tisdag 18 februari 2014

Dagarnas skum


Det romantiska i livet ter sig ofta en aning surrealistiskt, som en skyddad bubbla där allting är möjligt - men också ofta flyktigt. Kärleken som intar både ens tankar och känslor utan att backa undan. Glädjen att mötas, smärtan i att separeras. Michel Gondrys senaste film Dagarnas skum behandlar den intensiva kärleken mellan Chloe (Audrey Tautou) och Colin (Romain Duris). Colin lever rikt och det enda som tycks ha saknats i hans liv innan Chloe är just kärlek. Maten hemma serveras av hans vän, kocken Nicolas (Omar Sy), som bland annat fångar fiskar i vattenkranen för att tillaga dem. När Colin och Chloe träffas på en fest kryper lyckan allt högre i deras kroppar, men en natt börjar en näckros växa inuti Chloe. Hon blir sjuk och livet börjar förändras. Husen och människorna tappar sina färger, som om alla färger vridits ur och runnit bort.


Filmen är baserad på Boris Vians roman med samma namn, vilken jag inte har läst. Jag hade ändå ganska stora förväntingar på Dagarnas skum, då jag verkligen uppskattar många av Gondrys filmer, som Eternal sunshine of the spotless mind och The science of sleep. Båda två rätt skruvade historier. I Dagarnas skum tar det skruvade fler varv och åtminstone första timmen är så full av infall att det nästan blir för mycket. Colins skor beter sig som hundvalpar, benen växer när de dansar jazz, dörrklockor och maträtter lever. Allt är väldigt fantasirikt, drömskt. Däremot funderar jag på hur nödvändigt det är för filmens handling att ösa på med detaljer. Så länge det för scener framåt så förstår jag, men ibland känns det som att det visas upp bara för att det går och då är det lätt att tröttna. 

Om första timmen känns alltför ytlig, med enstaka vackra scener som griper tag med ett finger, så är andra halvan den som griper tag med en hel hand. Filmens tempo sänks när sjukdomen överröstar lyckan. Colins lägenhet krymper och det som förut blomstrade på alla gator faller nu ner, lyckan blir orörlig av sorg. Det är först då vi verkligen kommer fram till insidan av karaktärerna. Om vi hade nått dit lite tidigare så hade filmen berört mer. Filmen är också lite för lång. Historien sprids ut på över två timmar och det känns som åtminstone en halvtimme för mycket. Men i ögonblick är filmen fantastisk, speciellt när sorgen tillåts skrika från hjärtat. Livets suck över kärleken.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar