som fågeln hittar efter en lång vinter, men det är svårt när hjärtat kastas tillbaka och ingen springer efter för att hämta det. En kväll sträckte sig mitt liv efter ditt. Jag tänkte att vill jag inte våga så slipper jag och vill jag inte slippa så vågar jag! Det är inte säkert att modet leder någon vart, men det leder ännu mindre någon vart när en inte gör något alls! För vem kan väl tro att i år blir ett kärlekens år ifall inte någon sätter fart?

Könet som en del av ett belastningsregister

Först vill jag säga att vad en kallar sig och hur en agerar inte nödvändigtvis har med varandra att göra. En som kallar sig antirasist och feminist kan samtidigt agera tvärtemot. Vita som berättar för svarta vad rasism är. Män som berättar för kvinnor hur jämställdhetskampen bör bedrivas. Lika dumt båda två. Det viktigaste är hur en väljer att agera. De senaste dagarna har jag hört människor som kallar sig feminister men som samtidigt inte alls agerar efter det. Senaste tiden har många klagat över Nour El-Refais håriga armhåla i Melodifestivalen. De har känt sig provocerade. Det fortsätter hela tiden. Det tar aldrig slut. Att jämföra blottare (se ovan!) med att kvinnor har hår under armarna är bara häpnadsväckande. 

För ett tag sen så såg jag en undersökning någon hade gjort på Facebook. Hen hade visat upp 7 par ben och de tillfrågade skulle svara på om de var mans- eller kvinnoben. Alla hade svarat att de rakade benen var kvinnoben medan de orakade var mansben. Kvinnoben: Rakade ben. Mansben: Orakade ben. Likadant tycks det tänkas om armhålor. Har hört folk säga att de skulle göra slut med sin flickvän om hon slutar raka sig. Ack den kärleken! Människor måste ha rätt till att vara just människor - bortom socialt konstruerade könsroller, normer och strukturer. Människor måste ha rätten till sina egna kroppar. Rätten till sin egen kropp, sitt eget liv. Oavsett könstillhörighet och sexualitet. Heterosexuella har exempelvis generellt mer makt över sina egna kroppar än vad homo-,bi- och transsexuella har. Jag blir äcklad över att samhället ter sig allt mer sexualiserat och på toppen står många och menar ”vi män tänder ju inte på detta, varför väljer ni då att se ut såhär?”. Låt folk raka sig. Låt folk låta bli. Det är personens val. Ingen människa är någon annans egendom. 

Ens kön kan fortfarande ses som en del av ett belastningsregister. Söker en person fast jobb idag ses det som en del av belastningsregistret att vara kvinna. 61 procent av kvinnorna och 39 procent av männen i åldern 16-24 år har en tidsbegränsad anställning, enligt SCB. Många går runt på deltid och osäkra anställningar. Det är dags att riva sönder orden som förminskar, det samhället som bygger murar. Kräv inte din rätt i andras kamp, men underlätta för den att nå fram. Det skulle vi alla vinna på. Jag väljer att avsluta att citera Kristina Wicksell som här skriver ”På kort sikt, och i termer av pengar och makt, så tjänar männen inte på jämställdhet. Men på lång sikt, och om vi skulle värdera andra saker i samhället… Då vore detta självklart.”

"Vi släpper inte ifrån oss något där bas och trummor inte snackar med varandra"

Foto: Press

Det sex medlemmar stora Göteborgsbandet Hillman Lighthouse släpper sitt debutalbum nu i mars. När jag lyssnar på dem så känner jag deras kärlek till musiken. De har grävt i det som var förr och gjort något eget av det. 2014 med en fin touch av 60- och 70-tal. Hillman Lighthouse är mindre ettor, nollor och digital kyla och mer hjärta. Både live och på skiva. Bandet består av William Bayley, Erik Eriksson, Christian Nordlander, Love Williamsson, Claes Fredholm och Anders Nilsson. Här är det Anders som svarar på frågorna. Debuten släpps som sagt om en dryg månad. Mattias Glavå har producerat.

När och hur började Hillman Lighthouse ta form?
- Vi drog igång hösten 2011. Innan dess hade vi i gruppen fungerat som ett kompband till Christians projekt Fulmakten7. I och med att han ville utveckla musiken frågade han mig om jag var intresserad av att börja skriva ihop med honom. Efter ett tag hittade vi en röd tråd i musiken och bestämde oss för att det var dags att bryta upp och starta om. Fulmakten7 var inte längre ett optimalt forum för musiken som kom ur oss. Vi hade vid det laget tagit in Erik på Bas, och tätt därefter värvade vi in Claes som multiinstrumentalist. Efter det tog vi beslutet om att byta bandnamn och inriktning. Vi blev Hillman Lighthouse.

Vad hände med Fulmakten 7?
- Våren 2011 stod vi inför ett vägskäl. Christian som på den tiden drog bandet framåt med sitt musik- och textförfattande hade sökt nya vägar i sitt musicerande. Han började skriva stora, fantastiska låtar som inte fick plats inom ramarna för vad Fulmakten7 var just då. Jag tror rent utav att termen Rockopera stöttes och blöttes både en och två gånger när vi skulle förklara för våra närmast sörjande vilken genre dessa låtar befann sig i. Ungefär samtidigt hade vi dessutom omgrupperat bland medlemmarna i bandet. Detta ledde till att Christian kände att det fanns en möjlighet att börja om på ny kula. Fulmakten7 har väl aldrig officiellt lagt ned, men allt fokus ligger på det vi gör i Hillman Lighthouse.

Finns det någon bakgrund till valet av bandnamn?
- Det gör det absolut. Till en början tänkte vi döpa bandet till "Lighthouse". Efter en snabb googling stötte vi på patrull per omgående. Tydligen fanns det ett kanadensiskt proggband med just det namnet som var aktiva på 70-talet. Vi tycker otroligt mycket om västkusten och alla gamla övergivna fyrhus, så till den milda grad att vi inte kunde släppa tanken på att ha med "Lighthouse" i namnet ändå. Efter ett tvivelaktigt rödvinsrus kläcktes idén om att bandnamnet skulle bli en hommage till den musikern som enskilt är mest ansvarig för att vi spelar den musik vi gör: Chris Hillman. Som medlem och låtskrivare i The Byrds, Manassas, The Flying Burrito Brothers och Souther-Hillman-Furay Band har han gjort mer för att blanda traditionell country med rock'n'roll än någon annan jag kan komma på. Lyckligtvis ligger "Hillman Lighthouse" bra i munnen och det låter ball när man presenterar bandet. Det hade varit varit värre om vi hette Bengtsson Lighthouse.

Varför låter ni som ni gör?
- Jag tror att vårt sound har formats av Christians musikaliska genialitet och mina musikaliska tillkortakommanden. Hans förmåga att skriva briljanta melodier och hookar är ständigt imponerande. Jag skulle utan betänketid offra ett ben för att komma i närheten av hans kapacitet på de instrument han bemästrar, gitarr i synnerhet. Han är en snäll och trevlig version av Anton Newcombe enligt mig. Därför behövs en motpol som håller ned honom på jorden. Där kommer jag in i bilden. Jag klampar in med mina tre ackord, två licks och ett glatt humör och slänger i handbromsen då och då. Det blir en bra kombination av teknisk urkraft och enkla genvägar. Genren vi befinner oss i är väl inte helt vanlig i dessa delar av världen. Men bandets gemensamma fascination för den musikaliska smältdegel som kokade ihop i USA under 60- och 70-talet har färgat oss väldigt mycket som musiker. Samtidigt tycker vi att vi tillför något nytt och fräscht i ljudbilden. Det är lätt att köra fast och låta ens egen musik endast bli en hyllning till det som en gång var. Men den fällan tycker jag personligen att vi har klarat oss undan. 

Har ni några speciella roller i gruppen?
- Vi är nog väldigt lika varandra som personer. Det är anledningen till att vi jobbar så bra ihop. Men visst finns det vissa tydliga roller. Om jag går till mig själv har jag nog antagit någon form av pappa-roll i bandet. Jag tjatar på grabbarna om det är något som behöver göras, jag samordnar en hel del kring det praktiska och administrativa och fungerar som ett bollplank mellan management och band. Det är inget jag har valt, men mitt kontrollbehov har satt mig i den positionen. Vi är ett glatt och skämtsamt gäng! När batteri-duon Billy och Claes eldar upp varandra garvar man tills syret tar slut. Och när Love avslutar varje rep med bisarra piano-demos som låter finlandsfärja spelar det ingen roll att man har en lång dag i ryggen, man går hem med ett leende på läpparna. Erik är bandets bärande vägg. Han jobbar med betong på dagtid och spelar bas på natten. Han limmar ihop musiken och är dirigent i rytmsektionen. Christian är bandets absoluta geni. Han är fostrad i jantelagens eget Mecka, men när han kliver fram och tar plats finns det ingen som hänger med. Sveriges bästa och blygaste gitarrist.

Vad kan ni berätta om debuten som släpps i mars?
- Vår självbetitlade debut är precis allt vi är som personer, musiker och lyssnare fångat i 10 låtar. Vi har inte kompromissat med något och skivan är ett dokument på allt vad bandet har utvecklats till. Ett potpurri av Power Pop, Country Rock och Americana, format i en härdugn. Tungt fokus ligger på att det ska svänga. Vi släpper inte ifrån oss något där bas och trummor inte snackar med varandra. Det är viktigt för oss. Det finns låtar som passar perfekt när du då kör en bobber på E6an i 120 pannor, och låtar som passar för solnedgången i södra skärgården.

Hur var det att jobba med Mattias Glavå?
- Det var fantastiskt trevligt! Utöver att hans studio passade oss som handen i handsken både tekniskt och på ett personligt plan med sin mysiga inramning, så är karln en otroligt trevlig och ödmjuk människa. Redan första dagen ingöt Mattias ett lugn i gruppen som jag personligen aldrig upplevt i en studiomiljö. Det här var första gången vi spelade in i en stor studio med bandet och nervositet som vi kände när vi knackade på dörren var som bortblåst efter några minuter. Vi spelade in allt live och de första direktiven han gav oss var "skit i clicktrack vad fan" och "Garva lite här nu, ni ska ha ett stort leende när ni spelar". Till slut tänkte man inte ens på att man faktiskt spelade in. Det blev fyra magiska dagar ihop med Mattias och hans tekniker Tom.

Hur skriver ni låtarna?
- Jag och Christian skriver oftast låtarna på olika håll. Det börjar med en idé, ett riff eller en melodi. Ibland en hel låt. Därefter presenterar vi grunden till låtarna för varandra. Känner vi att något kanske ska skalas av eller adderas så känner vi oss fria att tycka till om det, vilket är väldigt skönt. Vi har ingen stängd verkstad utan inspireras av varandra. Efter att formen är klar på låtarna och det finns ett tydligt tema tar vi det vidare i replokalen där resten av pojkarna får sätta klorna i låten och bidra med sin egen unika karaktär med respektive instrument. Vid det laget börjar jag också fila på en text som passar sångmelodin. Detta sätt att arbeta fram låtar är ju ganska oromantiskt, men vi är inget band som ställer sig och jammar i fem timmar när vi skriver låtar. Vi stämplar in i replokalen och gör vårt jobb. Inget för historieböckerna kanske, men det funkar bra för oss.

Var hänger ni helst i Göteborg?
- Vi hittas på Järntorget och 2:a långgatan i allmänhet, Pustervik och Publik i synnerhet. Tyvärr förlorade Galliano tillståndet, annars var ju det ett fint vattenhål. Personligen besöker jag gärna Gyllene Suggan i Majorna eller Trucken på Hisingen.

Vad tycker ni om Göteborgs musikklimat i stort?
- Göteborgsscenen har alltid hållit absolut högsta klass. Union Carbide Productions, Silverbullit, Franke, Cortex och Slobobans Undergång för att nämna några. Och även om ett par tungviktare har gått i graven på senare år så pyr nästa generation under tjärveden, redo att kasta kvalitativ musik i ansiktet på oss lyssnare. Den Stora Vilan, Pulver City, The Don Darlings, Magna Mater och Graveyard så klart, är ju alla exempel på just denna kvalitet. Sen har ju staden Göteborg begåvats med Sveriges bästa klubb i Woody West. Hur de kan leverera dessa fantastiska konserter gång på gång går över mitt förstånd. Kudos till Kim, Red Top och Kristina. Dessutom har ju musikklimatet blivit ännu hetare sedan Pustervik byggde ut sina lokaler. 

Vad skulle ni säga att ni saknar mest i dagens musiksverige?
- Jag kan nog tala för de flesta i bandet när jag säger att den musik vi själva uppskattar står att finnas längst ner i skivbackarna där omslagen blivit nötta i hörnen. Alltså är det sällan vi hinner hålla oss à jour med vad som händer i dagens musiksverige. Framför allt när majoriteten av det som rusar upp på listorna är artister som heter "manligt förnamn & manligt förnamn" som ikläder sin "souliga" och "hip-hopiga" "Pop" i en smetig bartender-tofs och en kavaj med uppkavlade ärmar. Eller så vevar de med armarna på Ullevi och förstör det som såg gryningen i Detroit i mitten på 80-talet. Men är det något vi saknar i dagens musiksverige så är det kvinnor! Skivbolagen är precis värdelösa på att släppa fram duktiga kvinnor i leden i paritet med hur många män med mindre talang som får chansen på grund utav att de är just män. 

Musikbranschen har ändrats i allt snabbare takt de senaste åren. Vad har ni för förhoppningar om hur framtidens bransch kommer se ut?
- Vi hoppas på en bransch där musikernas roll blir fullständigt auktoritär. Hur många gånger har man inte sett stora talanger helt försvinna i svulstiga radioproduktioner och i låtar som producenter och skivbolag försett dem med? Det blir så fruktansvärt tydligt när musiken inte kommer från hjärta och fingrar på artisten. Tyvärr får man dansa efter mammons pipa för att nå kommersiell framgång i musikbranschen. Hur skönt hade det inte varit med ett klimat där man som musiker har precis så mycket på fickan att man kunde leva på sina alster, varken mer eller mindre. Slippa strävan från både skivbolag och artist att hela tiden göra vinst på musiken, utan istället fokusera på att musiken når rätt publik på ett billigt vis. Detta är givetvis en utopi men det är vår förhoppning om framtidens musikbransch.

När får vi se er på scen igen?
- Nästa spelning blir en granterat magisk releasefest i mars. Vi har inga smaskiga detaljer att bjuda på, men märk väl att det blir en fest av episka proportioner!

Vad har ni för mål?
- Vårt mål är att sprida gospeln om vår scen och genre som är kraftigt underrepresenterad i Skandinavien. Vi vill visa att det finns utrymme för analog musik, rotad i den amerikanska myllan i en digital tidsålder när mycket musik för det mesta är ettor och nollor. Självklart vill vi givetvis ta detta vidare i Europa och en turné i USA är ju drömmen. På sikt är målet att göra detta som en heltidssysselsättning. Att vakna på morgonen och promenera ner till replokalen för att skapa musik med sina bästa vänner, det vore livet på en pinne.

Här nedan kan en lyssna på bandets senaste singel Change Your Mind. Gör gärna det!